– Jag kommer att fortsätta med det jag håller på med tills jag inte kan längre. När det är över är allt jag gjorde historia…det är det bästa, att jag fanns här och gjorde det!
Den 23 juli 2005 avled skivbolaget Goldbands grundare Eddie Shuler, 92 år gammal. Shulers påverkan på den rika musikkulturen i Louisiana är omfattande, liksom hans betydelse för framförallt cajun- och zydecomusikens popularitet.
– Jag blev verkligen ledsen när jag hörde att Eddie Shuler gått bort. Han levde ett anspråkslöst men gott liv, och var fortfarande skärpt i sinnet när jag senast pratade med honom (i mars 2005), säger John Broven, den ledande experten på musiklivet i Louisiana.
Genom sina produktioner för egna företaget Goldband, USA:s äldsta aktiva oberoende skivbolag, och dess underetiketter Folk Star, Jador, Trey, Tic Toc. TEK och Anla, svarade Eddie Shuler för otaliga inspelningar med artister som Jo-El Sonnier, Iry LeJeune, Rockin’ Sidney, Juke Boy Bonner, Guitar Jr. och Hop Wilson. Shuler var på många sätt en föregångsman och producerade den troligen första swamp pop-plattan (Cindy Lou med Boogie Ramblers), den första zydeco-hitlåten (Paper In My Shoe med Boozoo Chavis), den revolutionerande cajunsuccén Sugar Bee och den framgångsrika swamp pop-balladen Sea Of Love. Senare välkända artister, däribland Dolly Parton, gjorde i Goldbandstudion sina första inspelningar.
Hemvävt från Louisiana
Som så många andra europeiska bluesintresserade i min ålder blev min första kontakt med Eddie Shulers produktion en lp, som jag inhandlade på hösten 1966. Skivan hade informativ baksidestext av den engelske bluesexperten Paul Oliver och var utgiven av dansken Karl-Emil Knudsen. Bluesscene USA – The Louisiana Blues (Storyville SLP 177) var plattan.
Yngre bluesvänner, vana vid dagens enorma utbud och lättillgänglighet, kan sannolikt inte föreställa sig med vilket intresse man på den tiden kastade sig över de få bluesplattor som blev tillgängliga i Europa, och som nådde fram till ens lokala skivaffär. Sedan blev ju förstås frågan vilka man ansåg sig ha råd till. Nå, man kunde i alla fall hålla sig informerad om vad som gavs ut via det engelska stencilbladet Blues Unlimited!
The Louisiana Blues innehöll verklig down home-blues från Goldbandstudion med Juke Boy Bonner, Ashton Savoy, Big Chenier och steelgitarristen Hop Wilson. Men den innehöll också två nummer med underlig, men mycket svängig, dragspelsledd musik med en sångare vid namn Jay Stutes. Det måste ha varit första gången cajunmusiken nådde såhär långt utanför Louisianas träskmarker!
En kvalmig måndagskväll åtskilliga år senare sitter jag och min familj i Goldbandstudion på 313 Church Street i Lake Charles, Louisiana, och lyssnar på 75-årige Eddie Shuler när han med värme och humor öppenhjärtigt berättar om sitt liv.
Eddie Shuler’s All Star Reveliers
Född 1913 i Wrightsboro, Texas, kom Eddie Shuler 1942 till Lake Charles i södra Louisiana, för att arbeta som grävmaskinist i det oljeraffinaderitäta området vid Mexikanska golfen.
This to me was my place in life. I had no ideas of ever becoming a musician or a record manufacturer. I was making money and I was happy (From the bayou/Mike Leadbitter & Eddie Shuler).
Eddie Shuler fick dessutom deltidsjobb i en musikaffär, där han lärde sig att göra acetatinspelningar med sånger och reklammeddelanden åt företagets kunder.
Shuler kom dessutom i kontakt med Hackberry Ramblers och blev 1943 sångare och gitarrist i bandet. Hackberry Ramblers var ett sedan 1920-talet mycket populärt band. Det leddes av fiolspelaren Luderin Darbone och blandade country, western swing, traditionell fiolmusik och cajunlåtar. Bandet hade för övrigt gjort den första kommersiella inspelningen av Jole Blon, sedermera räknad som något av cajunfolkets nationalsång.
– Jag stannade bara ett par–tre år i Hackberry Ramblers, berättar Eddie Shuler. De ville bara göra cajunplattor och jag ville göra country, och jag var den i bandet som sjöng på engelska medan någon annan sjöng på franska.
Så Eddie Shuler lämnade Hackberry Ramblers, lånade 250 dollar av sin mor och öppnade musik- och radioaffär tillsammans med sin fru Elsie. Han bildade också en egen countrygrupp, Eddie Shuler’s All Star Reveliers.
Skivbolaget (till en början med etiketterna Folk Star och Goldband) bildade Eddie Shuler enbart i syfte att kunna producera och ge ut de plattor han gjorde med det egna bandet. Men det förhållandet skulle inom ett par år komma att ändra sig.
Mjölsäck som instrumentfodral
Utöver den egna musikaffären och framträdandena med All Star Reveliers arbetade Eddie 1946 också som skivpratare på en lokal radiostation. Han kom därigenom i kontakt med en person som kom att få verklig legendstatus inom cajunmusiken.
Above all I helped a little guy named Iry LeJeune leave his wonderful talent on record for the world. I will be forever indebted to that man and the faith he had in me (South to Lousiana/John Broven).
