Småregnigt väder gjorde att årets upplaga av Dala Blues Fest flyttade inomhus. Något som gladde besökarna som kom från så skilda ställen som Helsingborg, Västerås och Älvdalen.
BLUE BENDERS, se bild ovan, inledde med ett energiskt set. Ett bra val för ett band som startade upp publiken med deras blandning av soul, funk, rock och lite blues. Medan Johan Sund och Oskar Boså funkade på bas respektive trummor hämtade Morris Malek, Edvin Öström och Samson Mirro andan backstage., för att sedan rusa in och spela vidare.
BOTTLENECK JOHN (Johan Eliasson) uppträdde ensam som en reinkarnation av en prewarbard. Är man från Jämtland kan man inte misslyckas med ”Sitting on top of the world”. Gitarrspelet excellerade på ”Can´t get that stuff no more”.
C & G BLUES REVUE kunde lika gärna hetat Ike & Tina Turner Blues Revue. Vilket drag! Vilken sång! Vilken gitarr! Clarisse och Gunnar Muvemba, tidigare känd som Little Gunnar sjöng och gitarrade i ett intensivt samspel. Gunnar är en av våra främsta bluesgitarrister och behärskar sitt instrument till fulländning, spänstigt och intensivt spel med ett magnatonigt sound på några låtar. Clarisse Muvemba stod för kvällens bästa vokala insatser medan Surjo Benigh bas och Björn Viitanen trummor stod rytmkompet. Ur Ike & Tinas repertoar hämtades bland annat ”Get back” och ”Nutbush City limits”.
Nästa band på scenen var RAMBLIN´ MINDS från Luleå och Piteå. På annat ställe i detta nummer finns en längre intervju med bandet som i år firar 40 år. Med två kvinnor plus fyra män var deras set starkt, solitt och kompetent. Kvällens första munspel hanterat av Mikael Bäckman. Och kvällens äldsta låt i form av ”Barrel house blues”, i original inspelad av Ed Andrews våren 1924, alltså för 102 år sedan. För mig var det första gången jag både såg och hörde Ramblin´ Minds. Jag har tidigare sett gitarristen Leo Holmberg backa Ronny Eriksson som samarbetat med bandet många gånger, både på skiva, TV och live. Deras omväxlande blandning av Louisiana, Chicago och västkust var en mycket inspirerande resa i bluesen. Som sagt, läs mer i intervjun.
TWO DEVILS består av Christer Ring munspel, gitarr och Patrik Steen gitarr, båda med ett förflutet i Clas Yngströms Blue Devils. Christers munspelande har varit en favorit hos mig ända sedan jag såg honom första gången tillsammans med Bottleneck John på Dala Blues Fest för många år sedan. Rekommenderas verkligen.
Intervjun med Ramblin´ Minds gjorde att jag helt missade HENDRIXBANDET (med legendariske Ulf Åhman på trummor), CECILIA RINGKVIST JUST COOL och Bottleneck Johns andra set.
Även om jag tänkt skriva ”kvällens bästa” flera gånger, så platsar det epitetet för ANTON HULTQVIST TRIO. Utöver Anton själv som sjunger och spelar gitarr består trion av Adam Liljedahl trummor och Malte Karlsson bas. Unga, energiska med en imponerande spelglädje. Först tänkte jag Cream, sen Zeppelin, Stevie Ray med flera. Men förebilderna kvittar, de klarade av att ge musiken sin egen ton. Anton tackade Clas Yngström för ”allt”, och även om Hendrix ”Little wing” andades Hendrix, hade den kanske inte låtit som den gjorde utan Clas goda råd. Avslutningen med Elmore James ”Talk to me baby” ruskade runt publiken som verkligen imponerades av bandets entusiasm.
Och så KNOCK OUT GREG & HIS BLUE FLAMES. Professionellt, skickligt, bra… ja vad säger man, slut ögonen och man tror man är på en klubb i Chicago… i alla fall som det lät för några år sedan. Utöver Gregs munspel som är av världsklass är John Bernström en fenomenalt skicklig gitarrist. Bästa låten var en Chicago-nstrumental. Tommy Cassemar på bas och Marcus Andersson bakom trummorna la botten som blås och keyboards smyckade ut. För mig med min ”gammaldags” bluessmak var det här örongodis.
Efter Knockout Greg drog jag hem, nöjd och glad. Det är ju för det mesta en dag i morgon också, lyckligtvis. Men Two Devils gjorde ett andra set, medan CIRKUS PRÜTZ och MR. BO & THE VOODOOERS blev de två sista banden innan midnatt ändade årets upplaga av Dala Blues Fest.
Som tyvärr inte blev någon publiksuccé. Jag antar att lokalbefolkningen dröjde med att köpa biljett in i det sista på grund av the dark clouds rolling. Vilket var ett misstag eftersom spelningarna flyttades inomhus, men det visste man nog inte. En bättre blandning av blues och rock är svår att matcha. Stor heder till Clas Yngström som enträget fortsätter att arrangera Dala Blues Fest.
MAX W SIEVERT, text och foto
Bo Majling, foto (Mikael Bäckman, Ramblin´Minds)
