Yngström, Clas #165

skaparen av Sky High

Clas Yngström och Sky High är sedan 32 år intimt förknippade med varann. Man kan knappast nämna Clas Yngström utan att tänka på Sky High, och vice versa. 1978 bildade Clas detta band, som kommit att bli en institution i svenskt musikliv, och med gediget rykte långt utanför Sveriges gränser – inte minst i USA, där man flera gånger turnerat. En imponerande rad skivor har också släppts.

Jag kommer ihåg när nyheten snabbt spreds att ett häftigt Jimi Hendrix-inriktat band bildats i Sverige. För alla som gillade Hendrix var detta förstås en kalasnyhet. Själv hörde jag Sky High första gången på en musikfestival vid Hunneberg utanför Vänersborg 1979, och kunde konstatera att ryktet talade sant. Det lät verkligen häftigt. Clas var, och är fortfarande, Sveriges – och en av världens – främsta Hendrix-uttolkare. Men Clas har mycket annat på låtlistan. Han har spelat i en rad andra stilar, t.ex. fusion, r&b och folkmusik. Gemensamt för all hans musik är dock en blå ton i botten; han står på en fast bluesgrund. 2006 fick han artistpriset på Åmåls Bluesfest.

Clas föddes 16 december 1952 i Borlänge i Dalarna. I släkten fanns musikpåbrå: mamman sjöng i olika körer och hans mormor spelade stumfilmspiano i Falun. Pappan brukade utmärka sig på sång:

Farsan var en ökänd falsksångare, som gärna sjöng ändå. Så det fick jag lära mig att man inte behöver vara perfekt för att vara med och sjunga. De brukade släpa med mig till kyrkan på söndagarna – jag kommer från ett ställe där man gick i kyrkan på söndagarna – och när han tog ton där, vet du, då ville man ju bara försvinna. Det var ordentligt högt – fast alltid, minst 2-3 tonarter över. Men han skämdes aldrig. Det var lite skönt.

Redan innan Clas var 10 år började han så smått plonka på gitarr; först på en gammal gitarrluta, som hans mamma spelat på som ung. Men vid 10 hade han avancerat till att få en egen gitarr; en elgitarr till på köpet. Det var en ljusblå Hagström Kent, som han fick i julklapp av sin pappa.

Det var ju rätt häftigt! Fast först spelade jag bara med tummen, jag hade liksom missuppfattat det hela. Mina kusiner visade mig att man skulle använda fingrarna; jag trodde man skulle lira med tummen. Man visste ju inte så mycket.

Detta var i början av 60-talet. Musikinfluenserna för den unge Clas var många.

Först var det Elvis och Tommy, för mina äldre syskon, som var i tonåren, höll ju på med dem, och jag hängde på, särskilt vad gällde Elvis. Men så hade dom även en platta, en EP, med Little Richard – ”Tutti Frutti” – och den slog fullkomligt knock på mig. Han såg ut precis som det lät: hans stora gap med vita tänder, den vilda frissan, de rullande ögonen; och så foten, som han hade på pianot … Och så satte han igång med ”A-wop bop-a loo-bop, a-wop bam-boom …”. Och då tänkte man: Fan, det här är grejor, alltså.

Ett band, som alldeles speciellt kom att påverka Clas var den engelska instrumentalgruppen The Shadows, som bildades 1958.

Framför allt fascinerades jag av deras solo-gitarrist Hank B. Marvin. Vilken gitarrist! Och vilka låtar de körde! Den här ”Apache” till exempel, den var ju magisk. Det var så fint ljud. Jag fastnade helt på den.

Senare gillade han också band som Rolling Stones och The Who.

”I Wanna Be Your Man” med Stones var ju super häftig, med slidegitarren, och jag upplevde The Who live. Det gick inte av för hackor.

Hey Joe

Men så kom låten, som kanske mer än någon annan skulle komma att påverka Clas: Hey Joe, med Jimi Hendrix. Clas hade då hunnit bli 14 år – en synnerligen mottaglig ålder för Hendrix! – och lyssnade mycket på Radio Luxemburg.

