Foto: Erik Lindahl Haag 1979
Legendary Drummer, Singer and Harmonica Player
På Reykjavik Blues Festival träffade vi Willie ”Big Eyes” Smith, den trogna följeslagaren till Pinetop Perkins. Båda ”gubbarna” spelade separata konserter med Blue Ice Band. 96-årige Pinetop spelade med förbluffande kraft i nävarna. Humoristiska ”Big Eyes” framförde sin konsert med ungdomlig entusiasm och attityd. Yours Truly var där med Deitra Farr & Nordic All Stars Blues Band. Deitra och de två gentlemännen kände varandra väl sedan förr, så kontakten var omedelbar.
Pinetop var för trög för att intervjua utan noggranna förberedelser. Allt han sa var: “My name is Willie Perkins, too old to take care of women, no more”. Signaturgesten var tummen upp och det är inte så mycket att skriva om. Willie däremot var intresserad, så han bjöd in oss på sitt rum. Medan Pinetop tog en tupplur på sitt rum startades intervjun, assisterad av min fru Deitra Farr. Jag ställde frågorna och Deitra fick svaren. Det kändes bra så, för då kunde han snacka ganska öppet och ogenerat.
Damerna först, så Deitra ställde första frågan.
DF – Jag har hört talas om dig som bluesmannen som alltid hade maten med sig. Kokade du den hemma, innan du drog till ett gig?
– Jag brukade göra det på 70-talet, kanske redan på sena 60-talet. Jag tog med mig sardiner, burkar med skinkbönor, du vet de där med lite kryddor i. Vi brukade starta våra resor väldigt tidigt på morgonen. Innan vi drog, kokade jag något kilo kycklingvingar. När vi var färdiga på jobbet var ofta allting stängt, så det fanns inget att äta. Med tiden upptäckte de andra i bandet det där. De satt på golvet i mitt rum och väntade på att jag skulle ta fram matsäcken ur portföljen. Det blev en vana, så matpackningen blev större och större. Jag hade nästan inte plats för kläderna mer. Jag utökade verksamheten med att ta med mig proviant för bilresornas transportsträckor. I sydstaterna på den tiden var det inte alltid lätt att bara stoppa vid en vägkrog. För det mesta kom vi inte in där, inte ens på toaletterna. Några långtradarfik släppte in oss, kanske också några Shellstationer lät oss få låna toaletten. De hade parkeringsplatser med kapacitet för bussar och stora fordon, så chansen var större där. Annars var det bara att stoppa någonstans vid vägkanten. Vi lärde oss det där och jag hade alltid med mig en skokartong full med mat.
DF – Det var just det jag ville fråga om. Din son Kenny brukade berätta om pappa som alltid hade det som kallades ”Nic Nacs”.
– Just precis, det var en typisk beskrivning av en ”Nic Nac” som jag just gjorde. Även när vi tog tåget var 50–60 cent för en macka i resturangvagnen en massa pengar på den tiden. Det skulle ju kokas också, så jag hade vatten, små kastruller och spritkök med mig. Det kallades för ”Slop Bowl”. Då hade jag också trummorna med mig, så det var mycket att släpa på.
DF – Det behövs inte nu förtiden, så du reser lättare nu.
– Travelling light, light and compact. Ha, ha, ha. För ett par år sedan reste jag runt med Bob Margolin. Allt jag behövde var min trumpinnar och en tandborste. Ville jag byta kläder var det bara att handla nya, var jag än befann mig.
KP – Inga egna cymbaler alltså? Trummisar brukar vilja ha det.
– Nej, bara om jag behöver. Jag bär ingenting med mig mera, jag använder det som finns, dit jag kommer. Enda kravet jag har är att det ska vara trätrummor. De brukar alltid fråga vad slags trummor jag vill ha. ”I don’t care, bara de är av trä”! Ha, ha, ha!
KP – Du är kanske mest känd som Muddy Waters trumslagare. När började du spela med honom i hans band?
