Lee Shot Williams
Lee Shot Williams föddes den 21 maj 1938 i Lexington, Mississippi. Han kom till Chicago alldeles i slutet av 50-talet. Som nästan alla andra blivande artister som kom till Chicago vid denna tid, låg hans bakgrund i gospeln och tidig R&B. De gamla countrybluesartisterna hade spelat ut sin roll som utlösare av en musikkarriär. Det var dessa nya artister som förde med sig de impulser som sedan utgjorde grunden för soulen och soulbluesen och det definitiva slutet för deltabluesen. Lee Shot Williams är en intressant artist eftersom han som vokalist befann sig mitt i när korsvindarna blåste som värst. Han började sin karriär i Little Smokey Smothers’ band. Därifrån gick han till Magic Sam, med vilken han delade band eftersom båda då hade skivor ute. Han spelade under denna tid in fyra singlar för Federal, bl.a. Welcome To The Club, vilken Little Milton senare även gjorde. Efter tiden med Magic Sam sjöng han med Earl Hooker i några år, innan han gjorde fick sin första stora hit på Syl Johnsons Shamamärke. År 1977 gav TK i Miami ut en LP som blev hyfsat framgångsrik. Skivkarriären gick efter det lite i stå, tills han fick ut ett album, ”Cold Shot”, på holländska Black Magic år 1995. Skivan fick fina utmärkelser, men sålde inte hos en svart publik. År 1996 gick han till Ecko, där han gjorde flera fina album. Han senaste album är gjort för Wilson Records, ett av soulbluessångaren Charles Wilson startat bolag. I mitten av 80-talet flyttade Lee från Chicago till Memphis. Vid denna tidpunkt och litet tidigare, började många artister som ännu hade fotfäste i den svarta publiken att överge Chicago och de flyttade söderut. Musikscenen i Chicago hade fallit samman.
Lee Shot Williams föddes den 21 maj 1938 i Lexington, Mississippi. Han kom till Chicago alldeles i slutet av 50-talet. Som nästan alla andra blivande artister som kom till Chicago vid denna tid, låg hans bakgrund i gospeln och tidig R&B. De gamla countrybluesartisterna hade spelat ut sin roll som utlösare av en musikkarriär. Det var dessa nya artister som förde med sig de impulser som sedan utgjorde grunden för soulen och soulbluesen och det definitiva slutet för deltabluesen. Lee Shot Williams är en intressant artist eftersom han som vokalist befann sig mitt i när korsvindarna blåste som värst. Han började sin karriär i Little Smokey Smothers’ band. Därifrån gick han till Magic Sam, med vilken han delade band eftersom båda då hade skivor ute. Han spelade under denna tid in fyra singlar för Federal, bl.a. Welcome To The Club, vilken Little Milton senare även gjorde. Efter tiden med Magic Sam sjöng han med Earl Hooker i några år, innan han gjorde fick sin första stora hit på Syl Johnsons Shamamärke. År 1977 gav TK i Miami ut en LP som blev hyfsat framgångsrik. Skivkarriären gick efter det lite i stå, tills han fick ut ett album, ”Cold Shot”, på holländska Black Magic år 1995. Skivan fick fina utmärkelser, men sålde inte hos en svart publik. År 1996 gick han till Ecko, där han gjorde flera fina album. Han senaste album är gjort för Wilson Records, ett av soulbluessångaren Charles Wilson startat bolag. I mitten av 80-talet flyttade Lee från Chicago till Memphis. Vid denna tidpunkt och litet tidigare, började många artister som ännu hade fotfäste i den svarta publiken att överge Chicago och de flyttade söderut. Musikscenen i Chicago hade fallit samman.
Som många av de gamla soulbluesartisterna har Lee Shot Williams lyckats uppdatera sitt sound. Idag låter han helt i paritet med det som spelas på radiostationerna i södern och han har själv haft flera radiohittar de senaste åren. Han uppträder nästan enbart för en svart publik, förutom någon enstaka festivalspelning. Intervjun gjordes i samband med en lång frukost på hotellet i Riga i samband med hans spelning där tidigare i höst.
