The Swamp Fox – mannen från träskmarkerna
Jag sitter inlåst på toaletten på restaurang Vita Hästen i Mönsterås. Femtio meter därifrån väntar Tony Joe White på mig. Ska intervjua honom. Har bara lämnat honom för ett snabbt toalettbesök samt för att hämta med mig en kopp kaffe. Själv vill han inget ha. Vi var på väg att leta upp ett ostört ställe undan den pågående bluesfestivalens larm. Där står han alltså, en världsstjärna, och väntar på mig. Och jag kan inte komma ut. Paniken väller fram. Jag bankar frenetiskt på dörren, men inget händer. Jag vänder mig om och kollar fönstret. Kanske jag kan hoppa ut? Det är bara på första våningen. Men ve och fasa, fönstret är igenspikat. Det är inte möjligt!! Snacka om mardröm. Jag bultar åter på dörren som en vansinnig. Minuterna går. Efter vad som känns som en evighet kommer till slut hjälp och dörren öppnas. Jag rusar hals över huvud iväg till platsen där jag lämnade Tony Joe. Han står kvar! Jag överöser honom med en upphetsad och osammanhängande berättelse om det hemska jag varit med om. Han tittar lugnt på mig och säger bara lakoniskt: ”Yeah”. Samt lite dröjande, efter en stund: ”Did you get your coffee”?
Tony Joe är ”down to the earth”. Jordnära. Jag får det ytterligare bekräftat när han en stund senare ligger bekvämt utsträckt i skuggan under ett träd och med lite släpig röst besvarar mina frågor på ett rättframt, okonstlat sätt utan större åthävor. Samtidigt aningen tillbakahållet, nästan lite blygt. Jag har vid detta lag hunnit ta ett par djupa andetag och slappna av.
Tony Joe, kvinnornas man. Mannen med den suggestiva stilen. Den sensuella laddningen. ”Swamp” –musiker och känd låtskrivare. Hälften blues, hälften annat. En ganska unik blandning.
Tony Joe är svår att genreplacera. Det där ”hälften annat” är rock, country, soul, roots, pop eller lite vadsomhelst. Som han själv säger: ”Allt är möjligt i swampmusik”. Denna fria, okonventionella mix, parat med en påtaglig scenutstrålning har gjort honom populär i breda lager. Han kommer också med ett knippe allmänt kända egna låtkompositioner i bagaget till sina konserter. Låtar som egentligen blivit världshits först när andra artister gjort covers på dem. Mest känd är kanske Rainy Night In Georgia. Det har gjorts ett hundratal inspelningar av den så här långt. Det lär bli fler. Soulsångaren Brook Bentons version från 1970 brukar anses som den förnämligaste. Men även Ray Charles’ och Randy Crawfords tolkningar av den nämns med vördnad. Tony Joe spelade ursprungligen in den 1970, på sitt andra album Continued. På debutalbumet Black And White (1969) var hans likaledes mycket kända komposition Polk Salad Annie med. Den blev en stor hit för honom själv, och en låt som banade vägen för honom. Senare spelade Elvis Presley in den och gjorde den än mer känd. Elvis har spelat in andra låtar av honom också. Liksom Tina Turner. Hennes inspelning 1989 av Steamy Windows blev en av hennes allra största listframgångar, och som spred berömmelsens ljus även över Tony Joe, som för övrigt själv spelar gitarr på låten.
Det går inte att här räkna upp alla andra låtar som Tony Joe också är känd för och som spelats in av namnkunniga artister förutom av honom själv. Roosevelt And Ira Lee, Willie And Laura Mae Jones och I’ve Got A Thing About Yoy Baby är några. Han har också turnerat ihop med diverse berömdheter: Creedence Clearwater Revival, Eric Clapton och Joe Cocker för att nämna några. Numera brukar han dock turnera på egen hand, ihop med sin trummis Jeff Alan Hale.
Skivsläppen har varit många, även om det funnits stillastående perioder. På 80-talet t.ex. hände inte mycket. Men 1991 kom kritikerrosade albumet Closer To The Truth, som sålde bra och då satte det fart ordentligt. På sistone har han gett ut The Heroines (2004), där han sjunger duetter med bl.a. Emmylou Harris, Shelby Lynne och Lucinda Williams. En uppföljare, The Heroes, är på gång, där bl.a. B.B. King, Eric Clapton och Joe Cocker är tänkta att medverka.
Det var på Mönsterås bluesfestival i maj 2005 som jag fick tillfälle att bekanta mig lite närmare med The Swamp Fox, som Tony Joe blivit betitlad av franska beundrare. En avkopplande och trevlig stund efter den upprivande toaletthistorien!
