”THE NATURAL BORN ENTERTAINER”
Sångaren Tommy Moberg berättar historien om TRICKBAG och hur allt började med förgreningar i den Stockholmska Bluesmyllan! Om den nya CDn, Little George Sueref, Egidio ”Juke” Ingala, ”Uncle” Gene Taylor, Kim Wilson och mycket mer! Vi träffade Tommy i augusti 2005 på musikkrogen Big Ben i Stockholm, hemmaplan för många av musikerna i stan.
Berätta lite om dig själv och om det finns musikaliskt påbrå i familjen.
Har nyss fyllt 36 år. Född på Högbergsgatan på Södermalm, via Hökarängen till Sätra, en förort till Stockholm där jag växte upp och gick i skolan. Har sedan bott på olika ställen runt stan och bor sen ett tiotal år tillbaka i förorten Solberga. Har en son på 10 år och jobbar som resurspedagog på en skola för lindrigt utvecklingsstörda barn i Skarpnäck. Har jobbat med barn och ungdomar ända sen jag gick ut gymnasiet. Haft musiken som en sidosyssla i alla år men målet och viljan är att jobba som musiker och få det att gå ihop. Min morfar, Harry Andersson var kontrabassist i Lulle Ellbojs Orkester i mitten på 40-talet, ett storband som spelade mycket på dåtidens danspalats här i stan som Vinterpalatset och Nalen. Han jobbade proffesionellt som musiker i många år med bla bröderna Theselius och Simon Brehm i bandet Fair Play, men även med killar som Arne Domnerus, Erik Frank, Ove Kjell etc, riktiga höjdare på den tiden. Harrys brorsa Rune var förresten jazztrummis och spelade med en hel del band han också. Mormors bror Arne Tyrén är bassångare och under många år var han anställd vid Stockholmsoperan. Han är tillika hovsångare hör och häpna! Han turnerade över hela världen men är nu pensionerad. Min farfar Birger Moberg hann jag tyvärr aldrig lära känna men han var tydligen en hejare på dragspel så visst finns det lite påbrå i familjen.
När började du spela?
Jag började med att spela punk när jag var 13 år. Det var trummor. Den snabbaste, råaste punken man kan spela. Vi repade på Sätra Ungdomsgård. Jag var 14 år när vi hade vårt första gig på ungdomsgården. Bandet hette Junk Yard. Sen blev det olika band med olika stilar. Största passionen efter punken var hårdrock eller snarare Speed Metal som vi kallade det. När jag var 16 gick jag med i ett band som hette Agony och bland det första vi gjorde var att dra iväg på en 2 veckors turne till England tillsammans med Göteborgspunkarna Anti-Cimex. Det var den första riktiga grejen jag gjorde och de övriga i bandet var i 20 års åldern. Vi kuskade runt i en minibuss utan säten och bodde på golvet hemma hos ”riktiga” punkare, killar som levde under vidriga förhållanden. Det var tuffa förortsspelningar i städer som Leeds och Newcastle och i några städer var vi förband till större punkakter. Att som tonåring få uppleva allt det här var en riktig höjdarupplevelse och en nyttig erfarenhet inför det som skulle komma. Ett par år senare fick vi kontrakt med dåtidens största Heavy Metal skivbolag Music For Nations och spelade in en platta för dom. Det roliga med Agony var att vi var något av pionjärerna för den typen av musik här i Sverige. När jag lyssnar idag på vad jag gjorde då kan jag inte fatta hur jag kunde spela så snabbt rent fysiskt. Också värda att nämnas av alla band genom åren är Rubbermen, ett jävligt roligt band som lirade funk, hårdrock, alternative ja allt möjligt. Vi gav också ut en platta vid namn ”Let´s Boogie”.
När kom bluesen in i bilden?
Första riktiga mötet med bluesmusiken tror jag skedde i en skogsdunge i Vårby Gård. Jag och min polare Conny lyssnade på Peter Greens Fleetwood Mac i en liten bandare och jag blev helt såld av den råa nerven i det hela. Ungefär samtidigt började man lyssna på Stevie Ray Vaughan och även Johnny Winter. Detta var väl i slutet av 80-talet kan jag tänka mig. Sen fortsatte man att botanisera i den världen.
