Intervjun har i nedkortat skick tidigare publicerats i två delar i Jefferson (nr 211 och nr 212, år 2022). Här följer Bernts berättelse i sin helhet.
Berätta om din uppväxt. Vilken musik gillade du?
Jag är född i Göteborg 1950 och spenderade under mina första år mycket tid hos min mormor. Hennes hem genomströmmades av musik. Där fanns en gammal tramporgel, som jag började spela på så snart jag kunde nå upp till tangenterna. Hon hade även en s.k. radiogrammofon och där fanns plattor av alla de slag, singlar och EP, LP-vinyler och stenkakor med en oändlig blandning av musik i alla genrer. Jag lärde mig snart att hitta de plattor med den musik som jag tyckte mest om, vilket också kunde variera väldigt mycket. På den tiden var dragspel ett mycket populärt instrument och jag fick ett litet pianodragspel när jag var 5 år. Ganska snart kunde jag klura ut olika låtar och lärde mig att spela efter gehör. Efter ett par år började jag ta lektioner på Göteborgs Dragspelsstudio och bytte till knappdragspel på min lärares inrådan. Senare tog jag lektioner av en väldigt bra pedagog från Sarpsborg i Norge vilket jag höll på med mellan 1962 – 1965.
Utan att gå in på en massa detaljer kan man säga att jag höll på med dragspelet under en period på 10 år fram till 1965/66 och spelade på massor av olika offentliga tillställningar och en hel del i radio och TV. Bland de mera berömda personerna jag då fick tillfälle att spela och dela scen med kan nämnas Lennart Hyland, Sigge Fürst och Lasse Dahlquist. Vid sidan av allt detta spelade jag även fiol och piano i Kommunala Musikskolan (förutom ishockey och fotboll med mina kompisar).
I samband med att jag slutade grundskolan och skulle börja i gymnasiet kom jag till ett vägskäl, och annan musik började tränga sig på. Dragspelet åkte in i garderoben och jag började spela elpiano med några kompisar som hade ett band, och då blev det en blandning av pop, rock och rhythm´n´blues. Detta ledde vidare till mer fokus på bluesmusiken, när jag tillsammans med Bengan Blomgren och Kjell Jansson bildade Gin House Blues Group 1967, där vår trumslagare Gunnar Petersson kom med 1968. Vid det laget hade jag skaffat mig en orgel Hammond L122 med Leslie-kabinett, som lät riktigt tungt. Vid den tiden, efter dominansen från Beatles och Rolling Stones, var de stora influenserna bluesen ifrån England med John Mayall´s Bluesbreakers i spetsen tillsammans med Fleetwood Mac och Chicken Schack, men också Cream, Jimi Hendrix och Paul Butterfield från USA. Då upptäckte vi också den äkta amerikanska folkbluesen, inte minst genom radioprogrammet ”I blueskvarter” som fick en enorm betydelse. Dessutom fick vi uppleva American Folk Blues Festival i Göteborg 1968, 1969 och 1970 samt en del ytterligare konserter med BB King 1969 och Muddy Waters Bluesband 1970. Med Gin House spelade vi mest runt om i Göteborg på fritidsgårdar, studentnationer och på klubbar som Cue Club, Globe, Pop In/Spooky, Jazzclub Artdur och Hagahuset, men vi spelade också förband till Jimi Hendrix på Lorensbergs Cirkus 1969 och tillsammans med Peps, före BB King, på Konserthuset 1971. Vi spelade för övrigt ganska mycket med Peps i Göteborg under åren 1969/70, framför allt på Jazzclub Artdur. Parallellt med allt detta tog jag också lektioner på kyrkorgel under 3 år 1967-1969, vilket så klart stärkte bredden i den musikaliska orienteringen.
Du har en gedigen musikutbildning.
Förutom den privatundervisning jag fick på dragspel och utbildningen på Kommunala Musikskolan under 60-talet, läste jag Musikvetenskap på Universitetet 1970-71. Där fick man en grundlig genomgång av musikhistorien samt en ordentlig dos av musikteori med satslära och verkanalys. Därefter gick jag på SÄMUS musiklärarutbildning 1971-73, vilket då ingick i Universitetets utbud. Förutom grundkurserna fokuserade jag den tiden mest på att spela klassisk pianomusik. Senare, mellan 1978-1983, studerade jag vidare på halvfart på musikerlinjen på Musikhögskolan i Göteborg. Där fortsatte jag med klassiskt piano och tog lektioner på altsaxofon men sysslade också ganska mycket med arrangering och kompositionsmetodik.
Förutom piano har du synts mycket på scen med munspel, dragspel och orgel. Något mer du spelar?
Jag brukar betrakta mig som en musikalisk mittfältare, ibland går man ner i försvaret och ibland går man med upp i anfallet. Man har ju olika funktioner i olika sammanhang beroende på instrumentering, aktuell stil och genre. Offentligt trakterar jag i huvudsak olika tangentinstrument förutom munspel. Men på olika plattor och även i många föreställningar har det hänt att jag spelat både gitarr, bas, mandolin, fiol och altsaxofon plus en del slagverk. Jag sjunger också en del.
Berätta om ditt engagemang i proggrörelsen och Nynningen.
Början av 70-talet sammanfaller ju med framväxten av den alternativa och progressiva musikrörelsen i Sverige. Efter Hagahuset blev Sprängkullen den självklara scenen för oss. Jag hade visserligen redan 1971 varit med som musiker och arrangör ihop med Bosse Winberg på Spotnicks-plattan ”Something Like Country”. Men 1972 blev jag och Bengan Blomgren tillfrågade om vi ville vara med på några spår med Nynningen, som då skulle göra sin första platta på MNW. Det föll väl ut och strax därefter blev vi medlemmar i Nynningen. Det var framförallt Tomas Forssell och Bertil Goldberg som var drivande och skrev det mesta materialet. Efter första plattan kom Thorsten Näslund och Nikke Ström med i bandet. Vår trumslagare Dennis Lundh slutade 1973 i samband med att vi spelade in Majakovskij-plattan ”För Full Hals” och Mikael Gyllenstig ersatte som ny trummis. Vi samarbetade också mycket med Nationalteatern och gjorde två beryktade nyårskabarevyer: 1973/74 ”Å harre jävvlar” och 1974/75 ”Kan jag få receptet?” Dessa spelade vi på Klubb Karl i Göteborg och gästspelade även i Stockholm. 1974 gjorde vi musikteaterföreställningen ”De hängdas revolution”, med ett antal löst medverkande skådespelare. Sedan blev det en del rotation i bandets konstellation under mitten 70-talet. Totta slutade för att jobba med Nationalteatern, Nikke slutade för att flytta till Stockholm, Tomas slutade för att flytta till Luleå. Hösten 1975 kom Sam Vesterberg i bandet och frontar med som ny sångare på plattan ”Äntligen En Ny Dag”. Den kom ut 1976 på vårt eget skivbolag Nacksving, som vi hade startat 1975. 1976 gjorde vi också tillsammans med Ulf Dageby och Nationalteatern föreställningen ”Vi kommer att leva igen” om Nordamerikas indianer, som också gavs ut på platta.
