Barbara Carr föddes i St. Louis och fick sin musikaliska grund i kyrkan, där hon sjöng tillsammans med sina syskon som The Crosby Sisters. Redan vid 16 års ålder hade hon bildat ett eget band och uppträdde på den lokala scenen.
Den stora chansen tycktes komma 1965 när bandledaren Oliver Sain sökte en ny sångerska efter att Fontella Bass lämnat. Barbara sjöng ”Something on your mind” och fick jobbet på stående fot. Tidigt 1966 spelade hon och Sain in för Chess Records, men singlarna tog sig aldrig upp på listorna. Efter ytterligare ett försök 1971 lämnade hon Sain och tillbringade resten av 1970-talet i mindre kända sammanhang. Här kunde historien ha slutat — ännu en begåvad sångerska som bara blev en fotnot i soulhistorien. Men för Barbara Carr kom hennes bästa musikaliska år senare.
På 1980-talet startade hon och maken det egna skivbolaget Bar-Car. 1984 kom ”Good woman go bad”, en av hennes mest kända låtar, och hon spelade in i Muscle Shoals och i Willie Mitchells studio. 1989 släpptes hennes första fullängdsalbum.
Det var på Ecko Records från mitten av 1990-talet som hennes karriär nådde en höjdpunkt. Med album som ”Footprints on the ceiling” och ”Bone me like you own me” förvandlades Carr från undergroundartist till en etablerad stjärna inom Southern soul. Hon blandade blues med långsamt, känslosamt material och framställdes som en hård och tuff kvinna som visste precis vad hon ville — både i livet och på scenen.
Jag såg och intervjuade henne i Mönsterås 2006. På scenen visade hon upp en strålande spelglädje och tog helt enkelt över publiken med kraftfull röst och karisma fast hon var rejält förkyld.
Carr tilldelades två Living Blues Readers Awards som årets kvinnliga bluesartist. Albumet ”Keep The Fire Burning” (2012) gav henne kritikerberöm i DownBeat, och hon nominerades till Blues Music Award både 2013 och 2014. Barbara Carr avled den 19 april 2026, 85 år gammal.
Skivan ”Think About It Baby” på Jam Jar Records fångar hennes material mellan 1964 och 1971, ”Good Woman Go Bad” från 1989 är fin 80-tals r&b och blues och sedan ger valfri Eckoskiva från åren runt 2000 en fin bild av hur den moderna svarta bluesen lät då.