– Det enda skälet till jag började spela in honom var att jag tyckte synd om honom. Han var nästan blind och hade tjocka, tjocka glasögon. Han kunde gå rakt över gatan som om där inte var någon trafik. Folk tutade på honom och han bara svor åt dom och travade vidare.
– Det började med att jag hade ett program tre kvällar i veckan på radiostationen KPLC. En dag innan det var dags för programmet stod jag utanför och väntade tillsammans med några andra. Nedför gatan kommer en underlig figur med en stor, fladdrig hatt och en mjölsäck under armen.
Den lille aggressive mannen kom fram till Eddie, presenterade sig som Iry LeJeune och sa att han ville framträda i programmet, vilket vanligtvis innehöll levande musikinslag.
– Jag frågade vad han spelade och han drog fram den där grejen ur mjölsäcken och jag tänkte: ”Vad i helskotta är det där?”. Så jag frågade vad det var och han svarade att det var ett franskt dragspel. Något sådant hade jag aldrig sett förut, men senare fick jag veta att det var ett tyskt knappdragspel.
18-årige Iry LeJeune fick i alla fall spela två låtar i Eddies program. När Eddie efter programmet var på väg att lämna studion kallade chefen på honom.
– Han vrålade från andra änden av korridoren: ”Vad i helvete var det där du hade på min radiostation?”. Jag svarade artigt att Iry LeJeune sagt att det var cajunmusik, och att jag måste tro honom på orden eftersom jag aldrig hört något liknande. ”Om du någonsin släpper fram något sådant igen så kommer jag att sparka din förbannade ända rakt ut genom dörren!”
Eddie slutade på radiostationen ett par månader senare, men inslaget med LeJeune kom att betyda en hel del. Affärsidkare med cajunbakgrund började köpa reklamtid på radion och sponsra cajunband, och åtta månader efter att Eddie slutat vid KPLC spelades där cajunmusik åtta timmar om dagen.
– Undras vad chefen ansåg när det spelades så mycket cajunmusik varje dag, han som blev så upprörd över två låtar i mitt program. Men förtjänsten gjorde väl att han blev tvungen att tänka om!
Cajunmusikens Hank Williams
Iry LeJeune var född utanför Church Point, Louisiana, 1928 och började tidigt spela dragspel under överinseende av sin musikaliske far. Hans främsta förebild var Amadie Ardoin, varifrån han hämtat sin sångstil och fräna dragspelssound.
The best-known early artist was Amadie Ardoin, who was affectionately called Tite Negré, “the little black guy”. On record he had a delightfully crisp, clean, crying sound; his singing and accordion styles were very much white Cajun. (From the Bayou).
Efter att 1948 ha fått viss lokal framgång med Love Bridge Waltz på skivmärket Opera vände sig Iry LeJeune till Eddie Shuler och bad att denne skulle göra inspelningar med honom. Den första skivan Eddie gjorde med LeJeune spelades in 1948 med Eddie som gitarrist, och innehöll Lacassine Special och Calcasieu Waltz. Den gavs ut 1949 på Folk Star, och distribuerades av Eddie till ett stort antal lokala jukeboxar och dansställen. Inspelningarna med Iry LeJeune innebar den verkliga starten för Eddie Shuler som skivproducent.
Under de första åren gjorde Eddie sina inspelningar på någon av traktens radiostationer.
– Man gav ljudteknikern tio dollar – och hade han smak för whiskey så tog man med sig en flaska Old Forester eller Seagram’s – så gjorde han en inspelning på acetatskiva, en sådan som man spelade in reklaminslag och sådant på. Men man fick passa på när chefen inte var där! Därefter tog man sin master och skickade iväg den för pressning.
Sedan bandspelaren kommit ut på marknaden köpte Eddie Shuler för 170 dollar en enkelspårig bandspelare, som han tog med sig hem till Iry LeJeune i Laccasine.
– Jag satte bandspelaren på köksbordet och började spela in. Nu var det så att där Iry LeJeune bodde hade man byggt huset med färskt virke. Detta hade sedan krympt när det torkade, så där var stora springor mellan väggbrädorna. När jag senare gjorde rent bandet från inspelningen och lyssnade på det så hör man genom väggspringorna en hund skälla på Durald Waltz!
On record Iry sang as if two centuries of Acadian hardship were gushing out of him, and him alone … his high-pitched hurting vocals and spine-chilling accordion work are the classic sounds of Cajun music (South to Louisiana).
Under det tidiga 1950-talet reste den allt populärare Iry LeJeune vida omkring och framträdde. Han gjorde också åtskilliga skivinspelningar för Shuler, inspelningar som blev stora regionala framgångar och idag räknas bland de främsta inom cajunmusiken. LeJeunes framgångar innebar att den dragspelsledda cajunmusiken åter blev populär, efter att den under många år levt i skuggan av alla fioldominerade cajunband och -artister.
– Tyvärr omkom Iry LeJeune i en trafikolycka 1954. Men hans grejor säljer än idag, kanske ännu mer än när han levde. Ingen av de plattor han gjorde blev annat än storsäljare inom cajunmusiken, och han kallas också för ”cajunmusikens Hank Williams”.
