James Harman är ett av de allra största namnen inom västkustbluesen i USA med en imponerande meritlista på 29 skivutgivningar och en mångfald låtkompositioner i bagaget. Andra i Kalifornienområdet av betydelse är bl.a. Kim Wilson, Rod Piazza och Rick Estrin.
Bluesman med berättartalang
James Harman är ett av de allra största namnen inom västkustbluesen i USA med en imponerande meritlista på 29 skivutgivningar och en mångfald låtkompositioner i bagaget. Andra i Kalifornienområdet av betydelse är bl.a. Kim Wilson, Rod Piazza och Rick Estrin.
Dessa fyra har en gemensam nämnare: de är alla vita munspelare, tillika sångare. På gitarrsidan har vi namn som ”Little” Charlie Baty, Junior ”Guitar” Watson och David ”Kid” Ramos; vita artister de också. Alla dessa herrar är sen gammalt goda vänner och slår gärna sina påsar samman i olika musikprojekt. Kid Ramos började t.ex. redan som 19-åring i Harmans band och var hans gitarrist i tio år fram till 1988. Harman är nu 58 år gammal och har tidigare också jobbat mycket med Albert Collins och Canned Heat. Han har som få rört sig i de absolut innersta blueskretsarna, där han spelat med, och lärt känna, många av bluesens legendarer.
Harman har turnerat i Europa åtskilliga gånger. För min del såg jag honom första gången när han framträdde 4 maj 2004 på Mojo Blues Bar i Köpenhamn. Konserten föregicks av en ”workshop” där han i närmare två timmar på scen vältaligt svarade på frågor och lade ut texten om sitt händelserika liv och om alla märkliga bluesartister han mött. Den mannen kan snacka! Historierna flödade och lockade till många muntra skratt, och tänkvärdheter saknades inte. Han verkade ha ett närmast outsinligt förråd att ösa ur och fångade allas intresse. Min och en annan kvinnas närvaro lade dock viss sordin på utsvävningarna. Med damer i salongen fordras censurering! Så herrarna i publiken fick nöja sig med tämligen rumsrena berättelser. De verkade nöjda ändå … Harmans excentriska utseende med långt, gråvitt skägg och en fez-liknande sak på huvudet bidrog till ett färgstarkt intryck. Delar från berättandet följer här nedan.
Först en kul grej: Harman berättade innan workshopen för mig att han var en trogen gammal Jeffersonläsare! Eller rättare sagt, han brukade bläddra i tidskriften och titta på bilderna, och undra vad som kunde tänkas stå i texten. Han kunde ju inte ett ord svenska! Detta hade han hållit på med ganska regelbundet sen han flyttade till södra Kalifornien 1970. Han kände t.o.m. till att Jefferson var världens äldsta bluestidskrift! Jag blev mycket imponerad av detta. Och var hade han fått tag i Jefferson då? Jo, den hittade han i ”cooler record stores” i Orange County, som sålde svåråtkomliga bluesskivor och tidskrifter från hela världen. Som exempel nämnde han ”J & F Southern Record Sales” i Pasadena. Senare flyttades den affären till Orange County, närmare bestämt till Costa Mesa. Ägaren hette John Harmer; en engelsman med omfattande kunskaper om bluesskivor och besläktade märkligheter. Han visade upp det första Jeffersonnumret som Harman nånsin har sett! Men den affären lades sedermera ner, och numera säljs Jefferson såvitt Harman vet uteslutande i en skivbutik, som ingår i en omfattande affärskedja.
Det var nu dags för Harman att inleda workshopen. ”Vad är det tänkt att jag ska göra på den”, frågade Harman mig. ”Vet du det?” ”Du ska berätta historier från dina turnéer, skämta och spela munspel”, sa jag, för det hade jag läst i ett utskickat infomaterial jag fått. ”Va? Jaså! Ja, jag vet inget. Ingen har sagt något till mig. Är du säker på det”? En smått dråplig situation. Harman var frågande och rådvill, men som den vane och frejdige showman han är, blev det inga som helst problem för honom att kliva upp på scenen och improvisera ihop en talk-show där publiken fick ställa frågor, och där han dessemellan hävde upp sin stämma i dånande gospellåtar samt även bjöd på diverse snygga munspelstoner, som uttrycksfullt illustrerade saker han just berättat om.