Det var alltid någon bra låt på Radio Luxemburg. Man hade det inställt på mellanvåg, och låg på sängen och lyssnade. Det var den tidens MTV kan man säga. Plötsligt kom en säregen låt; jag hörde inte om den annonserades som ”Hey Joe” eller ”Hey Jill”, och jag fick det till helt fel historia – jag trodde det rörde sig om en uppgörelse mellan två tjejer om en man. Man hörde ju dåligt. Men det jag fastnade för var gitarrspelet, och feelingen. För mig var det en upplevelse ungefär som när man öppnar ett fönster i ett gammalt dammigt rum, och ljuset flödar in. För allt annat försvann bara. Egentligen är låten jättekonstig. Det var ju en lite mer country-betonad hit. En sån här honky tonk-låt, fast den gjordes otroligt häftigt, tyckte jag. Det var ju hans första singel också.

Clas är självlärd på gitarr. Han har aldrig gått på Kommunal musikskola eller någon annan musikutbildning, utan hela tiden lärt sig på egen hand, och Hey Joe blev inget undantag.

Jag tog ut den direkt. Redan nästa dag kunde jag spela den. Men texten var som sagt lite knepigare. Jag var i och för sig rätt duktig på engelska – engelska, musik och teckning var mina bästa ämnen i skolan – men det var ju ofta svårt att höra alla ord ordentligt på Radio Luxemburg. Det blev fasfel och andra störningar, och ibland försvann ljudet helt. Då blev man ju som tokig!

Jimi Hendrix var en överraskande annorlunda artist, och som öppnade en ny, spännande värld för Clas.

Hendrix kom med nånting helt annat än det jag varit van vid. Jag hade ju lyssnat på Eric Burdon & The Animals, The Who och dom där, och dom var ju jävligt bra, men här kom ju en svart kille och spelade ännu häftigare, och mer bluesigt. För jag hade ju börjat gilla blues rätt mycket redan då. Jag gillade Muddy Waters – jag hörde tidigt ”Still A Fool” på radion och blev såld på den –  och jag gillade Howlin’ Wolf och liknande. Men bluesen var ju samtidigt lite … det lät gammalt på något sätt. Men här kom musik, som nånstans var blues, fast modernare!

Clas ville nu förstås skaffa plattor med Hendrix.

Jag stack direkt ner till Bröderna Samulssons skivaffär i Borlänge. Det hade jag ju gjort när jag skulle beställa Muddy Waters också några år tidigare, så man visste att jag hade konstiga frågor där. Men Jimi Hendrix hade de faktiskt i sin katalog. Och så kom det en skiva, men då var det ”Purple Haze”, och den var ju ÄNNU häftigare. Den är så fantastiskt speciell. Helt i sin egen art på något sätt.

Fusion-jazz

I slutet av 60-talet och början av 70-talet kom Clas igång med olika ungdomsband, och Jimi Hendrix fanns förstås ofta på repertoaren. Men det blev inget direkt spår fram till Sky High, som han skapade 1978.

Nej, jag tröttnade på det rätt vad det var. Jag kände att jag behövde ta ett break från Hendrix. Det började kännas lite småfånigt att köra Hendrix ihop med killar i elastabyxor, och som stod och sjöng i falsett. Hendrix var ju så stor. Han hade gjort en raketkarriär; han gjorde bara 3 studioplattor och en live-platta, och allt var ju så fantastiskt bra, och så kom vi då …  Jag tappade intresset för både Hendrix och rock över huvud taget. I  stället började jag intressera mig för jazz, framför allt Miles Davis och de här lite fria grupperna kring honom, med killar som John Coltrane, John McLaughlin och Jack DeJohnette. Deras fusion-jazz kändes som en naturlig utveckling efter Hendrix. De var ju helt klart influerade av honom. Miles kollade in Hendrix live, och man kan tydligt höra att han tog väldigt intryck av Hendrix. Det är precis samma sorts frihet det rör sig om i deras musik, och den förmedlar samma starka känsla.