– Någon kanske säger 1960, jag kalkylerar med 1961. Hur som helst var det på tidiga 60-talet. Det var just efter att den stora Newport jazz-festivalen hade stängt, där jag hade spelat tidigare. Jag är ganska säker på att det var 1961. Tidigt det året.
KP – Han hade hållt igång många år innan du kom in. Var det något speciellt som kvalificerade dig?
– Du kanske har hört talas om Muddys söndagsmatinéer på Smitty’s Corner, på den tiden. Killen som var Muddys roddare då, brukade vara barnvakt för mig, hemma i Arkansas. Det var för hett för mig att gå ut på fälten, så han fanns i huset. Han var kanske 18 år och den äldste som var hemma och brukade passa mig, medan alla andra var ute på fälten. Jag minns inte vad han hette, men vi kallade honom för ”Killer”. På matinéerna var det inga problem för oss yngre musiker att få komma in på syltan. Jag kom in och spelade med Red Devils Trio, som på den tiden bara jammade offentligt. Muddy hörde det och gillade mig. Jag visste inte om det, men ”Killer” var där och berättade för Muddy att han som min före detta barnvakt redan kände mig. Ett par veckor senare kom Muddy hem till oss och Francey Clay [Francis Clay]var också med, på väg till sin systers begravning. Jag var på jobb just då, kom inte hem förrän fyra–femtiden på kvällen, men Muddy hade lämnat ett meddelande att jag skulle ringa honom om jag ville spela ett gig kommande torsdag. Jag ställde upp, men var med på något annat på onsdagskvällen. B.B. King var på Regal Theater. Han kom upp och satt in med mig och Otis Spann, som då var ganska samspelade. B.B. behövde också en trummis, så han gick fram till Muddy på Smitty’s och började snacka om mig. Jag vet inte exakt vad Muddy sa, men något liknande: ”Don’t fuck with him Motherfucker, that’s my man”! B.B. tog honom på allvar och i stället skaffade han Sonny Freeman bakom trummorna. Så jag började spela med Muddy och väldigt fort kom vi igång med inspelningar. Det här hände på sommaren 1957, och 1958 kom min första skiva med Muddy ut: A Tribute To Big Bill (Broonzy). Så, resten från och med det blev historia. Men redan då spelade jag munspel, samtidigt som jag var trummis i Red Devil Trio på fredag–lördag–söndag. Men jag var alltid ute efter extra gigs på övriga dagar och munspel var mitt allra första instrument.
KP – Spelar du gitarr också?
– Nej, jag kan inte spela gitarr, även om jag har prövat lite. När jag började komma igång lite grann, blev mina Fender sålda eller bara försvann. Så, det var inte min grej.
KP – Men du var väl ganska erfaren på andra sätt, redan när du började med Muddy?
– Om du kallar det för erfarenhet, okej. Jag kunde musiken för jag studerade alla som kom i närheten. Men det som verkligen fick in mig i musikens värld, var det som hände hemma på verandan. Jag var nog inte äldre än fem år gammal. Min farbror hade en sådan där gammal trattgrammofon. Han brukade sitta uppe och spela Robert Johnson, Tampa Red, Memphis Minnie och alla de andra. Jag ville alltid vara med, för det var kul att kolla in det där lilla stiftet snurra runt. Jag trivdes och hade det skitkul.Även om jag var så liten älskade jag just den musiken. Senare har de berättat för mig att jag brukade samla på gamla grytlock. Och jag minns den där gamla hembränningsapparaten, med en liten skalle på, som man kunde snurra runt. Jag bestämde mig för att skaffa mig en sådan, stack ett strå i munnen och låtsades vara blåsare. Senare skaffade jag mig några hinkar, skar till några stickor och bara slog som på trummor. Men det var egentligen inte det jag gillade bäst och jag var inte särskilt intresserad av munspel heller. Nu var jag ungefär i puberteten och jag ville bli som Louis Jordan, som var populär då. Det var det jag ville, verkligen blåsa saxofon och spela piano. Men där jag bodde, nere i Arkansas, fanns det inga som helst möjligheter för mig att få tag på allt det där. När jag blev stor nog att gå ut på fälten, var mina drömmar och maten allt jag brydde mig om. Dagdrömmar som förde mig bort däifrån. En gång när jag var med min farbror och plockade bomull, bara ställde jag mig helt raklång och bara såg mig omkring. Jag hade mina dagrömmar om att bli något bra till slut, någon annanstans. ”Kom igen grabben”! Jag bara såg på honom: ”Vet du vad? Jag kom inte till världen och blev skapad för att göra det här”. Ha, ha, ha. ”Vad ska du hitta på då grabben? Du kan ju ingenting”. ”Om andra kan göra något annat, så kan även jag det”!
