Norrtäljes bluesfestivaler är long gone (åtminstone t v), men lokalföreningen lever och anordnade en väldigt trevlig afton i slutet av maj. ”Piren” verkar vara perfekt för blueskonserter. Dock var det en kylig kväll, så alla aktiviteter hölls inomhus och den fina terrassen med havsutsikt låg öde. Kanske var Norrtäljeborna lite svältfödda på live blues också, för lokalen var välfylld. Och knappt hann hemmafavoriterna Blue Comets börja spela innan dansgolvet svämmade över. Entusiasmen gick att ta på när Leif Williamson, Danne Hammarlund och bandet gasade på. Jag hade ohejdat roligt att titta på dansyran; speciellt ett par som nyss firat guldbröllop kunde gott ha varit tävlingsdansare. Mot slutet av kvällen var t o m jag uppe på golvet en sväng.
De Blå Flammorna är Greger på vo/hca/gtr, Fredrik von Werder keys, Tomi Leino gtr, Lars Näsman bas, Marcus Andersson trummor. De hade redan avverkat några spelningar på en turné med Tad Robinson. Greger har utvecklat sitt gitarrspel och kör väl ungefär lika mycket med ”guran” som med munspelet. Ja, han matchar Tomi väl, samtidigt som de kompletterar varann, när Greg spelar i Sven Zetterbergs anda.
Tad Robinson är en rutinerad sångare och munspelare baserad i Chicago, med en rad album på Severn och Delmark bakom sig. Han tilltalar mig med sin dragning åt soul och soulblues. Det blir en del soulcovers, men det mesta han gör har han skrivit själv, t ex den sugande bluesen ”Real Street”. Medan ”Back to Chicago” är blå soulblues av högsta klass, med ypperlig sång som av en McKinley Mitchell. O.V. Wrights ”That´s how strong my love is” var ”blue-eyed soul” av högsta klass. Förstås fick han förstklassig backning av the Flames. En grymt bra blues- och soulafton. Behövde komma med sista bussen mot Stockholm, så jag missade slutet, men vid Tidaholms Bluesfestival avslutade de med tre munspel (Tad, Greger, Tomi), vilket var häftigt värre. Jag hoppas de gjorde det i Norrtälje också.
Text och bild: Tommy Löfgren