Så jag tycker att spåret, som dog med Hendrix, det fortsatte i alla fall i EN fåra, med Miles, och den tidiga fusion-musiken, som kom då. Den lyssnade jag mycket på. Jag bodde i Göteborg då, och man kunde ju höra en väldig massa inspirerande musik där på festivaler, och speciellt på klubben ”Jazz Artdur”; den som heter Nefertiti nu. Där satt man och kollade in alltihop. Gitarren kändes inte längre så otroligt viktig, utan mitt intresse riktades  mycket åt blåsinstrument, och piano också.

Clas började nu spela fusion-musik – en blandning av jazz, rock och latin – med olika band i Göteborg, och höll på så under flera år på 70-talet. De hade fantasifulla namn som Paraphernalia, Soffgruppen, Dovra och Västanvind. Banden spelade mycket på ”Musikforum”, och deltog allmänt i ”progg”-rörelsen. Clas blev även lite av en pappafigur under denna tid, och spelade mycket på dagis. Han umgicks också gärna med killarna i Nynningen och de andra progg-banden i Göteborg, och tyckte de spelade bra. Men deras musik var lite annorlunda: de lade mer vikt vid det vokala – vid texterna – än vad Clas gjorde. För Clas var själva musiken det centrala.

Sky High

Mot slutet av 70-talet kände han dock att tiden var mogen för en ny period med Hendrix; nu på en annan, mer avancerad nivå än tidigare. Han skapade sitt storverk: 3-mannabandet Sky High. Med Sky High har han gjort en sagolik karriär, och blivit en både erkänd och välkänd artist. Turnéerna har avlöst varann och en rad länder avverkats, både i Europa och andra världsdelar. Flera gånger har han varit i USA, såväl med bandet som solo, ibland för att spela in någon platta. 32 år har bandet hittills varat, och inget tyder på att det kommer att läggas ner i brådrasket.

Jag håller på så länge det är kul! Och så länge det finns någon anledning. Det är ju nånting som ger mycket spelningar, så vi lever till viss del på det, men samtidigt är det inte ett sånt jobb man har bara för att få in pengar. Det funkar inte så, för då blir det fel.

Sen några år nu ingår Ulf ”Rockis” Ivarsson på bas och James Bradley Jr på trummor i bandet. Medlemmarna har skiftat mycket genom åren – sammanlagt kanske uppemot 45 har kommit och gått – Clas vet inte på rak arm – men han har hela tiden varit den sammanhållande länken, som bandledare, sologitarrist och sångare. Samt inte minst kompositör: ca 160 låtar har det blivit hittills (Clas skriver först texten – som han tycker är det svåraste, för att få till en stämning – och brukar sen lätt kunna göra en melodi). Skivor har släppts på löpande band; ungefär en vartannat år.

På bandets hemsida – www.skyhighblues.com – finns diskografi och en mängd annan info för den, som är intresserad, om Clas och Sky High.

Namnet ”Sky High” tog Clas från en bootleg med Jimi Hendrix.

Jag tyckte det namnet passade bra till Jimi’s musik. Jag vill minnas att det var en live-inspelning med Jimi, Johnny Winter och en – som det lät – aspackad Jim Morrison.

Clas hade inte räknat med att Sky High skulle bli en långkörare.

Från början var det bara tänkt som en hobby-grej. Jag jobbade på Musikhögskolan i Göteborg där jag undervisade på elgitarr, och trivdes bra med det. Jag tänkte det kunde vara kul att kombinera det med lite fria spelningar, där man inte var beroende av att få in pengar för sin försörjning. Det skulle vara en kul grej bara. Och det roligaste var ju nästan att vara i replokalen; alltså att man uppnådde vissa musikaliska mål. Man behövde egentligen ingen publik! Från början var vi en sextett; gamla polare från Dalarna, som kom ner till Göteborg, och vi spelade på en klubb – ”Errols” –  där det var mest punk. Under 70-talet dominerade ju discon  – och det var ju skittråkig musik – men när vi började med Sky High hade den levande musiken precis kommit tillbaka, och skönt var ju det! Vi gjorde några spelningar, och det kom massor av folk, som gillade det där. Och vi kom med i några radioprogram också, vilket gjorde att vi fick ännu fler spelningar. Det hade blivit ett sug efter mer energisk musik, efter discon. Vår musik var ju det, liksom punken, som också började komma då. Vi spelade ofta på punkklubbar, ihop med punkband som KSMB och Ebba Grön. Och senare också Dag Vag; det var killar i vår ålder, som körde mycket reggae. Tiden var ju sådan då.

