Det är få förunnat att uppnå den riktigt stora stjärnstatusen inom bluesmusiken. Att inta en kultnivå kräver att man lyckas fånga den vita marknaden. Vita popband lärde oss tidigt vilka som ansågs vara bäst, senare upptäckte man att det fanns betydligt fler och även bättre artister, men de nådde bara ut till sin egen svarta marknad. Mercy Dee Walton tillhör kategorin ”underskattad artist”,  ihågkommen hos en del tack vare en låt.

När man bläddrar i blueslitteraturen har han utelämnats hos de flesta. Även han tillhörde en av de söner från Texas som hamnade  i Kalifornien. Han återupptäcktes av Chris Strachwitz som förmodligen var den ende som lyckades få fram några fakta kring honom. Mercy Dee Walton fostrades i den äldre pianoskolan där han sedan utvecklade en egen personlig stil, sången var varm och trygg. Texterna var hans styrka som avspeglar och förstärker det inre skeendet, ger konturer åt sitt känsloliv. Även ironiska inslag förstärker bitterheten i texterna. Budskapen pendlade mellan kvinnor, lantlig och stadsmiljö där han bar med sig egna erfarenheter. Låten som ristade in ett märke i blueshistoriken var One Room Country Shack, som fortfarande har ett statusvärde. När jag själv stötte på namnet Mercy Dee Walton var det via radioprogrammet Aftonblues, spåret som spelades var Red Light. En stark upplevelse, så stark att jag bestämt vill hävda att den tillhörde skaran av låtar som ledde in mig allt djupare i bluesens djupa arkiv.

Pianobluesen hade sitt starkaste fäste under 1920–30 talet. Anledningen var många: Efterfrågan på pianister var stor, de fungerade som dåtidens jukebox. De utnyttjades flitigt i skogshuggarlägren där de bidrog till att höja upp stämningen i barackerna, där de svarta yxmännen nu skulle sätta sprätt på sina hårt förtjänade pengar som oftast försvann i ett rökmoln bland tärningar, hembränd sprit och prostituerade. Även i städerna var de eftertraktade. De så kallade 10 cent House Parties var mycket uppskattande; man fixade fram ett hus till förfogande, sedan var det full fart från fredagen till söndag morgon, då det var dags att gå till Guds hus och be om sina synders förlåtelse. Inträdet var 10 cent, pianisten fick $1.50 för varje kväll, oftast bokades fyra–fem olika pianister till dessa festligheter. Texas hade en stor förankring av pianister, instrumentet var ungefär lika betydande som gitarren var för Mississippi. De flesta fick aldrig tillfälle att spela in på skiva, det blev i bästa fall bara en liten notering i historieböckerna.

Bakgrunden

Sångaren och pianisten Mercy Dee Walton föddes i Waco, Texas den 30 augusti 1915. Förmodligen var han det enda barnet till Fred och Bessie Walton. Intresset till pianot väcktes i 13-årsåldern där just dessa 10 cent House Parties pianister fick honom att börja spela piano. Från Waco kom också Delois Maxey, i blueskretsar betraktad som Wacos bäste pianist, och  han blev förebilden för den unge Mercy Dee. Andra namn som har nämnts var Pinetop Shorty, Willy Woodson, Sonny Vee, och ”Big Hand” Joe Thomas som kom från Fort Worth. Även namn som Dallaspianisten Son Putney har omnämnts som ett betydande namn. Vad dessa har gemensamt är att de aldrig blivit förevigade på någon skivinspelning. Ytterligare ett namn nämns: Roosevelt Thomas Williams, även kallad Grey Ghost. Tack vare Tary Owens finns han bevarad på skiva. Owens hittade honom 1965 där några fältinspelningar gjordes. Materialet finns på en utgåva på märket Catfish 1001 som undertecknad recenserade i nummer 79–80 av Jefferson. Om man lite generellt sammanfattar pianister som härstammar från Texas hittar man i den äldre skolan namn som Hersal Thomas, Curtis Jones, Sam Price, Lloyd Glenn, Alex Moore, Thomas Shaw, Buster Pickins, Pinetop Burks, Black Boy Shines, Big Boy Knox, Andy Boy, Rob Cooper och något yngre pianister som Nat Dove, Teddy Reynolds, Clarence ”Candy” Green och Robert T. ”Piano Slim” Smith. När det gäller r&b-musiken hittar vi många betydande namn som Charles Brown, Amos Milburn, Little Willie Littlefield, Floyd Dixon, Ivory Joe Hunter och Johnny ”Guitar” Watson som inledde sin skivkarriär som en lysande pianist.

