Det fjortonde EBC gick i Katowice i Polen. 24 band/artister tävlade om 8 finalplatser, 12 band per dag där 4 gick vidare från respektive dag. Varje band fick 20 minuter på sig. Som inbjudare stod stadens borgmästare Marcin Krupa, som också agerade värd och prisutdelare på finaldagen.
Den ”rena/traditionella bluesen” var i stilmässig minoritet. 11 av de 24 akterna räknade jag in i den blå genren. Övrigt som hördes var mer åt rock och bluesrock, men även soul och R´n´B.
DE ÅTTA FINALISTERNA
Tyska Sean Athens Band presenterades som ”blues for today”. Det blev ett volymstarkt set där huvudnumret var en hyllning till bandledarens stora förebild Gary Moore. En ballad med snudd på identisk gitarrton som Moore hade i sin ”Still got the blues”. Mitt i setet så kliver en låt med bara akustisk gitarr och orgel in. Ett skönt avbrott.
South Of Savoy från Estland, med kvinnlig utlevande sångerska, bjöd som namnet antyder på sydstatsrock. De två gitarristerna delar solon som visar att den ene kan sin Dickey Betts och den andra sin Duane Allman, speciellt då slideröret plockades fram. Spelglädjen gick inte att ta miste på.
Schweiziska Eva Gallagher Band stack ut i originalitet. Suggestivt och lite depraverande sång från Eva med raspig röst. Kanske extra raspig då hon berättade att hon dragit på sig en förkylning. Jag fick vibbar till Marianne Faithful.
Jadran & Imperfect State från Kroatien anser jag stod i en klass för sig bland de 24. Deras två första låtar i finalen, soulgospelballader båda två, var det bästa under hela tävlingen. Jadran har ”gått bluesskolan” i Såväl Notodden som i Clarksdale.
Jadran med medmusiker visade franska nattklubbs-/cocktailshowande Rider & The Supersoul Brothers vad som krävs för SOUL. Rent otroligt att de tog sig till final med sin manierade intetsägande soulshow. Mer koreografi än feeling.
Stilmässigt i bluesfåran blev det med spanska The Blues Way. Proffsigt och med kvalitet,men något fattades för att sticka ut helt och fullt. Sångaren Sirjo Cocchi duktig på boogie woogie-piano och Balta Bordoy var säkert en av de bästa gitarristerna. Bronsplats.
De klassiska rötterna fanns hos italienska trion Gloria & The Doctors. Gloria, med en effektfull scenentré, fanns bakom trummorna, på tvättbräda och på fantastisk sång nära classicblues-sångerskorna på 1920- och 30-talet. Helt klart stora publikfavoriter. De knep silvret.
Norska Adama Janlo stod som slutsegrare. Hon höjde sig rejält i finalen jämfört med det lite stela framträdandet andra dagen. Nu var det avslappat, känslosamt och med go på scenen. Att hon har mer rötter i R´n´B och ligger närmare Beyonce och Rihanna än till exempel Bessie Smith, Memphis Minnie och Etta James visar på hur bluesbegreppet vidgats. En humörhöjare var den manlige konferencieren som presenterade Adamo på före detta Natochefen Stoltenbergs ”klassiska” engelska med norska diftonger. Publiken var med på noterna. Stort jubel såklart också för Adamo från de norska besökarna, som var överlägset flest till antalet.
VÄRDA FINAL
Våra svenska representanter Jenny Blue & The Tombstone Shadows gjorde ett starkt framträdande. Versionen av ”I´d rather go blind” var en av första dagens bästa. Jag var ganska säker på att de skulle bli ett av de fyra finalbanden. Att de körde covers kan ha varit till deras nackdel då juryn premierade egna original. Men det var fler jag trodde på som inte gick vidare.
Lika säker var jag på att få finska Unna With Helge Tallqvist Band till final. Kassaskåpsäkert framträdande. Jag hörde några som störde sig på Unnas utlevande scenstil. Jag tyckte det bara var befriande och ohämmat. Helges munspelfills lyfte setet.