Vilken var den första musik du hörde och tyckte om när du växte upp i Mississippi?
Det första jag fastnade för var Louis Jordan. Han var min favoritartist. Senare kom jag in på vokalgrupper som Hank Ballard & Midnighters, The 5 Royales, The Dominoes. Ännu lite senare var det Bobby Bland och Junior Parker.
Du var aldrig intresserad av deltabluesen?
Jag hörde Muddy Waters och Howling Wolf, men eftersom jag hade sjungit gospel låg vokalgrupperna mig närmast. Jag började med att sjunga gospel i lokala grupper hemmavid, alltså inte i någon känd grupp.
När bestämde du dig för att bli en sångare?
Min moster spelade gitarr. Min första kusin spelade gitarr. Min moster var Helen Thomas. Min mormor tillät mig inte att sjunga blues hemma. Men jag gick ut runt husen och kunde lyssna på Louis Jordan. Han var mycket populär på radion när jag var barn med låtar som Who Threw The Whiskey In The Well och Nobody Here But Us Chicken.
Det var nog runt -58 eller -59. Jag börja sjunga med Little Smokey Smothers i hans band medan jag hade ett vanligt jobb. Jag tjänade mer pengar genom att sjunga med hos honom på veckosluten än vad jag gjorde på mitt vanliga jobb. Då slutade jag mitt vanliga jobb. Jag gjorde låtar av Bobby Bland och Junior Parker liksom av Hank Ballard. Ballard hade en stor hit då med Thrill On The Hill [jag undrar om inte låten egentligen heter Let’s Go, Let’s Go, Let’s Go],. Den gjorde jag hela tiden. Hank dog nyligen. Jag sjöng förresten i kören på två av hans inspelningar på King. Vi spelade in för samma bolag då. En låt var When Another Quit. Den andra har jag glömt.
I Smokeys band gjorde vi alla typer av låtar, inte bara blues. Vi kunde spela jazz, för våra musiker var av den kalibern, och så hade vi tre på blås: tenor, trumpet och trombon. Ibland hade vi fyra. Willie Henderson spelade barytonsax. Han spelade förresten med mig på Chicago Blues Festival förra året. Vi hade ett riktigt bra band. Vi gjorde Ray Charles och annat som var populärt just då, alltså R&B. Därför var vi så framgångsrika bland den yngre publiken.
Deltabluesen hade fortsättningsvis en mycket stark ställning i Chicago och vi gjorde några sådana låtar. Vår spellista kunde till exempel vara en Ray Charles-låt som What Did I Say, följd av Little Milton, Muddy Waters och Howling Wolf. Vi hade stor variation, vi gjorde inte bara tolvtakters blues. Vi hade fullsatt var vi än spelade just för att vår repertoar var så diversifierad. Låtarna vi gjorde spelades på radion. Det var den tidens topplista.
Du nämnde att du sjungit med Magic Sam, gjorde du samma låtar då?
Jag sjöng med Magic Sam i två år. Han var en underbar kille. Jag gjorde samma typ av låtar i hans band. Men vid den tiden hade jag fyra egna singlar ute: Welcome To The Club, Hello Baby och de andra. Jag gjorde naturligtvis dessa. Jag har aldrig sjungit speciellt mycket deltablues.
Varför jag frågar, beror på att vit bluespublik har stannat i 50-talets blues. Efter 1960 finns liksom ingenting.