Efter Tältprojektet1977, som jag återkommer till, blev den närmsta tiden för Nynningen betydligt lugnare vad gäller turnéer. Vi gjorde några enstaka större konserter runt om i landet i Nacksvings regi, kallade ”Man ur huse”, med bolagets olika grupper som fick bra publikrespons. 1978 gjorde Nationalteatern en ny stor musikteatersatsning kallad ”Rockormen” med turné över hela landet under ett drygt halvår fram till våren 1979. I den behövdes musiker och Bertil Goldberg och Per Melin, som då var ny trummis i Nynningen, bestämde sig för att vara med i det projektet. Jag och Bengan började jobba med ett projekt kallat ”Göteborgs Brechtensemble” tillsammans med våra gamla kompisar Gunnar och Kjell från GinHouse, plus Thomas Gustafson på saxofon. I denna grupp hade vi tre sångerskor: Britt Ling, Liliane Håkansson och Kicki Eldh. Vi gjorde en platta på ett urval låtar av Bertolt Brecht, Kurt Weill och Hanns Eisler och turnerade en del runt om i landet under perioden 1978-1980.
Strax innan Nationalteatern gav sig iväg ut hösten 1978, inleddes ett samarbete med fotbollsföreningen BK Häcken och kulturföreningen Maneten kring ett projekt att skaka liv i den legendariska krogen Restaurang Pustervikskällaren. Detta genom att efter en mindre renovering och att ha fått en scen på plats, ta ansvar för krogens kulturunderhållning, vilket kunde vara litteraturaftnar med poesiuppläsning, musik av olika slag och teaterföreställningar i mindre format.
I detta projekt blev jag en av de personer, som skulle boka vissa saker och ta ansvar för verksamheten. Där gjorde jag också tillsammans med Totta, Håkan Wennberg och Hans Wiktorsson från Nationalteatern en kabaréföreställning som vi kallade ”En fis i vinden” under hela våren 1979. En väldigt rolig och egenartad uppsättning.
(Sedan reste jag och Bengan till USA en månad men det är kanske en annan historia.)
Bland det sista vi gjorde med Nynningen var under hösten 1979 en stor turné i Sverige tillsammans med Jomfru Ane Band och vidare en stor turné i Danmark i början av 1980. Senare under våren gjorde vi en stor turné över hela landet och då var Tomas Forssell åter med. Då var också, sedan 1978, Jimmy Olsson med på bas och Nisse Nordin på trummor. Bertil Goldberg startade Yalsa Band där Per Melin var med tillsammans med Hannes Råstam och Janne Brynstedt (som alla senare kom att ingå i Globetrotters med Björn Afzelius). Bertil och delar av Yalsa, tillsammans med Bengan Blomgren, gjorde en väldigt fin platta med en kvinna i Göteborg kallad ”Blues-Annika”. Svenska översättningar, som Bertil gjorde på gamla amerikanska standardblueslåtar och några egna alster.
Berätta lite om Tältprojektet. Någon anekdot?
1977 var det dags för den stora kulturpolitiska manövern ”Tältprojektet /Vi Äro Tusenden”, som försökte skildra den svenska arbetarrörelsens historia under hundra år ur ett radikalt socialistiskt perspektiv. I projektet ingick Nynningen och Nationalteatern, tillsammans med delar ur musikteatergruppen Oktober och teatergruppen Narren plus ytterligare ett stort antal fritt medverkande skådespelare, såsom t.ex. Johannes Brost och Sven Wollter. Därtill producenter och olika ljus- och ljudtekniker, mask, kostym, dekor/scenografi med flera.
Vi turnerade runt om i hela Sverige från 1 maj, då vi hade premiär i Göteborg, fram till 24 september, då vi avslutade med 2 veckor i Stockholm plus återigen en sista vecka i Göteborg. Vi spelade totalt 88 föreställningar på 29 platser i Sverige plus ett gästspel i Köpenhamn och vi hade en publik på c:a 100.000 personer, som såg föreställningen. Det är ingen överdrift att påstå att den progressiva musik- och teaterrörelsen hade en fantastisk stor betydelse och stark ställning i det svenska kulturlivet under de här åren.
Om man fastnar i berättelserna kring Tältprojektet kan det lätt fylla en hel bok, men jag har ett speciellt minne från en studio i Borlänge. Det var så att under ett par veckor följdes vi av Nacksvings mobila inspelningsbuss, och på några ställen hyrde vi in oss i olika lokaler för att kunna spela in en platta med musiken från föreställningen. Vi var ju en ganska spretig orkester med olika personprofiler, som jag efter bästa förmåga försökte hålla ihop. När det var dags för inspelning av låten ”Aldrig mera krig” som Ulf Dageby hade gjort musik till, säger han till Christer Boustedt som skulle lägga på ett solo: -”Spela nu ingen jävla fisjazz!” Varpå Krille lätt förbannad går in och blåser skiten ur sig på sin altsax, vilket man kan höra på den färdiga plattan ”Vi Äro Tusenden” Ett bland många oförglömliga minnen.
Nu närmar vi oss perioden med Tottas Bluesband.
Åren efter ”Tältet” blev, som jag tidigare berättat, lite lugnare vad gäller Nynningen. Parallellt under samma tid växte sakta verksamheten fram med allt fler spelningar med Tottas Bluesband, samtidigt som jag också började spela rätt mycket med Björn Afzelius. Runt 1981 blev det lite för mycket jobb på alla fronter, så valet för min del föll då på att lägga den mesta tiden på Tottas Bluesband med allt vad det innebar. Under perioden 1979-1981 spelade vi mest i Göteborg med omnejd, bl.a. spelade vi på Studentkåren på konserter med Lightnin´ Hopkins och Jimmy Johnson. Efter att vi spelat in vår första live-LP från Renströmska Jazzklubben, började vi få en viss uppmärksamhet och blev efterfrågade i allt högre utsträckning och kunde i princip spela hur mycket som helst. Då slutade vår trummis Gunnar Petersson och Nisse Nordin kom med i bandet. Från 1981 fram till slutet av 1985, då vi formellt slutade i samband med den stora ANC-galan på Scandinavium i Göteborg, turnerade vi oavbrutet i Sverige, Norge, Danmark och Finland plus några gig i Tyskland och fyra vändor med olika långa turnéer i USA. Vi spelade in flera plattor och gjorde mycket radio och TV både i Sverige och utrikes.