KP – Du kanske drömde om Chicago, redan då?
– Jag kom till Chicago första gången 1945, då jag och mormor besökte min mamma i två veckor. Jag älskade det! Senare, då min morfar dog 1947, fick jag ytterligare två veckor i staden. På den den tiden hade TV just kommit ut till hemmen. Damen som vi bodde hos, på samma våning, hade barnbarn. Vi lekte och såg på en liten TV-apparat hela dagen. Efter dessa två nya veckor reste jag hem igen. Men jag kunde aldrig glömma Chicago. När jag var 17 år skulle jag resa upp igen för ytterligare fjorton dagar, ensam den här gången. De två veckorna blev till 55 år! Ha, ha, ha. Resten är historia.
KP – Det är en detalj som jag vill få bekräftad. Buddy Guy påstod att Muddy brukade ge honom och Junior örfilar, om de verkade blyga och inte uppförde sig som proffs. Klappade han till dig också?
– Nej. Jag tror att det där är nog påhittat. Det är jag ganska säker på. Om jag inte tar fel, så kom Buddy till Chicago 1955, tror jag. Det var nog första gången jag träffade honom, för han flackade runt omkring, från plats till plats. När jag spelade med Red Devils Trio brukade han komma fram och viska saker och ting. Han har glömt det, säger han, men jag vet att han inte har glömt något. Han var på gång då, spelade som B.B. King för fulla hus. Han fick igång sina affärer och nästa gång jag träffade och började känna honom bättre, spelade han med Junior Wells.
KP – Hur många år spelade du i Muddys band, ungefär?
– Man måste lägga ihop alla gånger, för jag lade av ibland i kortare perioder. Jag började 1961 och höll på tills jag slutade igen 1964. Jag blev tvungen att lämna bandet, för nu var jag familjeförsörjare. Pengarna jag tjänade på musik då, var nästan lika billiga som pengar i sydstaterna. Ha, ha, ha. Jag började köra taxi och plötsligt tjänade jag mera pengar än jag någonsin hade sett. Jag var ingen vanlig taxichaufför, som bara väntade på kunder och körde dem runt kvarteret. Jag ville få dem in och ut fortast möjligt. Långturerna då, till exempel från centrum till O’Hare-flygplatsen kostade bara sex dollar. Det gillade jag inte, för turen tar 20 minuter. Men om jag körde hårt i centrum och flaggade in kunder i mitt tempo och fick dem in och ut, överallt runt i centrum, tjänade jag in dubbelt så mycket. Jag var inte den som ville köra flygtransporter sju gånger om dagen, men ibland blev jag tvungen till det. Så mina ettriga småturer gav mig mer pengar än jag någonsin hade sett. Och jag gjorde av med en massa också. Jag tjänade och slösade. Det mesta gick till familjen och hushållning, men resten hade jag kul för ute på stan.
DF – Hur länge höll du på med det?
Som sagt, jag lämnade Muddy 1964 och när jag gjorde comeback körde jag fortfarande taxi. Det var 1968 jag började spela med Muddy igen. Jag slutade aldrig mer, inte förrän hela bandet rasade ihop. Betalningen hade börjat fungera acceptabelt. Första perioden spelade vi bara på svarta klubbar, svart hit och dit, med Muddy. Det började förändras till det bättre när vi spelade för vit publik. Folket hade fått upp ögonen för blues i centrum och de vita stadsdelarna i Chicago. Det började ordna sig, vi var inte längre som de gamla killarna i de gamla skolorna. De som plockade upp pengarna som föll på golvet. Så, jag stannade med Muddy till april–maj 1980. Sedan blev jag tillgänglig för andra band.
