Den norska duon firar 20-årsjubileum och kommer till Sverige.
RITA ENGEDALEN är Norges definitiva bluesdrottning och en av de mest profilstarka kvinnliga bluesartisterna i
Europa. Hon debuterade som bluesartist 2004 med albumet “Hear My Song”. Som en av få norska bluesartister var hon en av huvudartisterna på Sunflower River Blues & Gospel Festival 2015 i Clarksdale, Mississippi.
Hon beskrivs ofta som en artist med unik scennärvaro, och som träffar många rätt i själen med sina ärliga texter, starka melodier och kraftfulla och följsamma stämma. Hon har fått följande utmärkelser:
- Spellemannspris i genren blues 2006, för sitt album “Heaven Ain’t Ready for Me Yet”
- Bluespriset på Notodden Bluesfestival (2010)
- Rolf Gammleng priset (2010)
- Kongsberg By Fortjenestemedalje (2011)
- Buskeruds Fylkeskunstnerpris (2012)
- Vinnare av European Blues Challenge i Berlin (2012) • En stjärna på Notodden Blues Walk of Fame (2016)
- Kan även nämna att Rita startade upp Bluesföreningen hemma i Kongsberg och var bokare i 4-5 år.
Damer i Blues består av Rita Engedalen sång, gitarr och foot stomp, Margit Bakken sång, akustisk gitarr. Med band tillkommer också den fasta gitarristen Morten Omlid.
Jubileumsåret med Damer i Blues kommer att uppmärksammas med flera konserter, utställningar och ny musik under året. Utställningen Kvinner i Kamp som Damer i Blues producerade till fjolårets LO-kongress, kommer att visas för första gången offentligt under Notodden Blues Festival som firar 35-årsjubileum i augusti. De firar sitt jubileumsår med musikaliska hyllningar till några av de viktigaste kvinnorna i bluesens historia.
– De kvinnliga bluespionjärerna får inte glömmas bort – deras historier och röster är för starka för det!
Under 20 år har det varit många konserter och samarbetsprojekt med både norska och utländska kvinnliga musiker. Rita och Margit blev kända när Kristin Berglund bjöd in gäster till sitt musikaliska projekt ”Bluesens Tøffe Damer” 2003. Hon blev en viktig inspiration och vän för Damer i Blues. Rita och Margit har genom åren besökt de flesta platser i Norge med ”Damer i Blues”, och de har turnerat internationellt som ”Wome in Blues” i länder som USA, Sverige, Danmark, Finland, Italien, Schweiz och Tyskland.
Rita Engedalen och Margit Bakken har släppt kritikerrosade och prisbelönta album under egna namn, och 2012 släppte duon sitt första album tillsammans “Broken Soul Blues”. Albumet fick många goda recensioner i både Norge och utlandet. Margit Bakken har varit aktiv musiker och uppträtt på en rad musikfestivaler under ett antal år. Hon släppte sitt första musikalbum “On The Other Side” 2009, med egenskrivna och egenkomponerade låtar. Hennes debutalbum fick strålande kritik och fina recensioner.
Du och Margit Bakken reste i april till Memphis och Clarksdale. Kan du berätta vad som hände under resan?
– Vi var där cirka 10 dagar. En musikalisk resa som var väldigt spännande. När vi kom till Memphis deltog vi bland annat på en minnesceremoni på National Civil Right Museum i samband med att det var 55 år sedan Martin Luther King blev skjuten.