1984 när vi var i USA för andra gången, blev vi snart erbjudna att komma tillbaka och jobba som support-act till några av landets mellanstora arenaakter och kunde säkert fått spela 200 gig om året ett tag framöver. Lite smickrande men inget som på allvar intresserade oss. Vi var ändå tillbaka ett par gånger till och spelade bl.a. in grunderna till vår platta ”Combination Boogie” i The Ranch Recording Studio på Manhattan i New York 1985. Året innan spelade vi ett par kvällar på Lonestar Café på Broadway. Första kvällen delade vi med Rick Danko och Richard Manuels från the Band. Då gästade även den icke helt obekanta Emmylou Harris på några låtar, och Bengan satt in med dom. Dagen efter delade vi scenen med Woodstock Allstars, med Levon Helm som frontfigur på sång, trummor och mandolin. Vi träffade också Otis Rush, som lirade på en klubb nere i the Village i samma veva. Dessutom var jag och Nikke hemma hos Doc Pomus en kväll, satt och snackade och lyssnade på en del musik. Ett par glas slank nog också ner hos honom, ganska trevliga minnen.
Våren 1988 när vi egentligen hade lagt av, gjorde vi en rolig turné med Ron Wood från Rolling Stones. Vi lirade tillsammans under ett par veckor på flera ställen runtom i Sverige och även i Oslo och Trondheim. Han var en väldigt avspänd och trevlig bekantskap, skön och okomplicerad precis som vi. Jag vet att jag tänkte innan att han är väl inte så märkvärdig, men jag måste säga att han imponerade på mig genom sin energi och sitt obändiga driv i spelet. Han såg till att spela in varje gig på kassett och varje natt satt vi på hans hotellrum och lyssnade igenom hela skiten, vilket ju oftast kunde ta uppåt tre timmar. Som regel ganska sent i säng således. Men man var ju fortfarande ung och stark på den tiden.
Hur mycket betyder bluesen för dig? Några speciella förebilder?
Det är klart att bluesmusiken har en central plats i mitt musikaliska dna. Säkert för att det var den första musik, som jag som ung vuxen på allvar tog till mig och som man på något sätt kunde identifiera sig med. Vi tyckte på fullt allvar att det var en motståndshandling socialt och politiskt att spela blues i slutet av 60-talet. Inte bara för att musiken var stark och fräck i sitt uttryck utan också beroende på ett förhållningssätt som jag tyckte mig finna där: en personlig kraft i kombination med att musiken var viktig och att den hade betydelse. När man exempelvis 1970 hörde Muddy´s band på Cue Club gick det bara inte att värja sig. Ja, du förstår …
Men samma sak gäller även för andra genrer eller musikstilar. Man kan gott göra en jämförelse med tangon från Argentina, fadon ifrån Portugal, flamencon ifrån Spanien och så vidare. När jag i början av 70-talet spelade pianosonater av Beethoven, hade jag stor nytta av den energi jag hade lagrat på mig efter att ha spelat bluestolvor i säkert tusentals timmar. Jag tror att på något sätt all musik har samma grund, om man bara tar den på allvar. Vilket jag försökt göra i alla de olika sammanhang jag haft ynnesten att medverka i.
Det är klart att jag har haft förebilder under årens lopp, olika vid olika tider och olika beroende på genrer. Men vad gäller blues går det ju inte att komma förbi Muddy Waters, som ju var en verklig gigant. Jag var också mycket påverkad av pianisten Otis Spann och när det gäller munspelare var jag mycket svag för Big Walter Horton; hans soul och innerlighet går inte att ta miste på.
Men jag har ju sysslat med så mycket mer än blues under de senaste decennierna, så där finns ju förebilder såsom t.ex. Miles Davis inom jazzen, Vladimir Horowitz inom den klassiska pianomusiken och Astor Piazzolla i den argentinska tangon.
Du har jobbat mycket med Sven Wollter. Hur var det?
Ja, första gången vi jobbade tillsammans på riktigt var ju i Tältprojektet. Där var han en självklar ledargestalt både på och utanför scenen. Han kunde så klart vara kärv och egocentrerad i vissa lägen, men det berodde, som jag ser det, på att han alltid ställde höga krav på sig själv. Och så klart även på andra som han jobbade med. Men i grunden alltid solidarisk med omtanke om hela kollektivet.
Året efter Tältet, när en grupp skådespelare från Göteborgs Stadsteater med Sven i spetsen skulle starta Angereds Teater i den nordöstra förorten, ville han ha med mig dit som musikaliskt ansvarig för ensemblen. Det var så klart lite smickrande och hedrande, men jag kände då inte för att bli fast på en institution utan ville fortsätta leva turnéliv och spela i de olika konstellationer som då var på tapeten, framför allt Tottas Bluesband.
Sedan har vi fortsatt jobba en del ihop i lite mindre skala under årens lopp, men det ökades på rejält under den sista tioårsperioden. 2009 gjorde vi en CD med Sven kallad ”Sånger Från Det Tjugonde Seklet”, som jag producerade. Vi var ute runt om i Sverige och spelade material från den plattan på en del olika ställen. 2011/12 var jag musiker i uppsättningen ”Påklädaren” med Sven och Tomas von Brömssen i huvudrollerna på Göteborgs Stadsteater. Det allra sista vi gjorde tillsammans på teatern var 2016 föreställningen ”Driving Miles”, en monologtext av Henning Mankell, vilken bygger på en sann historia om en norsk taxichaufför i regi av Eva Bergman. Sven Wollter i en oförglömlig prestation tillsammans med sex musiker där jag var kapellmästare. Denna uppsättning är för mig ett särskilt starkt minne, inte minst för att Henning gick bort hösten innan vi skulle ha premiär och även för att inte heller Sven finns med oss längre.
Gossar, vila i frid …
Du spelar med väldigt många musiker. Hur är det att hoppa in i så många olika konstellationer?
Jag brukar ibland säga att är man bara hel och ren och har förberett sig ordentligt så är det inga problem. Jag har ju haft förmånen att få arbeta med många förnämliga artister, skådespelare, sångare, musiker och låtskrivare. Nu blir det lätt att man rabblar en massa namn men vissa går så klart inte att undvika. I vecket mellan Nynningen och Totta var det, som jag tidigare sagt, Björn Afzelius som jag ganska tätt jobbade ihop med. När jag inte längre hade tid att turnera med Globetrotters fortsatte jag ändå att medverka på flera av Björns plattor. Jag måste också nämna att jag 1980 hade det stora nöjet att spela med Allan Edwall på en tillställning i Stockholm. Allan hade just i den vevan börjat skriva sina första visor och rönte ju senare stort erkännande för det.