Lyckligtvis är pianobluesen från Texas väl dokumenterad på skiva. Chicago och New York var de gigantiska storstäderna som varje bluesartist drömde om att få åka upp till, och att få spela in för något attraktivt bolag. Men i de flesta fallen var det skivbolagen som gjorde ständiga resor ned till Södern för att vaxa fram något säljbart. Främst var det Columbia, OKeh, Victor och Vocalion som lanserade sig i Texas där man hade Dallas, Fort Worth och San Antonio som sina säten.

När det gäller Mercy Dee Walton verkar han ha fått sina tidiga förebilder från just de pianister som spelade i Waco. Året var 1928 då han började lära sig spela, samma år som Leroy Carr och Pinetop Smith gjorde sina första inspelningar. Någon större påverkan av grammofonskivan tycks inte ha förekommit. I vissa tidiga spår från Mercy Dee tycker jag man ändå kan höra lite inslag från Walter Davis – ett av de legendariska namnen under 1930- talet. Enligt Eddie Boyd fanns det inte en jukebox längs Mississippifloden som inte var laddad med någon skiva med Davis. Vid sidan av musiken slet den unge Mercy med att jobba främst vid farmer nära Brazosfloden, den elfte längsta floden i USA. Den negativa synen på slitet på fältet kan tydas i låten Have You Ever (Flair 1078) där sista versen lyder:

If I Ever Get From Around This Harvest, I Don’t Even Want To See A Rose Bush Grow (x2)
And If Anybody Asks Me About The Country, Lord Have Mercy On His Soul.

Karriärstarten

Som så många andra svarta drömde även Mercy Dee sig bort från Södern. De flesta flyttlass gick norrut men när det gäller Texas visade det sig att inom bluesen var det oerhört många artister som följde vägskyltarna västerut till soliga Kalifornien. År 1938 hamnade den då 23-årige Mercy först i Los Angeles, men han flyttade runt genom Central Valley. Även där fick han ta jobb på plantagen men hade större möjligheter att få spela;  han underhöll de svarta lantbruksarbetarna i San Joaquin Valley, vilka också var inflyttade från Södern och var bekanta med den äldre bluesstilen. Med all säkerhet nickade åhörarna igenkännande när problemen ventilerades i texterna. Walton utnyttjade helgerna till att spela på ölstugor och privata houseparties. Han försökte förmodligen klamra sig fast vid musiken som försörjningsmedel men fick ständigt åter ge sig på det enahanda kneget. Kalifornien började nu inta en betydande position inom musikbranschen, mycket tack vare de Texasartister som sökt sig dit och fått fart på musiken.

Musikstilarna utvecklade sig speciellt på västkusten där man främst märkte en stark påverkan från Texas, där den bredde ut sig i en jump blues eller rhyhtm & blues som nådde en ny danssugen publik. Johnny Otis var på plats och bevittnade denna explosion och hävdar att där hamnade de bästa.  Skivbolagen växte upp som svampar och talangscouter fanns på plats redo att hitta nytt. Mercy Dee var fortfarande starkt rotad i den äldre pianobluesstilen medan namn som Roy Milton, bröderna Liggins, T-Bone Walker, Cecil Gant, Charles Brown, Amos Milburn, Louis Jordan, Wynonie Harris och Jack MvVea kom att skapad en ny marknad. Fortfarande fanns det plats för den äldre stilen där Lightnin’ Hopkins och Smokey Hogg gick i spetsen.

Spire Records

Slutligen fick Mercy Dee sin chans via Chester Lew eller Chester Lu som hans riktiga namn var, en kines-amerikan som startat upp sitt Spire Records baserat i Frenso. Året var 1949, ett laddat år då även Fats Domino, Professor Longhair, Ruth Brown och B. B. King skivdebuterade. I förhoppning att det fortfarande gick att sälja på det militäriska temat, spelades G. I. Fever in, där texten beskriver att hans kvinna kastar blickar på stiliga sergeanter, beslutet Mercy fattar är:

Now I’m Going Down To The Draft Board, I’m To Fall Down On My Knees (x2)
I’m Goin’ To Ask Them To Give Me Some Position In This Man’s Army, Please.

