Harmonica Shah & Howard Glazer #142

Detroitmusikerna Seward ”Harmonica” Shah och Howard Glazer är två relativa nykomlingar på den internationella bluesscenen. Sångaren och munspelaren Shah och gitarristen Glazer har tillsammans med resten av deras band, Harmonica Shah Blues Band, inom loppet av fyra -fem år förvandlats från lokala Detroitmusiker till bluesartister som har hela världen som sitt arbetsfält. I år var Harmonica Shah och Howard Glazer (dock utan övriga bandmedlemmar) bokade på bluesfestivalen i Mönsterås. Jefferson fick då möjlighet att göra en intervju med detta något udda par; den svarte Shah som ser ut som urtypen för en bluesartist och den vite, långhårige Glazer som mer ser ut som en hårdrockare. Gemensamt för de båda är dock att de sätter en ära i att spela rå och okonstlad blues. Med på intervjun var också Patrik Urbansson, som antagligen var en av de första i Sverige som ”upptäckte” bandet och som också hade ett stort finger med i spelet för att få Harmonica Shah och Howard Glazer till festivalen.

Harmonica Shah (HS): Jag är född i Oakland, Kalifornien 1946.

Howard Glazer (HG): Jag är född i Detroit, Michigan 1959.

HS: Både min farfar och pappa spelade munspel och sjöng blues. Jag började tidigt att spela och när jag flyttade till Detroit 1967 började jag att hänga ute på olika bluesklubbar. Men det var först när jag fick sparken från Ford 1978 som jag började spela på allvar. Det var artister som Bobo Jenkins, Uncle Jessie och Eddie ”Guitar” Burns som visade mig hur man spelar blues.

HG: Min mamma var musiklärare i en skola i Detroit och spelade dessutom i en symfoniorkester. Min pappa spelade saxofon i ett latinamerikanskt dansband och även han undervisade i musik. Jag själv började spela trumpet när jag var ungefär åtta-nio år och när jag var tio år började jag spela gitarr. Jag gjorde mitt första professionella gig på en bar när jag var tretton.

HG: Well, jag har alltid gillat blues. Det är inte som med Shah – jag har inte den bluesbakgrunden, mina föräldrar var intresserade av klassisk musik och själv växte jag upp med rockmusiken – men i slutet av 60-talet och början av 70-talet fanns det en stor rockscen i Detroit och alla band som var populära då spelade alltid en eller två blueslåtar varje set under konserterna, och det var dom låtarna jag fastnade mest för.
Min bror hade ”Hooker ’n’ Heat” [med John Lee Hooker + Canned Heat] och jag tyckte den plattan var fruktansvärt bra. Det var den som fick mig riktigt intresserad av blues.

HS: Oh, det är många olika artister som jag sett sjunga och spela: Jimmy Reed, John Lee Hooker, Howlin’ Wolf. Muddy Waters var en av mina favoriter… och Sonny Boy [Williamson II]. När jag bodde i Kalifornien fanns det en radiostation i San Fransisco som spelade blues och all möjlig bra musik som jag brukade lyssna på – Wild Jimmy & the Hard Rain och sånt.

HS: Det fanns massvis med bra bluesmusiker som spelade ute på gatorna. En dag såg jag en munspelare som hette Little Bobby spela i ett gathörn, och jag frågade honom om han kunde visa mig lite munspelstricks. ”OK, om du skaffar ett munspel ska jag visa dig”, sa han. Så jag köpte ett munspel och gick tillbaka till honom. Han tyckte om att visa olika tricks på munspelet – det var den sortens killar som fanns i Detroit då. Det var en väldigt aktiv bluesscen i Detroit på den tiden. Det fanns en enbent kille som kallades Peg Leg Joe som spelade Slim Harpos Baby Scratch My Back på munspel, gitarr och piano samtidigt. Det var såna killar som jag fascinerades av. Uncle Jessie, The Butler Twins, Eddie ”Guitar” Burns, Willie D. Warren, Baby Boy Warren, Mr Bo Collins, Bobo Jenkins… Big Jessie Williams kunde gå runt med sin vita kostym och sitt munspel utan att bli smutsig. Det var fantastiska killar.

HS: Hastings Street var väldigt speciell – du kunde promenera upp och ner för gatan och gå från bar till bar. Det var fullt med horor och hallickar där och stora Cadillac-bilar körde fram och tillbaka på gatan. Jag ska säga en sak: När Muddy, Howlin’ Wolf och såna killar kom till Detroit så tjänade dom mer pengar där än nån annanstans. Dom brukade hålla till på Hastings Street. Detroit var en stor industristad och många hade inkomster från både två och tre jobb, så var det mycket pengar i omlopp.
En kväll 1968 såg jag Little Walter på en klubb på Hastings Street. Little Sonny och Paul Butterfield var också där och spelade. Little Sonny och Paul Butterfield var ungefär jämngoda men när Little Walter gick upp på scenen blåste han bort dom fullständigt!