Varför valde du blues?
Jag valde inte bluesen – det var bluesen som valde mig. Det är något jag benhårt tror på. Nånstans längs vägen måste man sen besluta sig för om man vill fortsätta med den, för saker och ting dyker upp här i livet som gör att man hamnar i olika vägval.
Jag började spela piano när jag var fyra år gammal. Jag gick på pianolektioner, och jag sjöng i kyrkokören. Jag är från Anniston, Alabama. Där fanns det bara svarta och vita människor. Inga andra influenser. Jag var 19 år gammal när jag första gången såg en japan t.ex. Om man satte på radion hörde man gospel, hillbillymusik eller blues. Det var allt som fanns. Jag tillhörde en mycket musikalisk familj. Alla spelade eller sjöng. Vi brukade ha stora barbequefester, dit alla gick. Det var säkert 40 personer där, som spelade mandolin, banjo, munspel eller gitarr. Alla sjöng – det var en helt naturlig grej.
Min far hade ett par Hohner-munspel i pianobänken. När jag gjort min pianoläxa fick jag ta fram ett av munspelen och spela på det. Så det ena ledde till det andra. När jag var 16 flyttade jag till Panama City Beach, i Florida. Det var 1962. De hade två svarta nattklubbar där. Vid 17 års ålder anlade jag mustasch för att se tillräckligt gammal ut, och smög mig in och satte mig vid något bord med kanske fyra andra vita människor. I övrigt var där 300 svarta personer. Jag lyssnade på Little Junior Parker, Bobby Bland och Otis Redding. Den andra klubben brukade ha Jimmy Reed och Slim Harpo. Där var jag förstås också mycket. Jag fick tillfälle att se allt detta när jag bara var ett barn. Vilken tur jag hade! Ägarna till klubbarna lät mig hänga där, och jag fick träffa alla artisterna. De gillade mig och kallade mig ”pojken som sjunger som en man”. Jag började spela mer och mer. Redan vid 16 års ålder hade jag startat mitt eget band. Jag har hållit på ända sen dess. Det blir en 42-årig karriär som artist!
Jag spelade nonstop på shower i två år fram till 1964. Då dök en talangscout upp och bandade mig. Sen ville han ha med mig till Atlanta, för att spela in skivor. Jag följde med dit, och så följde en tid då jag gav ut EP-skivor en gång i halvåret. Och jag turnerade omkring i området med mitt band. Vi försökte spela blues och r&b. Det var inte alltid det mest populära! Ibland blev vi bortjagade från stan. Ganska skrämmnade! Till slut fick jag bestämma mig: skulle jag fortsätta med musiken eller inte? Tja, jag har gått igenom tre äktenskap och gjort oräkneliga nya starter här i livet. Jag gjorde vad jag kunde i Atlanta, men 1965 bröt jag upp och flyttade till Chicago. Men där var det för kallt. Fast det var en fin erfarenhet! Jag fick träffa Charlie Musselwhite, som blev min bästa vän, och Paul Butterfield, som jag också blev mycket god vän med. De tog mig med för att höra Muddy Waters. Han hade fortfarande James Cotton på munspel hos sig. Det var förstås stora stunder för mig.
Året därpå åkte jag till New York, och provade på det. Men samma sak där: för kallt! Jag var ju från Södern och var van vid värme. Jag hade en tuff tid i New York, men fortsatte att spela. Till slut blev jag åter tvungen att välja: fortsätta spelandet eller inte? Jag flyttade söderut, till Miami i Florida. Musiklivet där hade fått en nytändning och jag ville vara med på denna nya musikscen. Vi spelade från lastbilsflak på ”love ins” i parkerna, för en massa hippies. Detta var 1968. Men vi banade oss också väg in på de svarta nattklubbarna. Det var en särskild fjäder i hatten för mig, att få spela för svarta! En klubb hette ”The Jetaway Lounge”. Mitt band var det första rasblandade band som nånsin spelat där. Och jag var den förste vite sångaren! På nedervåningen hade de mitt band – ett sexmannaband – i ett sällskapsrum. På övervåningen hade de en 16-mannaorkester bestående av bara svarta, som spelade jazz i smokingutstyrsel. Publiken bestod av gangsters och rika affärsmän samt deras vackra kvinnor i överdådigt tjusiga aftonklänningar. Det var en ganska speciell upplevelse för en 22-åring! Det gick ganska bra för oss, men rent allmänt var bluesen inte inne där. Det var mest kubansk musik eller hippiemusik, som slog an. Och för den äldre publiken, som var från New York, gällde Frank Sinatra eller det senaste popskräpet.
