I nr 221 intervjuas företrädare för bluesföreningen Blå Kaktus. Ett besök i Norrköping i september sammanföll lämpligt nog med den årliga kulturnatten i dagarna två. Kommunen sponsrar varför fri entré. Kulturnatt (läs kväll) betyder mycket folk som kommer och går och stundtals var det tämligen fullt i lokalen, som tar ca 300 sittande och stående. Härlig stämning, och även om all musik inte appellerade till mig, så blev man hela tiden underhållen av entusiastiska spelglada musiker.
Samtliga band var lokala (Finspång inräknat) och som stockholmare öppnades mina ögon för att det finns en oherrans massa bluesmusiker och dito band i Norrköping med omnejd. Som f d Jeffersonredaktör minns jag vagt två bröder Kåge på 70/80-talet, och idag har vi ju ”SkankyFred” Karlsson. Skulle jag satt en rubrik hade det nog blivit ”Funky retro Norrköping”. Frapperande vad dessa kvällar dominerades av musicerande herrar medelålders plus med ganska så daterade koncept av blues och rockblues. Men publiken var mer blandad. Vart jag vände mig var det glada kvinnor; unga (flera), medelålders (många), medelålders plus (många många). Bristen på ungdomar och kvinnor uppe på scenen var dock påtaglig. Bara ett enda ungdomligt band (elevbandet) och ett enda (OrkesThergruppen) med kvinnligt deltagande (båda Crescendo-band) – nja, där får man hoppas på bättring.
Nu skärskådar vi inte alla dessa band, men måste ge en eloge till Greyhound Blues´ trummis, som förstått att man inte måste banka skiten ur trummorna för att det ska svänga. Och det där med rockblues – när ett band som får förbli anonymt spelar sin andra låt, tänker jag att detta band kommer inte att spela en enda slowblues – och visst, det stämde. Men jag hade kommit för att ha kul, och det fick jag. Stort grattis till Crescendo, som fyller 65 i år! Och till Blå Kaktus som i Bluespodden röstades fram till bästa bluesförening i Sverige. Ett band, Boogie Leg, firade 25 år och har avslutat merparten av alla 22 år av Kulturnatt. De får bidra till en anekdot: En låt de körde igång, tänkte jag att nu blir det ”Big legged woman”. När Johan Wigge började sjunga blev det dock Little Miltons ”That´s what love will make you do”. Tänkte jag ska tipsa Wigge om Israel Tolberts klassiker ”Big legged woman”. Behövdes inte – en halvtimme senare kom låten!