Sommaren 1985 medverkade jag i en större kulturdelegation, som besökte den stora Världsungdomsfestivalen i Moskva i dåvarande Sovjetunionen. Jag spelade där med bland annat Röda Kapellet och trubaduren Pierre Ström.
Efter Tottas Blues Band jobbade jag ett tag som teatermusiker i Göteborg, men också med Peps Blodsband på en turné 1986. Sommaren 1987 turnerade jag i Danmark med Henrik Strube Band. Samtidigt under den perioden också med Annica Blennerhed, tidigare kvinnlig punkprofil i Göteborg.
Jag spelade också mycket med Bröderna Hörbergs Bluesband under den här tiden. Vi besökte 1987 och -88 Florida i USA och lirade runt där nere på en del av de ställen vi tidigare hade varit på med Totta, t.ex. Sloppy Joe´s i Key West. Jag satt också in och lirade några gig med Eddie Kirkland i Tampa andra svängen vi var i Florida.
1987 var jag del av en konstellation musiker med bland annat Peps, Dan Hylander och Py Bäckman på en turné i Zambia och Zimbabwe kallad Frontline Rock, i nära samarbete med ANC.
1988 spelade jag med Mikael Wiehe tillsammans med bland annat Imperiet i Nicaragua och Costa Rica i ett stort biståndsprojekt från de nordiska länderna.
Hösten 1989 var jag med om något av det häftigaste och mest speciella projekt någonsin, nämligen uppsättningen av operan ”la Bohème” på Nationalteatern vid Kungstorget. Det var en idé som Med Reventberg hade haft länge och det var inte riktigt vad som kunde förväntas av den gruppen. Med hade visserligen tidigare satt upp ”Amadeus” som pjäs och hade ett stort intresse i den klassiska musiken förutom i teatern, men att sätta upp en opera på riktigt, det var som att bestiga ett berg. Det var otroligt många människor involverade, allt ifrån alla tekniska delar bakom och vid sidan av scenen, alla delar vad gäller produktion, ekonomi och administration. På toppen alla sångare från solister i de olika rollerna, statister och körsångare samt ett antal barnskådespelare. Därtill en orkester på 30 personer, för vilken jag var ansvarig i form av orkesterchef. Det betyder att jag var ansvarig för att bemanna orkestern och se till att det fanns musiker i alla stämmor. Vi fick möjlighet att under fyra månader låna en fantastisk violinist av Symfonikerna i Göteborg som konsertmästare. Till det letade jag upp en blandning av semiproffs och folk som fortfarande studerade, vilka var sugna på att vara med i projektet. Dessutom hade vi några från både Symfonikerna och från Göteborgsoperans orkester, som hoppade in i olika stämmor på kort varsel när så behövdes. Jag hade nog en bruttolista på mellan 60-70 personer för att vara säker på att vår orkester på 30 personer skulle vara på plats varje kväll. Ett administrativt ganska slitsamt men väldigt roligt jobb. Som ansvarig dirigent hade vi Kerstin Nerbe från Folkoperan i Stockholm och hon var verkligen en skön person och en verklig klippa, som verkligen behövdes i detta projekt.
I slutet av 80-talet blev det mer dragspel igen för min del. Jag startade ett samarbete med visgruppen Öbarna från Grundsund och turnerade med dem ett antal år. Vi gjorde också flera plattor tillsammans, som jag var med och producerade med stor framgång. Det var en del egna visor men också väldigt mycket Evert Taube. Som traditionsbärare av Taube´s visor måste jag nog säga att Öbarna är bland de främsta och mest genuina i landet.
Från 1988 fram till 1994 spelade jag kontinuerligt med Mikael Wiehe i olika konstellationer. 1988 började jag också lira mer stadigvarande med Roffe Wikström ungefär fram till mitten av 90-talet. Ett flertal turnéer och ett antal skivinspelningar med båda dessa artister blev det under den här tiden.
I början av 90-talet spelade jag också en del med Fjellis och medverkar på hans fina platta ”See You In Hell Blind Boy”, som gavs ut 1991.
1992 startade vi ett spännande projekt på initiativ av min synnerligen käre vän Göran Svenningsson, som hade hållit på med blues ett bra tag, nämligen Queen Bee & the Zydeco Amigos. Göran hade besökt New Orleans ett antal gånger och gått igång ordentligt på varianten blues med dragspel. Jag fick frågan och började lyssna in mig ordentligt på den rätt så speciella varianten av blues och zydeco från Lousiana. Vi hade en rolig tid med det bandet och besökte New Orleans 1993 i samband med Jazz and Heritage Festival, och spelade runt om på stan på klubbar och danshak under ett par veckors tid, och blev väl mottagna av publiken på alla gig. I början av 90-talet körde jag och Göran under ett par år också ett bluesjam på Jazzklubben Nefertiti, där vi bjöd in våra vänner och bekanta att komma för att gästa. Till exempel hade vi Greger Knockis Andersson, Janne Sjöström, Svenne Zetterberg och Marino Valle med i det projektet. Under den här tiden spelade jag också en del med Görans band Instigators och en hel del med Mr Bo & the Nightcats, och lirade på flera av båda bandens plattor. Jag satt också in ett par turnésvängar med Mats Ronander/Lasse Welander Low Budget Blues Band, så visst blev det en hel del blues också under 90-talet.
Sommaren 1993 var jag med gruppen Piri Piri på Kap Verde och spelade på en stor festival kallad Bahia dos Gatos. Jag höll på med Piri Piri några år vid sidan av alla andra engagemang i olika band, vilket var väldigt roligt. Flera av gruppens medlemmar jobbade också som musiker på Backa Teater i Göteborg.
Hösten samma år började jag jobba intensivt med regissören Eva Bergman i ett projekt på Dramaten i Stockholm, där vi satte upp ”Blodsbröllop” av Federico García Lorca. Vi spelade under våren 94 med ett förnämligt koppel av skådespelare − varav flera tyvärr är borta idag − och en orkester på fem personer, där jag var kapellmästare. Dramaten kanske kan verka snobbigt utåt men det var en mycket generös miljö att få jobba i; otroligt kompetenta människor i alla befattningar.
1994 träffade jag Evabritt Strandberg, skådespelare och sångerska, och inledde ett samarbete, där jag på allvar började jobba med det franska chansonmaterialet av Jacques Brel. Vi gjorde en krogföreställning i Göteborg under hösten det året och vidare i Stockholm våren -95. Sedan följde skivinspelning och fler turnéer.
1995/96 var jag kapellmästare och musiker på Göteborgs Stadsteater i föreställningen ”Madame Bovary” i regi av Margita Ahlin.
