Vädret strålade och gatubluesen frodades längs “Storgatan”. Inte mindre än 37 olika akter framfördes under de två dagarna, om jag räknat rätt. Otroligt! Fullt med folk flockades vid de olika musikställena; maken till ansamling har jag aldrig tidigare sett på någon gatublues i Mönsterås! Det blir för mycket att gå in på de olika artisterna/banden, men en som jag särskilt lade märke till var gitarristen Kenn Bäckström, med sitt eleganta och mångsidiga spel.
Mönsterås Blues & Roots Stipendium delades detta år ut till Swedish Blues Challenge (SBC). I motiveringen framhölls att SBC sedan 2015 “… skapar tillfällen och möjligheter för musiker, arrangörer, föreningar och publik att mötas kring detta årliga event, vars huvudsakliga syfte är att utkristallisera det band som ska representera Sverige i den stora europeiska tävlingen, EBC”.
Så var det dags för kvällsakterna på hotell Munken. Jump4Joy inledde med entusiasmerande rytmer signerat New Orleans. Några av pärlorna var Big Joe Turner´s “I´m crazy about my baby” och Fats Domino-låtarna “Be my guest” och ”Hello Josephine”, med sprittande sväng. En bra upptakt på fredagskvällen! Ulf Sandströms pianospel är alltid en fröjd att höra, och han agerade som vanligt färgstark konferencier båda kvällarna.
När Mönsterås Blues Band avlöste hade det strömmat till en jättepublik. Att de är synnerligen populära här går inte att ta miste på! Applåderna rungade när Calle Engström själfullt gav sig hän i såväl sång som gitarrspel i en innerlig tolkning av “Det är inte rätt” (Thomas Idebrants svenska översättning av originalet “In the dark”). En sann bluesman! Och bland hans egna låtar utmärkte sig bland annat “Min bössa” med stadigt beat, och den piggt uppsluppna “Båten”. Mats Grönqvist också ett ess med sina vassa gitarrsolon – perfekt komplement till Calle! – och egna låten “Innan timmarna går” framförde han fint. Hela bandet är för övrigt förträffligt!
Mr Bo & The Voodooers gjorde också en bra spelning. Mr Bo har en självklar auktoritet, och framstår allt mer som den som övertagit Sven Zetterbergs mantel. Blues och soul varvades på ett tilltalande vis. Mr Bo berättade att han turnerat med Jimmy Dawkins 1985, varpå vi fick höra en skön version av Jimmy´s låt “I´m a working man”, som de spelat in ihop. Andra låtar som gav mersmak var Elmore James-låtarna “Goodbye baby” och “Madison blues”, där Mr Bo spelade slide. Bandet som helhet var mycket rutinerat och samspelt.
Så kvällens höjdpunkt: Lisa Lystam Band. Har aldrig hört Lisa bättre: hon sjöng fantastiskt och ägde scenen fullkomligt. Allt i hennes scenspråk kändes äkta och naturligt. Världsklass! Att hon av familjeskäl legat lite lågt med spelningar senaste åren tycks ha gjort henne spelsugen till max, och hon sjöd av glädje och energi. Allra bäst var en utlevande, stark version av Caroline af Ugglas låt “Jag gör det för min egen skull”, som Lisa introducerade med att hon i Caroline funnit en stor inspiration. Andra härliga låtar var bland annat Tony Joe White´s “Polk salad Annie” och ”Wild about you, baby” av Hound Dog Taylor. “Skanky” Fredrik Karlsson gjorde genomgående en god insats på gitarr liksom Elin Tannerdal på bas och Amanda Alvekrans på trummor.{
Anton Hultquist Trio stod näst på tur. Anton har tidigare belönats med såväl Mönsterås-stipendiet som Åmål´s Junior Blues Prize, och visst är han en talang! Han har utvecklats till en iktig guitar slinger, med förebilder som Stevie Ray Vaughan och i synnerhet Jimi Hendrix. I den senares låt “Little wing” byggde Anton upp en dynamik från mjuk, ömsint ansats till effektfull klimax. Sista låten var tänkt att bli Elmore James låt “Talk to me, baby” (“I can´t hold out”), som han sa sig älska så mycket att han måste spela den själv minst en gång i veckan. Tyvärr lade förstärkaren olyckligt av just då. Publikens enträgna tjat om att de skulle spela ändå fick motvilligt igång dem i en akustisk version. Bättre än inget!