HG: Dom har rivit allt. Det går en motorväg där nu.

HG: Jag tycker inte att den är särskilt bra. När det gäller riktig blues så är det endast i stort sett vi som spelar det. Emmanuel Young gör det väl också, han har rätta känslan.

HS: Oh ja, Emmanuel Young skulle du höra, han är verkligen bra! Han spelar Jimmy Reed-grejor och sånt.

HG: Han har en eller två låtar ute på ”Hastings Street Grease – Detroit Blues Is Alive” [Vol. 1 och 2, där f.ö. även Harmonica Shah medverkar].

HS: Först träffades vi på The Soup Kitchen. Fast vi hade sett varann innan på olika klubbar runt om i Detroit, men det var först på The Soup Kitchen som vi började att spela tillsammans på en jam session.

HG: Ja, det var på The Soup Kitchen. Jag höll i de jam som vi hade där på tisdagarna. The Soup Kitchen var ”the home of the blues” i Detroit på den tiden. Dit kom alla bluesartister som kom till Detroit för att spela. Vi hade ett husband [där Glazer själv ingick] som lät som ett rockband, de kunde inte spela blues. När Shah började att dyka upp på våra jam sa jag till killarna i bandet att vi borde försöka få med honom i bandet och att vi måste börja låta som ett bluesband. Så Shah kom med i bandet och en tid därefter blev jag själv sparkad från bandet! Men det var för att trummisen och jag – vi hade känt varann i tio-tolv år och bott i samma hus – vi…hur ska jag säga det…vi gick åt olika håll helt enkelt.

Vilket år hände detta?

HG: Ungefär 1998, för vi gjorde ”Deep Detroit” sommaren…i juli 1999. Jag kommer ihåg det för min pappa fyllde år då.

HS: Det kan ha varit 1996-97.

HG: Ja, 1997 kanske.

HG: Nej, baren har upphört.

HS: Ha, det jävla kasinot sa att dom skulle ge honom [The Soup Kitchens ägare] så många miljoner, men dom gav honom bara 50 000 eller så.

HG: Ja, det var meningen att dom skulle riva stället och bygga ett kasino där, men dom byggde aldrig nåt kasino.

HS: Nej, det finns bara lodisar där nu som sover på pappkartonger.

HS: Visst, jag hade ett ”ghetto band”, ett gäng svarta killar som jag spelade med i ghettot.

HS: Ja, Blues Factory / Detroit Playboy [Shah syftar här antagligen på en singel från 80-talet, medan Patrik syftar på en cd med namnet ”Motor City Mojo”, utgiven på Blue Suit Records]. Jag tog en Eddie Taylor-sång, Big Town Playboy, och ändrade texten lite så den blev Detroit Playboy. Och det funkade!

HG: Ha ha, javisst, men du blev ju stämd för låtstöld också!

HG: Det var en kille som heter Charles Shakin [?] – han arbetade vid den tiden med en kvinnlig sångerska – som såg mitt dåvarande band live och han sa att han kunde ordna en treveckorsturné i Södern åt oss. Vi spelade en del blues, en del jazz, en del rock o.s.v., men nu skulle vi bli tvungna att bara spela blues och det ville inte vår sångare. Så jag ringde Harmonica Shah istället och sa att vi skulle ut på turné. Jag frågade honom om han kunde komma hem till mig så att vi skulle kunna spela in ett demoband. Och det var det bandet som senare blev ”Deep Detroit”. Det som sen hände var att jag mailade till olika europeiska skivbolag och fyra-fem stycken ville att jag skulle skicka bandet. Slutligen nappade Bluetrack i England. [”Deep Detroit” är producerad av Paul Reed på Bluetrack Records och i Europa utgiven på detta bolag; i USA är den utgiven av South Side Records].

Hur sålde plattan?

HS: Tja, den har i alla fall tagit oss runt om i världen.

HG: Det första ställe vi kom till var Aten i Grekland och sen har vi varit i Tyskland, England, Italien, Schweiz och nu är vi i Sverige. Vi har också varit i Lettland, Holland, Japan, Australien…

HS: Det är svårt att fatta det!

HG: Ja, men vi har inte haft någon bra bokningsagent i USA som har kunnat boka oss där. Living Blues har ändå rankat vår senaste cd ”Tell It To The Landlord” bland de 50 bästa plattorna 2003. Den kom på 43:e plats, vilket jag tycker är ganska bra.

