Bengt Bengan Blomgren

Blomgren, Bengt Bengan #167

Bengt Bengan Blomgren

Foto: Birgitta Larsson (tv) och Vanja Fridhammar (th)

I Göteborg är han ”kungen bland bluesgitarrister”, men för den bluesintresserade allmänheten i resten av vårt avlånga land är han kanske inte lika välkänd. Frågar du gitarrister är de dock fulla av lovord, och han har också fått flera fina utmärkelser. För närvarande är han fast gitarrist i Ronander Blues Band och Serve You Right To Suffer, samt ”Packmopedsturnén”, och hoppar därutöver in i en rad andra musiksammanhang. Han har ett intressant förflutet i bl.a. Nynningen, Nationalteaterns Rockorkester och Totta’s Bluesband, och var 1967 med om att starta ett av Sveriges första renodlade bluesband, Gin House bluesband.

Bengan föddes 1948 och växte upp i Kålltorp i östra Göteborg. Han blev tidigt musikintresserad och eftersom det fanns en akustisk Levin-gitarr i hemmet blev det naturligt att vilja ge sig i kast med den. Lyckosamt för honom fanns det en väldigt bra ungdomsgård i Kålltorp, vars föreståndare hade en grabb, som också gillade musik. De två grabbarna började så smått spela akustisk gitarr ihop. Det var lätt att låna lokaler på ungdomsgården, och flera andra grabbar hade redan bildat band där. De var lite äldre än Bengan och hans kamrat, och hade mer avancerad utrustning: elgitarrer och sånganläggningar. Det var ju ett strå vassare, och något som lockade. De två unga grabbarna fick låna grejorna, och så började Bengans bana som musiker stakas ut.

Jag ville ju spela i ett band. Det var drömmen. Ett tidigt band jag var med i hette Fanes. Namnet kom sig av att vi blev erbjudna gratis högtalare av märket ”Fane”, mot att vi kallade oss så, och vi var inte sena att nappa på det. Vi ville ju bygga högtalarlådor! Detta kan ha varit runt 1963 nån gång.

Efter det blev det ett band , som hette Maybee. Det var väl -65 kan jag tänka mig. Det hade lite tuffare sound än Fanes. Lite poppigare. Liksom tidigare var det covers som gällde.

Idoler

Spotnicks och Shadows var Bengans första idoler, som han började lyssna på redan på 50-talet. Det var den tidens två stora gitarrhjälte-band, och som influerade mången ung grabb till att börja spela gitarr.

Det var framför allt Bosse Winberg i Spotnicks, som var min första riktigt stora gitarrhjälte. Men Hank Marvin i Shadows har också betytt mycket för mig. Det var under just de åren när jag började lära mig spela gitarr, och det var soundet på deras elgitarrer jag fascinerades av. Lite senare kom en annan stor influens: Beatles. Men det var mest hur de lät i början av sin karriär. Du vet, när man hörde på Radio Luxemburg, och de spelade Please, Please Me. Då tänkte man: ”Fan, va fräckt”! Det var både fräcka gitarrer och bra sång. Det var inte nån fånig smörsång typ Bobby Darin, eller schlagertrams. Det var en helt annan attityd, och som jag gillade!

Bengan såg Beatles live i Göteborg -63, samma dag som han konfirmerades. Han hade spanat in sig på att noga lyssna på deras gitarrspel, ”nörd” som han var på att vilja uppsnappa minsta detalj. Dock, han just såg dem; höra var det dåligt med:

Jag hörde Paul McCartney ropa in första låten – Twist And Shout, eller vad det var – ”one, two, three, four” …sen hörde jag inget, bara det öronbedövande ljudet från alla tjejer runt om mig, som skrek. Jag blev jättesur på dom. Det enda jag ville var att ju höra dem spela; jag struntade blankt i att de var söta …

Bengan började senare lyssna på band som Pretty Things och Kinks, med ännu lite hårdare attityd, och Bob Dylan. Han gjorde också bekantskap med blues:

I  mitten av 60-talet blev det Muddy Waters och en lång rad bluesgitarrister: Albert King framför allt, och Otis Rush, BB King … you name it, du kan dra hela listan alltså.

foto: Birgitta LarssonBengan Blomgren - foto Birgitta Larsson

Chicago-blues

Bengan lärde sig själv att spela gitarr, med stor målmedvetenhet. Ingen kommunal musikskola där, inte. Han gillar och behärskar olika musikgenrer – country till exempel – men har helt klart sitt hjärta hos bluesen, alltsedan han först kom i kontakt med den – och alldeles speciellt hos hjältarna i den gamla Chicago-bluesen.