För några år sedan upptäckte jag gospelgruppen Como Mamas på en konsert i Austin, Texas. Det var meningen att vi skulle haft en konsert med dem i Norge men den blev inte av och efter det har gruppen blivit upplöst, men vi Damer i Blues har inte glömt dem. På resan mötte vi en i gruppen, gospelsångerskan Ester Mae Willbourn från Como, Mississippi. Vi var uppe i Como där vi spelade och sjöng med henne. Ett intressant möte. Hon berättade en väldigt stark historia om hur det var för små svarta flickor som sjöng a capella i små kyrkor. De hade inte råd med piano och gitarr och de fick inte dricka vatten från fontänen på gatan eftersom de var svarta. Jag berättade för henne att jag skrivit en låt om dem när vi mötte henne för några år sedan i Mississippi. Jag läste upp texten som jag skrivit och hon blev berörd och tyckte det var fint. Så då spelade jag och Margit låten ’Nobody Can Take My Soul’ och den ska vara med på det nya albumet med Damer i Blues som vi släpper i samband med Notodden Blues Festival i början av augusti.
Sen reste vi vidare till Clarksdale, vänort till Notodden och det var väldigt trevligt att komma tillbaka dit. Vi hämtade upp Ester Mae Willbourn i Como och tog med henne till Clarksdale Soundstage Studio där vi spelade in tre låtar med Ester. Då sjöng hon gospel och hon har ett väldigt unikt sätt att sjunga, en stämma i likhet med Mavis Staples. Vi är väldigt glada att ha med henne på det nya albumet. Hon var också väldigt tacksam och glad att vara med, vi ska hålla kontakten med henne. Det var ett mycket starkt möte med en bra gospelsångerska som är stark i sin tro till Gud. Hon är inte speciellt känd och hon är 73 år. Vi skulle så gärna ta med henne till konserter i Europa som till exempel i Norge och Sverige. Publiken skulle älska att höra henne.
Sen reste vi tillbaka till Memphis och då blev jag inbjuden till en radiostation där jag hade en timmes intervju och de spelade låtar från mitt nya album “Sun Will Come”. Orsaken till det var att de hade fått ett mail från någon som känner mig, och tips om att de måste bara bjuda in Rita till radion. Det var fint. Under radioprogrammet pratade vi mycket om inspirationen, Jessie Mae Hemphill och om hur inspirerade vi är av blues i Norge och hur vi uppfattar bluesen. En vän tog oss sedan med oss till en baptistkyrka i Clarksdale där vi fick höra andlig svart gospel i en liten kyrka. Det var inspirerande för oss att höra. Det har gett mycket inspiration att vara med Ester två dagar i en studio i Clarksdale och att gå tillbaka till rötterna och det genuina.
2006 fick Rita som första norska kvinna ta emot Spellemannspriset i genren blues, för sitt andra album “Heaven Ain’t Ready for Me Yet”. Du har även blivit nominerad två gånger tidigare, då för albumen ”Chapels and Bars” och “The Tree Still Standing”.
Och så blev du nominerad till Spellemannprisen 2022 i genren blues, för ditt album “Sun Will Come”.
– Ja, nomineringen skedde 15 april i år och sändes i NRK på tv. Jag är väldigt tacksam för att ha blivit nominerad igen. Vi var fyra som var nominerade till priset, det var jag, Billy T Band, Ledfoot, Kurt Slevigen & Fjeld Rasmussen. Ledfoot fick priset för sitt album “Coffin Nails”.
Albumet “Sun Will Come” är en kritikerrosad skiva med mycket själ, blues och som Rita framför på ett säreget och personligt sätt. Den har fått fina recensioner i internationell press. Albumet innehåller eget material som spelas på flera radiokanaler i USA och Europa. Den spänner över Sydstaternas blueslandskap med speciell förkärlek för den rytmiska Hill Country bluesen, gospel, roots, folk music, drivande rock till akustiska uttryck. Med sig på skivan har hon sina musiker – Morten Omlid gitarr, Eskil Aasland trummor och Bård Gunnar Moe bas samt några gästartister.
Ni släpper ett nytt album i augusti med Damer i Blues.