Ingenting tog slut, ingenting. Allt fortsatte, men Muddy och Wolf gav sig in på något annat, nådde liksom en ny nivå. De var inte kvar i samma gamla cirklar. Men på 50-talet var båda jättestora bland den svarta publiken. Sedan bröt de sig ut när de vita upptäckte dem. Vita hade känt till dem hela tiden, men Muddy och Wolf jobbade inte mot dem då. Därför kan det verka som något dog ut. Men ingenting stannade av, ingenting. Muddy och Wolf fick däremot en vit publik. Muddy Waters och Howling Wolf tappade helt sin popularitet bland svarta under 60-talet. De hittade en ny publik bland de vita och fortsatte att spela för dem. Vi som sjöng soul och soulblues klarade oss även under 70-talet eftersom den musiken behöll sin popularitet bland svarta. Runt -79 och -80 kom disco och svepte iväg oss. Det var vår tur då.
Vi spelade också tolvtakters blues. Little Milton gjorde det också. Skillnaden var att vi hade blås. Muddy och de andra hade munspel och gitarrer. Blåset gav vår musik en annan dimension och ett annat ljud, fastän det var tolvtakters blues.
Med Earl Hooker hade jag samma repertoar, alltså R&B och blues. Vi gjorde de för dagen populära låtarna, vilka de än var. Earl Hooker spelade Ike & Tina Turner. Han gjorde vokaldelen på gitarr, t.ex. It’s Gonna Work Out Fine precis som Tina sjöng den.
Hur fick du möjligheten att spela in?
Jag ville spela in för alla andra hade skivor ute. Jag pratade med dem som hade Foxy Records och de sa att jag måste ha egna låtar. De spelade inte in någon med covers. Då skrev jag Hello Baby.
Sedan fick du möjligheten att spela in för Federal som var ett stort bolag på den tiden.
Sonny Thompson var deras A&R man. Jag kände honom sedan tidigare. När Hello Baby blev en ”picked record” i Chicago gick jag till honom och han tog mig till Cincinnati för inspelningarna.
Jag tycker dina Federal-skivor låter moderna än idag.
Vet du varför? Vi hade blås. Därför låter de moderna. Hade vi haft munspel och gjort dem som tolvtakters blues hade de låtit 50-tal. Jag gjorde dem 1963.
Hold Me, Hold Me låter fortfarande väldigt up- to-date.
Den är som en rock’n’ roll-sång [den är en långsam, nästan popliknande ballad]. Den är gjord i Chuck Jackson-stil. Förresten, vem står som upphovsman? Sonny Thompson! Han skrev inte heller Welcome To The Club. Den skrevs av Jessie Anderson. Alla de andra för Federal skrev jag. Men det var så det gick till på den tiden. De skulle göra copyright i ditt namn, men när skivan kom ut var låtarna i deras namn.
Du skulle kanske göra Hold Me, Hold Me ikväll!
Det går inte. Bandet kan inte spela den. Alla mina inspelningar för Federal gjordes vid samma inspelningstillfälle och alla spelade in samtidigt. Missade någon, fick vi göra om från början. Sångaren stod i en bur och musikerna stod runt omkring och spelade. Låtarna arrangerades av Sonny Thompson.
Sedan gjorde du din stora hit I Like Your Style.
Det var för Syl Johnson. För den låten får jag ännu royalty, inte mycket men i alla fall. Syl gjorde copyrighten för mig. Han tog ingenting. Carl Smith, som är medupphovsman, hjälpte till att producera den och fick därför en del, men det var jag som skrev den. I Hurt Myself skrevs också av mig även om Carl Smith tycks stå som upphovsman. Jaså, de tog hela låten.
Den spelades in 1968 och gavs ut 1969. Den spelades in i Memphis, Tennessee, i Hi studion med Willie Mitchell. O.V. Wright var stor då. De försökte ge låten till honom. Syl protesterade: ”Ni kan inte ge bort låten, Lee har ju skrivit den”. Men I Hurt My Self tog de. Studion bytte namn från Royal till Hi när skivmärket Hi grundades. Det är bröderna Hodge som spelar på min inspelning. De var studiobandet där. Det var Bowlegged Miller som producerade Denise LaSalles Trapped By A Thing Called Love.
Vad hände sedan? Jag har inga egentliga spår efter dig efter detta.