Alltid, när jag sätter på någon platta med – eller hör på radio  – nån gammal låt med Little Walter, eller Muddy eller Howlin’ Wolf, då hamnar jag i ett ”Nirvana”-liknande tillstånd, och inser hur in i helvete bra det var. Både soundmässigt, musikaliskt och uttrycksmässigt. Då känner jag att det här, det kommer jag alltid att älska.  Det blir aldrig bättre än så. Det finns mycket bra musik, som kommer idag, men också mycket som inte känns angeläget … det är Bonamassa och det är nya gitarrhjältar hit och dit … För mig är det sound, som dom hade då på 50-talet och början av 60-talet, med Little Walter, Muddy och inte minst Howlin’, oöverträffat. Det är helt fantatiskt. Man kan utan att vara nostalgisk konstatera att det håller än idag. Det är unikt. Inte för dom – för dom var det bruksmusik; dom spelade på syltor för att folk skulle kunna dansa och supa – men för oss. Det är något i uttrycket som gör att det känns så jävla äkta. Och det var ju för mig en miljard gånger bättre än alla fåniga pop-band, som vi hade i det här landet.

Bengan slår också ett slag för de låtar som gjordes då, och gitarristens roll i det hela, till skillnad från de utdragna gitarrsolon, som ju så ofta förekommer numera:

Där var låten, och sången det viktiga, inte att spela långa gitarrsolon, eller att stå och jamma blues. Låten är det viktigaste, och texten. Att som många gör nu, till exempel stå och jamma en långsam bluestolva i e, där 19 gitarrister ska spela sina solon; det är för mig inte musik. För så fungerar inte bluesen. Det var ju ganska korta låtar! Inget ont om jam om det är spontant och om någon har en bra idé, men att bara gå upp för att jag vill visa att jag kan spela gitarr, eller för den delen dra ett sax-solo, eller munspelssolo … det är för mig helt ointressant. För det är inte låtar.

Ibland vill folk att jag ska spela längre gitarrsolon, men för mig är det inget självändamål; inget jag vill göra bara för att glänsa. Jag har om mig fått omdömet att ”jag spelar smakfullt” – det kan bero på att jag ofta tycker att ”less is more”.

För att återgå till banden, som Bengan spelade i. 1967 bildades Gin House bluesband. Stilen var en mix av Chicago-blues och engelsk blues. Förutom Bengan på gitarr var sättningen Kjell Jansson på bas, Bernt Andersson på sång, piano och orgel, och Gunnar Pettersson på trummor. Bandet var bland annat förband till Jimi Hendrix på Cirkus i Göteborg, 1969. Men bandets historia blev ganska kort. Kjell började mer och mer komma in i jazz-kretsar, och ville spela kontrabas. Och Bernt och Bengan träffade ett par killar i det 1970 startade progg-bandet NynningenBertil Goldberg och Thomas Forsell, som gärna ville samarbeta med dem. Man beslöt att lägga ner Gin House.

Bernt Andersson och Bengt Blomgren. Foto: Vanja Fridhammar
foto: Vanja Fridhammar

Nynningen

Bernt och Bengan medverkade som ”inhyrda” musiker på Nynningens första platta, Man mognar med åren, och blev sen allt fastare knutna till gruppen. Nynningens andra album, För full hals, med tonsatta översättningar av den ryske ”revolutions”-poeten Vladimir Majakovskij blev mycket uppmärksammat. Totta Näslund och Nikke Ström, som Bengan skulle komma att ha mycket att göra med framöver, hade vid detta lag också anslutit sig till Nynningen.