Efter det begav jag mig till New Orleans och provade på det ett tag. Då har vi kommit fram till 1969. Men det var alltför farligt där. Jag hade två vänner som blev mördade i sina bilar rakt framför sina hus. Mycket våldsam stad. Och det spelas inte mycket blues där. Om man går längs Bourbon Street kan man få höra 40 band spela Proud Mary. Bluesen är av liten betydelse där. Men det var en häftig r&b-scen. Precis innan jag kom dit, hade Professor Longhair och andra färgstarka artister kommit i ropet och jag fick tillfälle att lära känna alla de killarna.
Men åter kom jag till ett vägval där jag måste fatta ett beslut om jag skulle fortsätta med bluesen och artistlivet eller inte. Jag hamnade ett tag i Florida igen, och åkte runt överallt där och spelade. Men så kom en definitiv vändpunkt: Canned Heat kom till stan. Det var gamla vänner till mig, och de försökte övertala mig att följa med dem till Kalifornien. Jag nappade till sist. De övertalade också min kompis Albert Collins, som då bodde i Texas, att flytta dit. ”Vi ska hjälpa er”, sa de, och det gjorde de verkligen också! De älskade blues, och hjälpte oss på olika vis. Och flytten dit innebar ett verkligt lyft för oss båda. Vi kom upp oss ordentligt och gav ut en massa skivor. Jag har bott i södra Kalifornien ända sen dess. Jag bor i Huntington Beach, som är en underbar stad vid havet.
När jag kom dit – det var 1970 – fanns det fyra verkligt heta musikställen där. Ett av dem hette ”The Golden Bear”. Det var innestället för bluesen. Alla kända blueskillar kom dit och spelade. Det var många av de gamla originalen som fortfarande var i livet då. Jag och mitt band brukade backa dem. Vi kunde t.ex. spela en vecka med Big Joe Turner. Och oförhappandes kunde mitt i natten en kille som T-Bone Walker dyka upp och sätta sig vid pianot. Han gillade att ta ledigt från gitarren ibland. Eller också tittade Freddie King in för att säja hej och slog sig ner. Det var så hela tiden. Ibland när vi spelat färdigt för kvällen, gick vi hem till T-Bone Walkers hus och blev bjudna på fruktkaka av hans fru, och sen jammade vi hela natten i hans vardagsrum. John Lee Hooker kom resande, och vi spelade ihop på exklusiva anläggningar nere vid stranden. Det var en härlig tid. Man kan rentav kalla det en guldålder! Men sedan började bilden successivt att förändras. De gamla började falla ifrån, och jag fick alltmer rollen av bårbärare vid deras begravningar. Jag såg dem försvinna, en efter en: Pee Wee Crayton, Big Joe Turner etc. Det blev en dramatisk förändring, för så många hade kommit, och sen gått bort. Inget blev sig likt efter det. Många vänner till mig har därefter också dött, för att de inte kunde leva på ett vettigt sätt, utan bara var bra på att spela.