Jag gjorde en LP för TK i Miami, ”Country Disco”. Den producerades av Gene Barge och Ralph Bass. Det är en soulskiva, men eftersom vi hade en banjo och en steelgitarr med, kallade vi den ”Country Disco”. Jag gjorde en skiva för Mel Collins i Chicago på ett litet märke. Garland Green var hos honom. Den var en 45:a.
LP’n för TK spelades in i Chicago. Vi hade toppmusiker, sådana som Gene Barge på tenor och Paul Serrano på trumpet. Phil Upchurch spelade förresten bas på min allra första skiva.
Sedan kom skivan på Black Magic och den följdes av skivor på Ecko.
Det fanns några skivor däremellan som det inte blev något med. Ecko är ett ganska litet bolag, men det växer. Jag ser att du har fått tag på skivan för Charles Wilson, han har just börjat med sitt bolag.
Vi pratade igår om syntar och att det är ett krav från radiostationerna att skivan skall vara syntbaserad för att spelas.
Jag vet inte om det är ett krav, men jag vet vad de spelar. Skivan på Black Magic är en bra skiva med fina musiker som spelar, men den kommer inte in på radiostationerna. Däremot spelas alla mina skivor med syntar som komp. Malaco använder liveband för sina inspelningar. Sedan mixar de ned instrumenten långt bak så att du bara hör basen, synten och trummorna. Det finns en gitarr, men den hörs nästan inte alls.
Collegestationer spelar skivor med liveinstrument, men du säljer inte många skivor på den marknaden. Skivorna måste komma ut på den svarta marknaden. Collegestationerna spelar för en vit marknad som vill höra blues. Ecko säljs på en svart marknad.
Jag har förstått att det är en skarp gräns mellan t.ex. vad A.C. Reed gör, alltså ”vit blues” och vad den svarta publiken gillar. Svarta definierar soul som blues och det vi menar med blues vill de inte höra överhuvudtaget.
Det är helt rätt. Jag ska säga något till. Om det var inträde till Chicago Blues Festival, skulle du inte se en enda svart där, bara vita. De gillar inte artisterna som spelar där. Du ser de svarta där för att de råkar vara ute och promenerar i parken. Det är den enda bluesfestival jag vet om som är gratis. Den håller på i flera dagar. Den har stora namn som de betalar 5 000-8 000 dollar för. Men svarta skulle inte betala inträde för det. Vita skulle nog göra det. Jag säger som det är.
Chick Willis var mycket populär bland svarta när han gjorde Stoop Down. Sedan började han göra deltablues och då tappade han sin popularitet. Svarta vill höra Stoop Down. Det skulle vara roligt att göra deltablues, men det skulle inte komma in på radion. Big Smokey Smothers spelade den typen av musik. Det gjorde han hela tiden, för han spelade på vita klubbar.
En sak till. King [Records] tog Freddie King och Big Smokey ungefär samtidigt till Cincinnati. Man försökte med deltablues för Freddie men det fungerade inte. Då tog man Hide Away. Och Freddie fick en jättehit. Den låten fick svarta att dansa och svarta älskar att dansa. Freddie blev en stor stjärna med denna enda låt. Det fungerar så hos oss, har du en stor hit som slår över hela marknaden, behöver du inte bekymra dig mer. Du har alltid jobb. Percy Sledge lever än på When A Man Loves A Woman. Men så är det.
Runt 1959/60 slutade svarta att gilla deltablues. Som jag sa tidigare: Little Smokey och jag klarade oss för vi hade en så diversifierad repertoar. Vi spelade Charlie Parker, Ray Charles samt Muddy Waters om någon bad om det.
Jag ska visa dig några skivor vi recenserat i Jefferson, Chuck Roberson och Sheba Potts Wright. Känner du dem?
