WAITING FOR BUDDY GUY: Chicago Blues At The Crossroads
Alan Harper
University of Illinois Press
ISBN: 978-0-252-08157-6
Första gången Alan Harper, en brittisk bluesentusiast, reste till Chicago var 1979, då han bodde billigt och hankade sig fram med diverse enklare jobb. Den enda anledningen till resan var att han ville kolla in bluesen i Chicago just då. Sedan har det blivit flera resor i samma ärende. Det var från början helt klart att det skulle bli en bok. Idag verkar Harper som journalist och tidskriftsredaktör.
Allra först får vi veta hur han blev intresserad av blues. De tre LP-skivor, som ledde honom in på det spåret, var John Mayall’s Bluesbreakers med Eric Clapton (the Beano Album, 1966), The Paul Butterfield Blues Bands första (1965) och Junior Wells Hoodoo Man Blues (1965). Junior Wells förkroppsligade Chicagobluesen för Harper. Väl på plats i Chicago besöker han en mängd bluesklubbar – en lista på dessa avslutar boken, där det framgår när han besökte vilken klubb och vem som spelade. Det är en imponerande lista! Favoritställena var Theresa’s Lounge och Checkerboard Lounge (båda på South Side) men också B.L.U.E.S. och Kingston Mines (båda på North Side). Harper ger en väldigt levande bild av hur det kunde gå till på en bluesklubb i Chicago på den tiden och är mycket duktig på att fånga atmosfären. Han lyssnade på blues och intervjuade artister, varav han lyckades bli god vän med flera.
Bruce Iglauer på Alligator Records får mycket utrymme i boken. Alligator hade skivkontrakt med Lonnie Brooks, Son Seals, Koko Taylor och Albert Collins på 80-talet. Även Theresa Needham, ägare till Theresa’s Lounge, får komma till tals ordentligt. Den stora favoriten framför andra, Junior Wells, får han däremot aldrig intervjua, eftersom han ville ha betalt. Många gånger satt han också på Checkerboard Lounge och väntade förgäves på att Buddy Guy skulle spela, men det var ofta som han aldrig dök upp. De gånger som han ändå gjorde det, var han väl värd att vänta på.
1983 stängdes Theresa’s och två år senare sålde Buddy Guy sin andel av Checkerboard Lounge. Idag är ingenting sig likt längre, både staden och hela bluesscenen i Chicago ser annorlunda ut. Vad jag gillar mest med Harpers bok är att alla intervjuerna bakats in i den löpande texten på ett mycket naturligt och skickligt sätt. Det har varit tunnsått med böcker om blues under en tid, varför det kändes extra bra, när Waiting For Buddy Guy damp ner i brevlådan härom veckan. Det digra bildmaterialet i boken består av svartvita foton.