– Det är 11 år sedan jag och Margit gav ut ett album så det är på tiden. Vi är mitt i inspelningarna nu. Det är låtar som jag har skrivit och några tolkningar av kvinnor i bluesen. Vi har bland annat spelat in en låt från 1927 ”Strugglin’ Woman’s Blues” av Clara Smith som vi tolkat. Jag har skrivit hälften av låtarna och är även producent. Det blir ett jubileumsalbum med 9-10 låtar.
Damer i Blues släppte en låt med den fasta gitarristen Morten Omlid i samband med kvinnodagen 8 mars.
– Ja, en akustisk låt som jag har skrivit “Let the freedom come”. Det är lite av en solidaritetslåt till kvinnor som kämpade och fortsatte med sin blues oavsett vad som hände. Det är en sång om frihet och som är minst lika aktuell idag.
När spelade du i Sverige senast?
– Jag spelade på Malmöfestivalen 2016 och sedan var jag på Göteborgs Bluesfestival före pandemin 2018.
Sen kommer du till Sverige i sommar och ska spela på Åmåls Bluesfest 6-9 juli.
– Det ser jag fram emot och jag glädjer mig att få komma tillbaka. Åmål är en bluesfestival där jag spelat flera gånger och en festival som finns i mitt hjärta, alltid haft mycket trevligt i Åmål och haft fina möten med bland andra Louisiana Red. Jag var även där med Kristin Berglund en gång och vi hade en kyrkokonsert. Kommer nu tillbaka med lite blues och lite rock ’n’ roll. Vi kommer att spela en hel del låtar från det nya albumet som jag gav ut ifjol. Det blir två konserter, Rita solo med fullt band, Morten Omlid gitarr och Bård Gunnar Moe bas. Vi har ju även med oss Dan Magnusson på trummor och han rockar! Sen avslutar vi festivalen med en kyrkokonsert på söndagen med gospeltema.
Sedan ska du till Stockholms Bluesförenings arrangemang Damer i Blues 20 år och “Alla vi blåa bönor!” med The Blue Beans på Fasching i Stockholm 23 september. Och vad kan vi förvänta oss där?
– Det blir första gången jag spelar i Stockholm. Har varit där som turist. Det blir en akustisk duo med mig och Margit Bakken där vi hyllar några av de viktigaste kvinnorna i bluesens historia. Vi kommer även att göra några låtar med The Blue Beans. Det blir en kväll med mycket kvinnligt fokus.
2009 gjordes sista turnén med Little Jenny and The Blue Beans. Jenny Bohmans bortgång 2010 satte punkt för det flitigt turnerande bandet. Nu uppstår tillfälligt The Blue Beans tillsammans igen för första gången på 13 år. Dessutom släpper The Blue Beans ”At the End of the Day”, 3:e och sista plattan med Jenny. I bandet ingår Mia Kempff bas, sång och gitarr, Lotta Partapuoli gitarr och Justina Lakin trummor.
När träffade du Jenny Bohman första gången?
– Jag träffade henne på Odda Bluesfestival 2009 då Jenny spelade med Little Jenny & The Blue Beans. Jag var där med Kristin Berglund. Har alltid tyckt att Jenny har en fantastisk röst, är en bra gitarrist och munspelare. Det året hon dog 2010, jag tror att det var i mars, så hade jag och Margit i Damer i Blues, Jenny var gäst i vårt musikaliska projekt. Då kom Jenny till Oslo och Östkanten Bluesklubb, Herr Nielsen. Jenny var redan sjuk men hon ville spela och hon var fantastisk och man såg och hörde hur mycket musiken betydde för henne. Och sedan dog hon i november samma år.
Hur ser framtidsplanerna ut?
– Jag har blivit inbjuden tillbaka till USA för en konsert och en egen live radio show. Jag kommer att fortsätta sjunga. Jag känner att jag lever då. Och det bästa jag vet är att sjunga och spela för en publik samt alla samarbeten med andra musiker. Man blir aldrig fullärd och finner alltid något nytt i bluesen.
Text: Arne Swedin
Banner/inledningsfoto: Jan Storfossen
