Grateful Dead #167

Moderna songsters -Den amerikanska musikhistorien genom ett band

Det vanligaste i musikhistorien är musiker och grupper vilka specialiserar sig. Det kan var bruksmusikern vilken spelar till dans, konstmusikern som aldrig skulle gör en kommersiell platta (som Peter Brötzman än gång yttrade) eller southern soul-, bop- eller synthpopgrupper där man väljer att förfina sitt sound inom sin speciella genre och intressesfär. Redan tidigt i historien fanns det musiker som utmanade detta. Songstern spelade såväl till dans som till sorg, på bordeller och i kyrkor och skrev sina egna, djupare alster parallellt med framträdanden med tidens populärmusik.  San Fransiscogruppen Grateful Dead höll songstertraditionen vid liv. Finkänsliga och tårdrypande, gungande och engagerande, alltid originella. Grateful Dead, liksom songstern, berättar amerikansk historia. Rötter och frihet rullade i samma joint. Kapitalism och engagemang på samma trip. Låt oss minnas en avgörande del av Amerikas Förenta Stater 45 år efter det att bandet tog sitt namn.

När Blind Lemon Jefferson gick in i en studio 1926 anpassades afro-amerikansk musikkultur till den tidens jazztoner vilka funnit godkännande av den vita publiken. Tidigare hade afro-amerikanska musiker underhållit en liten grädda av vit aristokrati, men från och med 1926 blev den vita konsumenten en påverkansfaktor på den afro-amerikanska kulturen. Detta åstadkom en debatt om bluesens autenticitet och teorier om en medveten eller omedveten vit rasistisk agenda som berövade afro-amerikanska bluesutövare möjligheten att leva på sitt ursprungskoncept. Musikhistorieskrivningen ansågs också alltmer beslöja verkligheten bakom bluesen.

Jag skall inte föra den debatten här utan istället påstå att det finns musikutövare vilka inte berörs av etiketteringar, så viktig för många, utan går som individer, relativt, obefläckade genom musikhistorien. Två bra exempel på artister, inom bluesgenren, är Captain Beefheart och Clarence ”Gatemouth” Brown. Bägge använde sig av olika genre i sitt musikskapande utan att hävda att  de var något annat än sig själva. De blev aldrig någonsin imitatörer. Det vill säga Captain Beefheart försökte aldrig låta ”svart” när han sjöng blues och Gatemouth försökte aldrig låta ”vit” när han sjöng country. Att Gatemouth sedan framförde sin blues i afro-amerikansk stil och Beefheart komponerar avantgardistiska stycken i vit konstmusiktradition stärker dem ytterligare i deras individualism. Det mest intressanta bandet, i det här sammanhanget, betraktar jag dock vara Grateful Dead vilka ställde sig utanför genrenormerna och mixade ihop den amerikanska musikhistorien på ett enastående sätt. Deras skivor och konserter innehöll alltid en stor portion blues med rötter längre tillbaka i historien än 1926. Deras kreativitet drevs av folkmusikerns vilja att berätta och konstnärens drivkraft att upptäcka nya uttryckssätt.

Songstern

Grateful Deads rötter gräver sig ned till tiden före 1926, ner till songstertraditionen. Songsterns repertoar var delar blues och gospel och delar vit folkmusik som delvis bluesifierades och blev standards inom såväl blues som countrygenren. På de spektakulära, resande Medicine Shows delade songstern scen med vita musiker och åstadkom därigenom en intressant, tidig, genreöverskridande underhållning. Songstern var även flitigt anlitad på danstillställningar. På ”Medicine”-spektaklen framträdde även jugbands och det var som sådant Grateful Dead började. Jugbanden kan betraktas som en sorts orkesterversion av songstern. Jugbandens tydliga bruk av slaginstrument, vilka kunde vara av alldagligt material som tvättbaljor  eller kastruller, återkommer i Grateful Deads val att ha två trumslagare av vilka särskilt Bill Kreuzman fortsatte traditionen med verktyg och redskap  som instrument. …jugbands can be heard as a missing link between the blues and the music of west-africa…” (Unterberger, Jug Bands)

En cover av jugbandlegenden Gus Cannon, Viola Lee Blues, fanns på gruppens standardrepertoar. Albumen Workingmans Dead och American Beauty, bägge 1970, presenterar originalkompostitoner med tydliga songsterinfluenser.  På akustiska liveskivan Reckoning (1981) tar man även med traditionella nummer i songstertradition som Deep Elem Blues (trad.), Monkey And The Engineer (J.Fuller) , Dark Hollow (trad.), Been All Around This World (trad.), Jack-A-Roe (trad.) och On the Road Again (trad.).