Men bluesen har överlevt, trots att den blivit kraftigt åderlåten från gång till annan, och här sitter jag nu som en representant för den. Ni européer har hjälpt den överleva, och jag är er djupt tacksam för det. Jag vet inget jag hellre velat syssla med. Bluesen ”valde mig”, och jag har ideligen valt att stanna kvar i dess tjänst. Jag bad inte att få bli vald. Jag satte bara på radion och hörde de främsta hillbilly-skivorna i världen – jag ville inte växa upp som en countrysångare. Jag hörde Perry Como – jag ville inte bli en popsångare. Men när jag hörde de stora bluesartisterna på radion fick det mig att springa ner till skivaffären och köpa skivor varje vecka. Jag betalade med mina lunchpengar. Det har varit en livslång passion hos mig att spela blues och att få lära känna alla dessa fantastiska bluesartister, och att få höra deras historier. Jag var kistbärare vid Big Joe Turners begravning. På andra sidan kistan gick Lee Allen, den kände tenorsaxofonisten från New Orleans. Några år senare var jag bårbärare åt honom också… Det är lite skrämmande. Men någon måste fortsätta det hela. Och jag är en av dem, som fortsatt att föra musikarvet vidare. Jag har känt mig manad. Bluesen tog tag i mig. Om man kan öppna sitt sinne och sitt hjärta går det in i en och tar över. Detta var ett långt svar på frågan!
Vad det något särskilt som inspirerade dig? Till att känna: det här vill jag ha.
Jag kommer ihåg när jag befann mig utanför en klubb och såg Bobby ”Blue” Blands hela band komma ut från sin turnébuss. Det såg ut att vara sådär 40 killar som stegade ut med varsitt blåsinstrument i handen och pipskägg och solglasögon. Och allra sist kom Bobby Bland själv ut för att sen gå in på klubben. Jag gick också in, och därinne var fullt med folk. Bobbys band kom upp på scen med två tromboner, fyra saxofoner, två trumpeter etc Och någon spelade trummor, någon bas, någon gitarr. Och de spelade jazz i en och en halv timme. Storartad jazz. Det var riktiga musiker, det. Och till slut, tam-ta-ra-tam, här har vi mannen – ut kommer Bobby Bland. Och kvinnorna på de två främsta bänkraderna börjar kasta upp trosor mot honom, och jag står där – en 18 år gammal kille – och tänker: Det är precis en sån man jag vill bli! ”He’s my man”. Det var lite annat än de ungdomsställen jag brukade köra gigs på, där 125 vita skolungar vilset stod och dansade twist … Inte precis det samma …
Muddy Waters var en jättefin kille. Han lät mig sitta in en gång. Ett stort ögonblick för mig! Jag glömmer aldrig de ord han sa. När han spelat färdigt sången, tittade han ut över publiken och hävde ur sig en egendomlig, obegriplig rotvälske-harang [Harman efterliknar den ur minnet till allmän munterhet]. Luther ”Snake” Johnson, som spelade gitarr, vände sig om till mig och sa: ”Va sa han”? Då visste jag att här var det stora grejor på gång – karln frågade mig vad Muddy sa! Det går inte att beskriva den känslan. Jag tror att Muddy sa: ”Och nu, mina damer och herrar, ge en applåd till den unge mannen med munspelet”. [Harman upprepar rotvälskan: Hrm nrr mrr lrmfs nnd jgentslssm …] . De orden ringer i mina öron för alltid sen dess.
Vad drack Muddy på den tiden?
Han drack konjak. Det var innan han började med champagne. Sen hade han alltid en flaska champagne på ett bord bredvid sig. Muddy var en mycket speciell man. Jag älskade hans sätt att spela gitarr, när han inte spelade slide. Alla tänker på honom som slidespelare, men det är inte hela sanningen. Han var verkligen en stor gitarrist, ända fram till bilolyckan 1969. Efter den satt han alltid ner när han spelade på sin Telecaster, och tonen förändrades och blev eländig och pipig och till slut satte han undan gitarren och bara satt där, och var Muddy. Men jag fick höra honom när han var smal och ung och stod upp när han spelade – när han var ”The Hoochie Coochie Man”.
Muddy är känd för att hitta på olika grejor på scen. Här är en specialare: när han var på scen kunde han vända ryggen åt publiken och skaka en ölflaska. Sen stack han ner den i byxorna, vände sig om och började sjunga ”I’m a Man” med ölet sprutande ut. Vilken kille!