Det var väl inte så att jag direkt tröttnat på bluesen, men då hade man lirat den grejen rätt länge, och jag kände att detta med Nynningen lockade: det var lite nytt;  lite nya ackord, lite annan attityd, och så just de här svenska texterna, som stod för någonting. Det var inte bara ”I love my woman” och bla bla, utan det var faktiskt lite mer, och det tyckte jag var intressant. Det var aldrig så att jag var medlem i något politiskt förbund, eller stod och sålde vänstertidningar eller så, men det här kunde jag tänka mig att vara med på; det här engagerade mig. Vi turnerade som fan med det här Majakovskij-programmet.

Omkring 1975 gick Totta och Nikke över till Nationalteatern, men Bengan och Bernt stannade kvar i Nynningen. 3 plattor till gavs ut. 1977 var det dags för ”Tältprojektet” (om den svenska arbetarklassens historia), ett samarbete mellan främst Nynningen och Nationalteatern, och som under 4 ½ månad turnerade runt i Sverige. Där nånstans började Bengan tröttna:

Jag kände att jag började få nog; jag började tröttna på det här med teatermusik.  Det som fick mig att inse det, var när jag och Totta Näslund gick och lyssnade på Muddy Waters på kåren i Göteborg. Det var det här riktigt bra bandet med Willie ”Big Eyes” Smith på trummor, och alla de här svarta gubbarna, som varit med i många år. Ett grymt band, som knäckte oss helt. Det var mitt under Tältprojektet, och jag kände att jag inte orkade spela mer teatermusik. Teater var helt enkelt inte min grej. Det hade gått nästan 10 år sen Gin House-bandet, och Gud, vad skönt det här kändes, att se dem bara stå där och spela, och det var ju djävulskt bra! Totta och jag sa till varandra, att vi måste ju starta ett bluesband igen, alltså.  Så utifrån det började det krackelera lite med både Nynningen och Nationalteaterns Rockorkester, som Totta ju var med i. Vi bestämde oss för att satsa på ett bluesband, och resultatet blev Totta’s Bluesband.

Totta’s Bluesband

Förutom Totta på sång och Bengan på gitarr, ingick i detta band Nikke Ström på bas, Bernt Andersson på keyboard och munspel, även sång, och Gunnar Pettersson på trummor (senare ersatt av Niels Nordin). Det gick mycket bra för bandet; en rad skivor gavs ut och det blev mycket turnerande, inte minst i USA.

Vi åkte mycket i USA. Ibland var vi på två-tre turnéer under ett och samma år. Det var bara att åka hem till Sverige – hälsa på barnen – och vända och åka tillbaka igen. Vi turnerade på en massa ställen. Jag tror inte det finns en stad – på östkusten i alla fall – som vi inte har varit i!  Från Key West och hela vägen upp. Vi spelade bland annat på legendariska Lone Star Café i New York, där kända artister som Dylan och The Band hängde. 1984 gjorde vi en jätteturné, med ungefär 50 jobb på 60 dagar, och då hade vi dessutom med våra familjer också. Det var rena zigenarföljet! Och jag får nog säga att det var inget att skämmas över att man var ett svenskt bluesband. Vi blev väl mottagna minsann. Det var väl lite exklusivt för många där, att ett svenskt bluesband kom över och spelade blues. Och vi gjorde bra ifrån oss, vill jag nog påstå. Väl så bra som de flesta amerikanska bluesband. Och då får man ändå betänka att vi inte gick in för att ge en show på det vis, som jänkarna brukar göra. När de går på scen, då är det show time, och en intränad show. Vi i Sverige är mer sådana, att vi går upp på scen och spelar en stund, och så hinner vi ”sätta oss en stund i baren” igen. Både Totta och jag var ju sådana, att vi kunde ställa oss med ryggen åt publiken på scen, och titta åt ett annat håll … Vi förstod inte varför musik måste vara show time. Men det är jänkarnas stil.