Låten nådde inte några större höjder; texten bjuder på scatsång, en vokalimprovisation med nonsenstext som inom jazzen var mycket framgångsrik. Förmodligen överraskade det lyssnarna som inte var vana att höra scatsång inom bluesen. En chansning som sprack, några fler försök blev det aldrig från Waltons sida. Möjligen om ett större bolag lanserat plattan hade det kanske blivit till framgång. B-sidan Lonesome Cabin Blues lyckades bättre; placerade sig på fjärde plats som bäst på Billboard den 6 januari 1950. Låten bygger på Curtis Jones inspelning Lonesome Bedroom Blues från 1937 där Mercy ändrat vistelsen till Lonesome Cabin Blues.

It Is Lonesome In My Cabin Just Me And My Telephone (x2)
Lord I Has No One To Cling To, No One To Call My Own.
Now, The Nights Are Long And Gloomy, No One Knockin’ On My Door (x2)
Lord, No One To Feel My Sympathy, No One To Say Hello.

Mercy inleder låten med ett långt fint intro på pianot till skillnad från Curtis originalinspelning. Ytterligare en inspelning för Spire gjordes, men det gav inga frukter. Bolaget levde kortvarigt vidare, tenorsaxofonisten och bandledaren Gene Morris & His Hamptones var nästa försök Chester Lew prövade. Sångaren i bandet var Sonny Parker, mest känd som vokalist i Lionel Hamptons band. Parker dog 1957 endast 32 år gammal.

Imperial

Nästa anhalt för Mercy Dee blev det betydligt kändare bolaget Imperial som sent på året 1950 anordnade två sessions där nu ett litet komp på gitarr och bas ingick. Den Torontofödde Lew Chudd startade sitt bolag redan 1946 i Los Angeles, där han året senare började med den populära 5000-serien där pianisten Richard ”Dick” Lewis blev först ut. Mercy bygger upp sitt material på mycket nedstämdhet, man kunde ju ha förväntat sig att  Lew Chudd hade begärt några fartfyllda spår då han via flera New Orleansmusiker med Fats Domino i centrum hade kännedom om vad som krävdes för att inta Billboardlistan. En inspelning som sticker ut är Bird Brain Baby där texten beskriver hans kvinna.

I Got A Bird-Brain Baby, With A Heart The Size Of A Mustard Seed (x2)
She Keeps Me On The Zoom, Tryin’  To Give Her Everything She Need.
She Think Money’s Just A Coupon, To Be Issued Every Day (x2)
She Say, If I Can’t Steady Issue, She’ll Pack And Be On Her Way.
She Got A Face Like A Baby, And A Voice Like A Kitten Swine (x2)
I Guess I’ll Always Love, That Bird-Brain Baby Of Mine.

Materialet är en aning jazzigt, kanske ett tappert försök från Chudd att haka på den populäre Charles Brown.

Specialty

Nästa anhalt var hos Art Rupe som blandat sig i branschen redan 1944  via Jukebox Records, som ändrades till legendariska Specialty Records några år senare. Rupe som kommit igång på allvar via r&b-artister som Joe och Jimmy Liggins, Roy Milton och Percy Mayfield hade känsla för svart musik, där han inte var främmande för gospel. Specialty blev trots allt mest förknippat med ikonen Little Richard. Inom bluesmusiken hade han även lyckats locka till sig många toppnamn där John Lee Hooker, Smokey Hogg och Frankie Lee Sims var några. Den 13 mars 1952 spelade Lloyd Price in Lawdy Miss Clawdy i New Orleans för Specialty, och exakt två månader senare i Los Angeles satt Mercy Dee tillsammans med trummisen Jessie Sailes i en källarlokal  i Specialtybyggnaden i en teststudio redo för en provspelning. Resultatet tilltalade inte bara Rupe utan även skivköparna som köpte skivan.

Sittin’ Here A Thousand Miles From Nowhere In This One Room Country Shack (x2)
Lord, My Only Wordly Possession Is A Raggly Old Eleven Foot Cotton Sack.
I Wake Up Every Night Around Midnight, Peoples I Just Can’t Sleep No More (x2)
Only Crickets And Frogs To Keep Me Company And The Howlin’ Wind Round My Door.

