IDA BANG & THE BLUE TEARS, Stockholms Kulturfestival, Skeppsbron
Enda bluesinslaget vid årets Kulturfestival var Ida Bang & the Blue Tears. Givetvis tittade solen fram efter förmiddagens gråväder just när konserten började kl 15. Ida strålade ikapp med den och efter ett par inledande låtar förklarade hon att hon drömt om denna stund i 10-12 år, sedan hon började gå på bluesjammen i Gamla stan – att få stå på en av festivalens större scener och sjunga blues. Och anmärkningsvärt; gänget som stod på scenen denna kväll är exakt detsamma som 2013 blev the Blue Tears. Ni förstår hur samspelta de är efter nio år. Telepatin mellan de båda gitarristerna John Bernström och Leo Henriksson är magisk. De delar på solon och komp 50/50 och deras skilda spelstilar och sound gör att det aldrig blir för mycket gitarr trots att det är enda soloinstrumentet. Till detta är det svårt att tänka sig ett tajtare komp än Patrik Engström och Leo Sund. Ida gör fantastiska saker med rösten, som i Queenlåten ”Somebody to love”. Voodoorepertoaren är utökad (från ”Voodoo woman”) till LaVern Bakers ”Voodoo voodoo”. En faster till Ida på Sverigebesök från Denver, USA, hade önskat en låt av Freddie King. I den hade John och Leo varsitt långt solo, väl disponerat med Johns mitt i låten och Leos som grym avslutning. I Aretha Franklins ”Baby I love you” tog Ida upp nya stjärnskottet Zubaida Solid som gästvokalist.
MONA JOHANSSON, Bluesbaren, Stockholm
Dagen övergick i tidig kväll och lockade till en skön promenad genom Gamla stan och Söder till Bluesbaren. Kvällens musiker var Mona Johansson och hennes sidekick – och sometimes front man – Per Olof Sjöström. Liksom gitarristerna i Blue Tears kompletterar duon varann perfekt. Mona den känslosamma, PeO den uppsluppne. De var på hemmaplan, lokal publik och vänner, avspänt. Mona skriver mycket eget, i korsningen mellan blues och visa, och i den breda repertoaren ryms covers från Lucinda Williams, Bill Withers, Allen Finney, Johnny Adams (”Reconsider me”, WOW!) och fler. Så det blir många låtar, och korta, under en kväll. Mona sjöng en ny låt hon just skrivit, ”Sång till en saknad”. En annan ny, snabb och muntrare, är ”En kopp kaffe (svep iväg min blues!)”. Förstås får vi också hennes två digitalsinglar; ”Jag lämnar dig nu” och ”Lyssna min vän”. Med jämna mellanrum släpper hon också fram PeO, vilket skänker omväxling när han varvar ”vanlig” gitarr med lap steel. PeO snackar mer än Mona, och han deklamerade två favorittextrader: ”I´m gonna leave here runnin´/ Walkin´s much too slow”. Låten är förstås ”Key to the highway” och den högväg han tar leder till Hawaii. Enligt PeO, ”where I´m better known”, och så drar han stålet lite extra hula-hula över gitarrhalsen. Uttjatade ”Rock me baby” svängde gott faktiskt som rockabilly à la Carl Perkins.
