Kristin Amparo med band
Bas Barkarby 18 oktober
Stockholms Jazzfestival var inte bara koncentrerad till spelställen i innerstaden. Två ”förorter” där spelningar arrangerades var Barkarby och Hägerstensåsen.
På Bas Barkarby fanns Kristin Amparo med trion Carl Bagge på wurlitzer, Martin Höper bas och Chris Montgomery trummor. Kristin knockar oss direkt med en känslig och stundtals fjäderlätt version av Nina Simones ”Wild is the wind”. Den vokala insatsen är på topp, hon har oss i sitt grepp direkt. Att hon fixar blues visar hon i Bobby ”Blue” Blands ”Two steps from the blues”. Sång på svenska blir det i Georg Riedel-hyllningen “Fri som en fågel” och lite hjälp från oss i Ella Fitzgeralds ”A-tisket, a-tasket”. Mer Nina Simone blir det då hon lyckas få liv i annars lite utslitna ”My baby just cares for me”. Några egna låtar framförs också, mycket stark text i en låt hon skrev efter att ha jobbat med SOS Barnbyar i Sydafrika och upplevt barnens usla levnadsvillkor. I egna extranumret blir det reggaetakter.
Det ges flitigt med soloutrymme till musikerna, främst Carl Bagge med även Martin Höper och Chris Montgomery levererar solon som är mer extra än bara ordinära solon. Sedan är ju Kristins röst ett soloinstrument i sig. En riktigt bra fredagskväll i Barkarby.
4-Fusion med Wadenius-Schultz-Lindberg-Montgomery
Hägerstensåsens Medborgarhus 20 oktober
En kvartett som från början träffades och jammade när tillfälle gavs men som Jojje Wadenius berättar nu är en existerande grupp. Tre fjärdelar av besättningen går som trio under namnet Organ Hangout, dvs Leo Lindberg keys, Max Schultz gitarr och Chris Montgomery trummor. Chris hör vi nu i en helt annan stil än då han fanns bakom Kristin Amparo i Barkarby två dagar tidigare. Några vispar såg jag inte till, utan nu var det stockar och tyngre i funkigt, fusion, jazzigt och även lite blues men hela tiden dynamiskt och lyhört. Sannolikt en av landets vassaste trummisar nu.
Det är fyra supermusiker som finns på scenen, alla är att betrakta som virtuoser på sitt instrument. Jojje och Max delar solon med varandra och det blir varierat då de stilmässigt och vad gäller sound skiljer sig åt, Jojje med en betydligt rundare ton i sin Yamahagitarr än Max vassare ton. Vilka gitarrister! Leo Lindberg avverkar det ena solot efter det andra som får en att häpna. Vi får också prov på Jojjes scatsång vid några tillfällen, bland annat görs hela ”Maiden voyage” med scatsolo, en låt av Herbie Hancock som han gjorde redan 1972 på Blood, Sweat & Tears LP:n ”New Blood”.
Konserten är på nästan två timmar men jag uppskattar att antalet låtar är 10 stycken, låtar på mellan 10 och 15 minuter med andra ord. När McCoy Turners ”Atlantis” görs som sista låt uppfattar jag det som att Jojje inte vill sluta och jag ser både Max och Chris le stort då han ger sig på ännu en vända. Både de på scenen och vi i stolarna trivdes. Ovationerna efter att extranumret avslutats är högljudda i den välfyllda lokalen.
Vilket bra drag att lägga delar av festivalen utanför Tjockhult.
Bo Majling, text och foto