Första bluesbandet?
Jag och basisten Roffe Lodin som jobbade på samma fritidshem som jag bildade ett band tillsammans med bla Andreas Palm på gitarr som senare gick med i Fat City Blues. Vi kallade oss Taildraggers och hade en kille vid namn Lennart Pettersson på gitarr och sång och en munspelare vid namn Tommy Brun. Efter några spelningar bytte vi namn till Smokestack Blues Band. Vi lirade på legendariska bluesklubben Kaos 10-15 gånger och Allen ”Mr Kaos” Finney brukade gästa oss på munspel.
Sen blev det Trickbag.
Det var för 11 år sedan. Jag jobbade då som kamratstödjare på S:t Eriks Gymnasium och spelade i Rubbermen parallellt. En elbasist vid namn Trond Björnsen som också jobbade där började tillsammans med mig jamma med diverse elever i skolans replokal. När vi fixade vår första spelning så kontaktade jag Magnus Sjölin, en gitarrist från gamla Agony tiden och då startade det. Nu är det bara jag kvar från den här tiden.
När gjorde ni er första spelning?
Vårt första gig var i oktober 1994 på Kaos och då var vi ett tremannaband, Jag på trummor och sång, Magnus och Trond.
Vart tog Trond vägen sedan och spelar han idag?
Han flyttade hem till det lilla fiskesamhället Sörvågen nästan längst ut på Lofoten. Han var ljudtekniker på ett antal demo inspelningar vi gjorde i Gubbängen där vi hade vår replokal och spelade med oss de första tre åren. Senast vi träffade honom var förrförra sommaren när vi var på turne´i nordNorge. Då lyckades vi pricka in en spelning i hans hemby. Hela stan gick man ur huse och han gästspelade självklart med oss. Han är numera delägare i en restaurang där uppe och spelar på hobbynivå.
1996 blev bandet en kvartett. Magnus Rydh på piano tillkom.
Spelade ”Barrel House” piano och även orgel. Kunde få grejerna att låta som ett riktigt spikpiano, saloonsound vilket vi var mäkta imponerade av…haha. En fruktansvärt underskattad Rock´n´ Roll och Boogie Woogie pianist.
Vad hände 1997?
Jag vet vad du är ute efter och så här var det. Den 25 februari på Fasching. Det var Antone´s 20-års jubileumsturne (legendariskt skivbolag från Texas) med Lazy Lester som huvudnamn. Övriga var Texas Johnny Brown och Steve James, prewartolkare på Dobro. Vi skulle öppna hela showen och jag valde detta tilfälle att göra min sångdebut som frontman. Vet inte vad jag tänkte på men ska man göra något för första gången så kan man lika bra göra det rejält! Skälet var följande: Bandet hade fått kritik för att man inte såg den som sjöng för jag satt ju där bakom mina cymbaler. Micke Johansson (numera Roffe Wikström & Blue Hammer) som på den här tiden spelade med alla möjliga band på bla. Tre Backar blev den som tog över trummorna. I vilket fall som helst så var det här det började. Mest orolig var jag för vad jag skulle göra av mina armar för tidigare hade man ju fullt upp med trummorna. Men det föll sig helt naturligt och jag sprang omkring överallt på scen. Det var en otrolig kick! Sen dess är det bara sången som gäller (i Trickbag).
2 år senare lämnade Magnus Rydh bandet och då rekryterade ni Joachim Barcheus.
Vi behövde munspel till en demoinspelning och vi hade använt Greger Anderson (Knock-Out Greg) på ett par inspelningar. Det visade sig att han inte kunde den här gången men han tipsade oss om en kille som hade flyttat ner från Luleå. Vi ringde upp honom och han kom och det var första gången vi träffades. Det funkade otroligt bra. Fet ton i munspelet och bra attityd i spelet. Sen 98 är han fast medlem i bandet och idag kan jag inte tänka mig ett Trickbag utan Jocke. Han hade innan spelat med ett flertal band i Luleå. bla Crossbones som spelade en tuff lowdown typ av blues. Vidare har han spelat med Janne Höijers band här i Stockholm och med Västeråskillen Ari Hautala som numera är gitarrist i Paul and the Blue Delivery från Uddevalla. Det var ingen rookie precis och vårat sound förändrades. Från ett piano/orgelbaserat till ett råare bluesigare sound.
