Williams, Jody #137

En av bluesvärldens mest osannolika och oväntade comebacker har utan tvekan Jody Williams svarat för. Efter att ha varit borta från musikscenen i 30 år plockade han upp gitarren ur gitarrfodralet för några år sedan och har efter det startat en andra karriär som bluesmusiker. Sedan comebacken har Jody Williams hunnit släppa det W.C. Handy Award-vinnande albumet ”Return Of A Legend”, turnerat i USA, Japan och många länder i Europa, och har nu blivit ett namn på många bluesvänners läppar runtom i världen.

Jody Williams var i år bokad på Bluesfestivalen Mönsterås och i samband med hans besök där fick Jefferson möjlighet att göra en intervju med honom. Jodys glädje över att vara tillbaka i hetluften som bluesartist gick inte att ta miste på och hans bitterhet över att ha blivit ”bestulen” på sin musik, vilket fick honom att hålla sig borta så lång tid från musiken, verkar han nu åtminstone kunna skjuta i bakgrunden.

Jody Williams föddes den 3 februari 1935 i Mobile, Alabama, men flyttade redan vid cirka fem års ålder till Chicago tillsammans med sin familj. Mamman sjöng i kyrkan men i övrigt var det ingen i familjen som ägnade sig åt musik. I Chicago kom dock Jody snabbt i kontakt med olika sorters musik, men inte särskilt mycket blues till att börja med. Det var istället populärmusik, schlager och jazz som först fångade hans intresse. Jody första instrument var munspel och på repertoaren fanns låtar som Autumn Leaves och Misty.

”Det fanns en munspelsgrupp, The Harmonicats, som spelade standards och de hade en stor hit med Peg O’ My Heart som jag lärde jag mig att spela. Jag spelade på amatörshower och radioshower. Jag måste ha varit en tio-tretton år när jag började med det.”

Några år senare inträffade en för Jody betydelsefull händelse när han träffade Bo Diddley på en amatörshow på Willard Theatre i Chicago:

”Bo Diddley spelade där tillsammans med en annan kille som hade en washtub-bas [en slags tvättbaljebas]. Bo spelade gitarr och det var egentligen första gången som jag lade märke till gitarren, som instrument betraktat. Det var gitarrens sound som jag gillade. Efter showen träffade jag Bo och hans kompanjon backstage och vi började spela lite, jag med mitt munspel, Bo med sin gitarr och den andre killen med sin washtub-bas. Jag passade sedan på att fråga Bo om han skulle kunna visa mig hur man spelar gitarr och hur man stämmer den om jag skaffade mig en. Efter ungefär en vecka hittade jag en gitarr i en pantbank. Gitarren kostade 32 dollar och 50 cent. Min mamma köpte den till mig. Hon har alltid uppmuntrat mig och stått bakom mig när jag visat intresse för något. Jag antar att hon ville hålla mig borta från gatorna och gängen. Jag var ungefär 15 år när jag fick gitarren. Redan veckan efter att jag fått gitarren spelade jag på gatan tillsammans med Bo Diddley och killen med washtub-basen. Till att börja med spelade jag endast basgångar på gitarren men jag lärde mig snabbt mer och mer.”

Efter ett tag märkte Jody att Bo var rätt så begränsad som gitarrist och kanske inte hade så mycket mer att lära ut. Jody var ambitiös och angelägen om att bli en riktigt bra gitarrist så han kontaktade därför två olika gitarrlärare för att lära sig mer om gitarrspelets hemligheter.
Resultatet av detta blev dock inte riktigt som han hade tänkt sig:

”De kunde inte lära mig det som jag ville lära mig. Jag lärde mig mer genom att spela på klubbarna och genom att titta och lyssna på andra bluesgitarrister. De gitarrister som påverkat mig allra mest är utan tvekan T-Bone Walker och B.B. King. Men jag betraktar mig ändå som självlärd.”

Åren med Howlin’ Wolf
Jody gjorde snabba framsteg på gitarren och snart började han spela professionellt. Han fortsatte dock att spela med Bo Diddley, både på gatan och på olika klubbar i Chicago. Så småningom fick även andra musiker i Chicago upp ögonen för Jodys kvaliteter som gitarrist och 1954 fick han erbjudande om att bli gitarrist i Howlin’ Wolfs band, något som Jody förstås inte var sen att nappa på. I ungefär två år spelade Jody till och från med Howlin’ Wolf och han medverkade under den tiden också på flera skivinspelningar. Några låtar där Jodys gitarr kan avnjutas är t.ex. Evil och Forty Four.