Jag känner dem. Shebas far är själv en sångare. Hon är runt 25 år. Hon är ganska populär och gör sexlåtar, sådana som I Found Lipstick On His Pants. Skulle hon göra en vanlig låt skulle ingen köpa den. Har du hört talas om Peggy Scott? Hon är stor för att hon spelade in låten om Bill. Den handlar om två killar. Den sålde en miljon. Svarta gillar den typen av låtar. De vill inte höra något seriöst som My Baby Left Me. Deras kommentar är bara: ”Jaha, vad är det med det då”. Kenny Wayne, en ung begåvad soulsångare, har gjort en låt som jag skrattar åt hela tiden. Låten handlar om hans två tjejer, den ena är frun och den andra älskarinnan. På skivan svarar frun när det ringer på telefonen: ”Kan jag få prata med Kenne” – ”Vem är du” – ”Jag vill prata med Kenne” – ”Jaså, jag är hans fru” – ”Vad är det med det då…?”. Den blev en stor hit – ”Du må vara hans fru, men det har ingen betydelse”. Jag skrattar än idag. Det är den typen av låtar vi gör på soulmarknaden och discjockeys gillar dem också. Min mest populära låt är She Made A Freak Out Of Me. Den spelades överallt. Jag uppträdde i Miami, Florida på en show som den enda soulbluesartisten bland rappare. Det var som om Michael Jackson stigit upp på scenen. Svarta ungdomar kom fram och ryckte mig i byxbenen, alltså svarta ungdomar och sa: ”Mr Lee, please make a freak out of me”. Det var en stor hit, men personligen betyder den inte så mycket för mig. Det är en ”novelty” låt. Alla mina starka soulsånger vill de däremot inte köpa. De tycker inte om dem.
Är det besvärande att publiken inte bryr sig om dina soullåtar, utan bara vill lyssna på ”novelty”?
Jag kallar det för bullshit. De älskar bullshit. Jag menar det verkligen. Willie C Cobb berättade för mig när jag flyttade ned till södern: ”Du måste spela in bullshit och sexlåtar för att göra pengar”. Willie C Cobb hade gjort seriösa soullåtar, men varit tvungen att ändra sig. Jag trodde honom inte. Men mina seriösa soullåtar kom inte in på radion. Jag hade bra låtar med bra texter och stationerna spelade dem inte.
Anledningen till att jag gillar den vita publiken är att de uppskattar ditt framförande, din sångtalang och din förmåga att underhålla. De som gillade Otis Redding och de andra går inte ut längre eller så har de dött. De unga kommer inte i kontakt med musiken eftersom radiostationerna inte spelar den. Om den spelades skulle de säkert gilla den. Unga svarta känner bara till hiphop och rap. Vi tror att programdirektörerna bestämmer, men det är någon högre upp som bestämmer. Stationerna hör till kedjor och de spelar samma låtar över alla sina stationer. Det finns några få fristående stationer som kan spela vad discjockeyn vill, men de är små med begränsad räckvidd. Det finns en i Jackson, Mississippi, och någon i Montgomery, Alabama. I Memphis kan du höra soulblues endast på lördagar. Då kan du höra B.B. King och Bobby Bland. Övriga dagar spelas Luther Vandross, Patti LaBelle och liknande.
Radion har fortsättningsvis avgörande betydelse för att sälja skivor. Skivorna måste finnas på radio.
När jag var i Chicago i somras, hittade jag inte ett enda ställe med soulblues. Varför gillar man inte soulblues i Chicago?
Man gillar soulblues i Chicago. Men de flesta spelar deltablues för att de även spelar i Europa. Otis Clay gör fortfarande soulblues. Men han uppträder över hela landet. Men de lokala artisterna har slutat göra soulblues och gör deltablues istället för att ha jobb varje dag. Men jag tror de skulle föredra att göra soulblues. Checkerboard hade både soulblues och deltablues, men den är stängd nu. Det var den enda klubb som hade den inriktningen. Du måste åka ned till södern för att få höra soulblues. Du ska ta dig till ”showerna”, då får du höra sådana som Latimore. På Beale Street i Memphis spelas bara deltablues. Jag känner förresten Barbara Carr mycket väl. Hon bor i St. Louis, Missouri.