En gång ringde min gode vän George ”Harmonica” Smith mig när jag bodde i Long Beach och sa att jag måste ta med mig min vackra fru och bege mig till en liten sylta vid namn ”Small’s Paradise” på 53rd & Avalon i Los Angeles. Det var nämligen något extra på gång …Vi begav oss dit, och det blev ett jam. Rod Piazza var också där och det var en kalasfin stämning. Plötsligt ställde sig George upp och sa att vi skulle göra detsamma, och välkomna ’honom’. Vem då? Vad var det för nån som skulle komma?? Plötsligt uppenbarar sig ingen mindre än Lightnin’ Hopkins, med en tuff min och en cigarett i hållaren på gitarrfodralet. Han bara står där i dörren ett slag, kommer sen in för att spela för 50 ynka personer. Han är på genomresa, och beger sig till denna anspråkslösa lilla ”joint”. Han tar upp sin gitarr och bandet börjar backa honom, och innan jag vet ordet av sitter jag och dricker ihop med honom hela natten. Lightnin’ var en av de mest intressanta figurer jag nånsin mött. Mitt i en diskussion angående en viss sång, stoppade han tvärt och tittade på mig och sa: ”James, har jag talat om för dig att jag en gång reste till Kina?” Och jag sa: ”Kina??” ”Ja, det var kallt som attan där. Kallaste platsen jag nånsin varit på. ’Froze my nuts’. Har inte varit med någon kvinna sen dess”. ”Å, verkligen???” En stund senare sa han: ”Visste du om att jag kände Bonnie och Clyde? Jag träffade dom båda två”. Hmm … Skulle han ha stött på dem nånstans i Texas månntro – kanske de kommit bilande och sett Lightnin’ sitta och spela i nåt gathörn och stannat till? Tja, det är väl inte helt omöjligt, vem vet.
En annan gång, när Johnny Shines blev intervjuad och jag också var med, stoppade han plötsligt mitt i det hela, vände sig till mig och sa: ”Har jag berättat för dig att bluesen kommer från yttre rymden? Det är sant. Tro mig. För 8000 år sen”. Ja, det var en lustig figur, han också. Såna märkliga saker de kan kläcka ur sig!
Nu ska jag berätta en liten historia om Earl King. Känner ni till honom, från New Orleans? Gitarrist och en stor låtskrivare. Ni känner till albumet med Earl där han backas av Roomful of Blues? Ronnie Earl var med i bandet på den tiden. Detta är vad han berättade för mig: Earl King skulle komma över till hans hus och jobba med låtarna till albumet. Det var i Boston. Det hade regnat i fyra dagar där, och Earl King kom vandrande fram till hans dörr, drypande våt med en bag med kläder i, som han skulle ha med till stället han skulle till härnäst. Och han hade en eländig gammal gitarr i bagen, med strängar som satt rent löst och konstigt på gitarrhalsen. Det var någon sorts pee-wee-gitarr.
De satt och jobbade med låtarna hela eftermiddagen. Till slut stod inte Ronnie ut längre så han sa: ”Earl, jag gillar dig jättemycket, jag kan inte låta dig spela längre på den där urusla gitarren. Låt mig få ge dig en av mina!” Men Earl sa: ”Nej, det kan jag inte ta emot”. ”Jo, du måste ta emot en!” ”Nej, aldrig i livet! Det kan jag absolut inte göra”. ”Jo, hör nu här: här har du en bra Stratocaster. Nu tar du den i stället!”. ”Nej, säger jag ju!” De tvistade i två timmar. Till slut sa Earl: ”OK, jag tar den då, men jag tar inte emot fodralet!” Har man hört något liknande: han kan ta gitarren, men inte fodralet! Man vet inte om man ska skratta eller gråta … Och så stoppar han gitarren i klädesbagen, ställer ifrån sig pee-wee-gitarren vid en soptunna och vandrar sen iväg med Stratocastern stickandes upp ur bagen, i regnet. Tar gitarren, men kan inte ta fodralet!! Det är en bra historia, tycker jag.
Vilket är det största ögonblicket i ditt munspelande?
