SLAM ALLEN
EN FORTSÄTTNING
Inför årets blueskryssning kom en fråga om vem Slam Allen var. Tryggt kunde jag ge svar att det var en mycket bra artist. Jefferson presenterade honom redan i nummer 140. Hooter hade sedan tidigare planerat en stor turné med Slam, men nu när Johnny Rawls inte ville återvända till Europa för den överenskomna 10 dagars svängen, blev Slam Allens turné tidigarelagd. Mitt ord kan ändå inte ha vägt speciellt tungt eftersom man garderade med att lägga honom mitt på söndagen, när inte så många ännu orkat upp. Puh! Slam gav i alla fall järnet och övertygade alla som en av kryssningens höjdpunkter. Senare pressklipp visar att den del av turnén som gått i Sverige blivit välmött.
Efter spelningen på kryssningen gick vi till matsalen för en brunch och intervju. Där blev vi sittande i två timmar. Allt mellan himmel och jord avhandlades; bluesscenen i New York, den moderna gospelmusikens jättelika popularitet, gudstro, svårigheterna att föra fram den helsvarta musiken i USA mm. Slam är tillbakadragen, insiktsfull och troende person. Litet av motsatsen till den utlevande artist vi ser på scenen. Med vid brunchen var Peter Nyström med son.
FLYTTEN TILL NEW YORK
För något år sedan flyttade jag tillbaka till New York från Chicago. Min son bor hos sin mamma i en stad som heter Liberty 10 minuter från där jag bor. Hon är omgift och har barn, så han har syskon där. ”Han är inte beroende av sin pappa längre”
Jag ville flytta hem och ta upp tråden där jag en gång började. New York är ”antingen eller”. I Chicago spelas blues varje kväll. Chicago var som ett träningsläger för mig. Om jag överlever på att spela blues i Chicago varje kväll då klarar jag mig var som helst i världen. Jag har på sätt och vis fått min examen från ”blues” collage. En Ph.d. i underhällning. Nu skall jag ut och jobba. Jag har hållit på länge. Jag har spelat i 24 år nu. Folk frågar varför jag inte blivit berömd. Jag svarar med att dels är berömmelse vad folk gör dig till, dels har jag sett många ”one hit wonders” som bara överlever i något år. Jag har tagit mig besväret att lära mig musiken och att underhålla av äldre artister. Jag strävar efter att vara ett ”namn” resten av mitt liv. Det är ett annat förhållningssätt än den dagens MTV-generation har, där man bara lever för en enda hit och är glömd efter den.
Jag skulle vilja komma hit med mitt hela band med orgel och allting. Jag har övat mig i att bli en underhållare. Jag blir vad publiken gör mig till. Jag ser på mig själv som en som gör vad han verkligen tycker om och hoppas att publiken också gillar det. I dagsläget håller de gamla stjärnorna på att dö ut. Det finns få kvar. B.B. King är 80 år gammal. Den unga generationen som jag själv, måste ta hand om musiken. Annars försvinner den.
Jag brukar spela med dem som finns tillgängliga i New York. När jag kommer tillbaka skall jag sätta ihop mitt band och spela in en ny cd. I New York finns i princip bara en klubb kvar för blues, Terra Blues. Den har blues sju dagar i veckan. Det finns även andra som har blues, men det är sällan. Många gånger måste man spela mer soul än blues. Publiken vet inte vad blues är. Spelar man mer än två eller tre blueslåtar blir publiken uttråkad. Jag spelar där mest soul och gammal r&b. När jag gör soul, gör jag mycket Otis Redding och Sam&Dave.
Det är mycket rap och hiphop i New York. Jag har aldrig försökt mig på formen. En av mina bästa vänner är en DJ och han får alla skivor. Jag kan alltså följa med vad som händer där. En del gillar jag, en del inte alls.
Jag kan spela vad som helst för att få folk att röra på sig. Jag har följt med vad som spelats här och valt min repertoar efter det (vad som spelats på kryssningen generellt). Det var kul. Jag anpassar mig till publiken. I Riga spelade jag mycket soulblues och här på blueskryssningen grundblues.
Var jag med James Cotton i Finland detta år? Jag var där förra året. Nej, du har rätt jag var där i år också, i juli. Jag reser så mycket, jag kommer inte ihåg alla ställen. Cotton är i Europa just nu tror jag. Han har Rico McFarland och andra med sig.
