LUCKY MILLINDER AND HIS ORCHESTRA
Are You Ready To Rock – The Singles 1942-1955
Jasmine Records JASMCD 3152 (74 min)

Lucius ”Lucky” Millinder gjorde sig först ett namn i skarven 1920-/1930-tal som konferencier och dansare på olika klubbar i Chicago. Då han arbetade på en klubb ägd av gangstern Al Capone, begåvades han med smeknamnet Lucky av Capone.

1933 var han ledare för sitt första storband. Under slutet av 1930-talet och fram till mitten av 1940-talet rankades Luckys band, inom storbandsjazzen, jämsides med Duke Ellingtons, Count Basies och Jimmy Luncefords orkestrar. En stor hit 1945 med ”Who threw the whiskey in the well”, med Wynonie Harris som sångare, gjorde att Lucky tonade ner det jazziga och tog ett kliv över till rhythm´n´bluesgenren.
Hits radades regelbundet upp åren 1942-50, exempelvis ”Shout sister shout” och ”I want a tall skinny papa” med Sister Rosetta Sharpe vid sångmicken, instrumentala ”Apollo jump”, ”Hurry, hurry” och ”Oh Babe” med sång av Wynonie Harris, ”Shorty´s got to go” med sång av Lucky, instrumentala ”D´Natural blues”, Big John Greer på sång i ”Little girl don´t cry” och ”Silent George” med Myra Johnson på sång.

1952 upplöste Lucky sin orkester. Han tog istället jobb som discjockey på en radiostation i New York (King Records släppte dock, efter tre års stiltje, en singel med orkestern år 1955). En kort comeback i musikbranschen gjorde han 1954-55 då han var ledare för Apollos husband. Efter det koncentrerade han sig på det musikförlag han startat och som PR-man och säljare för ett whiskeymärke. Han avled 1966.
Luckys orkester kom under åren att bli en plantskola för många skickliga musiker och sångare. Pianisten Bill Doggett, tenorsaxofonisten Sam ”The Man” Taylor, altsaxofonisten Preston Love, Tenorsaxofonisten Bullmose Jackson, trumpetaren Dizzy Gillespie, tenorsaxofonisten Paul Quinchette, trummisen Art Blakey och trumpetaren Henry Glover är några av de som funnits med i orkestern. Bland sångarna kan, förutom de som framhålls ovan, nämnas Annisteen Allen, Trevor Bacon, Melvin Moore och Heyward Jackson.

Det här är en samling det svänger om. Dessutom musikalitet rakt igenom. Texterna klarar definitivt inte en Metoo-granskning, men allt är inte allvar, viss humor och självdistans kan ändå konstateras.

En platta att rekommendera.