HG: Well, från början planerade Bluetrack att ge ut ”Tell It To The Landlord”. Den var egentligen en demoinspelning för Bluetrack, tro det eller ej! Killen på Bluetrack ville ge ut vår nästa cd och han ville ha några demoinspelningar först, så vi spelade in en del låtar i min källare och skickade dom till Bluetrack. Men sen backade Bluetrack-killen ur och sa att han inte hade några pengar för att ge ut skivan, så jag blev rätt så besviken. En vän till mig sa sen att jag kunde kontakta Electro-Fi och det gjorde jag. Electro-Fi gillade inspelningarna och ville släppa dom på skiva, men jag sa ”Nej, det kan ni inte göra, det är bara demoinspelningar.” ”Nej, jag vill ge ut dom här inspelningarna”, sa killen på Electro-Fi, och så blev det.

HS: Nja, själva musiken är viktigast. En hiphopare t.ex. kan åka runt hela USA och tjäna massvis med pengar, men han åker inte runt hela världen som vi gör.

HG: Både Shah och jag gillar rå blues, soundet får inte vara för polerat och utslätat.

HG: Ha ha, hoppas det! Det blir kanske bäst resultat om vi inte tar vårt jobb på för stort allvar.

HG: Ja, Electro-Fi planerar att släppa en ny cd i januari-februari nästa år. Så det innebär att vi snart måste börja spela in.

HG: Ja och nej. I juni är det inte så mycket, men vi har en fredagsspelning på Buddy Guy’s Legends i Chicago som bör bli en bra spelning. I juli däremot har vi ganska många spelningar. Men det är mest i Detroitområdet. Vi hade tidigare några killar som försökte fixa bokningar åt oss utanför Detroit, men det funkade dåligt. Jag har varit ganska framgångsrik när det gäller att ordna spelningar åt oss i Detroit, men vi behöver någon som kan ordna bokningar åt oss utanför Detroit.

HG: Well, det finns en del saker på planeringsstadiet som vi förhandlar om, en del europeiska saker. Det har också varit tal om att vi ska medverka på en festival i Australien i höst, men det verkar falla på dom höga flygpriserna från USA till Australien.

HG: Oftast är det vi två. I Aten har vi varit två gånger med hela bandet, men annars brukar det vara Shah och jag som åker.

HG: Ja, visst skulle vi helst ha hela bandet med, men om det handlar om oss två eller att inte åka alls så är det bättre att vi två åker. Oftast har vi tur med bra kompband och ibland får vi väldigt bra kompband. Bandet som backade oss igår var mycket bra [Mönsterås Blues Band på releasepartyt för deras nya cd].

HS: Ja, dom spelade riktig blues.

HG: Det finns många artister och band som spelar blues men själva bluesscenen är rätt trög.

HS: Bluesscenen rör sig inte på grund av gamla rasbarriärer som finns kvar. Det blockerar oss från att gå framåt. Dagens musik, som dom unga lyssnar på, handlar för mycket om våld, knark och horor. Dom skulle behöva lyssna på riktig musik – kvalitetsmusik. All denna elektroniska smörja till musik gör människorna ytliga. Dom skulle behöva finna de riktiga värdena i livet, och musiken kan hjälpa till. Den här jävla rappen, hiphopen eller vad man nu kallar det, gör inte våra ungdomar nåt gott, men bluesen är nåt verkligt.

HG: En positiv sak är ändå… jag har inte hört den, men Eric Clapton har just kommit ut med ett bluesalbum med Robert Johnson-covers och Johnny Winter kommer ut med ett bluesalbum – det hjälper till att exponera bluesen för människor som normalt sett inte lyssnar på den. Det kan vara positivt för bluesen.

HS: Ett är då säkert, och det är att deras album inte kommer att exponeras för folk som bor i ghettot!

HS: Ja, med en bokningsagent går det, annars är det svårt. Att boka själv funkar inte, då får man ta ett jobb istället.

HS: Well, låt mig säga detta: Du kan inte spela blues om du inte känner det. Det är nåt du måste älska att göra. Jag spelar blues för att jag älskar det. En del i Detroit, ja i USA, kritiserar bluesen, men den har tagit mig runt hela världen. Bluesen är en så enkel musikform så du kan inte bara spela den, du måste känna den.

HG: Visst, den är enkel till formen men ändå så komplex. Det är som Shah säger: Det är enkelt att spela de rätta tonerna, men det räcker inte – känslan måste finnas där.

Kjell Wikström / Jefferson 142

This page and all contents are © 1996-2004 by Jefferson, Sweden.

Site maintained & designed by Jefferson