Sky High slog dock inte an lika bra på alla i denna tidiga fas:

I början var det lite besvärligt, för det var lite för hårt för folk. Alltså, det var vissa, som var insatta i det här, och de tyckte det var skitbra, men de flesta av mina jämnåriga – jag var 26 när vi startade – tyckte bättre om mer melodiska låtar, och ville ha kortare låtar; typ låtarna på ”Tio i topp”. Jag ville ju köra lite mer experimentella grejor, men då kunde man se hur folk bara sprang ut. Oj,oj! De reagerade ungefär som min morsa. Då tänkte jag: fan, vad folk är insnöade! Fast ”Hey Joe” gick ju alltid hem. Men låtar som ”Manic Depression” och ”Third Stone From The Sun” – då vart det skrämselhicka.

Genombrott

Men Sky High nådde allt större framgångar. 1980 kom första plattan, Sky High. Man gjorde hela 5 album under 80-talet. Deras stora genombrott kom med 3:e plattan, Freezin’ Hot, som innehöll den starka låten I Ain’t Beggin’. Den lanserades hårt på MTV och hamnade högt upp på många hitlistor i Europa. Året var 1985. Den är bandets kanske största hit genom tiderna. Platta nr 5, Humanizer,  blev också en succé, och har blivit Sky High’s hittills bäst säljande album. Den kom 1987.

Clas hade nu sen flera år slutat på Musikhögskolan, och hade fullt upp med bandet. Inemot 2000 live-spelningar avverkades under 80-talet. Bland annat spelade man på ”Jazz and Heritage Festival” i New Orleans, ihop med artister som BB King och Stevie Ray Vaughan. Sky High var stora.

Under 90-talet fortsatte det att rulla på, med turnéer och skivsläpp; bl.a. turnerade bandet i exotiska länder som Indien och Ecuador. Och nu på 2000-talet har man bl.a. turnerat i Japan, och i sedvanlig ordning släppt ännu fler plattor, och även ett par DVD:er; den senaste heter Live In Gothenburg (2009).

Sky High har ibland kallats ”Europes hardest working blues-rock band”. Man kunde tycka att det skulle vara slitsamt att hålla på som Clas gjort i 32 år. Men Clas ser det lite annorlunda:

Det är ju världens bästa jobb! Klart man kan bli lite trött nån gång när man är ute på turné, men samtidigt är det ju så kul att spela, så det uppväger mer än väl. Men för att behålla spelglädjen måste man förnya sig och hitta på nya saker, så man inte står och gör samma. Och det tar ju aldrig slut på vad man kan hitta på. Det finns en närmast oändlig variation. Och jag älskar improvisation. Att improvisera är nog det roligaste jag vet! Lägg därtill att jag  gillar jag all möjlig musik.

I början var Sky High ett coverband, som nästan enbart spelade Hendrix-låtar. Men repertoaren och soundet har breddats väsentligt under årens lopp. I mitten av 80-talet blev det mycket blues- och boogieinspirerad rock á la ZZ Top, och stilen därefter har kommit att omfatta ett brett register från blues/bluesrock till r&b, funk, fusion och rock/hårdrock. Hendrix finns fortfarande påtagligt i bilden, men inte alls så dominerande som de första åren.

Clas är noga med att framhålla att Sky High är ett teamwork, och inte ett soloprojekt med komp.

Det är inte så att jag styr och ställer, och säger att ”nu måste ni göra exakt så här”. Jag kanske skriver låtar, men alla arrangemang gör vi tillsammans, och hur man spelar, det bestämmer ju dom jag spelar med. Alla har sitt eget lilla ansvar. Bandet förändras hela tiden med dom som kommer in i det.

