The Chicago Blues of Washboard Sam
Guido van Rijn, Agram Blues Books, Overeen, The Netherlands 2023, 372 sidor
ISBN/EAN: 978-90-826570-7-4
Guido van Rijn har skrivit en imponerade och viktig biografi om en av de populäraste bluesartisterna under 1930 och 40-talet. En bok som liksom hans tidigare böcker är ett föredöme i genren, välskriven och fullspäckad med intressant information. Till boken medföljer en CD med exempel från Washboard Sams rika produktion.
Guido van Rijn, född 1950 i Nederländerna, är en välkänd person och auktoritet i blueskretsar. Han började sitt engagemang och arbete på bluesscenen 1970 som medgrundare till (NBBO) Nederlandse Blues en Boogie Organisatie. Under åren har han varit en central figur i arrangemang med afro-amerikanska bluesartister i Nederländerna och har som direktör för Agram Blues givit ut många LP, CD och böcker i ämnet. Van Rijn fick sin doktorstitel 1995 vid Universitetet i Leiden för ”Roosevelt´s Blues” den första i serien på sex böcker om hur texterna i blues och gospelsånger berättar om hur afro-amerikaner uppfattade politiska händelser under olika presidentperioder fram till och med den avslutande ”The Carter, Reagan, Bush Sr, Clinton, Bush Jr & Obama Blues” som kom 2012. Senast har han påbörjat publiceringen av en serie av böcker om afro-amerikanska artister verksamma under i huvudsak 1930-talet, som har det gemensamma att de var väldigt populära bland afro-amerikaner i den då starkt segregerade amerikanska musikscenen. De har också det gemensamma, enligt van Rijn, att de har underskattats av bluesfans på senare år. Hittills har i serien utkommit volymerna om Smokey Hogg, Walter Davis, Leroy Carr och den senaste om Washboard Sam. Sam var en av de mest populära artisterna i sin genre under 1930-talet och början av 40-talet och gjorde 151 inspelningar, de flesta utgivna på skiva, mellan 1935 och 1942. Ytterligare 36 gjordes mellan 1947 och 1964. Trots det har den musik som Sam skrev och spelade in setts som stereotyp av en nutida publik. Ett omdöme som enligt van Rijn också har getts andra artister från samma tid, speciellt den musik som producerades för RCA Victors ”race-label” Bluebird. Den har ansetts som synonym med tråkig musik. Skulden och grunden för detta ligger, enligt van Rijn, framförallt i de omdömen som Sam Charters gav i sin bok”The Country Blues” från 1959, som han menar med sina svepande omdömen sextio år senare har präglat vår uppfattning av ”The Bluebird Beat”.
Guido van Rijn har en annan ingång i det hela. Han försöker förstå varför och hur man skall uppfatta och uppskatta Sams musik utifrån det faktum att han var en populär artist hos den publik som han riktade sig till. Nämligen den afro-amerikanska arbetarklassen som köpte hans skivor och spelade dem på fester eller spelade dem på jukeboxen i den lokala baren.Booker T. ”Bukka” Whites omdöme om Washboard Sam, som han gjorde berömdainspelningar med 1940, kan tjäna som ett bra exempel på van Rijns tes. ”Memphis Minnie, Washboard Sam, Tampa Red, Big Bill, they were my favorite `cause they really would knock the cover off a house. They play in the nightclubs, would play house parties through the day”.
En biografi om Washboard Sam börjar naturligt nog i de berättelser som Big Bill Broonzyberättade i det som blev biografin ”Big Bill´s Blues”. Den kom ut redan 1955. Välkänd är historien om Sam som Big Bills halvbror, liksom historier om sin egen bakgrund. Van Rijnkonstaterar att det visserligen är bra historier men att det bara i huvudsak är just det. Vilket också konstaterades i Bob Reismans biografi ”I Feel So Good, The Life And Times Of Big Bill Broonzy ”.