Första plattan ”Just Passin´Through” kom ut våren 1999.
Vi fick bra recensioner såväl i svensk som i internationell press och den spelades i radio i en massa olika länder vilket var skitkul. Även om den idag funkar mest som nostalgitripp och tyvärr är slutsåld så kan jag nu i efterhand när jag tittar tillbaka på plattan känna mig rätt stolt. Magnus hade skrivit alla 14 låtarna och vi hade arrangerat dom tillsammans. Många varierande stilar som rock´n roll, lowdown blues, swing, slidegitarr, rumba -allt inom bluesspektrat. Även en låt med riktig poprefräng letade sig in! Dessutom ett rätt schysst ljud och bra energi. ”Barmusic at it´s best” som någon uttryckte det. Rytmsektionen bestod av Fenderbasisten Nicklas ”Rooster” Nordlander och Björn Viitanen, kraftpaketet från Finland på trummor.
Hur kom du i kontakt med dem?
Vi hade hört talas om Björn lite här och var och visste att han lirade i band som Blues Down Town och Bob Beamon & the Bluejumpers och om jag inte minns fel så testade vi honom i replokalen och det funkade hur bra som helst. Under den här tiden så hade vi den gamla Blue Hammer medlemmen och tillika träbåtsentusiasten Hans ”Hankatten” Ericsson på bas och efter att han fått erbjudande att börja spela ståbas med Knock Out Greg & Blueweather så tog vi in Nicke som var en gammal polare till björn. Han och Nicklas hade kamperat ihop och spelat mycket på en annan legendarisk Stockholmsklubb vid namn Lilla Maria. Dom var som ler och långhalm, väldigt tajta.
Björn Viitanen
I mitt tycke den absolut bästa trummisen i Sverige vad det gäller blues och roots musik och det säger jag inte bara för att jag själv lirar med honom. Jag inbillar mig att jag har lite koll efter dryga 20 år som trummis och han spelar alltid ”rätt” saker på rätt ställen enligt devisen ”less is more”. Skolad i USA och behärskar många stilar. Om man skulle låta honom spela med ett Deathmetal band, en Frank Zappa orkester och ett jazzband i direkt följd så skulle man lätt kunna tro att han var fast medlem i dom alla!
Andra albumet ”Afternoon Mint” släpps 2003.
Precis som första plattan gavs den ut i egen regi eftersom vi aldrig haft något skivkontrakt. Skivbolagsnamnet Concrete Records valde vi för att alla våra tidigare inspelningar gjordes i en betongkorridor! En låt från betongtiden klarade sig faktiskt hela vägen till första plattan, nämligen ”Little Lisa”. Återigen så var det endast egna låtar (17 st.) och Magnus stod för de flesta men även Jocke gav sig in i leken och skrev 3 av dom. Båda två bra låtskrivare. Medverkar gör bla Ulf Sandström, Jump 4 Joy på piano. Anders Lewén, Knock-Out Greg & Blueweather på gitarr. Jakob Norgren, Danny & the Cappers på tenor och barytonsax. Hans Ericsson, The Young Guns, Emil & The Ecstatics etc på elbas och Stefan Järnståhl, Eric Gadd band på piano och orgel.
I början av 2004 lämnar Magnus Sjölin bandet.
Eller vi lämnade honom, det beror på hur man ser det. Det var många saker som ledde till detta och det är sånt som händer i alla band. Vi ville olika saker med musiken helt enkelt. Otroligt bra låtskrivare dock. Vad han gör idag vet jag inte men han bor i Stockholm.
Nu formas den nya sättningen:
Tommy Moberg – sång, Jonas Göransson – gitarr, Jocke Barcheus – munspel, Lars Näsman – Ståbas och Björn Viitanen på trummor.
