EARL GRANT
At The End – The Vocal Singles 1956-1962
Jasmine JASMCD2833 (78 min)

I det informativa texthäftet till denna CD berättar Tony Rounce att Decca från 1958 gav sig den på att lansera Grant som en konkurrent till Nat King Cole. Men Grant var också organistoch pianist (har dock inte lyssnat just någonting på honom därvidlag). På den här vokalskivan spelar Grant – vad jag kan höra – orgel på bara ett fåtal jazziga låtar. Under 13 år hos Decca spelade Grant in över 400 låtar (30+ LP), och hade en enda låt som landade på top 10-listan (”The end” som inkluderas här). En av hans tidigaste LP hade titeln ”The Versatile Earl Grant”; alltså den mångsidige. Man får nästan beundra skivbolagets tålamod. Största skulden ligger nog hos Deccas marknadsavdelning och arrangörer att resultatet blivit så himla trist. Eller kan det rent av vara så att LP-albumen sålde hyfsat?

Varför i hela fridens namn ger Jasmine ut alla dessa låtar? De få snabba låtarna för tankarna till Pat Boone, detta sagt i negativ bemärkelse. Men det mesta är (över)orkestrerade ballader i långsamt eller mediumtempo. Det finns några hyfsade låtar av 28 stycken, som kunde räckthalvvägs till ett album med normal speltid.