Alla foton: Krister Palais
Yours Truly träffade Vasti Jackson på Skånevik Bluesfestival, där vi delade backstage flera kvällar och fick bra kontakt. Med i bandet hade han bl.a. Larry Mitchell, Muzz Skillings och Ellis Hooks. Vi kom överens om en intervju och den utfördes, mycket detaljerad, i bygdens lilla Fjord Hotell. Vasti Jackson behöver ingen längre introduktion. Hela följande story är en enda lång intro på hans mångsidiga karriär. Blues-, Jazz- och gospelmusiker. Bandledare, låtskrivare, kompositör, arrangör, inspelningstekniker, producent, konsert- och skivartist. You name it! Allt det har han hunnit med. Under sin relativt oexponerade karriär, sett med europeiskt perpektiv.
Kan vi börja med ditt namn? För oss kan det verka vara ganska ovanligt och kan ha en mera symbolisk betydelse.
Jag fick namnet Vasti av min mor. Orginalnamnet Vashti kommer från en persisk prinsessa, enligt Esthers bok i den hebreiska bibelns gamla testamente. Min mamma önskade sig en dotter, men jag kom till världen i stället. Hon tog bort h:et i stavningen och gav mig Vasti. Ursprungligen kommer namnet från sanskrit och betyder viljestyrka, eller kommendant. Sammansättningen av de orden kan också betyda en person med vid, målmedveten vision.
Den visionen har du kanske i musiken. Inte bara som uppträdande artist, men en artist som också behärskar många flera andra funktioner med musik.
Ja, på många sätt. Jag älskar konstarten så mycket, jag är mycket vetgirig vad gäller musik. Har alltid varit det. Jag började med trummor, lärde mig spela gitarr, utforskade basgångar, skrev låtar, lärde mig blåsarrangemang, komposition och inspelningsteknik. Allt det där är väldigt spännande och lärorikt. Jag vill ägna resten av mitt liv till att utforska mer. Älskar att lyssna på olika slags melodier. Eller höra någon spela i en rytmsektion eller blåsorkester. Traditionell och modern blues, latinamerikansk, t.ex. calypso. Afrikansk musik från Senegal, Sydafrika, Marocko, eller var den än kommer ifrån.
Kan det sammanfattas som ”universal black music”?
Ja, det kan fungera. På de rätta ställena, de som har förståelse för det. Jag känner att musiken är bra för min hälsa. Den helar mig, bygger upp mig, ger mig energi och är upplyftande. Det spelar ingen roll från vilken källa den kommer. Men naturligtvis har jag en speciell känsla för amerikansk rootsmusik. Blues och gospel, i synnerhet. Därifrån följer soul, jazz, rock’n’roll och reggae, osv. Blues, jazz och country är det jag exponerades för i sydstaterna, därifrån jag kommer.
Förstod du tidig i ditt liv att musiken skulle bli ditt levnadsätt?
Jag vet inte om det var just musik, för den fanns i mitt hem hela tiden. Men jag tror jag började ana det då jag var 12-14 år, att det skulle bli något av det. Det fanns inga andra tydliga alternativ. Jag tänkte aldrig på att det skulle bli mitt yrke. Men jag älskade musik så mycket, att det hade ingen betydelse om jag skulle få betalt eller inte. Musiken tog så mycket av min tid att det fanns inte plats för något annat. Tack vare gud formerades förutsättningarna. Musiken blev min passion, min karriär och mitt yrke. Jag var aldrig rädd inför att försöka leva på musik och är mycket tacksam för det. Antingen om jag är ensam i studio, eller uppträder med andra, så är jag alltid lika entusiastisk.
Hur började du rent praktisk? Lärde dig spela vissa instrument, eller på annat vis?
Jag kommer från en musikalisk familj. Morfar och farmor spelade, mina föräldrar spelade gitarr och piano. Musiken bara fanns där i mitt hem och var aldrig omtalad som något man gör karriär med. Folk är fattiga i södra Mississippi och måste jobba hårt för mat och kläder. Det fanns flera musikaliska grannfamiljer som också spelade på fritiden. Hela kvarteret i byn umgicks på det viset. Det var ingen som hade planer på något annat än att ha det trevligt med musik. Någon sjöng och någon annan spelade instrument. Bara för att ha det kul och festligt. Ett musikaliskt levnadsätt, utan större betydelse, helt enkelt. Även när jag blev tonåring hade jag inga frantidsplaner på musik. Redan som 15-åring, då jag började få betalt för att underhålla, hade jag inga idèer om kommersiell musik. Den var bara min kärlek och guds gåva.