KP – För exempel, vilka då?
Jag spelade lite grann med några andra. Jag minns några gig med Magic Sam och Shakey Jake. Sedan startade vi The Legendary Blues Band med Pinetop Perkins, Calvin “Fuzz” Jones, Jerry Portnoy och mig. Vi hade Luther “Guitar Jr.” Johnson på gitarr ett tag. Men han föll in i sina egotripper för ofta. Han ville inte vara med oss, om vi inte tog in Louis Myers, som också hade sina sidor. Jerry fattade ingenting, men ”Fuzz” och jag förstod oss på honom. Pinetop brydde sig inte, han var bara neutral. Vi brydde oss inte om alla nycker och finter. Vi lät honom hålla på och snacka. En gång när vi alla satt i bilen, kom han med: ”Jag skämmer ut mig själv för att spela med er”. Ha, ha, ha! Både ”Fuzz” och jag tjänade runt 100.000 dollar det året. Men han skämde ut sig, sa han.
KP – Nu menar du tidigt på 80-talet, då alla utomlandsjobb kom?
– Efter att vi hade slutat med Muddy höll vi upp i högst ett par månader. Sedan var vi i gång igen och såg oss aldrig om, har aldrig gjort det. Vi hade redan börjat resa utomlands med Muddy ganska ofta. Jag trodde att jag redan hade varit här på Island, men jag tog nog fel. Men vi hade varit överallt, till och med bakom ”järnridån”.
KP – I någon tidnings programsida om festivalen står det att du spelade med både Bob Dylan och The Rolling Stones. Stämmer det?
– Nej, det är en lögn. Vi turnerade lite tillsammans, men det var troligen Sam Lay som spelade med Dylan. Jag spelade aldrig med Rolling Stones, men där Muddy spelade, brukade de dyka upp. Vi jammade lite och de kom till Chicago för att ha lite kul.
KP – Du har jobbat länge med Pinetop. Det ser ut som han inte vill resa någonstans utan dig?
– Pinetop och jag känner varandra mycket bra och sedan ganska länge. När vi började komma till Europa var jag hans kompis. Han kunde inte räkna eller hantera pengarna, så jag hjälpte honom med det. Jag förklarade hur mycket han hade gjort av med, hur mycket saker och ting kostade. Och, framförallt, skydda honom från att bli utnyttjad eller lurad av många. Det började redan då vi spelade med Muddy i tolv år och det bara fortsatte så.
KP – Det verkar som om du aldrig vill sluta.
– Nej, jag tänker inte sluta. Enda gången jag slutar blir när jag lägger mig ned. Jag vill inte ramla ihop, jag lägger mig bara. Det har varit min livstil. Om jag blir försenad till middagen före giget är det kanske någon som stänger restaurangen. Jag hävdar att jag är berättigad att leva livet som jag vill. Och när tiden är inne går jag lugnt och lägger mig och vaknar inte mer. Det är min dröm, så skönt som möjligt.
KP – Det här är kanske första gången på Island för dig?
– Ärligt talat så vet jag inte, men det verkar så. Folk snackar om det, men jag svarar att om Muddy var här, så var jag också med. Men troligen inte. Jag trivs med nya platser, brukar vandra runt i timmar och kolla in. Jag är fascinerad över hur den här ön skapades. Och fortfarande formar sig. Värmen kommer från varma källor under marken, så det måste finnas varma källor med eld i närheten. Det känns spännande att vara här, inte bara som musiker, som turist också.
KP – Får jag fråga dig Willie. Är det någon skillnad för dig att uppträda som sångare och munspelare, jämfört med att spela trummor med något band? Vilket gillar du bäst?