Senare under sommaren och hösten 1996 var jag med som musiker i den stora 20-årsåterföreningsturnén med Hoola Bandoola Band. Det blev ett kraftfullt segertåg genom Sverige, Norge och Danmark. En väldigt rolig turné och många fina minnen.
Ofta har du agerat kapellmästare. Är det en roll du gillar?
Jag fick ganska tidigt en roll som sammanhållande kraft i de olika grupper jag var verksam med. I Nynningen, där Tomas och Bertil komponerade det mesta, var jag den som analyserade, arrade mycket och kom med förslag på ändringar om det behövdes. Likadant i Tottas Bluesband, även om vi i båda grupperna strävade efter att hitta kollektiva lösningar så långt som möjligt.
I början av 90-talet fick jag mera renodlade uppgifter som kapellmästare i ett antal olika sammanhang. Vi gjorde för SVT i Göteborg ett program kallat ”Blix från klar himmel”, vilket sändes på bästa sändningstid under höstperioden på lördagskvällar 1992, -93 och -94. Där var jag ansvarig för ett grundband på 4-5 personer. Vi hade ofta extra blåsare, körsångare och ibland också några stråkar som backade upp de artister, som gästade programmet. Redaktionens tanke var att programmet skulle vara nån slags svensk variant av ”Saturday Night Live”, ett talkshow-program som sändes direkt från en studio i New York under flera år. Det var ofta ett tufft och fruktansvärt slitsamt jobb men det föll konstnärligt och publikmässigt väl ut.
Mina senare engagemang 1993-1996 på Dramaten och Göteborgs Stadsteater har jag redan berättat om. Efter det följde en period av arbete tillsammans med skådespelaren och teatergiganten Kent Andersson på Teater Aftonstjärnan i Göteborg. Nyårsafton 1996 hade vi premiär på vår första revy, där även Totta var med i ensemblen. Denna tradition med Kent-revyer pågick under närmare 8 år fram till våren 2004. Vi spelade uppskattningsvis mellan 500-600 föreställningar i fem olika uppsättningar på Aftonstjärnan under de åren och dessutom gjorde vi en längre turné för Riksteatern våren 2002. Ensemblens skådespelare växlade en del, men under flera år medverkade Erik Ståhlberg, Maria Hörnelius och Mirja Burlin. Även sådana som Lasse Brandeby, Peter Birro, Stig Torstensson och Ulf Dohlsten medverkade i olika uppsättningar. Det var en fantastisk tid där vi spelade för utsålda hus hela tiden och där Kent verkligen var på mammas gata.
Du har också varit kompositör förutom arrangör. Berätta lite om det!
Ja, som ansvarig kapellmästare har man ju i de flesta sammanhang ofta ett ansvar för att arrangera den musik som ska framföras. Ibland får man också ansvar för att komponera, lite olika beroende på vilka projekt det handlar om. Jag skrev redan under 70-talet lite olika smågrejer för Radioteatern, liksom jag också komponerade några saker vi gjorde med Nynningen och även i Tältprojektet. Tillsammans med bl.a. Christer Boustedt gjorde jag också musik till filmen ”Lyftet” av författarkollektivet Kenneth Ahl. Jag skrev också lite musik under mitten av 80-talet, när jag arbetade med barnteater på Atelierteatern i Göteborg.
Under TV-produktionen ”Blix från klar himmel” blev det naturligtvis en massa jobb vad gäller att skriva arr inför varje nytt program. Slitsamt men kul. Sedan komponerade jag en del till vår uppsättning av ”Blodsbröllop” på Dramaten 1993/94, och till ”Madame Bovary” på Göteborgs Stadsteater 1995/96 skrev jag själv all musik i föreställningen.
Även under åren med Kent Andersson på Aftonstjärnan blev det en hel del att komponera och skriva nytt. Det hände sig ofta att vi skulle använda texter av Kent, som redan fanns tonsatta sedan tidigare men som han tyckte var lite konstiga, och sa då till mig att -”det är bättre du gör nåt nytt!”. Och så blev det i flera fall i de revyer vi satte upp där under 8 år, mellan 1997-2004.
Kan också nämna att jag också hade ett fantastiskt roligt samarbete med Ulla Skoog och Tomas von Brömssen i revyn ”Rent Under” hösten 1999 på Lorensbergsteatern i Göteborg.
Berätta om samarbetet med trollkarlen Carl-Einar Häckner.
1999 började jag att på allvar arbeta med trollkarlen Carl-Einar Häckner. Då spelade vi för första gången varieté på nöjesfältet Liseberg i Göteborg: två föreställningar varje dag under hela juli månad. Vi gjorde också ett par dagars gästspel på Gröna Lund i Stockholm. Under september månad gästspelade vi på Varietéteatern Chamäleon i Berlin med ett 20-tal föreställningar. Då var jag engagerad som musiker och kapellmästare för Varietéorkestern, som förutom mig då bestod av Per Melin på trummor, Michael Krönlein på bas och Stefan Sandberg på saxofoner, klarinett och gitarr. Stefan var borta mellan 2003 och 2010 då han var verksam som gitarrist i Peps Blodsband, som turnerade och spelade väldigt mycket under den tiden. Vi hade då istället med Stefan Abelsson från Backa Teater på gitarr och olika blåsinstrument under ett par år, och efter det var Elisabeth Engdal med på keyboards och saxofon under fem år. Men 2010 var Stefan Sandberg återigen tillbaka med oss.
Sedan 1999 har vi under en tid på 18 år − alltså till och med 2016 − spelat varieté varje sommar på Liseberg med Carl-Einar, samt ytterligare flera gästspel på Gröna Lund och på en del andra ställen under ett antal år. 2003 gjorde vi återigen ett gästspel i Berlin på närmare 3 månader. Det betyder att Varietéorkestern vid det här laget tillsammans med Carl-Einar gjort långt över tusen föreställningar, och det är ett samarbete som fortfarande pågår i olika sammanhang.
Nu är vi inne på 2000-talet.
Under 2001 var jag också ansvarig kapellmästare för ett projekt kallat ”Nordiskt Mästarmöte i dragspel”, där bland annat Maria Kalaniemi från Finland deltog. Det blev en mindre turné för Västra Götalandsregionen, som var medarrangör, men även turnébesök på Åland, Färöarna, Island och Grönland. Oförglömliga minnen!
Våren 2022 gjorde vi en lång turné för Riksteatern över hela Sverige med en revyföreställning från Aftonstjärnan. där förutom Kent Andersson även Lasse Brandeby och Erik Ståhlberg medverkade. Även här några oförglömliga minnen.