Berätta om Lars Näsman
Jag och Jocke var på en bluesgala på Fasching för några år sedan där Hassela bandet Sam Rocket & His Blues Prisoners var ett av dom band som spelade. Jag kommer ihåg att vi sa till varandra att den stora behållningen den kvällen var bassisten i det bandet. Vi tyckte att han drev på hela sitt band, han ville något och låg på hela tiden och det svängde fruktansvärt bra. Man hade honom i bakhuvudet sen dess och nu står man med honom på scenen och det känns jättekul! Han har även spelat med Jump 4 Joy och Harmonica Henry & the Blues Rockers och har nu varit fast medlem sen tidiga 2003. Lars gjorde att vi tog ett jättesteg i rätt riktning inte minst soundmässigt – luftigt och genuint. Han är även en organisatorisk förmåga och bokar och fixar lika mycket som jag.
Jonas Göransson
Helt enkelt en sanslös gitarrist och entertainer, fruktansvärt skicklig och allround! Spelar saker som jag aldrig hört någon annan göra och tar sitt musicerande på fullaste allvar. Kommer ihåg en spelning på Kägelbanan i Stockholm, Nattsuddkväll med Svante Grundberg. Vi hade spelat klart, publiken börjat droppa av och alla i bandet kopplade av i logen. Efter avslutad show är man oftast helt färdig och vill inte se ett instrument på vykort eller lyssna på mer musik men Jonas satt ensam kvar på scenen och övade! Spelar helt enkelt hela tiden varthelst han kommer åt från hotellfoajéer till bilar. Ett av hans sidoprojekt heter Meilleurs du Bloc där han spelar Django Reinhardtgitarr och använder sig av en AJL, en gitarr som Ari-Jukka Loumoranta byggt efter Djangos egen gitarr med flytande stall, silke och stålsträngar. Vi är överlyckliga att ha honom i bandet. Han turnerar även med Hans ”kvinnaböske” Band. När Jonas är upptagen med detta så brukar Janne Lindén som numera spelar med Wilmer X hoppa in.
Beskriv utvecklingen i bandet.
Det känns helt klart att vi har tagit ett jättekliv med den här sättningen dom sista två åren och att vi numera kan dansa med dom stora elefanterna. Vi har hittat vår grej och vår styrka är helt klart våra liveshower där det verkligen känns som att vi vill ge något extra varje gång vi går upp på scenen. Mycket energi, glädje och hjärta helt enkelt! En annan grej är blandningen av olika bluesstilar med mycket eget material. Lowdown Chicagoblues, lite swing och gammal svart 50-tals Rock´n?Roll, en helt annan downhomeblueskänsla nu och det känns som att alla drar åt samma håll. Själv brinner jag för bluesen och jag kommer inte att lämna det här, inte för att jag bestämt mig utan för att jag inte kan! Från 1999 och framåt har vi ca 50 spelningar per år beroende på att nästan alla i bandet jobbar heltid. Men målet och viljan är att spela mer och att kunna leva på det. (www.trickbag.se)
Du har flera sidoprojekt. Om vi börjar med Big T & The Blazers.
Bildades för ca 2 år sedan av mig och Daniel Kordelius. Han spelade tidigare med The Young Guns och idag med sitt band Danny & The Cappers. Övriga i bandet är Marcus”Little Mark” Andersson – trummor och Urban Hed – bas bägge från Knock-Out Greg & Blueweather samt Magnus Rydh – piano, den gamla Trickbag medlemmen som numera lirar i Howlin´Hawk & The Leftovers och Tuff Enuff. Jätteroligt band! Vi kör allt från 40-tals doftande Loungeblues till skitig slidemusik och det är alltid kul att lira med olika konstellationer där allt kan hända. Det är mycket sånt inom stockholmsbluesen, alla spelar med alla och det är ett jävligt avspänt och roligt klimat! Andra killar som brukar vara med är Affe Östlund från Fatboy eller hans adept Mika Saavinainen från Nosey Joe & his Poolkings, ”slapkungen” från Södertälje, båda på ståbas.