Utökad verksamhet
Samtidigt som Eddie Shulers inspelningar med Iry LeJeune blev framgångsrika hade han också sin egen musikkarriär att tänka på. Sedan 1945 hade han gjort skivor med sina Reveliers. Broken Love, Ace Of Love och La Valse De Meche gjorde bandet känt, och gav många speltillfällen och stor popularitet i sydvästra Louisiana och angränsande delar av Texas.
I början av 1950-talet byggde Eddie Shuler sin egen studio, där verksamheten efter hand blev allt mer omfattande. Studion byggdes i anslutning till radioaffären på Church Street.
”It was eight feet wide, eighteen feet long, and twelve feet high … In this cramped space I produced some of my biggest hits! (From the bayou).
Eddie och hustrun Elsie startade även musikförlaget TEK Publishing (som så småningom kom att ha över 14 000 sånger i sin katalog), samtidigt som de drev radioaffär och -verkstad, en verksamhet som växte när TV:n började komma in i bilden i början av 1950-talet.
– Snart hade vi femton bilar och arton anställda som jobbade dygnet runt med att leverera TV-apparater. Jag ville ägna all tid åt studion, men det fanns ingen möjlighet att hinna med alla inspelningar och allt annat och dessutom vara musiker. Så omkring 1954–55 beslöt jag att ge upp mina drömmar om att bli countrystjärna.
Den expanderande rörelsen med försäljning och reparation av radio- och TV-apparater fick namnet Quick Service TV Repair. Eddies tystlåtna fru Elsie kom tidigt att ta stor del i ansvaret för de olika verksamhetsgrenarna, inte minst bokföringen, medan Eddie så långt som möjligt försökte koncentrera sig på att skriva, arrangera, producera, förlägga och distribuera.
Lake Charles is a big town with a busy port and oil wells off shore. There’s plenty of work available and all the music centers around ’Quick Service T.V.’ on Church Street, just off the main highway, where you’ll always find Eddie Shuler working on something. Church Street is just a gravel road on the edge of the Negro district in the Railroad Avenue, Enterprise Boulevard area (Nothing but the blues/Mike Leadbitter).
Efter att framförallt ha gett ut skivor med sina Reveliers, och cajunmusik med bland andra Iry LeJeune och Leroy Broussard, kom Eddie även att vända sig åt andra musikaliska håll. Han gjorde till exempel en platta för rhythm & blues-marknaden med trumpetaren James Freeman, Big Leg Mama, som var Shulers första inspelning med en svart artist. Dess försäljningsresultat inspirerade Eddie att vidga sina musikaliska ramar.
Paper in my shoe
Sidney Brown var en dragspelande cajunmusiker, som 1957 kom att bli känd för sin Goldband-storsäljare Pestauche Ah Tante Nana. Sidney Brown kom en dag 1954 till Eddie Shuler och berättade om en svart dragspelare som kallades Boozoo Chavis och som hade ett nummer han ville spela in.
– Så Sidney tog med sig Boozoo hit så jag kunde lyssna på honom. Jag gillade sången, som handlade om en kille som fått ett meddelande från en flicka. Han gömde papperet i sin trasiga sko, där det även fungerade som lagning. Så papperslappen tjänade två syften!
24-årige Boozoo var Eddies första kontakt med de svartas zydecomusik, och han hade problem med att få fram lämpliga musiker att spela med Boozoo. Gitarristen Classie Ballou hade ett svart r&b-band som borde kunna kompa Chavis, tyckte Eddie och bokade tid med musikerna.
– Men det fungerade inte alls. Classie begrep inte vad Boozoo höll på med och Boozoo visste inte vad Classie och bandet gjorde. Tiden gick och jag tänkte på de pengar jag lagt ut på att få Classie och hans band att ställa upp. Men vi fortsatte.
Efter många timmars fruktlösa försök att få till en acceptabel inspelning skickade Eddie Shuler någon att köpa en flaska whiskey. Eddie gick in i studion med flaskan och gav den till Boozoo.
– ”Vad ska jag med den till?”, frågade han. Jag sa att: ”Ta dig ett par rejäla klunkar. Du behöver slappna av lite och vi har hållit på alldeles för länge!”.
Från andra sidan den massiva studiodörren kunde Eddie ute i kontrollrummet efter ett tag höra hur det började låta allt bättre. Slutligen lät det riktigt bra.
– ”Kan dom bara klara den här tagningen så har vi lyckats”, tänkte jag. Men plötsligt hörde jag i högtalaren ett förfärligt oväsen från studion. Men musiken fortsatte, så jag lät bandet rulla. När låten var slut öppnade jag dörren till studion och där låg Boozoo på golvet. Han hade blivit full och ramlat av stolen, men ändå fortsatt att spela färdigt!
Eddie Shuler ansåg att med en berusad artist var det inte lönt att fortsätta inspelningen. Så han betalade Boozoo Chavis och skickade hem honom. Eddie antog att de 250 dollar han lagt på inspelningen var bortkastade och han grämde sig länge över detta. Men efter några månader tänkte han ändå att han borde försöka göra något av inspelningen.
Låten där Boozoo föll av stolen var fortfarande den bästa, tyckte Eddie. Han funderade på att försöka använda den sista tagningen fram till strax innan kraschen, och klippa ihop den med en annan tagning.
– Men jag lyssnar på inspelningen igen och kommer på att det kanske räcker om jag tonar ut den precis innan han faller av stolen. Det blir lite kortare än vanligt, men det kanske går ändå. Så det gjorde jag!