När och var är du född?
Jag föddes 23 juli 1943 på en på en plats som heter Goodwill, nära den lilla staden Oak Grove. Den ligger långt upp i norra delen av Louisiana, upp mot Arkansas. Strax väster om Mississippi och deltat. Det finns träskmarker där med gott om alligatorer.
Berätta om dina föräldrar och din uppväxt.
Min pappa var bomullsodlare vid floden där. Vi hade en bomullsfarm.Vi var sju barn: fem flickor och två pojkar. Min bror var den äldste; jag var yngst, med de fem flickorna emellan. Vi arbetade alla med att plocka bomull. Och alla spelade musik.
Då har du en riktig bluesbakgrund …
Ja, det kan man säga. Nog var den bluesig, allt. Det var hårt arbete. Det var minsann inte bara svarta som plockade bomull. De vita också. Alla hade bomullsfarmar. Vi arbetade ihop en hel del, svarta och vita. Och vi spelade musik ihop.
Vilken sorts musik kom du först i kontakt med?
Det var den musik som min pappa, mamma, min bror och mina systrar ägnade sig åt: country och gospel. De spelade alla. Min pappa hade en akustisk gitarr. Det var det jag hörde tills jag var 15 år. Jag försökte aldrig spela den sortens musik; jag bara lyssnade på den. Egentligen brydde jag mig inte särskilt mycket om den. På den tiden var det bara baseball som gällde för mig. Men så kom min bror Charles hem med ett Lightnin’ Hopkins-album med bluessånger. Jag blev knockad. Den gjorde ett outplånligt intryck på mig. Jag blev helt såld på Lightnin’. Han är min favoritbluesartist än idag. Hans countryblues-stil är verkligen unik. Den är så avslappnad och helgjuten. Enkel. En man med sin gitarr bara och så fotstamp till. Men vilka grejor han kunde göra! Efter att ha hört den skivan, började jag låna min pappas gitarr och låste in mig i badrummet på kvällarna. Jag stannade där i timtal och spelade och tränade. Jag lärde mig så småningom de flesta av hans licks.
Så Lightnin’ Hopkins var din första kontakt med blues?
Ja. Och hans gitarrspel influerade mig oerhört mycket när jag var ung. Senare lyssnade jag också mycket på Muddy Waters, John Lee Hooker och Jimmy Reed. Sen kom Elvis Presley. Honom blev jag verkligen imponerad av. Men när jag var ute och spelade på partyn och fester, runt floden där jag bodde, så spelade jag blues. Det var bara jag och min gitarr. Men andra spelade också blues. Alla höll på med det då.
Hade du redan då bestämt dig för att bli musiker?
Jag tänkte faktiskt inte i de banorna. Jag bara spelade på. När jag gick ut high school så fortsatte jag att spela gitarr på nattklubbar och småställen. Ibland hade jag en trummis med, ibland var det bara jag.
Kunde du försörja dig på det?
Ja. Från det jag var ungefär 18 år. Jag är tacksam för att jag alltid kunnat det därefter.
Träffade du Lightnin’ nån gång?
Ja, vi spelade in en skiva ihop, i Los Angeles. Det var 1971. Den heter L.A. Mudslide. Det gick till så att jag hade fått ett kontrakt på ett skivbolag där de kände till att jag gillade Lightnin’. Så när de skulle spela in den här plattan med honom så blev jag inbjuden till att medverka. Vilket tillfälle! Efter det att vi hälsat på varann fick jag spela gitarr ihop med honom på många av låtarna, och även lite munspel. Det var stort. Riktigt stort.
Uppfattar du dig som en bluesartist? Du har många andra influenser i din musik också …
Jag tycker att somliga av mina sånger är blues. Men andra sånger jag gjort är ”swamp rock” eller ”swamp music”. Folk dansar till dem. De är inte ”old slow blues”, som man ofta tänker på när man pratar om blues. Jag vet inte hur det gick till när det soundet skapades. Det bara kom ur mig efter ett tag. Det tog form inom mig – jag vet inte hur – och blev sen min grej.
I Europa började de kalla det swamp rock, eller swamp blues, långt innan Amerika tog upp begreppet. Europa var hela tiden före. Jag fick min första hit i Paris 1968. Det var Soul Fransisco. Den blev snabbt populär i Tyskland, Holland och Belgien också. Sen kom Polk Salad Annie. Europa var först där också. Den var redan nummer ett på hitlistan i Frankrike innan den uppmärksammades i Amerika. Fransmännen kallade den för swamp rock. Det är svårt att bara kalla den för en blues. Och Rainy Night In Georgia – den är ingen blues men den är mycket bluesig …
Olika intryck samlas inom mig – filtreras genom mig – och kommer när tiden är mogen ut i en egen form. Hur vet jag inte. Det bara sker. Det är en omedveten process.