Med dina tidiga erfarenheter kom du ganska fort att utvecklas som musiker. Genom att skriva låtar och producera andra artister?
Jag skrev låtar länge innan jag blev professionell. Som 15-åring framförde jag mina egna sånger, bara för att få ut mina idèer. De blev uppskattade, ryktet spred sig så jag började skriva för mina vänner. Senare när jag var proffs, blev publiken äldre och jag kunde göra musik som baserade sig på den traditionella bluesen. Jag visste inte ens vad strängarna hette, ackord, skalor och annat akademiskt. Men jag hade lärt mig gammal blues, så jag kunde spela med de äldre musikerna. Jag hade hört min morfar spela gitarr och munspel, så det traditionella var inget okänt för mig. Känslan för musiken var äkta och naturlig. Senare blev jag involverad med jazzmusiker och försökte lära mig spela mer avancerat. Men ackorden spelades så fort och jag fick problem med att lära mig spela snabbt. Då blev jag tillsagd att lära mig läsa musik via noter. De lokala gitarristerna Jesse Robinson och Skeeter McWilliams var stränga och fostrande. Jag skaffade mig gitarrböcker och tillsammans med en flöjtist fick jag mera formella instruktioner om musik. Inte bara hemma, men också akademiskt i musikskolan, under ledning av Kermit Holly Jr. och William ”Prof” Davis.
Var det på så sätt du började få jobb med band och andra musikanter?
Nå, jag spelade i band innan jag ens kunde läsa musik. Först med “Big Moody” Coney. Det var i McComb, Mississippi, min och Bo Diddleys födelseort. Senare med andra band från den trakten, som har fostrat många inom blues och gospel. Min familj hade rötterna i gospel. På farmors sida låg kyrkomusikens gospel, medan min morfar tillbringade sin tid med att sjunga blues och dricka på puben. Senare flyttade han till New Orleans och jag började besöka honom där. Därmed kom jag i kontakt med den stora stadens rika musikliv. Second Line, Dixieland, Trad Jazz, i form av Louis Armstrong och liknande artister. Hemma i Mississippi var det Staple Singers som prägade musiken i min mormors hem. Så där hörde man ingen blues, bland rökande och drickande folk.
Ditt rykte satte fart på flera folks intresse. De började anlita dig som bandledare, arrangör, producent, osv.
Intressant! Mitt första studioäventyr hände då jag gick på Jackson State University. Jag blev inhyrd som gitarrist och spelade också ett percussion set. Det var för att kompa Lady McBride som hade en gospelgrupp. På grund av min bakgrund inom gospel i Baptistkyrkan. Jag var ungefär 17-18 år då och kom i kontakt med Malaco Records. Sedan fortsatte jag med McKinley Mitchell på samma bolag. Jämfört med lilla McComb är Jackson en mycket större stad. Där kom jag i kontakt med en massa musiker som gillade det jag gjorde. Och plötsligt började jag spela med de äldre där. Upp till 5 kvällar i veckan, med veteranerna. Louis Lee, en underbar saxofonist. Tommy Tate, vokalist och låtskrivare som har jobbat med Bobby Bland. Latimores trumslagare Glen Holmes, fick ordning på mig och andra saker. Jag jobbade med dem som ung 18-åring och de var redan uppe i 40-årsådern.
Så fick jag göra en skiva för ett litet bolag som hette East Jackson Music. Jag anade inte att det var jag som producerade den. Hade ingen aning om affärer och komersiell musik.