Utanför ramarna

Genreblandningen tar sin början redan då de västafrikanska slavarna tar till sig vita traditioner och gör dem till sina. Detta är särskilt märkbart inom religionen där Jesus Kristus blir de förtrycktas förkämpe  och där den kristna mässan framfördes med västafrikansk extatisk dans och ”howlings”, vilket länge kommer att prägla den svarta pingströrelsen. Avstickare i samfund som voudun  döpte också om kristna helgon så de passade deras andlighet. Jungfru Maria blir exempelvis Ezili Dantou, en kedjerökande, extremt beskyddande mor med förkärlek för stark rom. Så beskrivs också den tidiga afro-amerikanska musiken (vilket är byggt på historisk forskning eftersom några inspelningar från perioden naturligtvis inte existerar). De västafrikanska slavarna tar till sig vit folkmusik i sitt skapande, utifrån sina egna historiska rötter, och skapar ny afro-amerikansk musikkultur.  Deras musik lär ha varit långa sessioner där en grundmelodi fortsätter i långa partier av dansrytmer och spontant skapande. Detta går också igen hos Grateful Dead vilka ofta börjar en melodi helt traditionellt för att sedan fortsätta i långa hypnotiska improviserade partier bortom grundstrukturerna.  Jag tycker mig läsa in detta i Pigpens Alligator, 1968, där melodin inleds med kazoo och sång, övergår i ett parti med trummor, fortsätter i bluesimprovisation på gitarr och slutar i kör. Denna struktur kan så spåras tillbaka till WC Handys 10-talskompositioner där bluesen utvecklas i jazzriktning.  Därmed utmanade Grateful Dead skivmarknadens treminuterskrav som också hade begränsat de afro-amerikanska musikerna när de gjorde sina första skivinspelningar.

Den tidiga afro-amerikanska religiösa musikens nerv och spänning kom att bli en stor inspirationskälla för Grateful Dead. Särskilt Reverend Gary Davies unika stil. ”He played the guitar like he played the piano, and was not afraid of complex tunings, minor keys and dissonance, of mixing ragtime, country and marches with blueschords.” (Scaruffi, sid 13) I Grateful Deads konserter ingick mycket ofta gripande versioner av Death Don´t Have No Mercy och Samson and Delilah. Ovanstående är den tydliga grundstommen i Grateful Deads musik, men bluesmässigt tycker jag mig också skönja Albert Collins explosivitet, Jimi Hendrix ekvilibristiska driv liksom John Abercrombies jazzmystik.  Mest av allt hör jag Jerry Garcias  egen stil, det unika som skapar en artist man minns, ett speciellt sound helt kopplat till individen.

Bluesnummer, utöver tidigare nämnda, som ingick i Grateful Deads standardrepertoar var exempelvis Sonny Boy Williamson´s Good Morning Little Schoolgirl,  den av Jimmy Reed populäriserade  Big Boss Man, Robert Johnson´s Walking Blues, Bobby Bland-hiten Turn On Your Lovelight och Slim Harpos I´m a King Bee, vilka blandades med countryalster som Merle Haggards Mama Tried och Kris Kristoffersons Me and Bobby McGee. Melodier vilka ofta framfördes mycket strikt och stilenligt, men lika ofta, mynnade ut i fri jazzimprovisation.  Att notera är att Grateful Dead aldrig hemfaller åt vit, pompös bluesrocktradition. Däremot finns starka inslag av traditionell sydstatsrock och countryrock. De får aldrig förväxlas med vit bluesrock, då de två förstnämnda genrerna först och främst är rotade i amerikansk blues-, hillbillie- och landsorts-traditionell musik och inte i vit middle-of-the-road-rock, vilket vit bluesrock är sprungen ur. Gruppen klädde sig heller aldrig i feodorahattar och snickarbyxor utan framträdde alltid i sina vanliga kläder.