Jag gillar den fria tradition, som var kring Hendrix och band som Cream. Och det är ju precis som med jazzen, där man improviserar. Där spelar man inte bara ett komp, utan det är ett sorts integrerat musicerande: man lyssnar, och så kommenterar man, och spelar tillbaks, och så vidare. Det tycker jag är skitkul.

Bluesgrund

Han är också noga att med att betona att bluesgrunden alltid finns där.

Bluesen finns alltid där. Det kan du inte komma ifrån. Du kan lyssna på de stora jazzmusikerna: det kommer alltid en bluesfras eller något sorts statement att här är själva grunden som vi står på, och den är bluesbaserad. När det går för långt så kommer det ofta ner på en blues-grej. Det är så  häftigt. Och jag älskar blues. Gammal blues, och ja, all blues. Det finns en stark blueskänsla i min musik.

Jag lyssnade mycket på Sonny Terry och Brownie McGhee i slutet på 60-talet, och Sonny Boy nr 2, och sen var det ju Muddy och Howlin’ Wolf. Howlin’ är fortfarande stor för mig. Jag kan få inspiration närsomhelst av honom. Och BB King, Albert King och Freddie King. De kommer ju alltid att finnas där. Albert King har influerat mig väldigt mycket.

Vad gäller nya bluesartister är Clas mindre entusiastisk.

Det är svårt att hitta nya bluesartister, som är originella. De flesta kopierar ju bara. Man går på en festival och så hör man artister som t.ex. kopierar T-Bone Walker. Han stil älskar ju många att spela. Men det blir oftast tråkiga kopior. Jag såg ju T-Bone live i Göteborg. Vilken showsnubbe, och han improviserade mycket. Precis om Hendrix. De spelade inte samma solon utan varierade sig hela tiden. Men en och annan av de nya artisterna är bra: Chris Thomas King t.ex., som var med i ”O Brother Where Art Thou?”. Och Prince tycker jag har blueskänsla.

Musikalisk frihet

Clas är ju känd som Hendrix-uttolkare, men är långtifrån någon stelbent kopierare.

Det är ju ganska dumt om man vill göra en karriär att bara planka någon annan konstnär. Det är ju självmord, egentligen. Jag är en Hendrix’  lärjunge, det kan man säga. Han är nog den som influerat mig mest. Men samtidigt vill jag ju vara mig själv. Visst, jag har lärt mig att förmedla hans stil – kanske bättre än många andra – men jag förhåller mig fritt till den.

Det var mycket just friheten i Hendrix’ musik, som fångade Clas.

Hans musikaliska budskap för mig var att vad som helst är möjligt. Här kunde man till exempel plötsligt göra musik med oljud, och folk tyckte det var häftigt; alltså göra nåt som var fel förut – och nu blev det musikaliska uttryck av det; man kunde göra en ton av det. Det kunde bli som ett skrik; det kunde bli nästan vad som helst! Man kunde slå på instrumentet … Det är ju ganska avancerat, eller otippat att göra det, men om man har en begåvning och en vilja, då kanske man vill gå förbi instrumentet, och hamna nånstans längre fram. Hendrix hade en unik förmåga att vara väldigt uttrycksfull, och ändå dynamisk. Det kunde vara hur våldsamt som helst, och så nästa sekund –  swisch – kom det ner på en mikronivå. Vilken effekt! Snubben var bara 27 år när han dog, men vilken begåvning! Och helt klart hade han tillbringat otroligt många timmar med sin gitarr. Han hade en väldigt speciell stil. Samtidigt är det ju förstås så också, att han lånade en del från sånt som redan fanns. Pete Townsend i The Who, t.ex. gjorde ju också grejor med gitarren; slog sänder den och så. Och man hör tydligt i Hendrix’ musik att han lyssnat mycket på Buddy Guy och Albert King.

När Clas står på scen och framför låtar av Hendrix, kunde man kanske tro att han uppnår någon sorts identifikation, eller sammansmältning med Hendrix. Men så upplever inte Clas det.