Mercury Blues Band
Bildades av min gamla polare Roffe Lodin och munspelaren Ove Sandberg och hette från början Southside Bluesband. Bandet ändrade senare sättning och namn till Mercury Bluesband. Jag klev in i detta för 1,5 år sen för att jag ville hålla igång trumspelet. Jocke spelar munspel och sjunger också en hel del i det här bandet och vi får båda två våra Chicagoblueslustar tillfredställda här – väldigt ”Gubba”! Övriga bandmedlemmar är Per Ängqvist på gitarr/sång – Studioägare och tekniker i Real music Studio där i stort sett hela Blues Sverige har spelat in vid det här laget, och hans fru Andrea Ängkvist Resch på piano. De spelar idag även med Skåningarna i Red Rooster Revisited. Christer Elofsson på bas med förflutet i Per Ängqvists gamla band Bob Beamon & The Blue Jumpers. Det är likadant med detta band, det är sällan samma sättning från gig till gig och vi har haft olika gästartister som Thomas Grahn på munspel från gamla Blues Down Town, numera Little Thomas Grahn & Pinetoppers och flera andra.
Har hört att ni har en ny platta på gång.
Stämmer! Vi siktar på att gå in i studio och dra igång det hela i januari hos herr Ängqvist. Vi är jättetaggade nu och det ska bli kul att spela in med den här sättningen. Utesluter inte heller någon eller några gästartister. Låtarna är klara så gott som och det blir grejer som vi spelat ett tag live och även en del nytt. Egna låtar även den här gången med den skillnaden att vi alla bidrar med alster. Vi kommer även spela in en låt specialskriven för oss av fenomenet Anders Lewén som skriver och spelar med Sven Zetterberg och Knock Out Greg. Release någon på vårkanten 2006 förhoppningsvis.
Ni har varit ute med Little George Sueref i sommar hur var det?
Jättekul! Det var första gången vi backade upp en utländsk bluesstjärna. Det var Lars som sydde ihop det hela. Han köpte George´s skiva i början av året och gillade det han hörde. Pratade med mig och hörde efter om jag tyckte det kunde vara något för oss och jag instämde. Vi kontaktade George som även han gillade idén om en turne´och det ena gav det andra. George har rötterna i Cypern men är född i England och tidigare spelade han munspel, gitarr och sjöng i Big Joe Louis & His Blues Kings i flera år. De ansågs vara ett av Englands bästa bluesband och har spelat flera gånger på olika bluesfestivaler i Sverige. Våra stilar skiljer sig en del och det var det som gjorde det hela så intressant. Första spelningen på Ingalunda Gård (Hedvigsfors söder om Hassela) den 28 juli spelades in av P4 och ska sändas under 2006. (www.littlegeorge.co.uk)
Ni ska ut och spela med Egidio ”Juke” Ingala, en italiensk munspelare i höst, stämmer det?
Vi träffade honom i Kjöpsvik, Norge 2003 på en väldigt trevlig festival vid namn Sementblues. Blev imponerade av hans munspel och våra eventuella fördomar vad det gäller Italiensk blues kom rejält på skam. Var på fisketur med honom och hans band och pratade redan då om att göra något tillsammans. Och nu blir det av. Vi siktar på en miniturne´med Östersunds Bluesfestival 28,29 oktober som huvudmål.(www.egidioingala.com) (Obs! Turnén har nu ägt rum och Tommy låter hälsa att bandet gjorde ett par väldigt lyckade spelningar på Östersunds Bluesfestival och även på Stockholmsklubben Akkurat. Egidio var överväldigad och ser fram emot att jobba med Trickbag igen, Red anm.)
Turne´ med The Fabulous Thunderbirds pianist Gene Taylor i vår?