Medlemmarna

Men Grateful Dead var också så mycket mer . Låt mig beskriva deras historik:

När bluegrassentusiasten Jerry Garcia (1942-1995) flyttar till Palo Alto, California börjar en musikresa genom den amerikanska musikhistorien av sällan skådat slag. Vill man utbilda sig och orientera sig i de stora amerikanska kulturgärningarna som folkmusik, blues, rock, psykedelica, jazz, framgångsrik marknadsföring och kapitalistiska framgångar är det till Garcia och Grateful Dead man bör vända sig. I California träffar Garcia poeten och författaren Robert Hunter (1941-     ) och Phil Lesh (1940-), trumpetare och framåtsträvande elektronisk musiker, vilken studerat med avantgardisten Luciano Berio (vilkens mastodontverk Stanzas består av en räcka soloframträdanden av såväl dragspel som cello, basun, gitarr och röst, med flera, och som bär på en inneboende föränderlighet som åstadkommer att man aldrig tycker sig ha lyssnat färdigt på verket). Garcia bildar tillsammans med Bob Weir (1947-) gitarr och sång, Ron ”Pigpen” McKernan (1945-1973) sång, munspel, orgel  och John ”Marmaduke” Dawson (1945-) gitarr och sång, folkmusikbandet Mother McCrees Uptown Jug Champions.

Pigpens far var rythm and blues-discjockey och redan från tolvårsåldern höll Pigpen hårt i sitt munspel och utforskade bluesen och alkoholen. Hans smeknamn uppkom på grund av hans oförblommerade uppträdande och ”naturliga” inställning till hygien. Efter en kort tid blir Bob Dylan katalysatorn för den vita folkmusikens partnerskap med rocken och Mother McCree döper om sig till Warlocks och blir en av pionjärerna på den elektrifierade folkmusikscenen. Weir har dock hävdat att Beatles var den utlösande faktorn till bandets utveckling. Till Warlocks kommer även Phil Lesh med, nu på bas, trumslagaren  Bill Kreutzman (1946-) och Robert Hunter som textförfattare utanför scenen. Dawson slutar men dyker 1970 upp i countryrockgruppen New Riders of the Purple Sage (Garcia, Leash, Hart och David Nelson) vilka förhåller sig till Grateful Dead ungefär som Parliament till Funkadelic. Grateful Dead innehöll, genom åren, en rad innovativa keyboardmusiker. Den förste Ron ”Pigpen” McKernan avlider 1973 i alkoholrelaterade inre skador. Tom Constanten (1944-), med åsikten att ingen kreativ musik gjorts mellan 1750-1950 (vilket är högst anmärkningsvärt när man blir medlem i ett band så inspirerade av historien som Grateful Dead), gick med som musikalisk rådgivare 1968. Det var Tom som övertalat Phil Lesh att anmäla sig till Berios klass i elektonisk komposition. Constanten lämnar, efter kort tid, bandet 1970.

År 1971 blir Keith Godchaux (1948-1980)  medlem efter att ha introducerats för Garcia av hustrun Donna Jean Godchaux(1947-). Med åren blir Keith alltmer deprimerad och beroende av tunga droger, vilket blir en black om foten för de övriga i bandet.  Även hustrun Donna Jean är med under Keiths medlemskap. Donnas karriär hade inletts som körsångare till Elvis Presley och Percy Sledge i Famestudion, Muscle Shoals, Alabama. Keiths drogproblematik och Donnas, ibland, ojämna framträdanden orsakar att de ombeds lämna bandet 1979. Brent Mydland (1952-1990), från den lokala rockscenen i San Francisco tar över tangenterna och blir en firad låtskrivare och sångare fram till överdosen 1990. Hans ersättare blir Vince Welnick (1951-2006) som har Mydlands harmoniska sångartalanger. Han kommer, från bisarra rockshown The Tubes. Welnick blir gruppens siste organist. Welnick delar keyboardskapandet åren 1990-1992 med Bruce Hornsby (1954-).

Sanna utforskare

Warlocks blir 1965 Grateful Dead och husband på Ken Kaseys LSD och multimediahappenings. ”They were not to be psychedelic dabblers painting pretty pictures, but true explorers” (Tom Wolfe, Virgin sidan 533). Namnet uppkom ur ett slumpmässigt öppnande av uppslagsverk och inte från ett namn ur den egyptiska dödsboken, vilket en del rykten hävdar. Finansierade av kemisten och LSD-försäljaren Owsley Stanley flyttar bandet in i ett kollektiv på 710 Ashbury Street i San Francisco. Stanley köpte huset och all ljudutrustning bandet behövde. Kollektivet blir en förebild vad gäller fria konserter, matutdelningar och välkomnande hem för en rad karaktärer som flyttar in från gatan. Personligheter vilka blir basen till vad som blir rockvärldens mest kända fanskara Deadheads. Den färgsprakande drogliberalismen och stjärnstatusen till trots behåller Grateful Dead sina varma, vänliga, kärleksfulla och välkomnande personligheter och polisen uppges hellre bevaka Deadheads än amerikanska fotbollsmatcher.