Du har uppmärksammats mer i Europa och Australien än i USA. Är det fortfarande så tycker du?
Ja, jag får fortfarande mer utrymme i radio/TV och får fler spelningar och allt annat i Europa och Australien. Det beror bl.a. på att radiostationerna har större frihet att välja vad de vill spela där. Det är min uppfattning. Fast i Amerika spelas många av mina gamla sånger: Polk Salad Annie, Rainy Night In Georgia etc. Men de spelar inte någon av de nya låtarna!
Jag har en massa fans i Amerika, som surfar på min hemsida. Vi ska försöka hitta ett skivbolag som kan fixa till hemsidan, så att vi kan sälja mer skivor genom den. För det är ibland svårt att hitta mina skivor i butikerna i Amerika! Vi, det är alltså jag och min son Jody, som är min manager.
Jag turnerar en del i Amerika. Men jag är mer i Europa och Australien.
Har du något ”andra hem” i Europa eller Australien?
Nej. Jag har ett andra hem i Taos, New Mexico, nära Santa Fe, i bergen. Och så har jag en ranch i Arkansas, i bergen. Vid alla ställena finns en flod. Mina låtar kommer alltid till vid floder, vid en eld. Jag har många platser att skriva på!
Du spelar wah wah-gitarr ibland. Är det en influens från Jimi Hendrix?
Nej. Jag hade aldrig ens hört talas om honom när jag skaffade mig wah wah-utrustning. Jag var i Corpus Christ, Texas, och spelade på en nattklubb när min trummis tog med sig mig till sin pappas musikaffär. Pappan hade just skaffat en fotpedal som kallades ”The Boomerang”. De ville se hur den passade till min fot. Hur man placerade foten på den och hur allt funkade. Om folk gillade det. Så vi riggade upp den den kvällen på klubben. Och wow, alla blev som tokiga, och dansade hela natten. En vild, primitiv dans. Så det blev succé, kan man säga.
Du framträder på scen med bara en trummis. Är det den sättning du föredrar?
Ja, Om man har med en bas, B3-orgel och ett par saxofoner måste man ha en planerad show. Så att alla känner till repertoaren, tonarter och sånt. På det här sättet behöver jag inte ha en låtlista. Jag har ingen färdiggjord planering. Jag har bara publiken. Den sätter låtlistan. Jag kommunicerar med publiken, och noterar vad den vill ha. Så vi gör repertoaren ihop. Det är så jag vill ha det. Kunna vara receptiv. Befinna mig på samma våglängd som publiken. På så sätt kan jag vara spontan.
Har du spelat med band tidigare?
Ja, jag brukade ha bas och en Hammond B3-orgel på scen. Det var skoj fastän det var lite mer ordnat. Det var inte så vilt som med bara oss två. Med två personer blir det en djungelatmosfär. Riktigt swampigt!
Det har börjat bli ganska vanligt med bara en gitarrist och en trummis. Vi har t.ex. T-Model Ford och hans Spam, och Kenny Brown och hans trummis Cedric Burnside.
Ja, helt rätt. Det är inte särskilt vanligt, men det har kommit mer och mer. Vi har också The White Stripes med Jack White på sång och gitarr och Meg White på trummor. Och vi har The Black Keys.
Har din trummis, Jeff Alan Hale, spelat med dig länge?
Han började spela ihop med mig i Memphis för 14 år sen. Vi hade ett litet uppehåll när jag flyttade till Franklin. Men nu har han också flyttat till Franklin. Så han har varit med mig länge.
Du har din son Jody. Har du fler barn, och är du gift?
Ja, jag har en son till. Han sköter ranchen i Arkansas. Han föder upp hästar och nötboskap där. Och så har jag min dotter Michelle. Hon bor i Los Angeles och är låtskrivare plus att hon sjunger. Hon är med på min platta The Heroines. Desutom är hon fotomodell också. Alla mina tre barn är ”good people”. Min fru heter LeAnn och hon är också låtskrivare. Vi två fungerar som ett team och har gjort en hel del låtar ihop.
Men dina mest kända låtar, som Rainy Night In Georgia och de andra, de har du väl gjort själv?
Ja, det stämmer.
När började du göra låtar? Redan vid 18 års ålder, när du började spela mer professionellt?