Jag tror det kommer att bli ikväll! Nej, uppriktigt sagt, jag vet inte. Jag har aldrig tänkt i termer av något största ögonblick. Fast en stor grej var när jag satt i baksätet på en Buick med Walter Horton och han spelade munspel. Han visade en aldrig hur han gjorde, utan bara spelade på. Men jag lärde mig mer av att bara iaktta honom – titta på hans ansikte och hans händer – än jag nånsin skulle kunna lära mig från hans plattor. Jag var sådär 20 år gammal. Och jag förstod att detta skulle komma att bli mycket viktigt för mig. Han spelade Evening Sun. Har ni hört den? Johnny Shines sjunger den, men det är Walter Horton som har gjort den. [James Harman spelar här ett stycke av den]. Tänk er, att få se och höra honom spela den! Jag har sett honom spela den med ihop med Johnny Shines. Men sitta i den där bilen, så långt iväg – det var en helt annan upplevelse! [James spelar en bit av den igen]. Det var något alldeles speciellt med rytmen och feelingen på den …
Det blev till slut min tur att spela. Jag började.Walter satt och tittade ut genom fönstret omväxlande med att ta en klunk ur flaskan han hade med sig. Jag försökte spela en lite knepig sak han nyss gjort, där han gick upp och sen gick ner igen. Så jag gick upp, och ner —- men då vände han sig om och pang!! – gav mig en rejäl spark med skon. Det var hans sätt att bedriva munspelslektion och ge korrektion. Jag är så tacksam för den instruktionen! Åtminstone fick jag den, och den glömmer jag aldrig. Sen återgick han till att sitta och titta ut genom fönstret igen, helt oberört …
Min favorithistoria med Walter Horton är följande: Han blev introducerad inför ett sällskap: ”Detta är Walter Horton, han är munspelaren på den här skivan, han har gjort detta och detta, bla bla bla …” Walter sitter där och lyssnar, och när presentationen till slut är klar säger han: ”Du glömde det viktigaste”. ”Vad är det”? ”Jag tränade Roy Rogers häst”. Tränade en häst!! Vad säger ni om det??
Jag har lärt känna så många av de gamla bluesrävarna och hört mängder av historier om dom. Och dom har berättat själva också. Alla har tusen historier att berätta om sig själva. Det är en tradition att dela med sig av allt detta stoff. Och det är det som gör dom till det dom är. Och nu berättar jag i min tur vidare till er.
Vilka instrument lyssnar du helst till? Munspel?
Jag lyssnar en del på munspel, men inte så mycket. Inget annat instrument heller. För mig är det själva musiken som är intressant. Det är folkmusik, och ämnet är mänsklighet – det handlar om historier, och om hur människor har det. Och det är det som är det viktiga. Det måste inte tvunget vara blues – det kan vara jazz eller vad som helst – huvudsaken är att det berör dig; om det talar till dig.
Vad gäller instrument, så anser jag att det enda som instrument gör är att ersätta den mänskliga rösten. De hjälper till att berätta historien; de berättar sin lilla bit. Instrumenten ger bara rösten en paus och hjälper till att berätta historien. Jag är inte intresserad av låtar där det är jättelånga högljudda gitarrsolon på 45 minuter. Sådana gitarrister borde hålla sig hemma och spela i sina sovrum i stället. Nej, berätta historien och var sen tyst. Vare sig det är en gitarr, saxofon, trumpet, ett piano eller vad som helst, så försöker det instrumentet bara att hjälpa till att berätta historien. Om det är en instrumentallåt utan sångare, så är det instrumentrösterna som berättar historien. Trummor och bas är mer av röster i jazz än i blues. I bluesen bildar de i huvudsak en rytmsektion, och står inte ut så mycket. Och jag tycker det är bra, för det är verkligen en stark grund, och som uppfann en ny stil. Det blev rock’n’roll, och rock’n’roll blev sex. Man fick inte prata direkt om sex, så det blev ”we’re gonna rock and roll all night”. Vi började använda det ordet för sex.