Paper In My Shoe gavs först ut på Folk Stars röda etikett, men leasades sedan till det betydligt större Imperial och blev därigenom en ännu större succé. Skivan blev 1954 Eddies dittills främsta framgång och kom att räknas som den första verkliga zydecoplattan.
En tid efter framgången med Paper In My Shoe försvann Boozoo Chavis ur rampljuset, men hans karriär återaktiverades under 1980-talet med omfattande turnéliv och nya skivinspelningar.
Blues och rock ’n’ roll
Under mitten och senare delen av 1950-talet gjordes åtskilliga inspelningar med såväl R&B- och bluessångare som rock’n’roll- och rockabillyartister i den lilla studion i Lake Charles. Jimmie Wilson fick 1958 en stor hit med Clarence Garlows sång Please Accept My Love, ett nummer som B.B. King gjorde en cover på senare samma år. Andra svarta artister i Goldbandstudion var Morris ”Big” Chenier och pianisten Big Walter Price. Men redan 1951 hade Clarence Garlow (med smeknamnet ”Bon Ton” efter sin stora hit året innan, Bon Ton Roula) spelats in av Eddie och blev en ofta återkommande musiker under hela 1950-talet.
I have many fond memories of my association with Clarence Garlow in the ’fifties. He had some brilliant ideas about music and did most of the A&R work on one of my big selling Rock & Roll favorites, “Please Accept My Love”, which was issued by Lew Chudd of Imperial. This record was by Jimmie Wilson, the man who made the blues classic, ”Tin Pan Alley”. Drink always did Jimmie an injustice (From the bayou).
Bland vita rockabilly-artister bör framförallt nämnas Al Ferrier, som gjorde mycket fina plattor hos Eddie Shuler. Ferrier gjorde sina första inspelningar för Goldband 1955, vilket resulterade i singlar som No No Baby och My Baby Done Gone Away. Al Ferrier var ursprungligen countrysångare, men hade påverkats åtskilligt av Carl Perkins. Ferrier gjorde senare även inspelningar för Jay Miller, dock utan nämnvärd framgång.
…those were some of my wildest times in the music world. The sound was new and different; everyone was a pioneer! I had the usual ”me-too” boys with doting parents, but I did manage to turn out some good records, which sold well enough to help me and the artists (From the bayou).
En av de mera framgångsrika Goldband-artisterna vid den här tiden var Lee Baker Jr. Vid den tiden kallade han sig Guitar Jr, men blev senare känd i vidare kretsar som bluesartist på Alligator under namnet Lonnie Brooks. Dessemellan gjorde han 1969 i Los Angeles en lp för Capitol, producerad av Eddie Shulers son Wayne.
Av de inspelningar Guitar Jr. gjorde i Lake Charles 1957–59 blev den inflytelserika swamp pop-balladen Family Rules en stor succé i Louisiana och östra delarna av Texas.
Guitar Jr. försågs vid inspelningarna med utmärkt stöd av Eddies studioband vid den här tiden, som förutom den tidigare nämnde gitarristen Clarence Garlow bland annat bestod av pianisten Boogie Joe Joseph, basisten Willie Chason och trummisen Little Brother Griffin.
Guitar Jr:s repertoar visar på Goldband-inspelningarna stor bredd, inkluderande swamp pop, blues och rock ’n’ roll (bland annat hårdsvängande dansnumret The Crawl). Han var inte heller främmande för countrymaterial.
– Jag tog Harlan Howards Pick Me Up On Your Way Down och spelade in den med Guitar Jr. som en rock ’n’ roll-låt. Det var första gången någon svart artist på allvar hade gett sig på countrymusik. Jag trodde jag skulle bli den störste i Nashville!
Sålunda reste Eddie till countrymusikens huvudstad för att försöka få något av de stora bolagen att nappa på inspelningen. Men det gick inget vidare, minst sagt.
– Dom där hillbillies slängde nästan ut mig ur sta’n! De ville inte ha någon svart kille som spelade deras musik. Jag hade aldrig trott att de skulle reagera på det sättet! Men några år senare kom Ray Charles ut med sin country-grej och då blev ju mottagandet ett annat.
En verkligt fin och originell bluesartist var Hop Wilson. 31-årige Wilson kom med sin steelgitarr 1958 till studion i Lake Charles, där han bland annat spelade in den på Storyville-lp:n återutgivna ödesmättade bluesen Broke And Hungry och det hypnotiska instrumentalnumret Chicken Stuff.
Hop recorded ”Chicken stuff” for me, and you have to hear it just to appreciate how original and well produced it was … He plays a Hawaiian guitar – six strings of blues soul. Hop has lived a hard, meager and lonely life and this is very evident in his music (From the bayou).
Sea of love
Sångaren Phil Phillips var en lokal förmåga, född 1931 i Lake Charles och medlem i gospelgruppen Gateway Quartet. En dag i februari 1959 kom Phillips och George Khoury (vars skivbolag låg intill Goldbandstudion) till Eddie Shuler för att spela upp en sång som hette Sea Of Love.
Eddie Shuler gillade det han hörde och man kom överens om att Shuler skulle arrangera och producera inspelningen åt Khoury, mot att Shuler i gengäld fick hand om förlagsrättigheterna.