Efter att ha blivit dumpade av MGM, The Summer of Love, 1967, blir de raskt en av San Franciscos största attraktioner med spelningar på stadens mest populära klubbar och konsertlokaler och framträder på Monterey Pop Festival och Woodstock. En andra trumslagare adderas till bandet Mickey Hart (1943-) med bakgrund i High School- och Air Force Marching Bands. Harts studier, genom åren, med Ravi Shankars tablaist Ustad Allah Raka vidgade Grateful Deads vyer till rytmer utanför den västerländska kultursfären. Folk, country och blues  som grundpelare utmynnade i långa jamsessions i fri jazz form med ett meditativt och hypnotiskt improviserande. Kraftfullt och sentimentalt. Skivutgivningen präglas av såväl experimentlusta som bred radiopopularitet. Konserterna var deras främsta kraft och skivorna nådde aldrig omedelbart de nivåerna på listorna som motsvarades av den massiva publiktillströmningen på konserterna, Touch of  Grey (från albumet In the Dark, 1987) är gruppens enda singeletta, men över tid  erövrade de 19 guld, 6 platinum och 4 multiplatinumskivor.  Melodierna på skivorna kan delvis sägas vara grunden till vidareutvecklingen av dessa under konsertframförandena.

Hippie-kapitalism

Grateful Dead turnerade intensivt med få uppehåll och deras framträdanden kunde vara upp till sex timmar. Konserter som aldrig lät likadan mycket på grund av att de sällan eller aldrig repeterades.  Turnéerna var en lång karavan av fordon med gigantisk road crew, familj och vänner. Ett företag med sjukförsäkringar och andra anställningsförmåner. Nöjesadvokaten Hal Kant skötte Grateful Deads affärer brilliant under hela deras karriär. Kant såg till att bandet, som en av få inom musikcirkusen, behöll rätten till och kontrollen över sin musik liksom publiceringsrättigheterna. Likaså tillsåg han att miljoner dollar från musikförsäljning och material om bandet föll direkt i medlemmarnas händer. Efter albumet In the Dark, 1987, började de spela in video för MTV och fick genom denna nya marknad ytterligare skaror av fans. Grateful Deads lyssnarskara ökade också kontinuerligt tack vare att bandet lät publiken spela in deras konserter om de som spelade in inte gjorde profit på inspelningarna utan endast delade med sig av musiken. Mikrofonerna i publiken påverkade dock ljudtekniken varför man, under konserterna, ordnade en speciell inspelningsyta. Denna låg bakom mixerbordet och för att få tillgång till denna yta såldes speciella taping tickets. Ibland tilläts bandarna koppla in sig direkt till mixerbordet. En annan grupp som figurerade under konserterna var ”Spinners” vilka virvlade runt som sufier till musiken. De tilldelades en speciell plats där extra högtalare installerades.  För biljettförsäljningen skapades tidigt långa utskickslistor ”…pre-internet social network…” (Scott/Halligan, sid 70). Mellanhänderna kring biljettförsäljningen slopades genom att gruppen öppnade sitt eget biljettkontor där de mest lojala fansen kunde försäkra sig om biljetter till hyfsade priser utan att behöva köa utanför en biljettdistributör och dessutom betala dyra adminstrationsavgifter.  ”Album covers, backstage passes, newsletters, and posters were adorned with rich graphics dripping with color, detail, and imagery” (Scott/Halligan, sid 127) . Dessutom upprätthölls spänningen kring konserter av att turneaffischerna sällan såg likadan ut från stad till stad.  Marknadsföringsstrategin kring Grateful Dead gjorde dem till ett av de mest inkomstbringande banden i rockhistorien. Delar av detta ville man även ge tillbaka till samhället och genom sin egen välgörenhetsorganisation Rex Foundation ger man stöd åt såväl hemlösa ensamma mödrar med barn som till obskyra konstnärer. Bord fanns ofta under konsertevenemangen där man exempelvis gav samhällsinformation om vikten av att registrera sig för att rösta. I allra högsta grad viktig för gruppen var också Dan Healys Wall of Sound vilkens pålitliga ljudteknik gav en kvalitativ ljudbild.

