Guitar Shorty hade ett långt och händelserikt liv. I nummer 191 (2017) har Jefferson en artikel om honom av Staffan Westfal och Stephan Nord. Det skulle ha blivit en artikel redan 1988/89 av Björn Khönberg och undertecknad, men vi fick kasta intervjun; batterinivån var för låg (klantigt!) . Vi träffade honom i Los Angeles juni 1988 och såg honom spela på Phillip Walkers Club 88 i Watts. Vi såg honom slå sin omtalade back flip, alltmedan han spelade på gitarren. Det var stort.

David William Kearney växte upp i Florida, där en morbror lärde honom grunderna i gitarrspelandet. Hur blev han Shorty? ”Jag fick namnet som grabb, då var jag rätt liten. Shorty, ropade mormor till mig, kom hit!” (Jefferson nr 191) Shorty flyttade runt en hel del. Efter att ha kompat Ray Charles i Florida, fick en ung Shorty tillfälle spela med Guitar Slim i New Orleans och imponerades av dennes utflippade spelstil. Det kom också att bli Shortys signum; hårt, tufft, mycket show. ”Bare Knuckle” heter ett av hans album, vilket väl säger en del om hans sound. Willie Dixon såg honom och spelade in skivdebuten i Chicago 1957, en 45:a på Cobra. Otis Rush, Lafayette Leake m fl i kompet. 1959 hade han anlänt till Kalifornien och kompade Sam Cooke ett tag. Samma år gjorde han tre singlar för Pull; ”Hard life” är Chicago blues av bästa märke.

Medan han turnerade med Sam Cooke, träffade han i Seattle Jimi Hendrix´s halvsyster Marsha och de gifte sig 1962. Äktenskapet varade i åtta år. Jimi plockade upp en del av sitt spel från Shorty, som även introducerade Jimi till wah-wah-pedalen. Första hälften av 1970-talet arbetade Shorty som mekaniker, för att återgå till musiklivet i slutet av decenniet. 1985-90 spelade han in tre singlar – som blev till en LP – för Olive Branch Records i Los Angeles. 1993 fick han kontrakt med Black Top, vilket resulterade i tre album. Collectables gav också ut två CD; liveinspelningar av dubiös kvalitet. 1999 turnerade Shorty i England, varvid Otis Grand producerade ett album för JSP Records, vilket erhöll en W.C. Handy Award. Sedan följde ”I Go Wild!” på Evidence 2001, innan Alligator signade. Det resulterade i tre CD; 2004, 2006 och 2010. Alltmedan Shout! Factory i England 2006 gav ut ”The Long And Short of It (The Best of Guitar Shorty)”.

2016 blev Shortys turnévan och trailer stulna med instrument och allt. Stödkonserter av/med the Chambers Brothers fick Shorty ut på vägarna igen. På senare år inledde han samarbete med Swamp Dogg (Jerry Williams) och medverkar på dennes senaste skivor. 2020 producerade Williams tillsammans med sin sidekick ”MoogStar” 2-CDn ”Trying To Find My Way Back”, som blev Shortys sista album. Det sågades av Blues Blast, medan Living Blues intog en mer positiv attityd.

Guitar Shorty dog av naturliga orsaker i Los Angeles den 20 april i en ålder av 87 år. Han var onekligen en ”one-of-a-kind”, gemytlig och välkomnande – och osorterad. Troligen älskade han sitt pedalbord mer än något annat. En Sverigeturné 2017 visade upp honom från några olika sidor; vid konserten i Umeå ”slukade och älskade” publiken Shorty, medan undertecknad efter hans konsert på Fasching noterade ”tokmycket gitarr, toklite sång”. Patrik Norman i kompande och arrangerande Top Dogs: ”…jag ringde Shorty härom veckan (inför turnén) och hade en God dag Yxskaft-konversation i högsta Lasse O´-klass. Excentricitet är ju mer regel än undantag för dom amerikanska artister vi jobbar med, men Shorty tar nog priset hittills.” Ett lösryckt citat till: Staffan Solding recenserar ”I Go Wild!” i Jefferson nr 131: ”Hans gitarr har inte strängar utan explosiva stubintrådar. Det finns en ständig oro för att det hela ska explodera och det runda, fryntliga ansiktet försvinna för evigt.”

PS Bara helsidesfotot i nr 191 på Guitar Shorty i Umeå är värt införskaffande av det numret.