Gudomlig Blues, Rock n´ roll och Boogie Woogie pianist! Hans meritlista är enorm, har spelat med Big Joe Turner, Lowell Fulson, T-Bone Walker, Pee Wee Crayton, Roy Milton. Var även fast medlem i Canned Heat, James Harman Band, The Blasters m.fl. Vi har träffats ett antal gånger bl.a i Mönsterås och Östersund. Båda gångerna har vi efterfestat till långt in på småtimmarna och en skönare snubbe får man leta efter! Jag kommer ihåg 1996 på bluesfesten i Mönsterås. Direkt efter avslutat succe´gig med T-Birds i Blomstermåla folkets hus så hängde han med ett av dom absolut minsta och mest okända banden på hela festivalen (Trickbag) till Ocknö stugby där vi var inkvarterade i en liten stuga som för honom måste ha legat mitt ute i ingenstans, han berättade otroliga historier och lyssnade med stort intresse på våra tidiga demo-tejper. Snacka om jordnära! Senast jag träffade honom var på Akkurat i Stockholm i år när Fabulous Thunderbirds spelade där (19/6). Vi pratade om att göra en turne´ tillsammans och som det ser ut nu så blir det av i början av mars nästa år. Vi siktar in oss på Karlskoga Bluesfestival (4 mars) som huvudnummer och ett antal spelningar runt det.
Berätta lite om Kim Wilson och Jockes samarbete.
Jocke var inhyrd som munspelare i förbandet Tuff Enuff på ovan nämnda spelning i somras och det hela började med att Kim blev otroligt imponerad av Jockes gamla 50-tals förstärkare av märket Premier. Efter att ha blåst en ton med sitt munspel genom den så utbrast han bara: Wow man, I got to play on this amp! Allt till sin managers stora besvikelse vilken tidigare världsvant avfärdat Jockes försök att byta ut den inhyrda Fenderstärkaren. Vid sidan av Trickbag har Jocke byggt upp en verksamhet där han köper munspel, bygger och modulerar om dom från scratch – customizing kallas det. Han använder sig av 200 år gammalt päronträ i sina munspel vilket tydligen ska ge en exceptionellt bra ton. Kim provspelade även ett av dessa, blev imponerad och beställer nu sina munspel av Jocke. Sven Zetterberg, Knock Out Greg och Little George Sueref är några av dom som redan nu spelar på hans specialdesignade munspel och en speciell hemsida för ändamålet är just färdig. (www.jb-harmonicas.com)
Utomlands
Förutom att det är jävligt kul så är lite av tanken med dom här turneérna där vi backar upp utländska stjärnor att få till ett utbyte och kanske även backa upp dom på deras hemmaplan alt lira på egen hand. Vi har varit i Norge och Danmark flera gånger och har en festival i Finland på gång. Tittar också på Holland, Belgien, Tyskland etc. Så vi får se. Målet är alltid att komma ut och spela överallt.
För att avsluta så får du berätta om den roligaste spelningen.
Det är så många och omöjligt att välja. Vi hade en enorm turne i Norge 2004 där alla spelningarna kändes som julafton. Men det är ändå dom närmsta man minns och två av våra absolut bästa ägde rum denna sommar, dels Norrtälje Bluesfest senast men även Falkenbergs Jazzdagar helgen innan. Måste nog ta den som den roligaste. Det var vi, Bluebirds och Sven Zetterberg Band som lirade och vi kände att vi vann många hjärtan den kvällen. Det var en sittande publik på ca 1000 personer som ställde sig upp spontant för att applådera in oss! Kändes som ett slutgiltigt erkännande.
Och den värsta spelningen!
Där har man ju också en hel del att välja på tyvärr…haha, speciellt under dom första åren. Jag minns en riktig rysare nere på gamla Tre Backar, tror det var 1999 någon gång. Decibelmätare hade införts och den var kopplad så att strömmen slog av när det blev för hög ljudnivå vilket gjorde att vi inte spelade en enda låt från start till mål utan att strömmen bröts i lokalen. Det var en mardröm! Hur mycket vi än sänkte så funkade det inte så det måste ha varit någon konstig frekvens som triggade det hela. Vi var alla redo att gå därifrån efter ett par låtar. På något sätt så genomled vi spelningen fram till paus. Sen försökte vi hitta på nån variant där vi tejpade upp kartong över decibelmätaren. Även då bröts strömmen under några låtar i andra set och någon i publiken skrek ”pengarna tillbaka”. Jag tror att det var det sista vi gjorde på Tre Backar.
För bokning och info besök Trickbags hemsida:
www.trickbag.se
