STOCKHOLM JAZZ FESTIVAL
THE SPEL
Stampen, 18 oktober
STAPLES JR SINGERS
Maxim, 18 oktober
Under 10 intensiva dagar i oktober är det jazzen som regerar i Stockholm. Lite blues, gospel och afro finns med i det digra utbudet också.
The Spel är Little Gunnar, Surjo Benigh och Björn Viitanen. Efter många eftermiddagar och kvällar på Stampen har de limmat ihop sig till en… ja, tajt som en pitepalt, kanske. Gunnar sjunger både med sin naturliga röst och en high pitch soulröst. Surjo kan väl jämföras med The Meters basist George Porter. Björn är… ja, tung på trummorna i trions funk/rock/blues-mix. Som gäster denna eftermiddag hade de bland andra Knut Reiersrud (ett cirka 20 minuters jam på ”Cissy strut”), som kvällen innan haft en solokonsert inom jazzfestivalen, gitarrstjärnskottet Edvin Öström (Blue Benders) och dynamitsångpaketet Clarisse Muvemba. Och visst var det spikat på Stampen.
Jag är allmänt kluven inför gospelkonserter och i synnerhet var jag det efter Staples Jr Singers. Det var första gången jag såg denna tajta grupp av familjemedlemmar från Aberdeen, Mississippi, och hade bara hört enstaka låtar på nätet. Familjen gjorde en LP 1975, som de sålde själva. Den blev med tiden ett samlarobjekt och för några år sedan hörde David Byrne i Talking Heads skivan, så 2022 återutgavs albumet på Luaka Bop. Det resulterade i turnéer och en CD spelades in 2023.
Gruppen har en helt egenartad repertoar, och det var nog problemet för mig. Under nästan exakt på minuten en timme avverkade de 6-7 vagt sammanlänkade one chord vamps. Det blev enahanda efter ett tag. Jag har absolut inget att klaga över energin i framförandet; de jobbade hårt för att få publiken med sig. Vilket gick sådär – åtminstone till nån halvtimme in när vi uppmanades resa på oss. Då blev det mer liv i salongen förstås. Därför kändes det snopet när efter ytterligare en kvart jag fick känslan att konserten höll på att ta slut. Leadsångaren, patriarken, började upprepa ”I gotta get out of here” gång på gång. Tillika vinkade hans syster farväl till oss och lämnade scenen. Sedan fortsatte ledaren cirka 10 minuter med att elda på oss, samtidigt som han fortsatte med sitt ”I gotta get out of here”. Det gjorde han också, men blev inklappad, och så blev det 5 minuter till av samma. En timme är snålt, men de tre syskonen är bra upp i åren, och man kan förstå om orken tryter. För övrigt var det inte så mycket ”Praise the Lord” utan mer ”I love you!”. Amen! för det.