– Jag gillar båda delarna, men jag gör jobbet beroende på hur jag blir bokad. Trummorna slår jag bäst med mina egna kvalificerade musiker. Jag gillar att sjunga med det här bandet Blue Ice Band. Det är ett bra band, men om jag skulle spela trummor hade jag gjort det på mitt vis. Om jag spelar trummor och om någon spelar fel, slår jag dövörat till och bara fortsätter för mig själv, som jag känner att det borde låta. Jag sjunger bäst med mina egna musiker, det kan inte förnekas. Men jag ville aldrig bli någon sångare, men blev mer eller mindre tvungen till det. Skulle jag uppträda som munspelare måste jag sjunga också, annars har låten inget innehåll. När jag började spela munspel ville jag inte sjunga, bara spela. Jag blev van med kombinationen, känner mig hemma på något vis. Det är inte så ansträngande längre. Och jag vet att ibland gör jag det bättre än andra.
KP – Har du något register på hur många inspelningar du var med på?
– Min manager Pat Morgan gick in på internet och fick fram en massa fakta. Vet inte hur hon klarade av det. För ett par år sedan berättade hon att det fanns lite mer än 200 inspelningar med mig. Jag kunde inte förvänta mig det. Många av dem som jag spelade in med gjorde inget väsen av sig. Om de inte släppte ut sina skivor, om jag inte såg eller hörde något om dem, så tänkte jag inte mer på det. Jag har spelat in med så många som jag inte ens minns namnen på mera.
KP – Men du har väl ganska många skivor med ditt namn på?
– Vi gjorde en hel del med Legendary Blues Band, men jag vet inte om mitt namn sticker fram där, alla gånger? Det finns några under bara mitt namn, andra med hela bandet. Vi gjorde alltid som vi ville och det blev hur som helst. Men av det som Pat hittade var det flera som jag kände till. Till slut tog jag allt på mitt eget ansvar. Jag började göra egna saker i Atlanta, Georgia för Ichiban Records. Jag tror jag gjorde sju skivor där borta.
KP – Vad heter din senaste cd, den du pushar för nu?
– Jag har en egen cd som min son Kenny Smith hjälpte mig med. Den heter Born In Arkansas och vi bestämde oss för att göra allt själva. Hans blivande fru är fotograf och står för illustrationsmaterialet. Kenny mixar spåren, tillsammans med studioägaren. Jag kan inte komma på vad han heter. Jag höll på med ett par andra inspelningar med en tysk munspelare. En annan kompis till Kenny pressade cd:n så jag fick den väldigt billigt. Kenny spelar trummor, Billy Flynn, som också var med i Legendary Blues Band, spelar sologitarr med Barrelhouse Chuck på piano. Min fasta gitarrist Little Frank Krakowski är med på några spår och Bob Stroger spelar bas. Nu finns det planer på en ny produktion med Pinetop.
KP – Hur känns det att ha din son Kenny i dina fotspår?
– Det känns bra! Som om jag har lyckats med något. En uppgift som jag har fullföljt. Han har skaffat sig en solid position i bluesvärlden och spelar mycket. Jag satte mig ned och lärde honom de gyllene reglerna. Och han började redan ungefär i fyraårsåldern. Nu kan han allt om branschen och har lärt sig lojalitet och bestämdhet. Det finns en massa fördelar, som också kan leda till nackdelar. Det är många av de nya uppkomlingarna som tror att de är något, efter några större gig. Det är mycket som lockar och de blir ofta utbrända efter ett tag. Man spelar hellre ärligt för 100 dollar, än halvdant på ett hafsigt gig för 500 dollar. Det varar längre om man vet vad man går för och var man tillhör.
KP – Var det andra i din familj som spelade när du var liten?
– Nej, inte professionellt. De brukade sitta på verandan med några 78-varvare, blandade något i vattnet och förde diverse oljud. Ha, ha, ha! Det var den sortens musiker som jag hade. Kanske någon kom förbi med en gitarr, eller ett munspel. På den tiden fick man ett munspel för 50 cent. Det här var utanför Helena, Arkansas och på landet var det inte så många som kunde spela så bra. Men vi hade kul och kunde lyssna på de rätta skivorna.