I augusti 2004 jobbade jag för första gången med Åsa Fång i ett Piaf-program med en 15-mannaorkester, under ledning av Curt-Eric Holmqvist. Vi gjorde fem kvällar på stora scenen på Liseberg i strålande sommarväder och helt knökat i publiken. Otrolig succé och fantastiskt kul att få vara med om. Vi gjorde återigen programmet en kväll 2005 och fem kvällar 2008, snacka om succé i repris!
Nyåret 2004/2005 gjorde vi också ett gästspel med Åsa på en teaterfestival i Alexandria i Egypten, där vi fick nöjet att ha med ett antal egyptiska musiker på stråkar och blåsinstrument. Väldigt roligt och annorlunda. Sedan dess har jag och Åsa fortsatt jobba mycket ihop och sedan 2010 gör vi tillsammans med Christopher Wollter ett franskt chansonprogram, där vi blandar låtar av Jacques Brel och Edit Piaf. Och där har jag så klart fått stor nytta av mitt tidigare samarbete med Evabritt Strandberg och alla de hundratals Brelföreställningar vi har gjort tillsammans.
2005 började jag ett samarbete med Peter Harryson kring ett Taube-projekt, författat av Olle Adolphson, kallat ”Ensam, långt ute”. Vi började med några föreställningar på Lorensbergsteatern i Göteborg som föll väl ut, varpå gästspel följde på Scalateatern i Stockholm. Vi kom i kontakt med producenten Silas Bäckström, vilket ledde till en mindre turné i Sverige hösten 2006 och därefter en riktigt stor turné i Riksteaterns regi hösten 2007. Vi var en liten konstellation med mig på dragspel och mandolin, Peter på sång och recitation, Bengt Magnusson på gitarr och Kjell Jansson på kontrabas. En väldigt fin föreställning i mina ögon, med flera låtar av Taube som man inte så ofta hör i dessa dagar.
I december 2006 gjorde vi också ett besök med Peter i New York, där vi spelade och underhöll vid ett stort julbord för Svensk-Amerikanska Handelskammaren på Hotel Waldorf Astoria. där svenske kocken Marcus Samuelsson var kökschef. Ganska gött om man säger så …
Våren 2007 var jag kapellmästare för en kvartett i föreställningen ”Brel rakt in i hjärtat”, som spelades på Vasateatern i Stockholm. Detta med sångarna och artisterna Petra Nielsen, Evabritt Strandberg, Jonas Nerbe och Christopher Wollter, i regi av Olle Ljungberg.
2008 producerade jag en platta med skådespelaren och sångerskan Maria Hörnelius, som varit med oss flera år på Aftonstjärnan, ”Kent I Våra Hjärtan”, med texter av Kent Andersson och låtar av olika tonsättare, av vilka jag skrev ett antal. Detta ledde också till ett rätt intensivt turnerande med Maria under några år. Under hösten samma år satte vi upp en liten föreställning just på Aftonstjärnan med Maria, som vi kallade ”Kabaré Kent”, med stor konstnärlig och publik framgång. Då var vi åter på mammas gata.
Jag jobbade vidare samma höst som musikaliskt bollplank åt regissören Eva Bergman med uppsättningen av ”Don Carlos” på Göteborgs Stadsteater.
Senare framåt vintern det året var jag med Peter Apelqvist på en sanlös julshow på Ruckmans Salonger, en kombo av talk-show och stand-up med musikinslag, där också radioprofilen Stefan Livh deltog som side-kick. Obetalbar upplevelse!
2009 producerade jag plattan ”Sånger Från Det Tjugonde Seklet” med Sven Wollter, som redan omnämnts tidigare.
Så har vi 2010-talet, där har väl också hänt en hel del!
Vidare in i 2010 fortsatte spelandet på flera olika fronter, bland annat med tangogruppen Go:Tango, med Anna Heikkinen på sång och Daniel Turano, en fantastisk pianist från Argentina. Tangon är en musikalisk genre som legat mig mycket varmt om hjärtat under många år, och som dragspelare finns där enorma uttrycksmöjligheter.
Jag började också jobba en del med vissångaren Lucas Stark och vi gjorde en väldigt fin platta med material av den politiske kämpen Joe Hill. Fler gig och fler turnéer med Lucas band blev det under de följande åren.
Det blev också ett återupptagande samarbete med Roffe Wikström, med några duogig på olika platser i Sverige. Sommaren 2010 blev det också en scen-föreställning på Lisebergs Taubescen med material av Lasse Dahlquist i regi av Anders Wällhed (som jag tidigare, ihop med Kent, arbetat med på Aftonstjärnan), där också bland annat Peter Harryson och Åsa Fång medverkade.
Hösten 2010 var det dags för Nationalteaterns stora 40-årskalas med en föreställning på Restaurang Trädgårn i Göteborg, kallad ”Vad var det vi sa?” Några nya scener och texter ihop med en del gamla låtar i en salig blandning. Klang och jubel!
2011 fortsatte som tidigare med flera olika saker. Vi spelade på Nationalteaterns 40-årsföreställning på Tyrol i Stockholm, och gjorde fler gig med Go:Tango. Jag var också med Lucas Stark på gästspel i Berlin och i Budapest.
Under våren 2011 var jag med i en kabaréföreställning på Aftonstjärnan, kallad ”Freud i farstun”, med Dan Viktor, KG Malm, Gunnar Källström och Agneta Danielsson (som var med i vår första revy med Kent på Aftonstjärnan 2007).
Vi spelade också ett antal av vår Brel/Piaf-föreställning med Göteborg Wind Orchestra på Kronhuset i Göteborg och på Vara Konserthus, och vi var med Nationalteatern på sommarens festival ”Peace & Love” i Borlänge.
Hösten 2011 återupptogs mitt samarbete med Eva Bergman på Göteborgs Stadsteater, där vi satte upp ”Påklädaren” med Sven Wollter och Tomas von Brömssen i huvudrollerna.
I januari 2012 gjorde vi vår Brel/Piaf ihop med Stockholms Blåsarsymfoniker på Musikaliska vid Nybrokajen i Stockholm.
Vi spelade in vår första platta med ”Serve You Right To Suffer” på Konstepidemin för skivbolaget Imogena. Bandet består av oss fyra gamla gubbar från GinHouse, med Kjells son Bror Gunnar Jansson som frontman i egenskap av sångare och låtskrivare. Bror Gunnar har ju allt sedan dess låtit höra talas om sig en hel del i blues- och countrysammanhang. Vilket han gjort med den äran!
Sedan blev det för min del en 3 månader lång turné med Mikael Wiehe över hela Sverige, dessutom två veckor i Norge och en vecka i Finland och ett par konserter i Danmark. Hösten innan hade Mikael varit med i TV4-programmet ”Så mycket bättre”, så det var ett enormt publiktryck på alla ställen, utsålt i stort sett överallt! Väldigt kul att få vara med om detta, eftersom jag spelat med Mikael i så många olika konstellationer under så många år.