”Wolf och jag kom bra överens, men visst hade han sina sidor. Han var en udda person med en mycket ovanlig röst. Jag var hans förste bandmedlem i Chicago. Jag var i Chess-studion när Leonard Chess presenterade Wolf för mig. Wolf hade nyss anlänt från Södern och behövde sätta ihop ett band i Chicago, och jag var alltså den förste som blev med.
Åh, vi hade mycket kul tillsammans. Jag kommer ihåg när vi spelade på 708 Club och Wolf kröp på golvet över hela baren och ändå ut på gatan, hela tiden sjungandes och spelandes sitt munspel. Han hade en lång mikrofonsladd, 75-100 feet [= ca 23-30 meter], som gjorde att han kunde göra sådana saker. Många av de gamla klubbarna där vi brukade spela är tyvärr borta nu: där 708 Club låg är det numera en klädaffär och Zanzibar Lounge gjordes först om till en kyrka men är numera ett köpcentrum.”

Trots att Jody och Howlin’ Wolf kom bra överens så var det ändå ett gräl dem emellan som fick Jody att lämna bandet:

”Vi hade ett gräl angående pengar. Jag slutade i bandet söndag natt efter en spelning och onsdagen därpå spelade jag med Memphis Slim i Nashville, Tennessee. Det var aldrig några problem för mig att hitta nya jobb. Folk stod i kö för att få med mig i deras band. Jag hade bl.a. erbjudande från The Ink Spots om att medlem i gruppen. Men jag hade mitt eget band då och ville satsa på det istället.”

Åren 1955-56 turnerade också Jody med stora paketshower med blues- R&B- och rock’n’roll-artister som åkte runt i hela USA. Några av dem som var med i dessa turnerande sällskap var Bo Diddley, Big Joe Turner, Bill Haley and the Comets, LaVern Baker, Frankie Lymon and the Teenagers, Clyde McPhatter, Roy Hamilton och Shirley & Lee.

Studiojobb och strid om hitlåt
Efter sejouren med Howlin’ Wolf medverkade Jody på många andra artisters skivinspelningar: ”Jag spelade in med massor av folk. Jag var studiomusiker hos Chess men jag spelade också in för andra bolag. Allt som jag spelade in är inte listat. Det är en sak som jag tror att inte många känner till: Gissa vilka som spelar gitarr på Sonny Boy Williamsons Don’t Start Me To Talkin´? – Det är jag och Muddy Waters!”

Om detta stämmer så är det en sensationell uppgift: Officiellt listade som gitarrister på denna klassiska låt är Muddy Waters och Jimmy Rogers. Dokumenterat är däremot att Jody medverkat på skivinspelningar med Otis Spann – Five Spot / Must Have Been The Devil (tillsammans med B.B. King), Jimmy Rogers – I Can’t Believe / One Kiss, flera inspelningar med Bo Diddley, varav den mest kända låten antagligen är Who Do You Love, flera inspelningar med Billy Boy Arnold, bl.a. I Wish You Would samt Otis Rush – Groaning The Blues / If You Were Mine och She’s A Good ?Un / Three Times A Fool.
Därutöver medverkade också Jody på skivinspelningar med Bobby Charles, Jimmy Witherspoon, Willie Dixon, Floyd Dixon, Morris Pejoe, Harold Burrage, Lou Mac, Bobby Davis och Buddy Morrow.

Den skivinspelning som givit mest återverkningar på Jodys karriär är dock Billy’s Blues (part 1 & 2) med Billy Stewart. Billy’s Blues var en låt som Jody skrivit till sångaren och pianisten Billy Stewart. Jody hade träffat Stewart i Los Angeles i samband med en spelning och direkt fascinerats av dennes röst och ovanliga sångteknik. Billy’s Blues var baserad på en melodi, rytm och gitarrlicks som Jody hade spelat tillsammans med Bo Diddley en tid. Informellt brukade de kalla låten Love Is Strange. Billy Stewart fick en lokal hit i Chicago med Billy’s Blues och den blev en bra plattform för hans fortsatta karriär. Ett tag efter att plattan släppts berättade Bo Diddley för Jody att han låtit duon Mickey & Sylvia få Love Is Strange:

”Bo sa till mig att jag inte skulle berätta något för Leonard Chess, men att jag skulle få min royalty som låtskrivare. Så jag sade ingenting till Chess. Ungefär en månad senare slog Love Is Strange. Jag var i studion när jag hörde låten på radion första gången, men jag fäste ingen uppmärksamhet vid den. Det gjorde däremot Phil Chess: ’Det är en förbannat bra sång, den kommer att bli en hit. Men den låter bekant.’ Jag sa ingenting fast jag kände igen den. Love Is Strange blev sedan en storsäljare och en dag blev jag inkallad till Chess-studion och där frågade Leonard Chess ut mig angående låten. På låten stod Bo Diddleys fru angiven som låtskrivare men jag berättade hur det egentligen förhöll sig. När Leonard Chess fick reda på att jag skrivit låten arrangerade Chess ett fördaterat kontrakt på låten och stämde sedan RCA. [Love Is Strange gavs ut på RCA:s underetikett Groove.] Det var mycket pengar det handlade om – miljontals med dollar.”

I samband med stämningen blev Jody inkallad till militärtjänstgöring i Tyskland (f.ö. samtidigt som Elvis Presley) så rättegången fick skjutas upp till efter hans hemkomst. När han kommit tillbaka till USA igen hölls rättegången i New York, där en jury förhörde Jody och lyssnade igenom låtar som han skrivit och spelade gitarr på: Billy’s Blues, Lucky Lou m.fl., vilka jämfördes med Love Is Strange. Rättegången slutade med att Chess förlorade målet, men Jody är inte övertygad om att det var slutet på historien:

”Ett par månader efter rättegången berättade någon för mig, jag minns inte vem, att Chess och RCA själva hade gjort en förlikning i samband med rättegången och därigenom fryst ute övriga intressenter. Det är så jag fått det berättat i alla fall.”

Egna skivinspelningar
Även om Jody i första hand gjort sig känd som kompmusiker gjorde han själv också en del skivinspelningar i eget namn innan han tog sin 30-åriga timeout från musiken. Skivdebuten skedde 1955 då Jody, under namnet ”Little Papa Joe”, vaxade Lookin’ For My Baby / Easy Lovin’ för skivbolaget Blue Lake. Från samma session har senare Groan My Blues Away och I Feel So All Alone utgivits. Dessa låtar återfinns på Relic-LP’n/CD’n ”Cool Playing Blues”. Drygt ett år senare, våren 1957, var det dags för nästa skivinspelning, den här gången i Chess-studion. Jody spelade vid detta tillfälle in en singel, You May / Lucky Lou (utgiven på Chess’ underetikett Argo) samt What Kind Of Gal Is That?, vilken senare bl.a. har utgivits på CD’n ”Chess Blues Guitar” (där f.ö. också Lucky Lou finns med.)

”What Kind Of Gal Is That? – Jag står listad som låtskrivare men jag köpte faktiskt sången av Junior Wells. Junior skrev låten och det var meningen att han skulle spela in den men av någon anledning lät inte Leonard Chess honom göra det, så Junior avbröt inspelningen och gick ut ur studion. Leonard frågade då mig om jag skulle kunna förmå Junior att ge låten till mig, så skulle jag få chansen att spela in den istället. Så jag sprang ut på gatan, hejdade Junior och frågade om han kunde ge mig låten. Han funderade ett ögonblick och sade sedan: ’Ge mig tolv dollar!’.”

Sedan dröjde det till 1962 innan Jody spelade in något i eget namn. Låtarna som spelades in då var Lonely Without You, Moanin’ For Molasses, Time For A Change och Hideout. Dessa låtar har givits ut på skivmärkena Nike, Jive och Smash i olika singelkombinationer. Sin sista skivinspelning innan Jody drog sig tillbaka gjorde han för Yulando 1966, då han åter spelade in Time For A Change och Lonely Without You. ”Bluesbibeln” Blues Records anger också att Jody spelat in en singel och två outgivna låtar för Herald 1960, men detta förnekar han själv.
Under ett antal år hade Jody också ett eget band, The Big Three Trio, som han spelade med på klubbarna i Chicago med omnejd. Detta band gjorde han dock inga skivinspelningar med.

”Jag har tjänat miljoner åt andra, men själv blivit rånad”
Händelsen med Billy’s Blues – Love Is Strange och flera andra fall där artister plagierat Jodys låtar (ett exempel är Otis Rush med All Your Love (I Miss Loving) som helt klart är influerad av Lucky Lou) gjorde att bitterheten inom honom växte. I början av 1960-talet bildade också Jody familj (familjen består idag av fru, tre barn och barnbarn). Hans motivation som musiker började avta och till slut kom han till en punkt där han kände att det bästa var att helt lämna musiken. Han gick på utbildning och började sedan jobba som reparatör hos Xerox och blev en helt vanlig ”Jones” (i USA ung. som ”Svensson” i Sverige). Gitarren stoppade han under sängen och där förblev den alltså orörd i 30 år.

