ÅMÅL´S BLUES FEST
9-11 juli, 2026 

Det var värmebölja och vimlade av folk i Åmål!  

Torsdagen (öppningsdagen) inleddes med 3 akter utanför den stora terminalen, bland annat Stockholmsbandet Hammer Blues Band. Deras gitarrist Wille Andersson förärades Junior Blues Prize 2026 på 4 000kr samt en gitarr. Värmländska toppbandet T-Bear & The Dukes framträdde senare inne i terminalen. T-Bear, dvs Torbjörn Solberg, fick välförtjänt mottaga Åmål´s Blues Fest Award 2026 på 8 000kr!  

Torbjörn ”T-Bear” Solberg mottager Åmål´s Blues Fest Award. Foto Stephan Artistphoto Nord

Gatubluesen körde igång kl. 12 dagen därpå. Först ut var Austin Walkin´Cane (USA) som lockade en stor skara människor på “Fisketorget” vid Åmåls-ån. Han hade en kraftfull röst och spelade drivet gitarr. Elmore James´ ”Shake your money maker” gjorde sig särskilt bra och fick mycket applåder. Uppiggad av det gick jag vidare till “Gamla kyrkan”, där Matti Norlin precis började sin session i gräset utanför kyrkan. Han gick ut hårt med intensiv sång och frenetiskt gitarrspel, som han accentuerade med fottrumma. Det blev både egna låtar och klassisk deltablues signerad bland annat Robert Johnson. En snubblande snabb version av Charlie Patton´s “Shake it and break it” applåderades extra mycket. 

Austin Walkin´ Cane

Vi håller oss kvar vid gatubluesen ett tag till. På lördagen hade jag nöjet att höra förträfflige Homesick Mac på “Fisketorget”. Hans omväxlande repertoar innehöll bland annat tilltalande pigga versioner av “Rattle shakin´ daddy” och Elmore James “Talk to me baby” (“I can´t hold out”). En stämningsfull tolkning av “St. James infirmary” vann stort gehör hos publiken. 

På både fredagen och lördagen avhölls bluesjam utanför terminalen kl. 12-16, under ledning av The  Lowdown Saints. Roligt var att elever från “Bluesskolan” (som varat i 5 dagar dessförinnan), fick pröva vingarna på dessa jam. En check på 7 500 kr delades ut på scen av Tommy Löfgren från Scandinavian Blues Association (SBA) som stöd för denna förtjänstfulla satsning på blues och ungdom. Pengarna kom från SBA:s “Bluesfond”.

  

Efter jammen hade danska Fried Okra ett gig på fredagen och Mike Fall duo ett på lördagen, som uppmärksammades mycket. 

Tilläggas kan att Anders Wemming hade en konst-utställning i Gamla kyrkan alla 3 dagarna kl. 11-16, bestående av fotobaserade porträttmålnngar av kända fr.a. bluesartister. 

Nu till kvällsakterna på terminalen! Konferencier var båda kvällarna Peo Ljungberg.  

Fredag 

Inledande Bags n´BB´s bestod av bröderna Michael och Andreas Arlt från tyska BB & The Blues Shacks, plus våra svenska Tommy Moberg och Lars Näsman; ett kul samarrangemang, som bland annat hade bluesrock på programmet.

  

Tommy Moberg

Till pampiga toner av Sibelius inträdde härefter finska Wentus Blues Band. Ett synnerligen slitstarkt band, som i år har 40-årsjubileum! Deras rootsmusik är kanske inte så spännande alla gånger, men gick hem förhållandevis bra. Sångaren Juho Kinaret och basisten Robban Hagnäs lättade upp det hela med uppsluppet skojande.  

Så en av huvudakterna, 5-mannabandet Southern Avenue (USA). En färgstark, fullfjädrad show i högt tempo, frontad av sångerskan Tierinii Jackson, ett veritabelt energiknippe med gott om publikfriande moves. Hennes sång var utmärkt och firade triumfer. I 5-mannabandet ingick hennes systrar Tikyra på trummor och Ava, som föutom tamburin även spelade lite fiol.  Båda förstärkte Tierinii med sång. Repertoaren bestod i huvudsak av R&B och rockig soul. Visst var det hela mycket proffsigt, men i mitt tycke något tröttande i längden med många låtar i samma hetsiga stuk. Men visst gillade publiken dem! 

Med efterföljande singer/songwritern Dana Fuchs – ett annat av festivalens dragplåster – blev det mycket bluesrock men även lite lugnare countryballader. Hennes röst var kraftig, lätt raspig, och hon backades fint av gitarr, bas och trummor. Hon lade sig vinn om en god publikkontakt och berättade om svåra saker i sitt liv, såsom en nära anhörigs död. “Celebrate life”, förkunnade hon. 