Med de erfarenheterna kom jag tillbaks till Jackson och gjorde flera andra liknande jobb. Jag fick inte så bra betalt, men brydde mig inte om det. Min egen generation tänkte inte på pengar. Men jag fick jobba med legendariska blues- och souartister. Jag höll inte på med funk och rock, som de andra jämnåriga. Mitt jobb var med de äldre, gjorde inspelningar med etablerade musiker på Malaco Records. McKinley Mitchell, Z.Z. Hill, Johnnie Taylor, Latimore, m.fl. Jag fick erfarenhet och var väldigt öppen för att lära mig mer. Med entuasiasm och vilja fick jag göra mina första stråkarrangement och tog över studioledningen. Det var för Tommy Tates skiva; You taught me how to love. Det var med värdefull hjälp och råd av Mickey Davis, som var konsertledare för Mississippi Symphony Orchestra, Jag var 19 år då och mer började hända i mitt liv. Strax senare flyttade jag till Los Angeles.
Men du var redan igång som turnerande musiker då?
När jag jobbade i studio med McKinley Mitchell hade han en gitarrist från New Orleans som hette Teddy Royal. Han var bandledaren när de skulle ut och spela med McKinley, Eddie Floyd och flera andra. Jag kom till studion och började jobba med noterna i handen. McKinley observerade det och gillade det jag gjorde. Jag blev anställd som hans bandledare, när vi skulle ut på vägen och spela med lokala ”pick up band”. Det var han och jag som körde omkring i hans stora Cadillac Eldorado. Det var en magnifik bil för en 18-åring. Men det jag inte visste om var att Teddy Royal fick betalt 200$ per kväll, medans jag bara fick 75$, därför att jag var så ung. Så vi var ute och gjorde shower med Geater Davis, Bobby Bland, O.V. Wright, Johnny Taylor, bl.a. Vi kom till gigen och gjorde soundcheck. På hotellrummet brukade jag öva in repertoiren. Blåsarna lärde mig en hel del om arrangement. Så jag lärde mig mycket av de äldre killarna i Tyrone Davis band. Det hände mycket med McKinley Mitchell, när vi var på turneer. Vi var i Miami, Birmingham, Nashville, m.m. På ett ställe i Nashville, som hette ”Exit Inn”, träffade jag folk som Larry Coryelle, Robot Washington, Sweet Charles, som spelade bas med James Brown. Jag började träffa folk som var inne på andra typer av musik. Det var mycket lärorika turneer.
foto: Krister Palais
När började du spela in egna skivor under ditt eget namn?
Det var i 1993-94. Före det var jag bara bandledaren och låtskrivaren, som öppnade showen för flera kända Rhythm&Blues-artister. Jag spelade mest instrumentala låtar, men publiken ville höra sånger också. På grund av min bakgrund inom gospel, visste jag ganska mycket om sångarrangement. En gång var vi i Dayton, Ohio med Johnnie Taylor. Vi spelade de vanliga instrumentala öppningslåtarna, medan publiken skrek efter Taylor. Bandet var ganska uttråkade av dessa standard jazzlåtar, som vi framförde. Så jag började sjunga soul-låtar i stället. Publiken diggade det och gav oss stående ovationer. När Johnnie Taylor var färdig med sin konsert, kom han backstage och konfronterade mig. ”Jag vill inte att du sjunger mer, innan jag kommer på scenen. Jag vill inte att mitt jobb ska bli hårdare, därför att du sjunger före mig”.
Det var första gången jag började tänka på att jag kunde lite mer än att bara spela gitarr och arrangera musik. Något annat, som publiken verkligen reagerade på. Jag hade sjungit lite före det, men tyckte aldrig att jag var någon bra sångare. Man tänker inte på det, när man spelar med stora legendariska R&B artister. Man bara gör jobbet som man är anställd för. Man är musikern, låtskrivaren och producenten, det håller. Jag hade aldrig stannat upp och analyserat mina möjligheter med min egen sångröst. Strax efter Johnnnie Taylor blev jag arrangör för ZZ Hill. Han uppmuntrade mig och fick mig att förstå betydelsen av min roll som körsångare i Malaco Records. Därifrån kom jag till Alligator Records och började jobba med Katie Webster. Hon gillade min sångröst. Vi sjöng duett på Two fisted Mama och hennes DeLuxe album. Jag sjöng ganska enkelt för att inte överrösta henne. Jag visste att min roll var som bakgrundsångare. Det var Katie och Wayne Bennett, Mel Browns gitarrist, som båda två uppmuntrade mig. Jag träffade Wayne och Mel med Bobby Bland, som vi gjorde några jobb med tillsammans. Ett var på Antone’s i Austin, Texas. Wayne sa att jag måste spela in en egen skiva. ”Vänta inte för länge, gör det nu! Spela in dina låtar själv”. Jag följde inte hans råd förrän 4-5 år senare, så det tog sin tid. Visserligen hade jag varit med på en vinylskiva för Delta Blues Festival, som hette Delta State of Mind. Men det var Katie Webster som verkligen övertygade mig att spela in mitt eget material. Hon hade tjatat på mig i flera år.