Rock’n’roll, det är en ”rocking hillbilly”. Det finns inget sånt som ”rockabilly” egentligen! En ”rocking hillbilly” – det är en vit kille från Södern som lyssnar på svarta skivor. Det är vad det är. Ta mig t.ex. för inemot 50 år sen. Den killen ville ha en snygg svid, en Cadillac och brudar. Om man tror att det är något annat det handlar om, så har man misstagit sig och kommer att vakna upp ur denna villfarelse så småningom. Vi har gjort det till en konstart. Men så här är det: på lördagkvällen, när man slitit färdigt för veckan med att plocka bomull eller jobba i fabriken eller nåt annat skitjobb, så bar det av till juke jointen och – kolla grabbar!! – Charley Patton har kommit till stan, och han spelar gitarr och skränar och skriker – och vad man ville var att dricka lite whiskey och försöka komma åt att prata med en tjej. Det var sex och avkoppling i luften. Det kommer aldrig att förändras! Och musikerna ville också dricka whiskey och hoppades kunna få tag på en tjej, de med.
Bara en kort tid senare gjorde vi det till en konstform, och man kan studera det som en konstform, vilket det också är, men vad det i själva verket handlar om är underhållning för arbetande människor. Och bluesen var alltid den arbetande mannens musik. Det var dans och avslappnad musik för hårt arbetande människor. När de vita collegeungdomarna fick upp ögonen för bluesen och tog över den hade den redan blivit en konstart.
Folk kommer ibland fram till mig och säger: ”Jag gillar inte blues. Det är ledsam musik”. Men de fattar inget. Blues är inte ledsamt. Blues är en hyllning. Hyllandet av att leva sig igenom ett problem. Det är vad blues är. Det är en magisk formel, som kom till när amerikanerna förde över afrikanerna till sitt land och sa: ”Här har du. Du kan få den här spanska gitarren och det här munspelet och få låna pianot där borta, och så kan du sjunga om Jesus. Jag vill inte komma på dig med att sjunga om kvinnor! Det leder bara till bråk”. Okey, då fick det hela döljas. Det fick bli ”rock’n’roll all night long”. Det är vad det verkligen var. Om det var mer sofistikerat, med fler ackord – då blev det jazz. Om man fortsatte att sjunga om Jesus, så var det gospel. Bluesen är en amerikansk företeelse – det är det enda värdefulla Amerika nånsin gett till resten av världen. Allt annat är bara skräp. Bluesen är en underbar sak. Och nu har den spridit sig över hela världen!
Varför valde du munspel?
Jag höll på med piano och orgel under en period och spelade in ett par skivor, men jag tröttnade på det. Jag ville vara i fronten, och där är man ju som munspelare. Och jag gillade själva flytet i munspelandet, så jag höll mig till det. Hemma och i studion komponerar jag låtar på pianot. Men på scen vill jag spela munspel, och sjunga. Jag har haft band där jag spelat trummor och bas också, men munspel är det jag helst vill kommunicera med. Munspelet ersätter den mänskliga rösten bäst av alla instrument, tycker jag. På piano eller orgel kan man t.ex. inte bända toner. Man kan bara ta en ton i taget. Det är en viss svaghet!
Men det är inte roligt att spela munspel bara för sig själv. Det är trots allt ett ganska begränsat instrument. Man behöver ha någon att spela ihop med. Om man vill börja spela i ett band är det a och o att träna ihop med en bra gitarrist först. Den som spelar för sig själv därhemma hela natten lång gör både sig själv och sin fru olycklig. Att spela så är inget gott tecken! Man ska spela munspel i små doser.
Har bluesen en framtid?
Ja, det kan man säga, för ni är ju här!! Men, allvarligt talat, hur framtiden verkligen kommer att gestalta sig är svårt att sia om. Vad gäller Chicagoblues så hade Muddy och de andra blueskillarna bara 15 goda år, och sen var det över. Det varade från ca 1950 till 1964. Så småningom blev det en revival för bluesen på bluesfestivalerna. Då blev bluesen förvandlad till en konstform. Men bluesen var levande på nattklubbarna i endast 15 år. Så när man pratade med de gamla blueskillarna på 60-talet om en levande bluesscen, så var allt de hade att säga: ”Tja, allt torkade in och gick åt helvete när de där Beatles kom stickande”. Och dessförinnan hade Motown och Stax lagt av med att producera blues. Svarta ville inte höra det gamla tröttsamma Muddy Waters-skräpet längre. De ville höra på Marvin Gay, The Tempations, Earl Thomas, James Brown…. Så bluesen försvann. Bara de som var riktigt djupt nersjunkna i det, som jag, valde att stanna kvar. Och vi håller fortfarande på! Ett tag trodde jag att jag var den ende vite killen i världen som höll på med blues. Jag betraktades som ett ”freak” därhemma. Ja, jag blev kallad för alla möjliga slags namn. Först så småningom, när jag väl kommit till Chicago, träffade jag på andra vita blueskillar: Charlie Musselwhite, Paul Butterfield, Alvin Bishop och några till. Fram till dess hade jag bara stött på typ fem vita, som kunde spela blues!