– Jag lärde mig hur det fungerade av Eddie Shuler i Louisiana, säger Chris Strachwitz, ägare till skivbolaget Arhoolie. Jag hade med mig en inspelning jag gjort på en fest med några zydecokillar och Eddie frågade om jag fick deras sånger. ”Ja, vad tror du, dom är ju här på bandet!” Han sa: ”Det är inte det jag pratar om. Fick du rättigheterna?”, varpå jag frågade: ”Vadå, rättigheter?”. Då sa Eddie att ”om Frank Sinatra skulle spela in en av låtarna får du inte ett öre om du inte har rättigheterna!”. ”Jaha”, sa jag, ”jag förstår…”
Eddie trodde starkt på Phil Phillips och sångens möjligheter och satsade mycket tid och arbete på att bygga upp det vokala och instrumentala arrangemanget. Vid inspelningen medverkade medlemmar av Cookie Thierrys band The Cupcakes, pianisten Katie Webster och vokalgruppen Twilights.
– Sea Of Love blev en av mina allra största ekonomiska framgångar. Plattan ger fortfarande en hel del pengar som en klassisk rock ’n’ roll-ballad, säger Eddie Shuler.
Plattan leasades av Khoury till Mercury och blev en miljonsäljare. Den kom etta på R&B-listan den 11 oktober 1959 och låg som bäst på andraplatsen på Billboards Hot 100-lista. För Phil Phillips blev dock framgången med Sea Of Love en engångsföreteelse. Hans senare skivor kom aldrig ens i närheten av topplistorna.
Sången har sedan dess spelats in av åtskilliga artister, och Phil Phillips originalversion har återutgetts flitigt på oldies-samlingar. Sea Of Love hade även en viktig funktion i Al Pacino-filmen med samma titel från 1989, några år efter att Eddie Shuler fått BMI:s utmärkelse för inspelningen.
– Vi hade ju väldigt enkel utrustning på den tiden i förhållande till de stora bolagen. Jag visste ju inte då att man egentligen inte kunde producera storsäljare på ett sånt här litet ställe. Hade jag vetat det hade jag förmodligen inte vågat försöka! Och det märkliga är att den skiva jag producerade i det här lilla rummet fortfarande finns med där ute bland alla TV-annonserade återutgivningspaket. Den bara säljer vidare och royalty-checkarna fortsätter att strömma in!
Puppy love
Från motsatta sidan av Church Street kom en dag en av de där boende hyresgästerna med ett inspelningsband i handen. Han presenterade sig som John Henry III (men hette egentligen Henry Owens) och ville att Eddie skulle lyssna på ett par sånger med hans systerdotter.
Eddie hörde på bandet och tyckte att flickan lät mycket bra. Men när han fick veta att hon bodde borta i östra Tennessee var han inte intresserad längre.
– Jag tänkte att nu vill han att jag ska betala flygresan hit för henne, jag som inte ens har råd att betala en bussbiljett!
Owens försäkrade dock att han skulle se till att flickan kom till Lake Charles, om bara Eddie lovade att spela in henne. Så en dag kom den trettonåriga flickan till Lake Charles i sällskap med sin mormor.
– Så hon satt precis här på en hög stol och sjöng. Hon var väldigt liten, så jag fick placera mikrofonen så lågt jag kunde. Hon sjöng med perfekt timing, men det märkliga med henne var att hon satt där på stolen och dinglade fram och tillbaka med benen – i total otakt med musiken. Något sådant hade jag aldrig sett förut och jag önskar att jag hade kunnat filma henne!
The little recording studio was called Gold Band Records. The man who owned it was Ed Shuler, a Cajun man whose studio had produced a number of records, including ”Sea Of Love”, which had done pretty well. I made my little record, ”Puppy Love”, which was written by my Uncle Bill Owens and me.
I sin bok Dolly – My life and other unfinished business fortsätter Dolly Parton med att berätta om hur hon blev blixtförälskad i Eddies son Johnny, och hur hon så ofta hon kunde smet iväg för att sitta med honom under de stora ekarna bakom studion. Men – det är en annan historia.
– Jag hade en vän i Nashville som sa till mig hur jag skulle göra med countrymusik, berättar Eddie. ”Spela bara in ett par låtar, och om de inte säljer, glöm det!”.
Puppy Love visade sig också svårsåld, eftersom countrymusikens popularitet då var på väg nedåt.
– Så den sålde inte och jag spelade heller inte in något mer med henne. Men en sju–åtta år senare, när hon började komma i rampljuset på allvar, önskade jag att inte lyssnat på min vän!
They call me Juke Boy, I just got in your town
På 1960-talet gjordes en hel del inspelningar i Goldbandstudion med bluesartister, däribland Weldon ”Juke Boy” Bonner. Bonner var något av ett kringresande enmansband, som ett par år innan han spelades in av Eddie Shuler hade gjort en platta i Oakland, Kalifornien. Resultatet av flera olika inspelningstillfällen i Lake Charles under 1960 blev endast singeln Can’t Hardly Keep From Crying/Call Me Juke Boy, fram till dess att danska Storyville gav ut sin Louisianablues-lp med ytterligare sju exempel på Bonners personliga och intensiva musik. Texasbon Bonner var en unik musiker och sångskrivare, som lite senare bland annat gjorde ett par fina lp för Arhoolie.
Bland de kompmusiker Eddie anlitade fanns munspelaren Lazy Lester och pianisten Katie Webster, kanske mest kända för studiojobb hos Jay Miller i Crowley (ca åtta mil österut), där de backade upp artister som Lightnin’ Slim och Silas Hogan för utgivning på Nashville-bolaget Excello.