I TUNISIEN
Jag har varit i Tunisien och spelat blues. Det finns en låt som heter Night In Tunisia (av Dizzy Gillespie). Jag har varit där med James Cotton på en stor festival. För varje kväll hade man nya artister. Kvällen efter oss kom en jazzartist. Publiken var stor. Det var det mest enastående jag varit med om i mitt liv. Vi spelade i ett romerskt colosseum. När jag öppnade med att sjunga, var det som om jag fick kontakt med dem direkt. Jag såg hur de tog till sig musiken. Efteråt kom man fram och kysste mig! Det är ett fattigt land. Medellönen är nog bara 150 USD i månaden. Ändå tar de dit alla dessa internationella artister och presenterar dem för folket.
NU PÅGÅENDE TURNÉ
Detta är min första egna stora europaturné. Jag vill verkligen introducera mig för en europeisk publik. Jag kom i början av september. Vi har turnerat hårt, med ibland två spelningar per dag. Då spelar vi i skolor. Det är kul att spela i skolor och introducera musiken för en ung generation. De kan vara någon annanstans, men de bör känna till rötterna, varifrån musiken kommer ifrån. Det är mycket utbildning i USA, men man lär inte riktigt ut var musiken kommer ifrån, att uppskatta den. De flesta barn där vet inget om blues.
Jag har ingen fast bostad i Norge. Jag flyttar runt på olika hotell. Om detta fungerar får jag väl överväga att skaffa en bostad där. Det är en stor marknad här för blues, med många ställen att spela på. Vi kan ha 38 spelningar på 31 dagar. James Brown är den hårdast arbetande mannen i showbiz, men Hooter kommer nog som nummer två. Jag gör detta utgående från affektion. Jag har gjort detta hela mitt liv. Det är underbart att göra det man vill och kunna leva på det. Publiken har vart bra hittills.
Mina framträdanden är beroende hur jag känner mig. Ibland är det uppåt, ibland nedåt. Det märks på gitarrspelet.
DEN DELADE MUSIKSCENEN
Svaret på frågan om musikscenen fortsättningsvis är segregerad i USA, hänger ihop med hur musiken exponeras för den stora publiken. Rap är på både tv och radio 24 timmer om dygnet. Du ser inte blues eller r&b på tv. Du kan höra musiken i reklamfilmer och på en och annan tv-show, men den når inte den stora publiken. Hur skall en kille i New York få veta vad som pågår i Södern om han aldrig får en chans att se eller höra. Det finns faktiskt vita i USA som sett färgade på tv och på film, men aldrig i verkligheten.
Bobby Rush har en typisk ”southern” akt. Det är något helt annat som pågår i Södern. T.o.m. i Chicago är det skillnad på nord- och sydsidan. På nordsidan finns de vita, på sydsidan de svarta. Det är två helt olika typer av musik med två helt olika typer av klientel.
OM TRO
Gospel är väldigt stort nu i USA och där rör sig stora pengar också. Gospeln har blivit ”mainstream” med videos och konserter samt egna hitlistor. Stora auditorier säljs ut. Gospel har blivit någon som kan marknadsföras. Tyvärr är gospel inte min grej. Gospeln har gjorts modern med hiphop rytmer och annat. Många gånger vet du inte att det är en gospellåt förrän artisten säger Jesus eller Gud. Man har nått den unga generationen.
I Söderna är kyrkan mycket stor. I norr är kyrkan antingen eller. Jag har många vänner som är syndare. Själv har jag inte varit i en kyrka på länge. Jag är rädd för att bli träffad av blixten. Jag tror, men jag är inte religiös. Jag har ingen aning om islam växer i USA. Jag bodde tillsammans med en kille, vars pappa hade en moské och ett skivbolag. Men där får du inte gå in. De berättar bara vad de vill att du skall veta. Jag tycker inte om hemlighetsmakeri, jag vill att allt skall vara öppet.
Kyrkan är stor även i Chicago. Där finns många från Södern. Du hör det på deras accent. Många som går i kyrkan borde inte vara där. De hycklar. De fortsätter ändå med att ge sig på andra människor väl utanför. Jag ville inte sitta bland sådana personer.
Jag har en gåva som getts mig från ovan, att vara musikalisk. Jag är bara ett instrument för denna gåva. Ta vad du fått och dela med dig till så många som möjligt. Och det är exakt vad jag gör. När jag sjunger är, är det något som bara går igenom mig till de som lyssnar.
Många människor behöver konkreta bevis för att tro att något är verkligt. Jag behöver bara känna att det finns där. Hur många har sett Jesus? Jag ber varje dag. Jag tror på en högre makt. Men jag går inte i kyrkan. Jag håller med er om att kyrkan inte längre är en plantskola för musiker. Många av dem har aldrig satt sin fot i en kyrka.
Text Anders Lillsunde Photo: Lars-Erik Örthlund/ Jefferson #146
This page and all contents are © 1996-2005 by Jefferson, Sweden.
Site maintained & designed by Jefferson