Så är det inte numera! Det finns tusentals människor som spelar blues. Så bluesen är vid liv. Men det ser lite mörkt ut vid horisonten. Ett problem är att ungdomar i USA idag ytterst sällan satsar på att bli bluesartister. Det ger för lite pengar. Och det finns en tendens till att folk går ut allt mindre för att höra på blues. Många har inte råd; deras ekonomi är dålig. De väljer många gånger att lägga sina pengar på bluesfestivaler, där de får se många artister, i stället för att gå ut på enskilda klubbar. Och när publiken sviktar, lider bluesklubbarna skada – dessa klubbar som ursprungligen förde bluesen till stan! De för en tynande tillvaro. Så då börjar man köra alternativ rock i stället för blues, eller köper in en karaokemaskin och låter publiken sjunga själv och slipper på så sätt betala artister. Det är lysande! Publiken får agera artister! Massor av människor kommer dit och fyller lokalen, köper drinkar för att styrka sig, och visar sen glatt upp sig helt gratis! Ja, det är mycket som kommit in i bilden och förändrat den till det sämre. Under min 42-åriga karriär tror jag mig ha bevittnat slutet för den riktiga bluesen, såsom vi känner den. Den stora publiken av idag är i själva verket en rockpublik, som är ute efter högljudda gitarrer och de bryr sig inte om ifall det verkligen är blues eller inte. Oftast är det det inte. Och sen två år tillbaka har jag märkt att ingen festivalarrangör i Europa velat betala vad det kostar för att jag ska kunna ha hela mitt band med mig, när jag kommer hit på turné. Så därför får jag förlita mig på att ha europeiska kompband, som det här danska bandet, som ska kompa mig i kväll: Nande & the Big Difference. Men det är ett gäng duktiga killar och jag har glad över att ha dem vid min sida ikväll!
Harman tar nu en paus och sen följer en konsert med Nande & the Big Difference. Munspelaren/sångaren Nande inleder med ett par nummer, men lämnar sen över till Harman och går åt sidan. Det blir mycket Chicagostil, jump, r&b och partyblues, och Harman är den borne scenmannen med glimten i ögat som verkligen kan konsten att kommunicera med publiken. Han har en rejäl röst och spelar allt mer drivet ju varmare han blir i kläderna. När han spelar som bäst blir det mycket av både vibrato och het feeling, och man kommer osökt att tänka på det Harman tidigare framhållit om munspelets potential vad gäller att ersätta den mänskliga rösten och utföra sin del av ”berättelsen”. Gitarristen Carsten Larsson backar upp honom bra och sticker ut med en del fina solon. Eftersom Harman bara spelat med bandet ett par gånger får det förstås bli en hel del jammande, men vi bjuds också på några av Harmans egna kompositioner, framför allt från de två senaste plattorna: ”Mo’na’kins, Please!” (Cannonball 1999) och ”Lonesome Moon Trance” (Gulf Coast/Pacific Blues 2003). Harman är en synnerligen flitig låtskivare och har med en mängd egna alster på sina sammanlagt 29 skivor.
James Harmans diskografi och annan info finns på hans hemsida: http://www.jamesharman.com
Text: Birgitta Larsson Photo (in the middle of the article): Jukka Pirhonen/ Jefferson 143
——————————————————————————–
This page and all contents are © 1996-2005 by Jefferson, Sweden.
www.jeffersonbluesmag.com
Site maintained & designed by Jefferson
