En speaker introducerar programmet/konserten: ”Ladies and Gents, thank you so much for coming out tonight to the world famous ’21st Century Blues Club’. Tonight from a dirty, dusty, old little venue they call the Royal Albert Hall. We gather for a special guest tonight, coming all the way from south London, you know the place…”. Sedan effektfull, kaxig entré av RAYE till ett öronbedövande jubel från ett fullsatt Royal Albert Hall (5272 stolar lyckades jag vaska fram på nätet).
Först som sist – sällan har jag blivit så berörd av en TV-sänd konsert. RAYE ett oskrivet kort hos mig tills jag hörde henne gästa en låt med Al Green på en skiva jag skrev om i nr 227. (Underhand har jag snappat att hon konserterat i Sverige både 2024 och 2026.) När kameran zoomar in henne och sedan spelar över publikhavet känns det som att det här blir en konsert att minnas. Omgivningen är storslagen; The Heritage Orchestra (symfoniorkester), RAYEs kompband med en trummis (Matt Brooks) jag återkommer till, gospelkören Flames Collective, publiken som älskar henne galet. Och – när hon rullar ut låtarna från albumet ”My 21st Century Blues” – berörande texter som går på djupet. Och rösten! – från mörkaste Seinabo Sey till ljusaste Diamanda Galás (för att plocka ytterligheter). Influenserna är Amy Winehouse, Etta James, Frank Ocean, Lauryn Hill för att nämna några.
Hon heter Rachel Agatha Keen, född oktober 1997 med föräldrar av mixad kulör. Skivdebut 2014 med singlar på Polydor Records. Hon lämnar bolaget och 2023 producerar hon själv sitt genombrottsalbum. Hon skriver sin repertoar själv eller i samarbete. Skriver även åt andra artister. Många utmärkelser har hon fått, bl a, som första kvinna i England, ”Songwriter of the Year” 2024. 2026 mottog hon the Recording Academys ”the Harry Belafonte Best Song for Social Change Award” för låten ”Ice cream man”. Låten ”Where is my husband!” är 2026 nominerad till ”Best Vocal Performance” vid the American Music Awards. Ett axplock bara.
Konserten: Efter en instrumental ”Overture” och ”Oh, my Godness, wow!” från RAYE över publikens välkomnande jubel är första låten ”Oscar-winning tears”. Hon går ut hårt: ”I thought you were the man, but you had a plan/ The fuck you lying for? Are you crying for?…”. Total utlevelse/inlevelse från ruta ett. Jublet tar aldrig slut. Efter att hon hämtat andan – korsetten(!) sitter hårt – fortsätter hon med en låt hon skrev med bittra, arga tårar: ”Hard out here”. Att som nykomling ta sig fram i en tuff bransch, som hon rappar mestadels till en stötig rytm där kören fyller i, och till slut gungar hela filharmonin och publiken i en mäktig bounce. Slutet:
Hyped up, blinding, very fucking frightening
All these lies, now I see it so clear
See for girls like me from the bottom of the tier
Believe that it´s always been hard out here.
Baby, I bounce, baby, I bounce baby, I bounce back
Baby, I bounce back (kören: bounce, bounce, bounce back)
Baby, I bounce, baby, I bounce, baby, I bounce back
Hm, no weapon formed against me shall ever prosper.