Du har gjort film-musik också, bl.a för Martin Scorsese?
Ja, han gjorde en dokumentär dramaserie i 7 delar kallad The Blues. Den skildrar bluesens utveckling. Från Afrika, hela vägen till Amerika, via Västindien. De första tagningarna jag gjorde var med regissören Charles Burnette, också han från Mississippi
Vi jobbade med en av delarna som heter Warming by the devils Fire. Jag skrev en sång för den som heter Train Rollin’ Blues. Det var i Vicksburg som vi filmade och det utspelade sig vid järnvägsspåren. Burnette behövde en låt till en scen och bad mig ordna den. Så, jag gick tillbaks till hotellet och skrev sången. Episoden handlar om den legendariske trumpetaren W.C. Handy, som stod och väntade på tåget, medan han lyssnade på en ung man som spelade gitarr. Vädret försämrades och det drog ihop sig till regn. Filmningen måste göras färdigt fortare. Så, Burnette bad mig spela sången på min gitarr och den blev inspelad live, på stället. Jag spelade slide med en kniv, som de gamla alltid gjorde. Trots att jag aldrig hade gjort det förr. Samtidigt kom ett tåg in och ljudet, med visslan och allt, kom med på tagningen.
Scorsese och producenterna i New Yor älskade scenen och sången. De bad mig spela in en studioversion, vilket jag också gjorde. Men de använde min liveversion i filmen, med ljudet av tåget i regnet. Efter det fick jag en inbjudan att också medverka i ett annat avnsitt; The Soul of a Man, där jag fick en roll som en ung bluesmusiker. Ry Cooder skrev musik till den delen. Många andra artister gjorde också filmmusiken till serien; Eric Clapton, Lulu, Jeff Beck, B.B. King, Taj Mahal, Keb Mo’, med flera andra. Plus många autentiska tagningar av Sister Rosetta Thorpe, Homesick James, Howlin’ Wolf. Den enda nyinspelade musiken var min, till den delen som Burnette ansvarade för.
När jag ser dig uppträda live, blir jag imponerad av variationen i din repertoir. Den framförs som en kavalkad på World Black Music. En av sångerna är Sam Cookes A Change is gonna come. Vad betyder den för dig?
Sången representerar hopp och positiv attityd. Innan melodin spelas instrumentalt, tar man genast hänsyn till textens innehåll. Det handlar om hopp och optimism, över allt annat. Tron på att det finns en möjlighet. Inte bara en möjlighet, men övertygelsen om att utvecklingen är oundviklig. Ditt hopp är inte enbart ditt öde. Så, jag vill påstå, det här är inte bara en dröm, det är oundvikligt att förändringar kommer. Sången speglar allt som jag har upplevt, från mina yngre dagar, genom medborgarrättsrörelsen och de svartas moderna framgångar. Ta t.ex. Sam Cooke, Muhammad Ali och Barrack Obama. Den har också alla förutsättningar som ett musikverk och orkestreringen ger många möjligheter. På grund av sångens kulturella och poetiska innehåll. Väldigt många känner igen sig i den låten. Man kan vara deprimerad, förtryckt, eller övergiven och fattig. Man behöver en förändring till det bättre . A Change is gonna come är väldigt bra, men A Change is coming soon är mycket bättre!
Nästa sång är en annan klassiker. ”Hey Joe”, som bl.a. Jimi Hendrix gjorde till sitt genombrott. Vad betyder den för dig?