Nej, det blir snarare en sammansmältning med publiken. Jimi’s musik berör ju så många, så djupt. Jag tror att jag har nog samma längtan som dom att få komma till den där punkten; den där häftiga punkten i hans musik, och jag är ju på något sätt lite företrädare för publiken också. Lite av en reseledare till det inre.

Höjdpunkter

Under den långa karriären med Sky High har det förstås varit många höjdpunkter för Clas.

En var till exempel när vi var förband till Albert Collins i Göteborg -83. Det var ju väldigt spännande. Jag hade kollat in Collins rätt hårt, och gillade hans stil. Jag kommer ihåg att vi satt ner, i respekt, för vi ville inte ta för stor plats – vi var ju ett ösband på den tiden. Det blev supertryck när vi spelade. Så vi satt ner för att dämpa det hela. Efteråt kom hans basist, Johnny Gayden, och hämtade med oss till Collins, där vi fick mycket beröm. Collins bad mig bl.a. att rita ett diagram på mitt ljud, för han tyckte det var det bästa ljud han nånsin hört. Sen hängde vi med Collins och hans band, tills vi körde dem till Landvetter dan därpå.

En annan gång fick vi en massa beröm av Chuck Berry. Vi hade varit förband till honom i Parken i Ystad. Han stod och väntade på oss efteråt. Han blev så glad i oss, att han såg till att vi fick spela på den stora jazzfestivalen i New Orleans – Jazz and Heritage Festival – på en av de största scenerna. Vi fick gratis lyxhotell i 3 dagar på Hyatt Regency, där man ju inte har råd att bo. Det var 1987.

Sidoprojekt

Under många år jobbade Clas intensivt med Sky High. Men efterhand har det blivit allt fler sido-projekt också. 1996 åkte han till USA för att spela in sin första soloplatta, Fat Guitar, där bl.a. kände saxofonisten Dick Heckstall-Smith och Mary Wilson från The Supremes medverkade på några spår.

Kort senare sjösattes projektet ”The Orchestra Experience”, som var en storbandssvariant med Jimi Hendrix’ musik. Detta gjorde Clas i samarbete med Uppsala Big Band. Det blev både en platta – Purple Haze – och ett stort antal framträdanden, bl.a. på Stockholm Jazz & Blues Festival.

I samband med att Clas flyttade till Stockholm för 10 år sedan (han har nu flyttat tillbaka till Borlänge) började han spela med olika musiker där. En bestående frukt av detta blev Clas Yngström & Big Tex Three, där Stoffe Sundlöf, Berra Petterson och Janne Paltman (f.d. Chicago Express) ingår. Repertoaren består i huvudsak av traditionell blues, oftast med svenska texter, och rock’n’roll.

Ytterligare ett sidospår, som Clas odlat de senaste åren är en akustisk duo ihop med folkmusiksångerskan Malin Foxdal.

Vi kallar oss Two Blue. Malin är en gammal elev till mig. Tidigare i år var vi i Memphis på en stor folkmusikmässa, som hette ”Folk Alliance”. Simon Stålspets var med och spelade kohorn och bluesmunspel. Jag körde en 12-strängad gitarr och sjöng blues. Malin ”kulade”, som när kullorna ropar på korna. Vi blandar; vi gör en mix av gammal traditionell svensk folkmusik och deltablues, och lite improvisationer med blues.

Över huvud taget tycker jag det är kul med akustisk gitarr just nu. Jag drömmer om att göra en sån här liten tight grej, med vispar, akustisk gitarr – eller egentligen elektro-akustisk – och kanske en sångare eller sångerska, och nån sax kanske. Fast inte jazz, utan mer blueslåtar.

Till framtidsplanerna hör också att göra en akustisk platta. Det är jag sugen på. Jag vill åt det där soundet; jobba mer med ljudet på min akustiska gitarr. Det är ett härligt och skönt ljud; det är vilsamt också.

Text: Birgitta Larsson  Foton courtesy Clas Yngström Jefferson #165