Någon som känner till mer om Willie Cobbs än att han gjorde en av bluesens standardlåtar, ”You don´t love me”? Jo, kanske genom sin medverkan i långfilmen ”Mississippi Masala” (Denzell Washington i huvudrollen). Men fler hits blev det inte trots många skivsläpp. LÅTEN gjorde han redan 1960 vid sin andra skivsession. Och faktiskt är det alla covers som skapat en slags dominoeffekt; Allman Brothers, Buddy Guy, Sonny & Cher, John Mayall, Luther Allison…
Willie C Cobbs barndom tillbringades i Smale, Arkansas (39 invånare), där hans föräldrar hade en farm och en lanthandel. Som barn sjöng hon i kören och lärde sig spela piano tidigt av sin far, som var aktiv i kyrkan. Munspel lärde sig Willie också som barn. 1947 såg han Sonny Boy Williamson II, Robert Jr Lockwood, och resten av King Biscuit-gänget spela på ett lastbilsflak utanför sin fars grocery store, och det satte sina spår. 16 år gammal flyttade Willie till en släkting i Chicago, där han packade kött och blev kompis med en ung Little Walter. Willie kom också att spela med Eddie Boyd. 1952 mönstrade han i marinkåren, muckade 1956, och startade då sitt första band med Eddie King (Milton) och Left Hand Frank på gitarrer. Skivdebuten gjordes 1958 med en singel på Joe Browns Ruler-etikett. Kompet gick inte för hackor: Eddie Boyd, Jr Lockwood och Fred Below. Ävenså medverkade Willie på Eddie Boyds 45:a ”Five long years” på Oriole. Sedan återvände han till sina hemtrakter, och i Memphis kom ”You don´t love me” till 1960 genom Stan Keslers och Billy Rileys Mojo-etikett. Sammy Lawhorn spelade gitarr och – enligt intervju i Living Blues år 2000 – medverkade Eddie Boyd, som då uppehöll sig i södern. Skivan slog och leasades till Home of the Blues och Vee-Jay. Ett flertal singlar följde på diverse småbolag tills han startade den första egna labeln, Riceland, som skulle komma att följas av fler egna labels. Trött på alla skivor som inte sålde och dåligt betalda spelningar, ägnade han större delen av 1970- och 80-talet till att driva klubbar och en BBQ-restaurant i Greenwood, Mississippi.
Under 1990-talet ställde en first cousin (John Willie Cobbs) i Chicago, Jumpin´ Willie Cobbs, till en del problem genom att kapitalisera på ”You don´t love me” och sin kusin nere i södern. Anekdot i ovannämnda Living Blues-intervju: ”I had my barbeque place in Greenwood. Little Milton came in one day and said: ´Man, when did you come back?´ I said: ´Back from where?´ He said: ´Back from Chicago! I saw signs on every corner sayin´ Willie Cobbs was playin´. ´I said: ´Shit, I haven´t been back to Chicago in two years! That´s my lowdown cousin of mine!´ He found out I was not going to come and he made him some money.”
I slutet av 1980-talet, i Greenwood, träffade Willie en William B Seals, som drog igång en comeback för Willie. En singel på egna bolaget Wilco blev nominerad till ”Blues Single of the Year” av the Handy Awards, han fick en roll i ”Mississippi Masala” (1991) och kort därefter en roll som barberare i en annan långfilm, ”Memphis”. 1994 gav Jim O´Neal på sin Rooster Blues-label ut albumet ”Down To Earth”. Nästa album var på Wilco med komp av Hi Rhythm Section, och 2000 gav Rounder/Bullseye Blues ut CDn ”Jukin´”, producerad av Willie Mitchell och igen med Hi´s studiogäng. 2013 mottog Willie the Sonny Payne Award for Blues Excellence. (Sonny Payne var den legendariske disc-jockeyn på radiostationen i Helena, Arkansas.) Cobbs sista album, ”Butler Boy Blues”, kom 2018 på Wilco. Sångaren, låtskrivaren, munspelaren och entreprenören Willie Cobbs avled den 24 oktober 2021 i en ålder av 89. Han porträtterades i Jefferson nr 92 (1991).