Dana Fuchs

Så var det dags för GA-20 (USA). Denna trio är ju känd för sin förkärlek för Hound Dog Taylor, men de har minsann mycket annat att komma med också. Vi fick till exempel höra flera låtar med sensuellt gungigt Excello/Louisiana-stuk, som var synnerligen njutbart. Över huvud taget var det en riktigt bra, uppiggande konsert! Högt ljud, men inte utmattande. Fortfarande består förstås kärleken till Hound Dog, fick vi höra, och “Give me back my wig” och “She´s gone” med skramlig, distad gitarr var ett par pärlor.  

GA-20

Cody Nilsen i GA-20

Alabama Lovesnakes avslutade, men det blev för sent för mig. 

Lördag 

Sophie Reed & The Steam Machine kom först.  Henne har vi kunnat glädjas åt flera gånger tidigare i Åmål med sin sång, dulcimer och sitt munspel. Hon går alltid hem bra med sin originella personlighet och energi. Bluesrock och americana avverkades effektfullt, men den låt som vann störst publikgensvar var en tolkning av Cornelis Vreeswijks “Somliga går med trasiga skor”, med skönt country/folk-sound. Bandet kompade fint. 

Nu kom det som helt klart dragit mest folk till festivalen: Roffe Wikström. Ett öronbedövande jubel hördes från en megapublik när han med möda tog sig fram till scenstolen. “Roffe, Roffe, Roffe …” ropades ihållande. Han berättade att han inte spelat på nära 2 år, men någon ringrost märktes absolut inte! Han var i högform, och bandet han hade med sig gick inte av för hackor: Bernt Andersson på orgel och munspel, Niklas Medin på piano, Jonatan Stensson på gitarr, Ulf “Rockis” Ivarsson på bas och Mikael Edlund på trummor.  Det blev en fullkomlig kanonkonsert med publiken närmast i upplösning. Roffe spelade superbt, sjöng med kraft och hade underhållande mellansnack. Bland alla medryckande höjdarlåtar utmärkte sig “Vi ska bygga upp en kyrka”, “Blues är allt jag har” och “Som vattnet flyter i floden”. Ett häftigt beat åstadkoms i “Allt är gjort av plåt”, som renderade applådåskor. Vi fick också höra en ny låt, “Ryssen kommer”, som var mycket rolig. 

Roffe Wikström. Foto Jan Westerling

Men nästa akt var inte mycket sämre! Engelska Alice Armstrong med band. De vann European Blues Challenge år 2025 och har skördat stora framgångar sen dess. Alice hade festivalens utan jämförelse största röst! Helt underbart att höra henne, och publiken tyckte uppenbart detsamma för applåderna rungade vare sig hon framförde finstämda ballader eller bluesrockigt svängiga låtar.  Ofta stod hon bara rätt upp och ner och trollband med sin sång, men kunde också rocka loss med hela sin bastanta kropp i sprittande moves. Hon berättade att hon i sin ungdom först lärt sig sjunga opera, för att därefter falla pladask för Aretha Franklin. Ja, att höra Alice sång var en sann upplevelse! Kompet, bestående av gitarr, bas och trummor ska också framhållas. 

Inte så lätt för The Cinelli Brothers (England och Italien) att ta vid efter Roffe och Alice! Tyckte först att de lät lite tråkiga, men det tog sig. Countryrock, soul och boogierock lät allt bättre ju längre de höll på. Frontartisten Marco Cinelli på sång och gitarr anförde 4-mannabandet med bravur, och hans bror Alessandro och de övriga bidrog med stämsång förutom sina respektive instrumentspel. Avslutande låten, “Wild thing”, tände lite extra.  

Ally Venable (USA) med band var också ett av de stora affischnamnen. Här blev det tuff bluesrock med få vilopunkter. Ally är en skicklig, närmast ekvilibristisk gitarrist men hennes mestadels hårda attacker blev för mig utmattande efter ett tag. Hennes sångröst var också en aning skrikig. Det hela blev lite monotont och själlöst. Med sig hade hon en basist och en trummis, som hjälpte till att fläska till det. 

Norske Joakim Tinderholt & His Band avslutade kvällen med bluesrockiga tongångar. Lite synd om fotbollsentusiasten Joakim för VM-fotbollsmatchen England-Norge gick samtidigt (som han velat se), och publiken hade glesnat kraftigt på grund av den.   

BIRGITTA LARSSON, text. BO TYREVALL, foto