Som underlag för biografin har van Rijn använt sig av de få källor som finns att tillgå. En del av dem är numera digitaliserade, som till exempel registreringsblanketter i samband med folkräkningar, folkbokföring, ansökan om socialbidrag och blanketter i samband med mobiliseringar i världskrigen. Trots Big Bills förkärlek för en bra historia kan van Rijn ävenanvända en hel del detaljer från honom.
Sam föddes som Robert Brown i Jackson Tennessee 1903 och växte upp i Memphis där han startade som gatumusiker i unga år. Till Chicago kom han någon gång i slutet av 1920-talet. Enligt uppgift från Big Bill lärde de känna varandra och Bill hjälpte Sam att få ordning på sången och allt annat som behövdes för att spela tillsammans i en grupp. 1935 debuterade Sam under pseudonymen Ham Gravy på skivbolaget Vocalion. Därefter skulle han vara RCA Victor och dess ”race-label” Bluebird trogen, med ett uppehåll mellan 1942 och 1947, ända till de sista inspelningarna för Victor 1949. På de flesta inspelningarna finns Big Bill med sin eleganta och omisskännliga gitarr. Kompet består i övrigt av musiker från Bluebirds stall av skickliga musiker, förutom Big Bill, George Barnes som tidig elgitarrist, Ransom Knowlingbas, Bob Call på piano och många andra. I ett av kapitlen går van Rijn igenom alla musiker som spelat på Sams inspelningar. Efter kriget försökte RCA Victor blåsa liv i intresset för det gamla Bluebirdgardet, men publikens smak hade förändrats och hårdsvängande R&B var musiken för dagen. 1953 återkom Sam till inspelningsstudion. Då på Chess med Big Bill på gitarr men även Lee Cooper på elgitarr. Det blev en engångsföreteelse. Nästa gång vi hör några inspelningar med Sam är 1964. Det är både typiskt och anmärkningsvärt hur lite vi med säkerhet vet om en så populär artist både under de framgångsrika åren och senare. Hur försörjde han sig under 1950-talet och framåt? Hade han någon familj? Var bodde han? van Rijn arbetar som en detektiv men det lilla han får fram visar sig ändå i att det biografiska kapitlet är 30 av totalt 371 sidor. 1964 skulle bli ett comebackår för Sam. Först inspelningar för Spivey och sen de för oss här i Sverige klassiska inspelningarna ”I blueskvarter”. ”Sweden plays an important role in Washboard Sams music” som van Rijn konstaterade i ett mail. Han går noggrant igenom arrangemangen runt inspelningarna, som översättningar av Olle Helanders kommentarer i radio. Dessutom finns här tidigare opublicerade foton från tillfället. Till sin hjälp för detta har van Rijn haft Olle Helanders son Björn och SBA:s Leif Gäverth. Två år senare avlider ”Washboard Sam” eller Robert Brown som han med största säkerhet hette.
Det tredje kapitlet betitlat ”Lyrics” upptar den största delen av boken. Texter och texttolkning är trots allt Guido van Rijns specialområde. Här presenterar författaren alla publicerade inspelningar av Sam komplett med bilder på skivetiketter, presentation av medverkande musiker, fullständig text, en analys av ord och uttryck i texten, koppling till företeelser i samtiden och kopplingar till andra artister som inspirerats av Sams musik, liksom den musik som influerat Sam. Här står det helt klart att om det lånades en textrad eller två haglade inte stämningsansökningarna i luften. Jag vet inte om det berodde på en generositet mellan artisterna, oklara rättighetslagar eller att skivbolagen tyckte sig ha rättigheterna till musiken. Kanske en kombination av dessa plus att man kunde behandla svarta artister lite som man ville. Hur som helst så slutade en sådan i sin tid populär och framgångsrik artist som en fattig man, som arbetade in i det sista med enkla arbeten och ofta saknade fast bostad. Van Rijn föravslutningsvis ett intressant resonemang om Sams instrument, tvättbräda/washboard. Här citerar han folkmusikforskaren Harold Courlanders resonemang om instrument inom folkmusik med referenser till både amerikansk och afrikansk folkmusik, där förekomsten av instrument för ”scrapping” är vanliga att ”Elemental instruments do not (…) mean elementalmusic”