Senare under hösten 2012 återupptog vi ”Påklädaren” på Göteborgs Stadsteater med ytterligare ett 25-tal föreställningar för utsålda hus. Parallellt med detta spelade jag omväxlande olika gig med Sven Wollter, Go:Tango och Serve You Right To Suffer. I december medverkade jag vid en inspelning i ett avsnitt av SVT-serien ”Molanders” med bland annat Eric Ericsson, Livia Millhagen, Lasse Berenett och Evabritt Strandberg. Jag har för mig att det sändes runt jul nån gång, eftersom just det avsnittet handlade om ett julfirande i familjekretsen.
2013 blev det fler gig med Maria Hörnelius, Serve You Right To Suffer och Go:Tango. Jag hamnade också i lag med Coste Apetrea (ex Samla Mammas Manna) i hans projekt Proggen Allstars, med bland annat Kenny Håkansson, Göran Lagerberg och Bill Öhrström. Vi gjorde föreställningar i Stockholm och Uppsala den våren.
I augusti besökte vi med Carl-Einar´s Varieté den stora stadsfestivalen i Århus Danmark med en dryg veckas förestälningar.
Under hösten blev det sedan en större turné i Västra Götalandsregionen med vår Brel/Piaf-föreställning. Senare under hösten blev det ett nytt projekt med Eva Bergman på Stadsteatern, ”Pygmalion”, med Tomas von Brömssen, Nina Zanjani och Eric Ericsson i de bärande rollerna. Premiär 13 december 2013.
Vintern /våren 2014 fortsatte vi att spela ”Pygmalion” på Stadsteatern fram till 29 mars. Samtidigt spelade jag en del gig med Go:Tango, och vår Brel/Piaf-föreställning. I början av april gjorde vi en dryg veckas turné i Norrland med Serve You Right To Suffer. Lite senare var jag i egenskap av AB-styrelseledamot i Göteborgs Symfoniker med på en resa till Frankrike, Schweiz och Italien, under ledning av deras dåvarande chefsdirigent Gustavo Dudamel. Helt underbart och lite annorlunda att bara glida med och inte behöva beträda en enda scen, bara vara bland publiken och njuta av denna fantastiska orkester.
Senare under året blev det fler gig på olika ställen med Carl-Einar, Serve You Right, Maria Hörnelius och Proggen Allstars.
Vintern /våren 2015 jobbade jag på Borås Stadsteater med en uppsättning av ”Herr Puntilla och hans dräng Matti” av Bertolt Brecht i regi av Johan Huldt, där jag arrade och skrev en hel del ny musik. Huvudrollen gjordes av Bror Tommy Borgström från Ystad som tidigare faktiskt var med i Nynningen under ett års tid 1974-75. Märkligt hur vissa trådar knyts ihop efter så många år. Dessutom medverkade min kära vän Mirja Burlin, som jag jobbat tidigare med under flera år på Aftonstjärnan men även på SVT och på Sveriges Radio i ett några olika projekt.
Förutom detta som vanligt fler gig med Brel/Piaf och Go:Tango m.m.
Jag producerade också en platta med vissångerskan och låtskrivaren Eva Nyqvist, som blev ganska fin.
Efter sommaren deltog vi med Serve You Right på den stora jazzfestivalen i Umeå och på bluesfestivalen i Östersund. Dessutom blev det ett par turnévändor med Lucas Stark uppe i Norrland och i Småland.
Du har verkligen varit i farten! Och vad har hänt efter 2015?
2016 var det dags för den sista stora insatsen av Sven Wollter på Göteborgs Stadsteater, som jag redan nämnt tidigare. Vi satte alltså upp ett verk av Henning Mankell kallat ”Driving Miles”, i regi av Eva Bergman. Denna historia, som har en verklig och sann bakgrund, handlar om en norsk taxiförare från Molde som blev nära vän med Miles Davis, och som flera gånger anlitades som privatchaufför åt Miles. Vid ett tillfälle fick han i uppdrag att med en kompis köra från Norge ner till Montreux i Schweiz, där Miles skulle vara med på den stora jazzfestivalen. Och Miles krävde utan prut att Svein från Molde skulle komma ner, och köra honom där mellan hotellet och konserthallen och runt om till några andra tillställningar. Snacka om uppdrag!
För oss blev det en fantastisk föreställning med otroligt häftig musik av Miles Davis för oss att sätta tänderna i. Och Sven Wollter var makalöst bra i den rollen, här kan vi verkligen snacka om ett oförglömligt minne! Vi hade premiär redan 12 februari och spelade med ett kortare avbrott ända fram till 29 maj, återigen för utsålda hus i stort sett hela vägen! Otroligt …
Sommaren 2016 gjorde vi också, som jag tidigare nämnt, den sista sommaren med vår Varieté med Carl-Einar på Liseberg. Lite ledsamt, men allt har sin tid.
Hösten fortsatte som vanligt med andra gig med Go:Tango och Brel/Piaf. Det blev återigen också en turnésväng med Roffe Wikström på lite olika ställen runt om i Sverige. Vi gjorde också en stor revivalsatsning med Nynningen där vi för första gången på riktigt efter många år framförde låtarna från vår Majakovskij-platta ”För Full Hals” vid en helt utsåld konsert på Pustervik i december. Bra tryck och enorm support från publiken.
2017 fortsatte vi med Nynningen-konserter under januari/februari i bland annat Malmö, Stockholm och Uppsala med stor publik framgång.
Jag producerade vidare en platta med en relativt okänd trubadur och låtskrivare från Sundsvall vid namn Roger Sjöström. Mycket fint material men långt under den kommersiella radarn.
Under sommaren det året blev det turné och många fler gig med Roffe Wikström och hans band. Bland annat på ångbåten S/S Blidösund, där Roffe sedan 40 år tillbaka är en verklig institution. Riktigt kul …
Hösten 2017 blev det nytt jobb med Eva Bergman på Göteborgs Stadsteater, denna gång en föreställning om ”Karl Gerhard”, med Tomas von Brömssen i ytterligare en fantastisk huvudroll. Här hade vi premiär 3 november och spelade fram till 14 februari 2018.
Den våren gled jag av bara farten vidare in i en ny uppsättning av ”Hemsöborna”, med Özz Nüjen i huvudrollen i regi av Andreas Boonstra. Här medverkade också Daniel Lemma som trubadur och berättare, och det var en sann glädje att jobba med Daniel, som är en sann musikant ut i fingerspetsarna.
Senare under våren och sommaren blev det fler turnéer och gig med Brel/Piaf, Carl-Einar Häckner och Roffe Wikström.