Well, för mig är det en sång som handlar om en hotfull skrävlare. Jag gör den inte som Hendrix. Han gjorde den utifrån sina erfarenheter. Jag saktar ned tempot och det blir en annan slags blues. Hendrix gjorde den med Mitch Mitchell och Noel Redding. Ingen kan överträffa Jimi Hendrix genom att spela som Hendrix. För mig är det låtens känslomässiga möjligheter som är viktigast. Först och främst är det en blueslåt. Killen i texten är vansinnigt förbannad, så arg att han är på väg att skjuta någon. Det är inte textens litterära innehåll jag främst vill återge, det är mera sångens känsla jag är ute efter. Jag kan på inget som helst sätt tolerera fysisk våld i någon form, mot kvinnor eller män. För mig är det känslorna i låten som öppnar det musikaliska budskpaet. Min version blir framförd i en mera afro-amerikansk stil, mera etniskt. Den har en tyngre back-beat och är funky som en Muddy Waters, eller Howlin’ Wolf. Gitarrljudet ställs in så att det förstärker känslan. Det melodiska blir accentuerat, både med vokal och gitarr. Publikens respons är ganska likt överallt jag spelar den. Som i de svartas kyrka, eller på en rock- och bluesfestival. Gitarren kan återge både maskulina och feminina känslor, med låga och högre toner. Låten är perfekt för dialogen mellan artist och publik. Kontroversiellt nog, kan jag också isolera mig själv från publiken, med just den låten. Därför fungerar den på många olika sätt. Oftast får jag en enorm respons, andra gånger reagerar de ganska nedlåtande och kritiska. Ibland försvinner jag så långt in i låten att tårarna rinner, både hos mig och publiken.
Du utför också reggea-baserade låtar. Var kommer det ifrån?
Det är en del av vår resa, från Afrika till Amerika. Därifrån fortsätter den till Brasilien, Västindien, Mexico, Florida, Carolina, Mississippi och New Orleans. De utgör resans förgreningar. Från en akademisk synpunkt, så har modern reaggae ganska mycket blues i konseptet och dess utveckling. Skillnaden ligger i harmonierna och det dominerande innehållet av percussion. Rytmerna är lite tätare än vanlig shuffle. Där jag kommer ifrån spelades det inte så mycket trummor. Rytmnsektionen är mera central i reggae, om man jämför med traditionell blues. Det jag är ute efter är de mera synkopiska rytmerna. Huvudsakligen från trummor och bas. Jag framför inte traditionell reggae, men jag lägger in dess element i trummorna. Lite mer annorlunda spel på hi-hat, virvel-, bas- och övriga trummor. Det kallas för ”one-drop”. Så det jag försöker att skapa är en kombination av den takten och mina bluestolkningar. Jag växte inte upp på Jamaica, men jag förstår musiken och älskar den. Det jag försöker att framföra är en blandning av de olika stilarterna. You dig?
Okey, jag kunde skriva en bok, om vi fortsätter så här. Men, låt oss avsluta med en standardfråga. Finns det någon höjdpunkt i din karriär, som du vill nämna?
Oh, det finns många höjdpunkter. Bara att få sitta här med dig och berätta för Jeffersons läsare, är en av dem. Jag uppskattar det verkligen. Musikaliskt sett, är det att ha jobbat i studio och spelat in egna låtar med Johnnie Taylor och flera andra. Den store legenden Koko Taylor, som spelade in min Let the Juke Joint Jump. Och allt övrigt jag fick uppleva med Koko, det är höjdpunkter. Att få spela med B.B. King på hans Grammy-vinnare Blues Summit album, var stort. Skivan Hoochie Man, som jag gjorde med Bobby Rush blev Grammy nominerad. Delar av det materialet spelades in i min studio, hemma i Hattiesburg, Mississippi. Långt tidigare var det gospelinspelningarna som gav mig mycket glädje. Med The Williams Brothers och Jackson Southernaires, då jag ännu var i 20-årsåldern. Jag har fått jobba med mycket stora sångare; Johnnie Taylor, Z.Z. Hill, Bobby Bland, Liz McComb, m.fl. Trots stora konserter i Central Park i New York, är nog de mindre gospelkonserterna de stora höjdpunkterna. Du får nog börja skriva din bok nu!
Text och foto: Krister Palais / Jefferson #167
