Malmöfestivalen äntligen tillbaka, efter 2 års pandeminedstängning! Det blev publikrekord utan dess like. Mitt huvudfokus var förstås Bluestältet, som bjöd på hela 22 band, samt många bluesjam under ledning av”tältgeneralen” själv, HP Nilsson. Men mitt första besök blev dock i Swingtältet, där återuppståndna Blues Sisters (numera endast Jenny Jonasson och Åsa Widerberg) framträdde, med gästartisten Yvette Eklund. Populära Malmö-sångerskor alla tre, men Jenny – Malmös egen bluesdrottning – var i en klass för sig. Hon har verkligen en attraktiv röst och vinnande scenspråk. Hennes upphottade, funkiga tolkning av BB Kings ”How blue can you get” var superb, och Aretha Franklins ”I´d rather go blind” var också fin.
I Bluestältet gav Stockholmsbandet Takers järnet, med mycket soul på programmet. Sångerskan Sofia Bonta utmärkte sig här med kraftfull attack, som slog an på publiken; rösten var dock något skrikig i mitt tycke.
En av de bästa akterna var Nisse Torbjørn & Copenhagen Slim Band feat. Alain Apaloo på gitarr. Nisse är en återkommande, mycket välkommen gäst i Bluestältet, som alltid gått hem fint hos publiken. Så också nu; han är en expressiv, kreativ artist, som hängivet går loss på både munspel, gitarr och sång. Det gladde mig att supertalangen Alain var med; han åstadkom extra nerv i anrättningen med sina sylvassa solon. Genremässigt rörde sig bandet i gränslandet chicago-, delta- och folkblues.
Georg Meggs lockade också en stor publik. Anders Hansson på sång och munspel gav allt, och bandet backade energiskt. Många av Anders egna kompositioner avverkades, där den helt nyskrivna låten ”Europa brinner igen” − som var en våldsam protest mot Putins krig i Ukraina − var särskilt berörande. Hans låttexter är ofta väldigt personligt utlämnande, som man gärna vill höra ordentligt! I de lite lugnare låtarna gick det bra, men när bandet drog på för fullt i bluesrockigt ös, drunknade tyvärr stundtals orden; lite synd.
Danska HP Lange Big Gumbo var en nyhet för mig. Jag har sett HP åtskilliga gånger tidigare, både solo och i olika band, men inte denna konstellation. Sättningen var sång/olika gitarrer/banjo (HP); övriga 3 i bandet spelade ståbas, trummor resp. fiol/banjo. Trevlig, omväxlande repertoar med blues, folk och americana, där fiol och banjo tillförde lite annorlunda, särpräglade tongångar.
Ore Island Penitentiary Band gjorde en lyckad spelning, frånsett att Lupus Nensén lät ovanligt skrovlig i rösten och texterna därför svåra att uppfatta (ljudet möjligen felinställt också). Men hans utstuderade scenposer var det inget fel på, och fångade publikens intresse. Jonatan Sersam på keys och munspel drog också blickarna till sig, med yvigt, engagerat spel − av högsta musikaliska klass, ska tilläggas. Han är en sann tillgång i bandet! Repertoaren bestod till stor del av Lupus egna låtar, men även covers som ”Hoochie Coochie Man” och ”St. James infirmary”. Allt med ett högst originellt, lite ”gammaldags” sound.
Det var värmebölja hela festivalveckan, och särskilt varmt när Ingrid & Wilson Band framträdde. Jag hörde bara avslutande setet, som var aningen segt, och det var en av värmen matt Ingrid (Savbrant) som avslutade med ”I just want to make love to you” .
Mönsterås Blues Band är ju ett rutinerat och skickligt gäng, och de drog som väntat mycket folk. Det blev mycket Texas- och Chicagoblues, med ganska stötig rytm. Huvudparten hade svenska texter, t.ex. ”Tåget går”, en ny låt av Calle Engström, som var en välfunnen protest mot att allt fler tågstationer och -förbindelser läggs ner. Ett plus hos Calle är att han artikulerar bra, och därför uppfattar texterna (åtminstone det mesta).
Andra band som uppträdde i Bluestältet var bland andra Wreck of Blues, Virginia & Skybenders, Karin Rudefelt & Dr Blues, Jesper Theis & Tim Lothar, Jenny Blue & the Tombstone Shadows, Fried Okra och Ida Bang & the Blue Tears.
BIRGITTA LARSSON, text & foto
