REAL MUSIC STUDIO
Man skall inte låta skenet bedra. I ett jättelikt gammal industriområde, i ett av de större komplexen, men med den minsta och mesta avlägsna dörren till den minsta lokalen en trappa ned, ligger en mycket liten studio, men där många av de bästa svenska bluesskivorna spelats in. Sven Zetterbergs Moving In the Right Direction och Let Me Get Over It, tre skivor med Knock Out Greg, den mycket fina skivan med engelsmannen Mike Sanchez, Cadillacs And Women. Studion är även CeePeeVee Records hemmaplan och de gör alla sina inspelningar där. Studion ägs av Per Ängkvist och han sköter även alla rattar och spakar.
Per började en gång som gatumusikant. Det mer strukturerade musiklivet startade han som medlem i Bob Beamon & Blue Jumpers. Bandet spelade en blandad musik, bluesigt och funk. Som mest hade de 100 spelningar per år, men kunde ändå inte leva på det. Bandet lades ned 1995.
Som komplement men även för att det behövdes en billig studio och replokal, öppnade Per Real Music Studio någon gång 1991 eller 1992 med en 8 kanals bandspelare . Han kommer inte riktigt ihåg. Den första bluesskivan gjordes med Tommy Cougar 1995. Innan dess var det blandad musik med mycket rock. Studioutrustningen är än idag analog med rullband, vilket uppskattas av band som eftersträvar ett gammalt ljud.
När man ser de små utrymmena och den till synes primitiva utrustningen, jag har även sett studion på Söder i Stockholm, där Brittney Spears spelats in, är det obegripligt att ljudbilden är så varierad samt exakt på studions utgåvor. Per säger att det inte har med studion att göra, att det beror helt på banden. De spelar så. Blues Down Town lät ”Chess” för att de hade två gitarrer. Mike Sanchez som på sin skiva gjorde otroligt exakta kopior av förebilderna, krävde av det kompande Knock Out Greg & Blue Weather att de skulle följa förlagorna exakt. Då blir även ljudet detsamma. Men det krävs att artisten och musikerna kan spela. En studio kan inte rädda en mindre duktig eller orutinerad musiker.
Här ser Per en skillnad mellan rock- och bluesbanden, där han anser att bluesbanden har de bättre musikerna. Det är en följd av att rockbanden inte spelar så mycket ute, utan mest på privata klubbar. Bluesbanden har mer spelningar och blir därför mer slipade. Rockbanden spelar in, inte för att sälja skivor, utan för få demon för ett riktigt skivkontrakt. Bluesbanden säljer sina skivor på spelningarna och får ut en hel del den vägen. Professionalismen är en annan även om båda jobbar mest i det fördolda. Man kan ta CeePeeVees kritikerhyllade Big City Rythm med den bästa Stockholmsbluesen idag som ett exempel. Allt var orepeterat och allt gjordes där och då i studion med få tagningar. Mindre duktiga musiker hade aldrig klarat av det. Det blir även sämre om man skall tjata sig igenom inspelningarna med omtagningar. Högst en eller två är optimalt.
Per är själv en rutinerad musiker och jag frågar hur mycket han lägger sig i, alltså direkt producerar. Han måste ju höra när det inte sitter eller går snett. Det är knepigt medger han. Ju mer man känner artisten, desto lättare är det att gå in i producentrollen. Det är värst med de orutinerade och osäkra banden. De kan ta det på fel sätt. Samtidigt är det de som spänner bågen för högt och spelar för svårt, vilket de inte har resurser till. Det blir inte bra. Per har ändå ambitionen att de som lämnar studion skall vara nöjda med resultatet. Här skulle jag själv önska att just de band som spelar in första gången, inte låter sig bäras iväg av ”projekteuforin” utan överlåter producentrollen till objektiva och stränga öron. Det är så lätt göra skivor idag, att det ibland bara blir ogenomtänkta hafsverk trots högt ställda ambitioner. Det gäller även bluesen. Branschen har hamnat ur led. På den gamla goda tiden fick bara artister som hade något att komma med, spela in, alltså de som hade en egen identitet eller kunnande. Och det fick de jobba sig fram till under uppträdanden i många år. Idag räcker det med några månader i källaren med att repa på enkla covers, och vips är man en skivartist med pretentioner på fina recensioner i Jefferson. Och sur blir man om de inte kommer. Redaktören lär ha dragit på sig dåligt rykte för att skriva vad han och inte banden tycker om deras mindre lyckade skivor. Skivan används inte längre som ett artistiskt statement, utan för att primärt marknadsföra bandet.
Per håller själv igång som livemusiker med att spela i Mercury Blusband där Tommy Mogren sköter trummor och sång samt i Red Rooster Revisited med Björn Elldin, munspelaren Sture Elldins bror
Text Anders Lillsunde
This page and all contents are © 1996-2006 by Jefferson, Sweden.
Site maintained & designed by Jefferson