(Baby, I bounce… i repris)
Efter ett ”This is fucking freaky!”, följer en nästan lite bluesig ”The thrill is gone”, dock ej B.B.´s thrill. RAYE slår sig till ro på en stol och låter sig förföras av ett requiem (dödsmässa) av orkestern; flöjter och stråkar tar oss med sakta, varsamt. Musiken sväller tills ett nytt lugn infinner sig anfört av en harpist, varpå RAYE ställer sig upp och spoken word-ar. (Den stadigt byggde Matt Brooks, trummisen, blixtrar förbi tiondels-kort.) Låten slutar med att RAYE dansar fram över scenen till en urladdning av brasset. (Ursäkta de omständliga beskrivningarna, men det är så mycket som försiggår…) ”Five star hotels” är inte sämre… ”yeah, yeah, yeeah, yeah…” i samspel med den maffiga kören – rap, sång, skratt, förtvivlan, lidelse… flöjterna igen… Jesus! – kan hon sjunga! Och kommunicera med publiken. ”Mary Jane” är (också) tvådelad med ett inledande altsaxsolo av Greame Blevins, men först en lång talad introduktion (”kul ämne va”) om sitt (tidigare) ”fucked up” beroende av marijuana. RAYE sjunger en sorgsen ballad som det osar Dinah Washington om. Broderande gitarr bakom sången, stråkarna och kören. Underbart! Det är f-n nästan för mycket. Sedan avhandlas planetens tillstånd. Fucked up igen alltså. David Attenborough är en hjälte, säger RAYE. Låten är kaotisk, precis som världen är. Nästa ämne som bockas av på the bucket list är ”Body dysmorphia” (att inte vara nöjd med sin kropp). Självupplevt naturligtvis. Obekvämt. För att inte låta någon vara i tvivelsmål, knäpper nu vår vän av sig korsetten hon varit inklämd i samt låter kjolen falla till golvet för att framföra den obekväma låten i bara BH och trosor. Maffigt av symfoniorkestern och kören, naket av RAYE. ”Det handlar om att drabbas av nåt som man inte förtjänar. Men jag är en jävligt stark kvinna, thank you!”. Varefter hon – i underkläderna – beger sig till en flygel för att framföra den svåraste låt hon skrivit, ”Ice cream man”. Det handlar om våld mot kvinnor. ”We take all shit out now.” Utlevelsefulla sångerskor vid en flygel – i min referensvärld dyker förstås Nina Simone upp. Men här är temat förstås ett annat, för RAYES förtvivlan i denna låt är av ett annat slag än Simones ursinne över rasism. Oavsett – gripande är det. ”Coming like the ice cream man/ ´Til I felt his ice-cold hands/ And how I pay the price now, damn, God damn/ Everything you did, it left me in a ruin/…”. Arenan glöder av mobilernas ljussken. Filmkameran zoomar in publik i tårar. RAYE tackar sig själv för att hon varit så modig (temat och gestaltningen). Själv sitter jag också tårögd. (En skivproducent utnyttjade henne. Hon är numera en oberoende [independent] artist.)
RAYE går av scenen och låter återhämta oss under en interlude av orkestern. Sedan kommer hon ut igen iförd ”festblåsa” och bockar av blackness med en rytmisk, trotsig, ”Flip a switch”. Den strömbrytaren slår om svårmodet till glädje. ”Nu mår vi bra. Det var ’Worth it’”, som är nästa sång. En ensam flöjtist (Gareth) får glänsa, innan RAYE tar över med jazzig sång à la Shirley Bassey. (Två sekunder med Matt Brooks, men hinner se att han ler.) Kören manar ”Dance with me! Dance with me! Dance with me!”. RAYE: ”Dance! Fuck your mind!”. Hela Royal Albert Hall gungar. Det är ”Black mascara”, som fortsätter i allsång med gospelkör och publik i ”Buss it down”. ”Kör hårt på trummorna!” Albert Hall dansar. Pust!
Extranumret är hennes största singelhit, ”Escapism”, som inleds bombastiskt med den kungliga hallens jättelika biograforgel, medan the Heritage Orchestra tar i från tårna under dirigenten Tom Richards ledning. RAYE kommer indansande efter klädbyte, rappar och sjunger. En av verserna:
Toke this joint how I´m blowin´ this steam
Back to my ways like 2019
Not 24 hours since my ex did dead it
I got a new man on me, it´s about to get sweaty
Last night was the cherry on the cake
Been some dark days lately and I´m findin´ it cripplin´
Excuse my state.
Delirium är väl att ta i, men när RAYE avslutar är extasen inte långt borta hos många. Vi är tillbaks vid inledningens ”Oh, my Godness! What! I will never forget this night…”. Avtackning, ”Anna Lapwood at the organ…”, publiken…oss TV-tittare (nej, jag skojar bara)”.
Tommy Löfgren
PS Påföljande lördag sände SVT2 – mycket påpassligt efter RAYE – dokumentären ”Nina Simone: musiken och medborgarrättsrörelsen”. Väldigt mycket sevärd. Den bygger på en konsert för nederländska TV 1965. Kan mycket väl vara de bästa konsertutsnitt jag sett med Nina.