– Lazy Lester har ju fått framgångar igen på senare år. Han var en fin musiker. Men det gick inte att göra så mycket med honom, för han brukade bli full på inspelningssessionerna och schabbla till det mitt i en låt.
1959 blev tjugoåriga Katie Webster medlem i Ashton Savoys band och flyttade till Lake Charles. Hon jobbade ofta som kompmusiker i olika skivstudior, men gjorde också egna inspelningar för såväl Jay Miller som Eddie Shuler.
– Vi har ett sjuttiotal mycket bra inspelningar med Katie Webster liggande outgivna, för hon spelade ofta solo och det var inte gångbart på radiostationerna på den tiden.
Goldbands mest framgångsrike svarte artist på 1960-talet var Count Rockin’ Sidney (Sidney Semien). Efter att sedan slutet på 1950-talet spelat in för andra bolag (och fått en hit med No Good Woman) gjorde Count Rockin’ Sidney med början 1965 åtskilliga inspelningar hos Eddie Shuler, däribland Shed So Many Tears och Something Working Baby. De förväntningar Eddie hade på Sidneys försäljningsframgångar infriades dock inte riktigt.
– Jag jobbade med Rockin’ Sidney fram till 1975 och under den tiden spelade vi in 156 sidor med honom. Långt ifrån alla har getts ut, men vi har dom här.
Mot mitten av 1970-talet började Rockin’ Sidney gå över till att spela zydeco på dragspel i stil med Clifton Chenier. Efter Goldband-tiden fick Rockin’ Sidney 1985 enorm framgång med sin låt My Toot Toot.
– Den gjorde han helt själv i studion på baksidan av sitt hus. Han behöver inte bekymra sig längre, han har verkligen fått till det!
Sugar Bee
Samtidigt som Eddie Shuler spelade in blues fortsatte han som tidigare att försöka nå framgång med cajun- och zydecoartister.
During the Rock & Roll days I spent five years trying to find a Cajun band that could play R&R. Everyone thought I was nuts and I tried so many bands that I became really discouraged (From the bayou).
Men Eddies modlöshet försvann i och med att ett band under ledning av fiolspelaren Cleveland Crochet en dag 1960 sökte upp honom.
Bandet satte sig ner och spelade en låt som de kallade Sweet Thing. De berättade också för Eddie Shuler att de ägnat tre år åt att utveckla sitt sound, ett sound som var en unik blandning av gungande komp av Crochet, gitarristen Charles Babinaux och trummisen Clifton Newman; svängigt och bluesigt dragspel av Vorris ”Shorty” LeBlanc; samt blåtonad steelgitarr och kraftfull, rå sång av Jay Stutes.
Eddie insåg att han nu funnit vad han letat efter. En inspelningsdag bestämdes och resultatet blev singeln Sugar Bee/Drunkard’s Dream. Eddie berättade entusiastiskt för de skeptiska bandmedlemmarna att han var säker på att den hårdsvängande Sugar Bee skulle bli en hit.
All we had done was to take a French song and give it a driving steel-guitar and a R&R back beat, but the wailing sounds coming over the speakers told me the record was in! (From the bayou).
Efter mycket arbete med att få den rockiga och föga traditionella cajunsingeln spelad på radiostationerna, fick Sugar Bee till sist stor framgång och blev 1961 den första cajunplattan som tog sig in på Billboards topplista. Låten kom senare att spelas in av åtskilliga artister, inklusive Canned Heat.
The eerie, cheery wall of Louisiana French country music has sneaked up on the blind side of rock ’n’ roll with the result that a tune called ”Sugar Bee” is at the top of several Texas popularity lists, is also doing pretty well in San Francisco and in Boston. Cleveland Crochet, leader of the five-man combo who made the record for Goldband, an obscure, Lake Charles studio on an unpaved back street, has quit farming. (Beaumont Enterprise, 21 december 1960)
De närmaste åren efter framgången med Sugar Bee blev Goldbandstudion verkligen flitigt använd. Swamp pop med Jay Richards and his Blues Kings och rock ’n’ roll och rockabilly med Charles Page och Jay Chevalier spelades in, samtidigt som Hackberry Ramblers och andra jobbade vidare inom cajunfacket. Trumslagaren Bill Parker och hans Showboat Band spelade in R&B-nummer och kom senare att göra soulplattor för Eddie Shulers skivetikett Anla. Eddie gav också ut två klassiska swamp pop-ballader på ytterligare en etikett, Tic Toc, nämligen Lonely Feeling med Sticks Herman och You’re Lonesome Now med Charles Perrywell & Fairlanes.
Blues Unlimited
Stor roll i cajun- och zydecomusikens popularitet i vidare kretsar spelade Blues Unlimited, vars första nummer gavs ut våren 1963 i 250 stencilerade exemplar.
Världens första bluestidning drevs under ett antal år främst av Simon Napier och Mike Leadbitter. Även om tryck och layout först relativt sent kom att nå upp till hyfsad klass blev Blues Unlimited snabbt en verklig guldgruva innehållsmässigt, med information om bluesmusiken och dess artister och med de flesta av dåtidens mest hängivna bluesforskare och bluesentusiaster som flitiga skribenter.
Efter Mike Leadbitters alltför tidiga död som 32-åring i november 1974 leddes tidningen av entusiaster som John Broven, Mike Rowe och Neil Slaven. De sista åren gick tidningen knackigt och utkom minst sagt sporadiskt. I och med dubbelnumret 148/49 somnade Blues Unlimited in för gott 1988.