Nej. Vid 18 års ålder höll jag på med covers på Elvis, Lightnin’ Hopkins och John Lee Hooker. När jag var 19–20 flyttade jag till Texas, och spelade på klubbar där. Jag började så smått skriva texter och melodier då. Ganska konventionella saker. Men sen bestämde jag att jag bara ville skriva om sånt som jag kände till. Sånt jag hade upplevt. Och en sån grej var ”polk salad”. Polk salad liknar spenat. Det är en släkting till den kan man säga. Den växer vilt i skogarna i det området där jag växte upp. Min mamma brukade ge sig ut att plocka den och koka den till oss barn. Vi åt ofta en massa sånt. För vi hade det inte alltid särskilt fett, ska du veta. Det skäms jag inte för att säga. Men det smakar inte illa! Så nog känner jag till polk salad, allt. Och jag kände till regniga nätter i Georgia. Jag hade stannat till där – bara jag och min gitarr – och hälsat på min syster som bodde där. Jag bodde där i själva verket i ett par månader, och det regnade rejält… Det gick inte att vara ute. Jag satt inne i huset med min gitarr och plockade på den. Och rätt som det var började en melodi leta sig fram så sakteliga, och sen kom orden.
Har du någon favorit bland dina egna sånger?
Nej, de är alla mina ”babies”. Jag har ingen älsklingsbaby!
Favoritalbum då?
Kanske Closer To The Truth. Jag gillar stilen på den. Liknar behaglig blues. Jag gillar plattan som en helhet. Alltså sångerna tillsammans, på det albumet. Den kom 1991.
Är det fortfarande så att du bara vill skriva om självupplevda saker?
Ja, absolut. Fast det måste inte vara sånt jag själv upplevt. Det kan vara andras upplevelser också. Men det måste vara autentiskt. Annars kan man inte framföra det trovärdigt, och med känsla. Det måste komma från hjärtat. Det måste ha magkänsla. Vare sig det handlar om en kärlekshistoria som gick fel, eller det handlar om en regnig natt, när du fick blues, eller vad som helst, så måste det vara något äkta. Något jag ser, känner, blir berörd av, rycks med av … Mina sinnen måste vara med.
Jag antar att du måste känna dig inspirerad när du skriver, och knappast bara bestämma dig för att ”nu ska jag skriva en sång”.
Ja, jag kan aldrig bara bestämma mig för att göra det. Det kan inte komma något ur inget. Det måste komma till mig. Ge mig en impuls. Ibland dyker en gitarrsnutt upp i huvudet på mig, och då sätter jag mig ner och arbetar med den lite grann. Och sen, kanske ett par dagar senare, kommer en ny gitarrslinga fram, och sen kanske ord börjar dyka upp. Och då är jag inne i det, då är det dags! Då går jag ner till floden med min gitarr, tänder en brasa, tar ett par kalla öl, sitter med det och ser vad som händer. Ser om något kommer ut. Annars lämnar jag det för sig själv till en annan dag.
Har du tillräckligt med tid för att komponera, tycker du? Du är inte alltför upptagen med att turnera?
Nej, jag är bara ute på turné tre månader om året. Jag kan inte vara ute mer, för jag kan inte komponera på turnéerna. Och jag måste komponera! Det måste jag slå vakt om. Det är för mig basen för allt. Själva livsnerven. Det och att sen framföra mina sånger för publiken.
Du har fått en del utmärkelser under årens lopp. Är det någon av dem du särskilt värdesätter?
Jag bryr mig faktiskt inte om utmärkelser. Och jag har aldrig åkt för att hämta någon! Men däremot är jag stolt över somliga saker. Som Brook Bentons inspelning av Rainy Night In Georgia. De skickade mig en guldplatta för den. Den är jag mycket stolt över. Och mina sånger, som Elvis sjungit in, de är jag också stolt över. Jag har fått guldskivor för dom också. Jag skrev fyra sånger för Tina Turner på hennes album Foreign Affairs. De slog stort allihop. Steamy Windows i kubik. När stora artister, som jag beundrat i åratal vill sjunga in mina sånger, det är underbart. Det värdesätter jag mer än något annat. Skivan med Lightnin’ Hopkins jag spelade in är också en höjdare. Jag har egentligen inte fått en massa utmärkelser och priser, men jag har gott om plattor på väggarna i min studio …
Din son Jody är din manager. Hur funkar det? Och spelar han något själv?
Det går alldeles utmärkt. Det är han som gjort min hemsida, för sju år sen. Vi säljer en massa skivor genom den. Han klarar det mesta. Han har gått på college, och nu håller han på och tar sin andra bachelor degree. Åtta års lärdom! Han studerar bokföring/affärsrevision och musikbranschen, och han sköter mina bokningar och säljer skivor. Han spelar inget instrument, men har ett verkligt gott öra i musikstudion. Så jag litar totalt på Jody.