One Room Country Shack, en klassiker som fått sin överlevnad via artister som Mose Allison, Blood Sweat & Tears, Buddy Guy, John Lee Hooker, Sunnyland Slim och Johnny ”Guitar” Watson; detta är bara några namn son begagnat sig av låten. Skivan förändrade tillvaron för Mercy som nu kunde försörja sig på sin musik. Mercy Dee fanns med i de r&b-paket som åkte ut på långa turnéer. Totalt blev det bara tre plattor som släpptes för Specialty, men lyckligtvis fanns det betydligt mer på lager som långt senare nått ut till köparen. Lite märkligt är att Rupe inte satsade på en större sättning, på rockiga Get To Gettin’ har en okänd tenorsaxofonist plockats med. Trots detta enkla komp lyckas de få till ett mäktigt sound. Jessie Sailes var en av Los Angeles bästa studiotrummisar vid sidan av Earl Palmer. Sailes har gjort sig hörd bakom B. B. King, Cecil Gant, Pete Johnson, Big Joe Turner, Elmore James, Little Richard, The Coasters och The Robins för att ge ett litet exempel på några av hans insatser. Baksidan till One Room Country Shack är en lysande blues med tung text:

I Got The Blues So Bad This Morning And My Woman She Knows The Score (x2)
Said Her Ways Have Turned So Chilly And My Love Is Dragging Low.
Nothing I Do Don’t Seem To Please Her, Nothing I Say Won¨t Make Her Smile (x2)
When She Look At Me She’s So Chilly, I Could Crawl Away And Die.
When You Pick Yourself A Woman, Please Try And Take Your Time (x2)
You May Be Very Unfortunate And Pick A Chilly Old Girl Like Mine.

Så inleds My Woman Knows The Score – en blytung blues. Han lyckas verkligen få till slagkraftiga texter på många av låtarna. Ännu ett exempel på sådana texter är The Great Mistake där han åter visar sitt missnöje:

Before Man Kind New What Love Was, Everything Was So Lovely And Gay (x2)
Oh But After Adam’s Fail Week Behind An Apple We’ll Always Pay For His Great Mistake.

Totalt gjordes sju inspelningar denna dag. Ett av de få bevis på att Walton spelade i boogiefart är Save Me Some . Låten har lite av Louis Jordans Caldonia i sitt intro men fick tyvärr ligga i lager över 40 år innan den nådde skivköparna. Nästa besök hos Specialty gjordes den 25 april 1953 då hustrun Thelma ”Lady Fox” Walton var med på sång i den humoristiska Rent Man Blues, där Walton här är iklädd rollen som hyresvärden som kommer för att hämta in hyran. Thelma gör sitt yttersta för att komma undan den obeveklige insamlaren som till sist låter sig övertalas när Thelma sjunger: Take A Peep Into My Bedroom, See How Bad It Needs Repair. Varav svaret blir: Okay, You Win, Pretty Baby. Låten släpptes på Specialty 466 där baksidan var Fall Guy, där hustrun fick stå vid sidan och lyssna. Senare på året i oktober släpptes tredje skivan där Get To Gettin’ och Dark Muddy Bottom parats ihop. Den senare är en tung blues i bästa Mercy Dee klass där säkert de egna erfarenheterna lyser igenom:

I Walked Down So Many Turnrows, I Can See Them All In My Sleep (x2)
Sharecropping Down Here In This Dark Muddy Bottom With Nothing But Hardtack And Sorghums To Eat.
At 4.30 I’m Out In The Barnyard, Trying To Hook Up My Poor Beat-Out Raggly Team (x2)
Yes My Stock Is Dying Of Starvation And My Boss Is So Doggone Mean.
There’s Got To Be A Change Made Around Here People, I’m Not Jiving And That’s A Natural Fact (x2)
I’m Going To Jump Up On One Of These Old Poor Mules And I Don’t Give A Darn Where We Stop At.

Övriga sju låtar som spelades in känns mest som en jamstund vid pianot, och är möjligen några upphittade demotaper. Hustrun Thelma hoppar in både på sång och med sin tamburin. Efter detta besök stängde Rupe dörren för gott. Med tanke på Waltons kvaliteter tycker jag det är märkligt att han aldrig fick chansen att spela in med ett tungt komp. Återigen befann sig Mercy Dee på ruta ett, säkert en tung tillvaro då han åter tvingas söka sig till apelsinplockning.