Sist ut denna fredagkväll var Will Wilde, som detta år vunnit en UK Blues Award för “Instrumentalist of the Year”. En veritabel munspelfantom, med en häpnadsväckande energi på scen! Publiken jublade. Han gjorde verkligen skäl för sitt namn “Wilde”: vild var han! Repertoaren var huvudsakligen tuff bluesrock, och han “tog inga fångar”. Hans ytterligt drivna spel, med publikfriande poser, hade helt klart karisma. Sången var dock något skränig och drog ner helhetsintrycket. Bland låtarna utmärkte sig hans egen “Blues is still alive” (som han spelat in ihop med Walter Trout). Will´s band kompade förtjänstfullt.
Lördagskvällen inleddes med EastWest Band, ett 5-mannaband från Norrköping. De körde på friskt i låtar som “Messin´with the kid” och ”Good morning little school girl”. Unge frontmannen Dennis Vesterberg hade en bra, fyllig röst, som var ett stort plus i sammanhanget.
Så kom det som skulle bli denna kvälls absoluta höjdpunkt: Marino Valle Band! Marino visade var skåpet skulle stå, som Sveriges ledande soulkung. Han var bättre än nånsin; hade en fantastiskt röst och gav allt på scen. Publiken stod och gapade bokstavligen. En stor röst kan verkligen tända åhöraren! Soul, blues och r&b avverkades med aldrig sviktande engagemang och inlevelse. Munspelet plockades fram ibland och lät finfint, det med. Bandet ska också ha en eloge. “You took my mind”, “Stronger than love”, och “Everybody needs love” var några av höjdarlåtarna liksom den egna “Underneath the apple tree” med karibiskt stuk.
Knockout-Greg & The Blue Flames hade förärats den längsta tiden på scen, 1 ½ timme, mot övriga akters 1 timme. Duktige Jakob Norgren på sax plus en trumpetare medverkade på många låtar – på slutet utökat med ytterligare en saxofonist! – vilket gav ett mäktigt sound, lite åt storbandshållet. Det lät minsann bra! John Bernström gjorde lyckade inhopp på sologitarr och Greger spelade mycket övertygande såväl gitarr som munspel. Sången är kanske inte hans starkaste sida, men han frontade med auktoritet. “Freguz” von Werder fick också glänsa vid sitt keyboard. R&b, old school Chicago, soul och lite annat: “someting for everybody”, som Greger deklarerade att Sven Zetterbergs motto var, och som han ville följa. Särskilt lyckad var en cover på John Littlejohns låt “Bloody tears” från 1968.
Moonlight Riders tog så vid. Deras sångare och gitarrist Wimer Ilonen vann Åmål´s Junior Blues Prize 2024, och han drog verkligen blickarna till sig med chamfull scenpersonlighet och ungdomlig energi. Han sjöng ut rejält och spelade mycket rappt gitarr. Den andre gitarristen, Jim Bauer, var också en fena på att spela, i olika stilar. Kul var en smått rockig version av BB King´s “Watch yourself”, liksom“Mississippi queen” med häftigt bluesrockstuk.
Moonlight Riders
Kvällens sista akt var tyske Kai Strauss & The Electric Blues Allstars. 6 man inklusive 2 blåsare gav en professionell föreställning. Kai spelade distinkt och välmodulerat gitarr och hade också en kraftfull röst, men var ingen stor scenpersonlighet. Det var hög nivå rent tekniskt men lite svalt och distanserat. Han sa sig älska blues men hade i mitt tycke svårt att förmedla en äkta blueskänsla. Albert Kings´s “You´re gonna need me”, till exempel, framfördes med stor precision på gitarren, men Albert´s varma röst, med djup i, fann ingen motsvarighet i Kais tolkning.
Som helhet, en lyckad och trevlig festival!
BIRGITTA LARSSON, text. JIMMY THORELL, foto
Inledningsbild: Marino Valle