KP – Hur fick du öknamnet ”Big Eyes”?
– Alla vill veta det! Okej, det är ganska enkelt. Vi var på scenen och det var kanske 800 i publiken, på ett jättestort ställe. När det var dags att presentera de som spelade i bandet brukade Muddy gå runt och introducera respektive medlemmar. Jag var för det mesta den sista som blev presenterad, för jag hade varit med så länge. PeeWee Madison dog nyligen, fick jag just veta. Men, när det var dags att introducera mig, blev det bara Willie Smith, ett mycket vanligt och anonymt namn. Alla de andra hade sina öknamn. Den gången stod han och bara såg på mig, längst bak på scenen. Folk applåderade och han sa: ”Motherfucker, I gotta call you something”! Ha, ha, ha. Han stirrade upp i taket och det bara kom: “Ladies and gentlemen, Willie “Big Eyes” Smith! Han brukade ofta kalla mig för ”Big Eyes”, av någon orsak. För han klagade ofta på att vad han än pratade om, så hade jag sett det. För det mesta såg jag ingenting, men när han ville ha min uppmärksamhet hade jag sett och förstått allt, påstod jag. Kenny kallar sig själv för ”Beedy Eyes”. Vi brukade gå omkring, jag före och han efter, då jag hörde där bak: ”Hey, Big Eye”. Jag bara fortsatte att gå och låtsades att jag inte hörde någonting. Han bara fortsatte och till slut fick det fäste, det namnet. Jag gillade det inte i början, men nu hade jag ett identitesmärke, så det fick duga. Jag har fått mitt eget varumärke.
KP – Sista frågan, för att avsluta. Om du ser tillbaka på din långa karriär, är det något som du vill kalla för höjdpunkten?
– Jag är fortfarande på det stadiet. Jag ser inte något speciellt spännande med att vara musiker, jag tar det som ett jobb, som jag älskar. Varje gång jag äntrar scenen är en höjdpunkt. Det spelar ingen roll vem jag är med, det kan vara vem som helst. Min stora idol var Ray Charles och hade jag fått spela med honom, hade inte heller det varit särskilt annorlunda. Jag bara spelar och känner spänningen av att se publiken. Det finns inget gig som överträffar något annat. En gång spelade vi i Vita Huset, för president Jimmy Carter. Det kunde ha varit väldigt spännande, men det blev bara en vanlig spelning för mig. Han kom upp på scenen och skakade hand med oss musiker. Vi såg på varandra, han gratulerade mig, men jag behöll mina tankar för mig själv. Jag kunde ju ha tänkt; att här uppe var jag äntligen. En liten boy som kom från bomullsfälten upp till Vita Huset. Jag såg på honom och tänkte, jag beundrar ditt jobb. Men jag såg på honom på samma sätt som jag ser på vem som helst. ”Jag beundrar dig för jobbet du fick, jag skulle aldrig kunna få det”. Det hade nog varit annorlunda om det var Barrack Obama som stod där. Då hade jag kanske reagerat starkare. Men jag kan inte se in i framtiden, så jag vet inte. Jag kanske hade känt mig lite mera ärad, speciellt med en svart president som gillar blues. Och jag vet att han gör det. Jag skulle kunna snacka med honom precis som jag snackar med dig.
KP – Det är kanske just det giget du väntar på nu?
– Ja det är nog det rätta giget jag behöver. I själva verket skulle vi ha gjort det i januari, vid presidentinstallationen. Det var på gång, men de kunde inte fixa arrangemanget. Jag såg fram emot det, men tyvärr blev det inte av. Jag hade redan förutsett att det skulle komma en svart president. Efter att Mandela kunde komma upp och bli president, efter så lång tids förtryck. Jag visste ju att det måste bara hända, även hemma hos oss. Men nu ska vi inte fördjupa oss i politik. Vi är här för att spela blues och det är djupt nog! I’m getting hungry now, where’s my Nic Nac? Ha, ha, ha!
Text & foton: Krister Palais (Assistent: Deitra Farr) / Jefferson #165