Rhythm Records

Det lilla skivbolaget Rhythm startades 1946 av David Rosenbaum men övertogs sedan av den betydligt mer kände Bob Geddins, en man även han bördig från Texas, inte så långt från Waco. År  1954 samlade han samman några artister som förmodligen spelade in samma dag. De var L. C. Robinson, Johnny Fuller, James Reed och Mercy Dee Walton. L. C. Robinson bidrar på Waltons skiva med läckert spel via sin steelguitar på instrumentalspåret The Main Event, en riktig rökare där en okänd saxofonist släpper loss, kanske lite inspirerad av den rockiga trenden via Bill Haley. Några större försäljningssiffror blev det inte, Geddins satsade vidare med andra artister.

Flair

Bröderna Bihari hade etablerat sig starkt på västkusten, den yngste brodern Joe startade upp Flair 1953, ett bolag som varade drygt två år. Elmore James gjorde många av sina bästa inspelningar för detta bolag. För Mercy Dee Waltons del stannade det bara vid tre utgåvor. Rocken hade gjort sitt intåg, ett test på Waltons kapacitet när det gäller denna sida gjordes. Ett gediget komp stöttar honom. Ett försök att åka snålskjuts på Chuck Berrys Maybellene gjordes via den egna tolkningen Come Back Maybellene. Jag tror knappast Mercy själv var nöjd med resultatet. Materialet är rikligt varierat, säkert ett försök att nå ut med något. True Love hör knappast  hemma i Mercy Dee Waltons repertoar. Jag förmodar att han kände sig mer bekväm när han fick sjunga in Have You Ever, en behaglig blues som sitter perfekt, en låt han tog med sig till sitt album på Prestige sex år senare. Stubborn Woman bygger på temat Bird Brain Baby:

I Got A Mule Head Woman And She Really Have Got Me Hooked (x2)
She Keeps Her Mind In The Gutter And Her Hands On My Pocketbook.

Chansen kom troligen för sent, nya vindar blåste där Mercy Dee inte fick tillräckligt med fart i sitt segel.

Arhoolie

Chris Strachwitz tillhörde den nya generationen som sökte äldre material, artister från en epok som ansågs vara död. I november 1960 släpptes första skivan på hans bolag Arhoolie där den då okände Mance Lipscomb från Texas blev startskottet på ett bolag som fortfarande lever vidare. Några år innan drömmen om ett eget bolag kom till klev Strachwitz in på en hotellbar i Reno, Nevada. Från en jukebox i ett hörn hörde han en blueslåt som överraskade honom, han hade inte förväntat sig höra blues spelas på en jukebox i Reno. Både låten och artisten var obekanta, men han lade One Room Country Shack med Mercy Dee Walton på minnet. Efter några efterforskningar gick det ett rykte att mannen fanns vid liv och hade sin bostad i Stockton, Kalifornien.

Vid en skivinspelning några år senare förde han namnet Mercy Dee Walton på tal, någon svarade att han kände honom mycket väl, adress fanns noterad i den privata adressboken. Av en ren slump kunde Strachwitz spåra upp honom. Strachwitz hittade honom på en cocktailbar sittandes ensam vid ett piano, han bar på en turban, en huvudbonad som inte var helt obekant, även artister som Chuck Willis och Lynn Hope använde turban. Under året 1961 spelade Walton in fyra gånger för Arhoolie. Söndagar var tydligen ett bra val av dagar då samtliga inspelningstillfällen var förlagda till söndagar. Den 5 februari var första tillfället, förmodligen förlagt hemma hos Mercy i Stockton. Totalt spelades tio låtar in där slutligen fem hamnade på albumet Mercy Dee (lp Arhoolie 1007). Det är en varierad tillställning där Mercy stundtals spelar solo och använder sig av komp, detta bestod av K. C. Douglas på gitarr, Otis Cherry understödde på trummor och den finurlige munspelaren Sidney Maiden.