”Jag var helt enkelt trött på musiken och på att andra artister tjänade pengar på det jag hade skapat. Jag har tjänat miljoner åt andra, men själv blivit rånad. Så jag började studera elektronik och fick jobb på Xerox. Jag var en av få svarta inom företaget på den tiden. Trots att jag var reparatör så bar jag kostym och såg alltid till att vara ren. Det var många som var ovana i början vid att se en svart man i kostym som var reparatör (skratt)! Jag jobbade i 26 år på Xerox. Under den tiden saknade jag egentligen aldrig musiken; jag hade så många hobbyn vid sidan av musiken. Jag konstruerade olika tekniska prylar och gjorde tredimensionell konst. Även nu när jag återvänt till musiken håller jag på med sånt på fritiden.”

Trots att Jodys fru under en period jobbade som bartender på den välkända bluesklubben Checkerboard så satte han aldrig sin fot där, eller på någon annan klubb heller för den delen. I slutet av 90-talet lyckades dock hans gode vän Dick Shurman locka honom att besöka Buddy Guy´s Legends en kväll när Robert Lockwood Jr. uppträdde där. Besöket väckte så smått bluesandarna till liv igen och fler besök på bluesklubbar följde. Jody hade vid denna tidpunkt varit pensionär några år eftersom han tagit förtidspension, och en viss tristess i hans liv hade infunnit sig:

”En dag frågade min fru mig om jag inte skulle börja spela igen. Kanske skulle jag må bättre då och känna större livslust. En lördag var jag sedan ensam hemma och jag lade mig på golvet och lyssnade på en gammal inspelning med mig som jag hade på rullband. Jag tyckte det lät väldigt bra och plötsligt började tårar tränga fram i ögonen.”

(foto Patrik Urbansson)

Comebacken
I juni 2000 hoppade Jody in och spelade några låtar tillsammans med Billy Boy Arnold på HotHouse i Chicago och nu tog Jody det avgörande beslutet att göra comeback.

”Den största svårigheten med att spela efter så lång tid, 30 år, var att få tillbaka styrkan i fingrarna. Men det gick ganska snabbt. Det var också svårt med koordinationen i början. Men jag hade all musik kvar inom mig, känslan hade inte försvunnit, det gällde bara att få ordning på de tekniska detaljerna.”

Efter att Jody kommit igång med musiken igen har det rullat på snabbt för honom med klubb- och festivalspelningar samt skivinspelning. Det var Dick Shurman som fick in Jody i skivstudion och resultatet av detta blev den W.C. Handy Award-vinnande CD’n ”Return Of A Legend”, som gavs ut på Evidence 2002 med Dick Shurman som producent. Jody mottog priset för bästa ”Comeback Blues Album Of The Year” vid W.C. Handy Award-galan i Memphis i maj i år.

”Det var min första Award; det känns stort. Jag är stolt över den. Jag hade förberett ett tacktal, för jag var nominerad i två kategorier, och när slutligen mitt namn lästes upp som vinnare blev jag helt tom i huvudet. Allt som jag tänkte säga bara försvann.”

Nu är det också på gång en uppföljare till ”Return Of A Legend”, även denna på Evidence med Dick Shurman som producent.

”Lonnie Brooks och Robert Jr. Lockwood kommer att medverka på min kommande CD. Allt på plattan kommer att vara eget material, förutom möjligen en Sam Cooke-cover. Förhoppningsvis kommer CD’n ut innan årets slut, då har jag kanske chansen till en ny W.C. Handy Award nästa år (skratt)!”

Jody Williams har skapat stor uppmärksamhet med sin comeback och han är rörd över det mottagande han fått på olika platser i världen. Han verkar också fast besluten om att satsa på musiken igen och eftersom han fortfarande är en vital man finns det gott hopp om att han under åtskilliga år framåt kommer att glädja oss bluesvänner. Hans comeback har också haft positiva återverkningar på ett mer personligt plan:

”Jag njuter faktiskt mer av att spela nu än jag gjorde på 50- och 60-talen. Jag lägger också märke till saker nu som jag inte reflekterat över tidigare. Kanske har jag kommit till en punkt i livet där jag inte längre tar allting för givet. Jag tar mig tid till att njuta mer av livet nu.”

Av Kjell Wikström / Jefferson #137

This page and all contents are © 1996-2003 by Jefferson, Sweden.

All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by Jefferson