Amerika sörjer

1986 faller Garcia i koma orsakad av diabete. Hans hjärta växer men han visar sällan eller aldrig tecken på återhållsamhet under de oändliga konserterna. I augusti 1995 hittas emellertid Garcia död på rehabiliteringscentret Serenity Knolls, ihopkrupen på sin säng med ett äpple i handen och ett leende på läpparna. USA reagerade med liknande chock och tillgivenhet som efter de fatala skotten mot John F Kennedy och Martin Luther King, mordet på John Lennon eller sorgen när Elvis Presleys död tillkännagavs. Internet översvämmades av kondoleanser och minnesskrifter. President Bill Clinton gick ut och geniförklarade Garcia och San Fransiscos borgmästare uppmanade medborgarna att hissa flaggorna på halv stång och hissade själv en  amerikansk flagga på stadshuset. I december samma år meddelar de återstående medlemmarna i Grateful Dead att bandet begravs med Garcia. En fantastisk över trettioårig saga får sitt slut.

På en presskonferens på University of Californias McHenry Library 2008 tillkännagav Mickey Hart och Bob Weir att denna institution blir det permanenta arkivet för Grateful Deads historia från 1965 och framåt med allt material som finns samlat kring bandet. The Grateful Dead Archive räknas till en av de viktigaste musikaliska samlingarna över 1900-talets senare del.

Sun went down in honey,
Moon came up in wine
Stars were spinnin`dizzy, Lord
The band kept us too busy
We forgot about the time
They´re a band beyond description
Like Jehovas favourite choir
People join in hand ´n´ hand
While the music plays the band, Lord
They´re settin´us on fire.
Crazy rooster crownin´midnight
Balls of lightnin´roll along
Old men sing about their dreams
Women laugh and children scream
And the band keeps playin´on.

(ur The Music Never Stops (Weir/Barlow) –Blues for Allah, Grateful Dead Records, 1975)

-Peter Nyström / Jefferson #167

Skivrekomendationer.

Live Dead (1970) Bra exempel på gruppens breda repertoar. Med början i en mycket påtagligt avantgardistisk Dark Star vilken övergår i St Stephens folkrock, soulbluesen i Turn On Your Lovelight , en desperat Death Don´t Have No Mercy för att avslutas med Feedback vilket säkert gjorde Leash lärare Berio glad.  (Placering på The Billboard 200 = 64).

Workingmans Dead (1970) Amerikansk country, blues och folkmusik utan konstigheter. Med oemotståndeliga öppningsspåret Uncle Johns Band (Top 200=27).

Wake of the Flood(1973) Jazzigt med gospel och countryinslag. Stundtals sentimentalt men bandet flydde inga känslor.(Top 200 – 18).

Blues for Allah (1975) Svårförklarad skiva. Jag tror att man kan säga att det här är vad man får om man, fördomsfritt, blandar den amerikanska musikhistorien. Grundtemat jazzigt. Min favorit. (Top 200 – 12)

Reckoning (1981) – Akustiskt livealbum med gamla counry och folkmelodier. De egna kompositionerna går i samma stil. Mance Lipscombe och Mississippi John Hurt skulle passat som gästartister(Top 200 – 43).

In the Dark (1987)  – Musikaliskt mer radioanpassat än brukligt. Varje melodi med tilltalande  hit-potential. Robert Hunter är dock fortfarande med textmässigt och gör det hela djupare. (Top 200 – 6)

The Grateful Dead Movie Soundtrack 5CD (2005) – Soundtrack med konsertupptagningar cirka 1974. Bra jamplatta med flera spår runt 15 minuter och en Dark Star över 30.

To Terrapin: Hartford ´77 3CD (2009) Samma sjuttiotals band som ovan men några år senare. De långa jamen är kvar men här får vi även mer av blues, slide och rock n´roll. (Top 200 – 59 + Top Internet Albums-152)

Källor;

Scott, David Merman och Halligan Brian–Marketing Lessons from the Grateful Dead

(John Wiley & Sons Inc. Hoboken, New Jersey 2010)

Larkin, Colin, editor – The Virigin Encyclopedia of Popular Music

(Virigin Books, London, 2002)

Official Site of the Grateful Dead-www.dead.net

http://www.scaruffi.com-history/Scaruffi Piero–History of Popular Music-www.scaruffi.com

Unterberger Richie – Blues Revival-www.allmusic.com

Garon Paul – White Blues-www.bluesworld.com