Ett lyckat val. Douglas och Maiden var väl bekanta med varandra då de spelat ihop tidigare på Douglas första inspelning från 1948 Mercury Boogie. Bland Mercys låtar kan nämnas Walked Down So Many Turnrows, som är en omarbetning av Dark Muddy Bottom. Mycket tilltalande är Eight Wonder Of The World där K. C. bidrar med fint komp. Rena explosionen är Red Light där Sidney Maiden släpper loss på sitt munspel. Plötsligt plockar han fram en blues från den äldre skolan där Joe Pullums Black Gal från 1934 omarbetas till Ebony Baby. Maiden utgör med sitt munspel en mycket annorlunda spelstil inom bluesen, men ger fullt understöd på rätt sätt på dessa inspelningar. En vecka senare är man åter samlade, troligen hemma hos Walton då fem låtar spelas in men endast två dyker upp på skiva. Mercy’s Troubles är en nästan tio minuter lång gripande berättelse, en av hans kanske bästa låtar:

 

I Hate To Burden You With My Troubles But Peoples Please, Please Lend An Ear
I Have Had So Much Bad Luck And Trouble And I’ve Lived My Whole Sad Life In Fear.
Now Since My Trouble Started Early, At The Time I Should Have Been Home In Bed (x2)
I Shot A Man About A No Good Woman And She Wasn’t Worth The Salt It Took To Make Her Bread.

På dagen en månad senare sker nästa inspelning då åtta låtar hinns med, tre av dessa finns utgivna. Här hämtar han upp Imperialinspelningen av Bird Brain Baby där han putsat lite på texten:

Now The More Sense I Try To Teach Her, The Less I Have Myself,
More I Try Teach And School Her, Less Sense I Have Myself,
If Something Don’t Happen Pretty Soon, I Won’t Have No Knowledge Left.

Sista gången gänget samlades var söndagen den 16 april 1961 i Berkeley. Det mesta av materialet här hamnade på ett Prestige-album men även på några antologier på Arhoolie-etiketten. Bland de 16 spår som fångades upp finns 15 utgiva. Varierat och bra material.  I Lady Luck vitsar han till det: I Got Drunk To Forget My Troubles, So Lush The Street Cars Looked Like Toys.

Två av mina favoriter är Betty Jean och Five Card Hand:

Well I Got A Five Card Hand And I Don’t Know Which Way To Play (x2)
I Need A Queen Like You To Make My Hand Okay.
Well The Kid Drew Aces And He Stacked Them Back To Back (x2)
Now I Looked At My Hand And Not A Smile Did I Crack.
When The Deal Went Down, I’d Only Drawn One Card (x2)
Now If You’ve Ever Played Poker, You Know That Sure Is Hard.
Well The Kid Looked At His Hand And Then Began To Flush (x2)
His Face Turned Pale When He Saw My Queen High Flush.

Personligen håller jag Arhoolie-inspelningarna som hans bästa. Troligtvis kände nog Mercy detsamma; jag tror han var mer bekväm i denna genre än då han påtvingades den mer r&b-liknande stilen. Efter fem års frånvaro från skivstudion kändes det säkert befriande att åter få vara med i leken, att äntligen få komma ut med en lp-skiva. Det var inte så många inom bluesen vid den tiden som lyckats nå ut med ett album. Tyvärr dog han innan den vita marknaden öppnade sig och Europa började visa sitt intresse för svart bluesmusik. Livet var mestadels ett dystert kapitel för honom, och när vändpunkten mot en förmodad ljusare tillvaro nalkades satte en hjärnblödning stopp för det hela. Strachwitz träffade honom på sjukhuset i Stockton där han fortfarande var hoppfull och entusiastisk att albumet kunde få fart på karriären återigen. I en sjukhusbädd slutade dock det hela, kroppen orkade längre inte kämpa emot. Söndagen den 2 december 1962 somnade han in vid en ålder av 47 år.

Mercy Dee höll sig på sin kant som pianist. Några efterföljare när det gäller hans stil fick han nog inte, visserligen tycker jag mig höra en del Mercy Dee när Little Willie Littlefield börja leka vid pianot i de mer långsamma blueslåtarna. Hans låtar tycks också gått förlorade med undantag av One Room Country Shack. Det är ofta förledande lätt att ta till attribut som unik, stor, etc. i den här typen av presentationer, men personligen tycker jag det stämmer bra in på Mercy Dee Walton. Hans varma, lite släpande röst till ett kraftfullt pianospel gör det svårt att förväxla honom med någon annan. Mercy Dee Waltons musik lär åtminstone aldrig tystna hemma hos mig.

Källor

Bob Groom   
Blues Link Nummer 4 och 5

Hank Davis
Living Blues Nummer 77

Mike Leadbitter & Neil Slaven
Blues Records 1943 to 1970

Chris Strachwitz
Baksidestexten till albumet Mercy Dee Arhoolie 1007

Text: Ingemar Karlsson / Jefferson #165