Därför älskar vi svenskar en sådan som JJ Cale, som helst ville sitta bakom orkestern och spela! Jag har aldrig förstått mig på sådant som guldlamékostym, hattar eller mörka glasögon, i blues-sammanhang. Eller bowlingskjorta och bakåtkammad raggarfrisyr, som somliga envisas med att ha, bara för att Fabulous Thunderbirds körde det 1983. Det känns bara som en fånig mall, och blir som cirkus-blues för mig. Det enda, som gäller för mig, är att spela bra, och att göra det utifrån själva musiken.

Nationalteaterns Rockorkester

Totta’s Bluesband lades officiellt ned 1985, men bandmedlemmarna har ofta därefter strålat samman i olika andra konstellationer. När Nationalteaterns Rockorkester återuppstod 1991 (den hade tidigare funnits en kort period 1980-81) gick till exempel Bengan, Totta och Nikke med i den. Nikke är fortfarande kvar, men Bengan drog sig ur efter inemot 10 år.

Det var jävligt roligt för det mesta, och publiken älskade oss. Det var sanslöst populärt, men till slut –  det var väl år 2000 –  så kände jag att jag inte hade mer att ge som musiker. Jag hade tröttnat på låtarna; jag hade hört dem för mycket  – Jack the Ripper, Bängen trålar … alla dom, du vet. Det blev bara att man stod och spelade på rutin, och då hamnar man i ett tillstånd där varken hjärnan eller hjärtat är med längre. Totta hade också tröttnat på dom, redan innan mig, och var igång med sin solokarriär.

Utmärkelser

Under Tottas solokarriär, från mitten av 90-talet och in på 2000-talet, var Bengan ofta med och kompade honom på gitarr. De två var nästan som bröder.

Vapenbröder, brukade journalisterna kalla oss. Därför kändes det egendomligt, men samtidigt stort, när jag som förste pristagare fick det s.k. Totta-stipendiet, som instiftades kort efter hans död, år 2005.

Ett annat pris, som Bengan fått, är Fjellis-stipendiet, som instiftades efter gitarristen Jan-Erik ”Fjellis” Fjellströms död, år 1999. Åter där var han den förste pristagaren. Han fick det år 2000, och betraktar det också som en stor ära. Fjellis var något av en vapenbroder, han också.

Vi var ju lite av samma andas barn, när det gäller musikaliskt tänkesätt. Till exempel gillade vi både blues och country. Fjellis var väldigt seriös i allt han gjorde. Han reade inte ut sig. Man måste känna för det man gör, annars går det inte! I mina ögon var han en trovärdig kille. Jag spelade gärna med honom.

Över huvud taget, har jag haft tur med det, att jag så gott som alltid fått spela med goda musikanter, och med likasinnade, som hellre spelat för 500 kr i ett meningsfullt sammanhang, än stått och vevat någon urblåst lall-musik för typ 5000 kr. Det måste inte vara blues. Nånstans finns det ju i grunden förstås. Blues-rötterna finns där hos mig, oavsett om det är på svenska eller vad det är. Men jag har aldrig varit inställd på att ”nu ska jag bara spela blues”. Sen att tonen är bluesaktig, det har att göra med mitt sätt att spela, mitt sätt att uttrycka mig på. Oavsett om jag står och spelar med Louise Hoffsten eller någon pop-nisse, eller när jag spelade med Totta eller Ulf Dageby, så kan jag inte ställa om mig. Om folk tycker att det låter blues, så beror det som sagt på att själva grundkänslan till bluesen finns kvar, och det är ju där jag har mina grundvärderingar i musiken. Little Walter, Muddy, Howlin’; det är själva grundstenen för mig. Kärleken till dom kommer alltid att visa sig i det jag spelar, tror jag – utan att jag för den skull härmar dom.

År 2008 fick Bengan ännu ett hedrande pris: Guitar People’s Prize. Motiverigen till priset lyder: ”För sin originalitet, unika ton och stilkänsla samt förmåga att direkt beröra med sitt gitarrspel under 4 decennier”.  Priset bestod bl.a. av en akustisk, handbyggd ”The Tool”-gitarr, värd 35 000 kr.

Det är en jättevacker och fantastiskt fin gitarr, som tyvärr är på reparation just nu, men jag ska snart få tillbaka den. Jag skulle aldrig ha råd att köpa en sådan gitarr. Och så får man en som pris!