Om det funnits något ”publikens pris” hade det garanterat gått till unga rumänska Green Onions Experience. De hade den mesta spelglädjen av samtliga band, dessutom fantastisk publikkontakt. De var det enda gäng som fick stående ovationer av den fulltaliga publiken. Men någon finalplats blev det inte.
En riktigt bra munspelare fanns också i holländska rutinerade bluesbandet The Hoochies.
Engelska väletablerade sångerskan Emma Wilsons lite softa soul tilltalade mig. En fulländad artist och sångerska som jag ville ha till final, kanske var låtarna (allt eget) inte tillräckligt direkta utan kan ha krävt fler lyssningar för att sätta sig..
HEDERSOMNÄMNANDEN
Georgien debuterade i årets EBC och representerades av The Freeride Experience. På grund av krig och stängda luftrum hade de fått ta sig till Katowice på tre olika flyg, sick-sack, under två dygn. Följaktligen fanns inga ”supporters” på plats. Nu räckte inte deras trubbiga boogierock a´la Staus Quo till final.
Belgiska Tom Eylenbosch fanns ensam vid sitt piano framförande pianoblues med låtar från Otis Spann, Dr John och Bessie Smith. Kanske det blåaste (och modigaste?) under de tre dagarna.
ÖVRIGA DELTAGARE
Midnight Club Blues Band från Portugal inledde. Soulfylld groove med mycket Hammond B3, en bra sångare och en gitarrist som gillade en distad ton.
Danska Big Martin Band var en trio. De inledde med en instrumental låt laddad med gitarrexplosioner. Musikaliskt starkt med mycket glänsande på gitarr, men tyvärr med svaga vokala insatser.
Luxemburgs representanter Rockin´ Dukes höll sig till bluesen och lyckades få till allsång i en av låtarnas refränger. De jobbade på bra med att få till publikkontakten.
Ungerska Kustán Ádám inledde dag två på Miasto Ogrodów. Ett rutinerat band som givit ut flera album. Blues och 1960-tals pop/rockinfluenser mixades. Även här fanns en förkärlek för distade gitarrsolon.
Boogie Kathi & The Muddy Bluesmen från Österrike lät munspelaren inleda solo på sitt instrument, det gjorde han bra. Sedan följde kända låtar som ”Who´s lovin´ you tonight”, ”Honest I do” och ett eget alster snarlikt ”Hi heel sneakers”. Bra boogie woogie – drillande från pianisten.
Bulgarien bidrog med Kamen ”Katsata” Band. Ett sjumannaband med framträdande sax och trumpet. Ett riktigt bra band med en dynamisk trummis men tyvärr en för vek sångare. Jag kunde inte frigöra mig från den unge gitarristens utseende likt en ung Mike Bloomfield, dessutom med samma rörelsemönster som då han i Paul Butterfields Bluesband kompade Bob Dylan under ”elchocken” på festivalen i Newport 1965.
Tjeckiens Marc Slight & One ”O” Eight visade sig vara ett kompetent bluesband. Bara covers – ”Get out of my life woman”, ”Sail on” och “Natural ball” – men helt okay framfört.
Tyvärr missade jag Polens Red Chirowski & Pan Wydro Greklands LavaBlues Trio, men utsänd spionen Arne Swedin intygade att de båda höll bra klass utan att ha ”det där lilla extra”.
BLUES MARKET
De två första dagarna anordnades i anslutning till konserterna en Blues Market timmarna innan spelningarna började. En slags minimässa där artister, publikationer, skivbolag, arrangörer med flera kunde informera och marknadsföra sig och inte minst mingla och knyta kontakter. Då jag gick runt kring borden förstod jag att många ansåg den möjligheten som viktigare än om de gick vidare eller ej.
Tilläggas kan att det även fanns en öppen scen på en klubb i staden och att det på gatan utanför den fanns en scen för gatublues.
Sammantaget blev det här tre trevliga dagar. Det var ett väl genomfört och välkomnande arrangemang. Spelningarna drog igång sen eftermiddag, då Katowice visade sig vara en promenadvänlig stad så kunde tiden innan dess ägnas åt att upptäcka vilken fin stad det är, väldigt många fina muralmålningar på husväggar bland annat.
BO MAJLING, text och foto
AIGARS LAPSA, foto