Hösten 2018 började vi repetera en ny föreställning på Stadsteatern med Eva Bergman. Hon valde att som pjäs sätta upp sin faders epos ”Fanny & Alexander”, vilket var en grannlaga uppgift, med väldigt mycket folk inblandade. I rollerna hade vi bland annat Eric Ericson, Johan Gry och Ulla Skoog. En givande men ganska arbetsam produktion. Vi hade premiär 14 december och spelade fram till 29 mars 2019.
Tidigt i januari 2019 valde vi också att ha ett något försenat 50års-kalas för och med GinHouse, med en konsert på Jazzklubben Nefertiti i Göteborg. Vi skrapade ihop en del av vår gamla repertoar och lade till en del nytt material, som baserades till en del på de gäster som vi bjöd in för att medverka på kalaset. Vi hade med Bror Gunnar Jansson på sång och gitarr, Mr Bo Carlsson på sång och gitarr, Stefan Sandberg på tenorsax samt munspelaren och sångaren Stefan Dafgård. Vi gjorde en live-inspelning av hela paketet på initiativ av vår gode vän Göran ”Guran” Blomgren, som tyckte att det absolut måste finnas en platta med GinHouse. Det resulterade i både en CD och en vinyl med delvis lite olika urval av låtar. Men resultatet får man väl säga att vi är rätt så nöjda med, plattorna fick ju till exempel hyfsat gott bemötande i Jefferson, bara en sådan sak!
Senare under våren fortsatte vi med vår Brel/Piaf-föreställning, numera i en deLuxe-version på Lorensbergsteatern, där vi förstärkte orkestern med fyra blåsare plus en stråkkvartett. Fantastiskt fint sound i låtarna, som vi tidigare bara framfört på trio med mig som dubblerande på dragspel och piano. Nu lyfte det till en ny nivå, men inte utan ansträngning; det blev en del att styra upp, inte minst för mig, som fick till uppgift att sortera ut alla stämmor och skriva en hel del nya arrangemang. Roligt men ganska jobbigt!
Senare under året blev det fler gig med Brel/Piaf och Roffe Wikström. Jag satt in och vickade ett par gig med Kjell Gustafssons Rhythm´n´Blues Orchestra, vilket var kul och fullt påställ. Senare under hösten gjorde vi på Storan i Göteborg några kvällar med Varietéorkestern och Carl-Einar Häckner i samband med hans 50-årsdag, vilket vi ville fira på bästa sätt. Jättefina föreställningar, klang och jubel bland publiken i salongen!
Sen kom Corona …
Ja, då hände det något som vi väl aldrig hade trott att vi skulle få vara med om. I början av året repeterade vi en ny föreställning på Stadsteatern, ”Kontrabasen”, av Patrick Süskind, regi Eva Bergman. Tomas von Brömssen i huvudrollen, ihop med vår Teaterorkester på sex man, där jag är kapellmästare.
Vi gick till premiär 28 februari och hann spela 4 föreställningar innan bommen lite senare fälldes ner. Kvällen 10 mars spelade vi vår Brel/Piaf deLuxe på Oscars i Stockholm, dagen efter kom regeringens besked om en begränsning på 50 personer i publiken på teaterevenemang och liknande. På Stadsteatern i Göteborg inträffade ett konstaterat sjukdomsfall i Covid19 och teatern tvingades att stänga. I första skedet bedömdes stängningen behövas under 14 dagar, men redan en knapp vecka senare hann verkligheten ikapp oss och teatern förblev stängd under resten av året. Så kan det gå …
Under det första Corona-året blev det inte mycket spelat i offentligheten. Med Serve You Right To Suffer var vi med på Mönsterås Bluesfestival i augusti, som då live-streamades för rekordstor internetpublik, i övrigt ingen publik på plats. Senare på hösten gjorde vi ytterligare ett gig för Länsmusiken i Ronneby, som just då fick lov att ta in 50 personer på en konsert. Förutom detta spelade jag på sex begravningar under 2020 …
2021 lättade det något och det blev möjligt att spela några gig under sommaren med Carl-Einar, och senare på hösten gjorde vi ett återbesök på Oscars i Stockholm med vår Brel/Piaf deLuxe-föreställning. I övrigt ganska stillsamt …
I skrivande stund våren 2022 har vi sedan en tid tillbaka återupptagit projektet med ”Kontrabasen” på Stadsteatern och går till nypremiär 8 april. Och om inget annat jävulskap sätter några käppar i hjulet skall vi spela den föreställningen fram till slutet av maj. Senare i sommar blir det för min del fler föreställningar med Carl-Einar Häckner och några duogig med Roffe Wikström på ångbåten Blidösund. Och det skall bli roligt!
I övrigt vad gäller Corona-året 2020, som först kändes väldigt märkligt och konstigt, så blev det efter några veckor ändå rätt skönt att vara lite ledig. Har man som jag varit på turné on the road i olika delar av världen i över 50 år, så kan man faktiskt ta det lite lugnt utan att skämmas. Vad som senare sker står väl skrivet i stjärnorna … Eller någon annanstans?
Utmärkelser:
Årets dragspelare 2016
Västra Götalandsregionens kulturstipendium 2008
Göteborgs Stads kulturstipendium1984
Sveriges kompositörers och textförfattares verksamhetsstipendium 2006
Konstnärsnämndens arbetsstipendium 1997 och 2008, samt årsstipendium 2012
Lasse Dahlquist-stipendiet 2008
Uppdrag och kuriosa:
Medlem i Föreningen Jazz i Göteborg /Jazzföreningen Nefertiti sedan mitten 70-talet. Styrelseledamot mellan 1985-2016. Ordförande i Föreningen Jazz i Göteborg 1987-1990 samt 2002-2016 (fr.o.m. 2007 Jazzföreningen Nefertiti). Således styrelseledamot under 31 år, varav ordförande under 17 år.
Styrelseledamot i Göteborgs Symfoniker AB under 8 år, 2007-2014.
Ledamot i referensgrupp vid Statens Kulturråd för fria musikgrupper 1975-78 och i referensgrupp för fonogramstöd 1982-87.
Ledamot i referensgrupp för kulturstöd vid Kulturförvaltningen i Göteborg under 3 år, 2013-2016.
Programmedlem vid Sveriges Radio P2 i Göteborg för ”Jazz bland annat”, tillsammans med Mia Gerdin och Ingmar Glanzelius, 1977-1980.
Medverkar i ett avsnitt av poddprogrammet ”Snedtänkt” med Kalle Lind i Sveriges Radio P1 våren 2020.
Medverkar i bokutgivningen ”På scenen; hundra år i Göteborg”, i ett delkapitel om musiken i Göteborg med skribenten Magnus Haglund som redaktör.
Text: Birgitta Larsson
Foto: Vanja Fridhammar