Bengan har under åren då och då spelat akustisk gitarr, till exempel ihop med Totta eller Ulf Dageby. Elgitarren är dock hans primära instrument. Han har några olika sådana, men är ingen ”gitarr-freak”:

Mitt bestånd är väldigt standardmässigt. Normalt sett är jag väl en Fender- kille. Alltså Fender Stratocaster, Fender Telecaster, plus Gibson 335:an. Det är de tre grundgitarrerna jag använder. De har följt mig i alla år. Inte exakt samma, och jag har aldrig varit speciellt noga med att det ska vara vintage, utan jag har gamla delar, som jag sätter ihop till en gitarr. Köper jag en ny, så justerar jag den med lite gamla delar. Jag har aldrig varit någon freak på att det ska vara -58 års modell, med just den skruven i, eller andra sådana fånerier. Det är ju samlare som håller på så. Har du något uttryck som musiker, så spelar det väl ingen roll med sådana saker.

Nuvarande band

En lustig sak är att cirkeln lite grann är sluten för Bengan. Ett av de band han spelar i nu, Serve You Right To Suffer, består nämligen av originalmedlemmarna i det gamla Gin House-bandet, plus Kjell Janssons son Gunnar Jansson, på sång. De spelar sådär ett par gig i månaden, när de har tid. Det kan vara svårt att få ihop alla; var och en har också andra engagemang.

Ronander Blues Band, som Bengan också är fast gitarrist i, tar även spelningar i mån av tid. Inte helt lätt, eftersom Nikke Ström spelar med flera andra band, bl.a. Nationalteaterns Rockorkester, och Mats Ronander har sin solokarriär, med svenskt material..

Något som Bengan är väldigt förtjust i, är den s.k. Packmopedsturnén, som han är med i sen flera år. Deltagarna åker bokstavligen ut på moped, och ”spelar på dörren” på ett antal ställen.

Det är en turné i Värmland varje sommar. Den blir bara populärare och populärare, och plötsligt ska alla vara med i den. Pernilla Andersson och Dregen har varit med, och Plura har varit med så gott som varje år. Han är med i själva grundstommen kan man säga. Sen kommer det till gäster. Det är en jävligt rolig grej, som varar i två veckor.

Under hösten har Bengan också tillfälligt hoppat in som gitarrist i Nationalteatern, som återuppstått i sin originaluppsättning, och skapat något som kallas en ”kabarevy”. Det är en blandning av sånger och revysketcher, där både skådespelare och musiker medverkar, under mottot: ”Vi är de gamla – vi tar inte skit”.

Avslutningsvis ett minne som Bengan återger från en turné i USA med Totta’s Bluesband:

Vi kommer till en liten klubb i South Carolina – 1984 kan det ha varit – och ska spela, och det sitter typ 25 svarta män, som ser ut som Sonny Liston och Mike Tyson, och ska lyssna, och vi kommer in där … Mats Ronander var med i bandet då, och – det var rätt roligt – han och jag tänkte: ska vi stå här … fan, dom kanske bara är vana vid svarta band. Men så börjar Totta – han var ju lite fin, hade tagit ett par whiskey; det första han säger till dem är: ”we’re gonna teach you motherfuckers how to play the blues”! Va fan säger han!! Jag och Malla vågade knappt titta på dom … vi tänkte att nu får vi nog gå och gömma oss här bakom nånstans …annars tar dom kanske fram Magnum 45:or och skjuter oss. Men då blev ju Totta  plötsligt hjälten för dom: vad är detta för en kaxig jävel? Och sen, när de fick höra honom sjunga; när vi drog igång med någon jävla Howlin’ Wolf-låt, då blev vi plötsligt hjältar allihop. Det var helt sanslöst. Ett härligt minne att komma ihåg!

För den som är intresserad av Totta’s Bluesband finns en utmärkt, fyllig sammanställning av Christer Fridhammarwww.fridhammar.com/tottas.html

Text: Birgitta Larsson Foto: Birgitta Larsson och Vanja Fridhammar/ Jefferson #167

Facebook
Twitter
Skriv ut
E-post
Fler artiklar