Hur är det med soulbluesartisterna, har ni egna band eller delar ni?
Vi har alla egna band. Ricky Allen känner jag väl [han såg Ricky i Jefferson]. Jag hör alltid av mig till honom när jag är i Chicago. Jag ska åka dit igen om några veckor. Han var en gång en stor stjärna i Chicago och i södern. Han hade bästsäljare som You’d Better Be Sure och Cut You A-Loose. Under sin storhetstid var han i Chicago som Otis Redding. Magic Sam var också stor i Chicago, liksom Otis Rush. Otis Rush spelade på sin tid det vi kallar deltablues. Det gjorde också Magic Sam, men han hade en liten annan vinkling och rytm. Tjejerna älskade honom. Otis Rush spelade tolvtakters deltablues. Ricky var helt okänd för den vita marknaden i Chicago. Han spelade aldrig för dem eller lyckades ta sig över dit. Därför förblev han helt okänd för vita.
När jag var i Chicago hörde jag Cut You A-Loose två gånger och Down Home Blues tre gånger.
Jag gjorde Down Home Blues igår. Det var första gången jag gjorde den låten sedan den kom ut. Jag har så många egna låtar att jag sällan gör andras låtar. När jag är här måste jag göra låtar bandet kan. Då gör jag covers. Det är det de kan. Men om du ordnar över mig till Sverige ska jag göra mina egna låtar. När jag gjorde Mojo Working här, var det första gången på 20 år. Jag kommer ändå ihåg alla låtar. Bandet här spelar bakom alla artister på klubben här. De har lärt sig spela låtarna på många olika sätt. Om jag skulle komma till Sverige skulle jag göra en tape från ett liveframträdande hemma med mitt band. Det är lättare att lära sig från det än från skivorna.
Hur känns det att uppträda för så olika publiker? Här är man tyst tills musiken tystnat och då klappar man artigt. En svart publik ger respons hela tiden.
Jag är van vid skillnaden. Men en svart publik ger respons bara när de gillar låten. Gillar den inte låten sitter den tyst eller stiger upp för att gå på toaletten. Eller skriker åt dig. Om publiken t.ex. igår inte gillat vad den hörde, skulle stället hemma ha varit nästan tomt efter andra låten. Jag försöker göra så bra jag bara kan. Om du sedan inte gillar vad du hör, kan jag inte göra något åt det. Jag får inte dålig respons hemma. Jag och mitt band har speciella låtar och trick som vi öppnar med för att få publikens uppmärksamhet. Jag brukar starta med en Teddy Pendergrass-låt som jag spelat som heter Get Up, Get Funky. Den skakar om publiken. Jag har inte problem, men när du har det får du veta om det: ”Kliv bort därifrån, ge dig av!”.
Skillnaden mellan R. Kelly och soulbluesen är mycket liten. Han låter traditionell..
Det är inte så stor skillnad mellan vad jag och andra soulbluesartister gör och R. Kelly. Skillnaden är att han blir spelad i radion och vi inte. Så är det även med Ronald Isley. Vi gör samma typ av musik, men han spelas på radion. De som spelas på radio kan göra vad som helst och ändå få radiospelningar. Ronald Isley är jättestor. Man bryr sig inte om att han är över 60 år.
Håller rap och hiphop att tappa i popularitet?
Nej, den kommer aldrig att tappa. Den behåller sin ställning. Soulen och soulbluesen har alltid funnits där. Den har inte vuxit fram de senaste åren. Min musik är soulblues. Det är soul med blueslyrik. Jag tror att min musik kommer att hålla sig som den är. Jag tror soulbluesen kommer att fortsätta behålla sin popularitet. Även om de flesta är på äldre sidan, finns det en del unga artister som kommer fram.
Text och bild Anders Lillsunde / Jefferson #138
This page and all contents are © 1996-2003 by Jefferson, Sweden.
All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by Jefferson
