VERSATILITY PERSONIFIED – The Cash McCall Story
Bill Dahl w. Cash McCall
Nola Blue Records (182 sid, 28 bilder. Häftad o. digital)
Versatility ja, mångsidighet. Cash McCall var artist, låtskrivare, studiomusiker, producent. Han föddes som Morris Dollison Jr 28 januari 1941 i ett litet samhälle i Missouri, och avled den 20 april 2019. Familjen var sharecroppers och grönsaksodlare och flyttade runt i Mississippi, Arkansas, och tillbaks till Missouri. Morris växte upp i ett segregerat södern. Skribenten Bill Dahl i Chicago intervjuade honom i slutet av hans liv, liksom en rad personer i hans omgivning. Detta har gett stoff till denna bok smockfull av anekdoter. McCall avled den 20 april 2019 av lungcancer.
Morris ville leva ett annat liv än som lantbrukare och tog värvning i armén när han var ca 17 år. Detta blev en stor omställning förstås, och jag återger en anekdot som säger en hel del om sakernas tillstånd. På kompaniet i Missouri blir han vän med en vit värnpliktig från Detroit: ”A white cat, but he was nice. He would come and talk to me all the time. – – – He introduced me to his wife. – – – He was 19, she was 18. So he would always talk to me. And when you´re from the South, you´re not used to a lot of white folks talking to you at all.”
Med anekdoter tar Morris oss vidare till Chicagos konkurrensutsatta gospelvärld, den undre först, den övre sedan, när han stiger i graderna. 1964 är Morris i The Gospel Song Birds tillsammans med Otis Clay och gör singlar för Ernie Youngs Nashboro Records; en del låtar har han skrivit. Morris goes secular samma år med danslåten ”The earth worm” som Maurice Dollison & the Turnkeys på One-Derful!:s underetikett M-Pac!. Anekdoterna rullar på: När Harold Burrage spelar in sin stora hit ”Got to find a way”, så blir basisten James Green så plakat så han kan inte sitta utan ligger på golvet och spelar låten. Well, well, well, vad ska man tro… Ca -65 börjar Cash jobba med bluesmän. Först L.C. McKinley, sedan jazz med Lefty Bates. Intressant info att de mer kända banden väljer repertoar efter vilken ”Side” i Chicago spelningen äger rum (West/South/North).
En dag 1966 har Morris bilradion på och hör en låt han känner igen, bara det att sångaren presenteras som Cash McCall. St. Lawrence/Thomas Records hade brainstormat och döpt om honom utan att informera Morris. Låten gick upp till 19:e plats på Billboards R&B-lista, så det fick väl gå då. Chess blir nästa arbetsgivare, och Cash skriver låtar (som Dollison) för Little Milton, Etta James etc. Några singlar ges ut på Checker (som McCall). Willie Dixon tar grabben under sina vingar. Cash skriver åt Muddy och Howlin´ Wolf och producerar (Wolf). Lär sig noter och arrangera. Hos Chess jobbar Cash vid sidan om med produktioner, egna och andras, för Louisianabolagen Jewel/Ronn/Paula. 1973 spelar han in sitt första album, ”Omega man” för Paula. Cash skrev alla låtar, men på skivan står det S. Joseph, en pseudonym för skivbolagsägaren Stanley Joseph Lewis. Han överlevde det – så´n är branschen.
1976 flyttar Cash och fru till Los Angeles, när Minnie Riperton behöver en gitarrist ochbandledare. Rätt mycket skryt rätt här. Inte lika mycket gott om nästa arbetsgivare, Big Mama Thornton. Bokens roliga höjdpunkt är två sidor om ett inhopp med Screamin´ Jay Hawkins. 80-talet flyter på med American Folk Blues Festival 1982, fler europaturnéer och albumet ”No more doggin´”. Cash återförenas med Willie Dixon, som flyttat till Burbank, CA. Hanspelar på Dixons Grammyvinnare ”Hidden charms”. Dixons son Alex till Dahl: “I always told (Cash), ‘You basically helped my grandfather get his only Grammy,’”. Producenten T-Bone Burnett förstod inte Dixons intentioner, så i praktiken är McCall producenten. 1988 gör Cashsitt tredje album, ”Cash Up Front”, med Les McCann och Wayne Bennett i kompet på vissa låtar.
McCall spelade också i soundtracket till några spelfilmer, bl a ”Great Balls of Fire!”. I en juke joint-scen föreställer Valerie Wellington sångerskan Big Maybelle och sjunger ”Whole lot of shakin´ goin´ on” med Cash, Earl Palmer, Lee Allen m fl i bandet. 1989 flög Cash med Willie Dixon till Washington D.C. för en stor konsert vid installationen av George H.W. Bush som president. Andra som spelade var Carla Thomas, Bo Diddley, Dr John. I januari 1992 avled Willie Dixon. Samma år var Cash cover story i ett nummer av Living Blues. Snart därefter, när klubben Rum Boogie i Memphis engagerade honom, lämnade familjen Dollison L.A. för ”the Bluff City”. ”Living that old country life – that´s why I´m back in Memphis”.
Musikerlivet var dock hårdare än i Kalifornien. Det fanns inte många aktiva skivstudios kvar i Memphis och Beale Street hade blivit ett turiststråk. Barerna där kunde inte betala en professionell musiker som McCall ”scale”. Mitt i en skivinspelning i Royal Studios fick Cash en hjärtattack och inspelningen avblåstes. Under 5-6 år på 90-talet turnerade han dock med bandet The Chicago Rhythm Kings. 2007 gjordes CDn ”The Vintage Room”, producerad av Willie Dixons son Alex, som också spelade piano, Cash på gitarr, Steve Bell på munspel, under bandnamnet The Blues Experience. Vid 2015 års Chicago Blues Fest ägnades en kväll åt Willie Dixons minne och Cash medverkade. Trots dålig hälsa, ställde Cash upp på Benny Turners (en bror till Freddie King) idé att de två skulle göra ett album tillsammans. ”Going Back Home” kom ut på Nola Blue Records. 2018 arrangerade Alex Dixon och Sallie Bengtson/Nola Blue en välgörenhetsgala för Cash & Jean Dollison i Blues Heaven Foundations lokaler i Chicago. Efter Cash´s död 2019 har två låtar från en session med sångaren/gitarristen Jim Koeppel givits ut digitalt på Blind Raccoon.
Väldokumenterad, ordrik, där dialog och citat i en aldrig sinande ström för storyn framåt, med små inpass av Bill Dahl. Det finns mycket kött på benen ovan. Jag har läst den digitalt, men finns att köpa paperback från Amazon.