Blues Unlimited var inte ensidigt inriktad på blues och R&B, utan gav dessutom tidigt utrymme åt cajun- och zydecomusik, framförallt tack vare Mike Leadbitters stora intresse för musiklivet i Louisiana.
– Intresset i Europa för cajunmusiken har varit en av de viktigaste faktorerna för mina framgångar, säger Eddie Shuler.
Mike Leadbitter var en verklig bluesfantast när han reste över till USA och bodde hos Eddie Shuler, som han sökt upp främst på grund av de inspelningar Shuler gjort med blues.
– Men jag sa till honom att de svarta artister han var ute efter visserligen fanns där, men var svåra att få tag på. ”Gå istället till något av cajunställena. Sätt dig på en cajunklubb och berätta att du är en stor beundrare av Iry LeJeune … Och du ska se att dom kommer att ge dig all information du vill ha. Stanna bara där och skriv ner allt!” Och det gjorde han.
Watermelon rock
En av de verkligt framgångsrika cajunartisterna genom tiderna är Jo-El Sonnier, som i början av karriären spelade in för Goldband och kom att kallas The Cajun Valentino.
– Jag jobbade med honom från mitten av 1960-talet … i sex år, men fick aldrig riktigt till det, så när han beslöt att flytta till Kalifornien sa jag att ”OK, åk du till Kalifornien. Men låt mig ge dig ditt kontrakt först”. Så jag löste honom från kontraktet och nu är han en stor stjärna!
– Men jag har många inspelningar med honom här. Jag kommer aldrig mer att göra som med Dolly Parton, aldrig! Alltsedan dess har jag spelat in material till åtminstone ett par album innan jag gett upp. Därigenom har jag åtminstone något jag kan sälja senare, men med Dolly Parton hade jag bara två sånger. Jag kunde ha gjort mig en förmögenhet om jag haft något dussin till med henne!
Under 1970-talet gav Eddie Shuler bland annat ut plattor med Dolly Partons morbror, John Henry III, liksom med Rickey Kelly, en av studiomusikerna. Men framgångarna kom nu allt mera sällan.
Bland de artister som var aktuella på Goldband under 1980-talet kan nämnas dragspelarna Mel ”Luv Bug” Pellerin och Bon Ton St. Mary, den senare en zydecomusiker med mexikanskt utseende, vilket enligt Eddie bidrog till hans popularitet.
”Luv Bug” Pellerin spåddes stora framgångar när han med hjälp av Eddie Shuler blandade olika musikstilar till något eget.
– Han håller på att bli riktigt het. Han är cajunartist, men vi har skapat en helt ny musik med honom som vi kallar ”watermelon rock”. Det är en kombination av cajun och annat, och vi har en platta ute nu som heter just ”Watermelon rock”.
Luv Bug Pellerin var den siste av Goldbandartisterna som fick någon märkbar framgång. Efter inspelningarna för Goldband drog Mel Pellerin i början av 1990-talet vidare. 1996 spelade han in cd:n Under The Cajun Moon för BGM Records i Texas, varefter hans öde är okänt.
Musiken som terapi
Under mer än en timme har Eddie Shuler berättat om sitt liv och sitt arbete. Han har nyligen passerat 75-årsstrecket, men är efter alla år i skivbranschen fortfarande en verklig entusiast och en till sinnet ung man, men mycket erfaren och stolt över sin bakgrund och vad han åstadkommit i livet.
I am very proud of my country background and it has been a tremendous influence in my choice of songs for recording. In country music, be it blues, Cajun, or western, one comes to realize the value of a good song and its effect on the public (South to Louisiana).
– Musiken är min terapi. Vissa gillar att gå och fiska, andra far till Bahamas och lägger sig på stranden. I mitt fall mår jag bäst av att gå in här och producera plattor!
Vad driver en man som kommit en bra bit över normal pensionsålder att sträva vidare, trots många gånger klen ekonomisk utdelning på många timmars jobb?
– För länge sedan frågade jag mig själv varför jag höll på såhär. ”Du tjänar ju inga pengar. Du bara spenderar, och du kan ändå inte hålla dig härifrån. Det måste vara något fel!”
– Och jag rannsakade mig själv och försökte komma på varför jag fortsatte. Det tog mig tolv år innan jag begrep vad som drog mig hit till studion. Skapandet, det var vad det handlade om! Att verkligen gå in här och skapa något som ingen annan gjort.
– Det är alltså kreativiteten det handlar om. Så jag antar att jag på grund av den faktorn inte kommer att sluta förrän jag verkligen blir tvungen.
– Jag hade på den tiden ingen aning om att jag skapade historia…Det skedde ovetande, utan avsikt. Jag hade ingen intention att det jag gjorde skulle innebära skapande och bevarande av historia i musikalisk form. Allt jag gjorde var att syssla med det jag tyckte om att göra!
På senare år
Från omkring 1990 ägnade sig Eddie Shuler främst åt att sälja cd- och vinylplattor, göra upp licensavtal med Ace Records i London och se efter sina förlagsintressen. På Goldband-etiketten fortsatte han att ge ut singlar, lp och cd, såväl med så kallade hits-samlingar som med enskilda artister. Framförallt bestod dock utgivningarna av material som länge funnits på lager, även om också nyinspelningar gjordes.