Du har ditt eget skivmärke nu, Swamp Records. Berätta.
Ja, och det innebär en stor frihet för mig. Jag får bestämma själv i vilken takt jag vill spela in, och när jag vill ge ut skivorna. Förr i tiden, när jag spelade in för stora skivbolag, så var det ofta så att folk hörde talas om att jag hade spelat in plattor, och blev upphetsade och lyckliga över det, men efter ett års väntan hade skivbolagen fortfarande inte gett ut dem! Sån frustration slipper jag nu. Och nu är det ingen som hänger över axeln på mig och kommer med direktiv om det eller detta. Eller sätter deadlines. Jag har stor frihet i mitt liv. Det värdesätter jag oerhört mycket. Frihet är bland det viktigaste för mig.
På din hemsida står det att du är en ”self-proclaimed lone wolf” (en självutnämnd ensamvarg). Förklara!
Tja, jag vet inte riktigt. Jag är ensam ofta. Men det är inte för att jag vill vara ensam. Det bara blir så av någon anledning. När jag är ute på vägarna och turnerar, så är Jeff och Jody med, och vi äter en massa mat ihop, men sen när vi är tillbaka på hotellet, så blir jag ofta för mig själv. Jag är på mitt rum, eller går ut på promenader. Idag har jag t.ex. varit på en lång promenad här i Mönsterås. Ensam. Och när jag är hemma brukar jag fiska, och då är jag också för mig själv. Eller när jag är ute och rider på min häst. Det är inte så att jag tycker om att vara ensam, men när jag ger mig iväg för att göra något, så är det sällan det passar för någon att följa med. Jag ger mig ofta iväg till skogen. Det är därifrån uttrycket ensamvarg kommer ifrån, du vet. Och när jag komponerar brukar jag som sagt sitta vid floden vid en brasa och då är jag alltid ensam. Jag har indianblod i mig. Jag är halvt cherokee. Det kanske är därför. Jag behöver vara där ute i naturen, bland alla ljud.
Och när jag är på scen, så är jag ju också rätt ensam. Det är bara Jeff med mig där, och han håller till bakom mig. Så det är jag mot publiken.
Du har ett mycket speciellt gitarraxelband. Ett ormskinn, där ormhuvudet och allt är med! Vad är det för orm och har du dödat den själv?
Det är en skallerorm. Nej, jag har inte dödat den själv. Några grabbar gav den till mig. Du ska få höra vad som hände en gång när jag skulle turnera i Australien och hade med mig gitarren: De fick spatt i tullen när de såg den i gitarrfodralet, och kastade sig över den. Någon fick fatt i ett tillhygge och slog till ormen i huvudet, så att tänderna krossades. Jag sa till dem att det bara var mitt gitarrband. Men de fortsatte att vara uppjagade och chockade och lät mig inte passera. Jag sa att det inte var jag som dödat ormen. Till slut fick jag gå. När jag kom tillbaka letade jag upp en vän i New Mexico. En spansk mexikan. Han sa: jag ska fixa din orms tänder. Han satte dit två guldtänder i stället. 18 karat guld! Så nu är han en skallerorm med guldtänder.
Jag tycker du har en sensuell stil på scen. Har du någon synpunkt på det? Är det något du medvetet strävar efter? Är du en sensuell man?
Jag har alltid riktat mig framför allt till kvinnor. Många av mina sånger vänder sig direkt till dem. Alla gör det inte – de är manssånger. Men de flesta är gjorda med tanke på kvinnor. Jag sjunger mycket hellre till kvinnor än till män i publiken. Jag är ju man – jag har ett naturligt intresse för kvinnor. Och jag kan kommunicera med dem på sätt som jag inte kan med män. Det kan vara något coolt jag lagt märke till hos en flicka eller kvinna. Det kan gälla min hustru. Något tilldragande eller kanske känslobetonat. Eller det kan handla om relationen mellan en man och en kvinna. Allt sånt poppar upp i mina sånger. Och jag kan ge det lite extra accent med min gitarr, eller på annat vis åstadkomma suggestiva saker runt mina ord i sångerna. Ja, jag tror du fångade det rätt bra i din beskrivning med just ordet sensuell. Jag gillar det ordet.
På din fråga om jag är en sensuell man, så är det nog så. Jag hoppas det i alla fall. Jag vill vara det.
Diskografi och annan info finns på Tony Joe Whites hemsida: www.tonyjoewhite.com
Text och foto:Birgitta Larsson / Jefferson #146
This page and all contents are © 1996-2005 by Jefferson, Sweden.
Site maintained & designed by Jefferson
