Slidin' SLim

Slidin’ Slim #167

Slidin' SLimJanne Rosenqvists Minnespris 2011

Årets vinnare av Janne Rosenqvists Minnespris blev sångaren och gitarristen Anders Landelius, mera känd under sitt artistnamn Slidin’ Slim. En januarikväll med snön yrande kring knutarna ringer jag upp den sympatiske Linköpingsbon och meddelar att Jeffersons läsare röstat fram honom som vinnare av priset.

Grattis, du kammade hem Janne Rosenqvists Minnespris 2011!
Oj, det hade jag inte väntat mig! Fantastiskt! Jag som blev glad bara över att bli nominerad till priset!

Janne Rosenqvists Minnespris är ju kanske det finaste priset en svensk bluesmusiker kan få och är som du vet instiftat till minne av Janne Rosenqvist. Hann du träffa Janne innan han dog [1996] och vad har du för relation till honom?
Jag stötte faktiskt på honom på bluesfestivalen i Mönsterås 1995. Jag visste vem han var men jag hade en enorm respekt för hans kunskaper och vågade väl inte riktigt ta kontakt med honom. Spelningen i Mönsterås var mitt första framträdande på en bluesfestival. Då hade jag bara på hållit på och spelat blues på allvar i ungefär ett år. Under åren på 90-talet sög jag till mig så mycket information och kunskap om bluesmusiken som jag bara kunde och Janne var definitivt en väldigt stor inspirationskälla med sina artiklar och recensioner i Jefferson.

Du kom med andra ord igång med bluesen ganska sent. Men du hade hållit på med musik tidigare…
Ja, jag växte upp med musik runt omkring mig. Jag hade en barnvakt som var Elvisfantast och det fick mig till att gilla gammal rock ’n’ roll redan som liten. Sedan började jag att gilla punk i början av 80-talet. Då var ju punkens storhetstid redan över men jag var lite för ung för att bli biten av den när den kom i mitten av 70-talet. Punken fick mig i alla fall till att börja spela gitarr och sen kom jag med i ett garageband.

Jag tycker att man kan skönja vissa influenser från punken i ditt sätt att spela gitarr. Det är blues med ett punkigt anslag…
För min del handlar musiken i första hand om att uttrycka mig. Det är det primära. Jag är egentligen inte så intresserad av det rent speltekniska. På så sätt har jag en attityd till musiken som ligger i linje med punkens ideal. Jag tycker också att texterna är väldigt viktiga i mina egna låtar. Det finns en hel del klichéer inom bluesen när det gäller texterna, men jag tycker att det är viktigt att det jag sjunger om finns förankrat i mina egna erfarenheter och tankar.

Vad var det som gjorde att du upptäckte bluesen?
Jo, det var så att jag under en period bodde i Göteborg och arbetade i Bengans skivaffär. Där jobbade också Göran Svenningsson [gitarrist i bl.a. numera avsomnade Instigators]och han fick mig att upptäcka bluesen. Han gav mig också gitarrlektioner. Framförallt var det den gamla deltabluesen som intresserade mig. Jag har sedan dess breddat min musiksmak men fortfarande är nog deltabluesen min favoritstil inom bluesen. Son House är min favoritartist bland de gamla deltaartisterna och R.L. Burnside är en favorit bland de mer nutida Mississippiartisterna.

De senaste åren har varit väldigt framgångsrika för dig med finfina recensioner för din senaste platta [One Man Riot] och spelningar på många klubbar och festivaler både i Sverige och utomlands. Dessutom har du ju anordnat turnéer med utländska artister i Sverige [bl.a. Tail Dragger och Jimmy Z] och arrangerar en del konserter i Linköping. Hur ser dina planer ut framöver?
Det ser ut som om 2011 blir ett väldigt intensivt bluesår. Jag är bokad på blues- och rockfestivalen i Karlskoga i mars och tillsammans med Jimmy Z är jag bokad på Dusty Road Blues Festival i Tidaholm i sommar. Jag kommer också att turnera med den polska artisten Magda Piskorczyk i Polen och Tyskland i maj. Senare i höst ska jag även turnera tillsammans med Jimmy Z. Han och jag jobbar också på en skiva som vi planerar att släppa i år.

Text: Kjell Wikström / Jefferson #167

Fotnot: Janne Rosenqvist (1947–1996) var skribent i Jefferson, stor skivsamlare och stor inspiratör för många svenska bluesmusiker och andra bluesintresserade med sin aldrig sinande entusiasm för blues och närliggande musik.

 

 

Facebook
Twitter
Skriv ut
E-post
Fler artiklar