Under 1995 drog sig Eddie Shuler tillbaka från det mera aktiva arbetet, även om han fortsatte att äga företaget tillsammans med sin Elsie.
Samma år förvärvade University of North Carolina ett omfattande material med anknytning till Goldband, inklusive en mängd masterband, reklammaterial, kontrakt och andra dokument, i avsikt att samlingen skulle göras tillgänglig för forskare och andra som studerar amerikansk musik, populärkultur, folklore och liknande.
Mot slutet av året flyttade inspelningsteknikern och producenten Bert Frilot till Lake Charles för hjälpa Eddie Shuler att modernisera och ytterligare datorisera Goldbandstudion. Vid det laget var inspelandet av ny musik i det närmaste över, men Frilot kom bland annat att göra överföringarna från de gamla inspelningsbanden till digitalt format åt brittiska Ace.
Bert Frilot drog också igång det web-baserade företaget Pure Cajun Products, i syfte att bland annat sälja Goldbands produkter. Frilot avled dock hastigt hösten 1999 och dottern Lisa tog då över ledningen för Pure Cajun Products.
När Eddie Shuler avled den 23 juli 2005 bodde han i Atlanta hos en av sönerna. Begravningen hölls fyra dagar senare i Lake Charles. Goldband Records är kvar i familjens ägo genom änkan Elsie, sannolikt med sönerna Wayne och Johnny i bakgrunden. Administration sköts fortfarande från den gamla byggnaden på 313 Church Street och drivs av en släkting vid namn Pam Wilkinson.
– Eddie Shuler var framförallt betydelsefull genom att han bidrog till att musiken i södra Louisiana bevarades åt eftervärlden, särskilt på 1950-talet när det fanns väldigt lite intresse för den utanför regionen. Och naturligtvis var hans största insats – hade inte han spelat in Iry LeJeune hade förmodligen ingen annan gjort det. Han gav oss en mästare, en legendarisk cajunartist i nivå med bluesens Robert Johnson och Muddy Waters, säger John Broven.
Skivtips
Från Pure Cajun Products där Goldband har sin hemsida (www.purecajun.com/goldband) finns en hel del cd, lp och kassetter tillgängliga.
Europeiska cd-utgåvor ger dock oftast mer för pengarna med sina betydligt fler låtar. Redan på 1980-talet gavs en del Goldband-musik ut i Europa genom engelska Charly, däribland cd:n ”The Crawl” (Charly CD BM 1) innehållande 14 nummer med Guitar Jr. inklusive Family Rules och The Crawl.
Senare har ett större antal cd med Goldband-inspelningar och annat från södra Louisiana givits ut på Ace, sammanställda och med utmärkta texter av John Broven. Följande bör finnas tillgängliga (till exempel genom Smokestack Records i Stockholm) och kan rekommenderas som utmärkta exempel på Eddie Shulers omfattande produktion:
· Cajun’s Greatest – The Definitive Collection
Iry Le Jeune ACE CDCHD 428
25 nummer med en av tidernas allra främsta cajunartister!
· Steel Guitar Flash
Hop Wilson and His Buddies ACE CDCHD 240
29 nummer med blueshawaiigitarrens mästare, inspelade i Lake Charles och Houston 1958–1962.
· Goin’ Down To Louisiana ACE CDCHD 821
En väsentligt utökad The Louisiana Blues med många bra bluesnummer, inklusive tio med Juke Boy Bonner.
· Eddie’s House Of Hits ACE CDCHD 424
23 spår med blues, rockabilly, cajun och swamp pop med bl.a. Guitar Jr., Gene Terry, Rockin’ Sidney, Jimmy Wilson, Hop Wilson, Phil Phillips och en trettonårig Dolly Parton.
· Boppin’ Tonight ACE CDCHD 442
22 rockabilly-nummer med framförallt den lysande Al Ferrier, Little Billy Earl och Johnny Jano.
Källor och lästips
Samtliga citat med pratminus kommer från egna intervjuer, liksom åtskilliga av de uppgifter som återges i artikeln. Eddie Shuler intervjuades i Lake Charles den 20 juni 1988; Chris Strachwitz den 18 oktober 1996 i El Cerrito, Kalifornien (se Jefferson nr 117); och John Broven (per telefon) den 29 augusti 2005.
My sincere thanks to John Broven for encouragement and valuable information.
I övrigt har jag framförallt haft nytta av:
· From the bayou (The story of Goldband Records)
Mike Leadbitter & Eddie Shuler. Häfte publicerat av Blues Unlimited, England, 1969.
· South to Louisiana – The music of the Cajun bayous
John Broven. Pelican Publishing Company, Gretna, Louisiana, 1983
· Nothing but the blues
Ett urval artiklar från framförallt Blues Unlimited, sammanställda av Mike Leadbitter. Hanover Books, London, 1971
· Swamp pop (Cajun and Creole rhythm and blues)
Shane K. Bernard. University Press of Mississippi, 1996
· Blues Records 1943–1966
Mike Leadbitter & Neal Slaven. Hanover Books, London, 1968
· Blues Records 1943–1970 – Vol.1
Mike Leadbitter & Neal Slaven. RIS Information Service, London, 1987
· Dolly – My life and other unfinished business
Dolly Parton. Harper Paperbacks, New York, 1994
· Blues Unlimited
Div. nummer från 1968–1975
Text/bilder: Charley Nilsson, september 2005. Jefferson #146
Site maintained & designed by Jefferson
