Johnnie Marshall
Varje artist har en historia att berätta.
Gemensamt för de flesta yngre bluesmusiker jag träffat på, är att det är ett evigt harvande och enorm målmedvetenhet innan man ens kommer i gång i blygsam skala. Gemensamt för de flesta yngre bluesmusiker är också att de är väldigt välartikulerade samt väl insatta i de vitas respektive svartas preferenser. Gemensamt är också att man håller sig med två repertoarer, speciellt de som även turnerar i Södern i USA såsom Johnnie gör. En repertoar för svarta som är soulinfluerad och där man skriver sin egen musik, och så en för vita som består av covers på gamla klassiker. Den senare tas fram när man är i Europa. Jag har aldrig fått något bra svar på hur det känns att var helt up to date med två så olika förhållningssätt. Det artiga svar jag får, är att man spelar det publiken vill höra.
Johnnie Marshall är inget undantag. Relativt sent i livet skaffade han sig en karriär som yrkesmusiker. Nu har han kommit så långt att han turnerar i Europa, visserligen inte som ett huvudnamn, men i alla fall. Hans repertoar här är de gamla klassikerna, medan man på Internet kan läsa om hans bokningar i amerikanska Södern, att han är soulinfluerad. Som så många andra yngre svarta musiker är Johnnie stolt över att spela blues och bidra till att föra musikarvet vidare. Det är som han konstaterar: den inneboende styrkan i bluesen är ofattbar om man tänker på alla dess olika skeden och betydelser samt att den idag i över 40 år överlevt som en global musikform. Finns det någon annan etnisk musik med den styrkan?
Intervjun gjordes med Johnnie i Hangö i Finland strax före den mycket märkliga spelningen söndag natt i midsommarhelgen 2005, vilken rapporterades i Jefferson nr 145.
Jag föddes 1961 i en liten stad, Whigham i Grady County, i Georgia, ungefär 36 miles från Tallahassee, Florida. Jag växte upp och gick i high school där. Jag mötte min high schoolförälskelse och vi har varit tillsammans i 20 år nu. Vi har tre barn. Min äldsta dotter skall nu börja i college. Mitt andra barn är 17 år och mitt tredje 8.
Jag började som musiker för cirka tio–femton år sedan med att spela trummor i en lokal gospelgrupp. Men jag har alltid haft en fascination för gitarrer. Jag hade gitarrer, men jag visste inte hur man spelade. Gospelgruppen bestod av några killar som spelade gitarr. De var medfödda musiker som genom att bara lyssna en gång på en skiva, sedan på 30 minuter kunde göra sin tolkning. Jag hade inte den begåvningen. Jag började ta gitarrlektioner. En av mina lärare skrev för ett stort instruktionsmagasin för gitarr. Till en början ville jag bara lära mig grundlåtar. Jag var då väldigt mycket inne på Hendrix. Jag lärde mig några ackord, när min gitarrlärare märkte att jag hade en bra känsla. Han sade att han då skulle börja med mig ända från rötterna, med blues. Det var först då jag började lyssna på den musiken. I min hemstad var blues inte alls populär. Där gällde gospel, rock’n’roll och c&w m.m. Jag lärde mig bluesens historia. Jag tog verkligen till mig, för musiken härstammade från Södern, från plantagerna i Georgia, Alabama, Mississippi, Louisiana och andra sydstater, och den spred sig sedan därifrån norrut. Jag som var från Södern insåg att jag kan vara en del i denna kultur, vara ett frö för att fortsätta hålla arvet igång.
Efter att jag tagit lektioner i ungefär sex månader satte jag ihop ett band, The Gulf Coast Blues Band. Jag hade då jobbat i en köttfabrik i 15 år. Det fanns en klubb, Dave’s CC, i Tallahassee, vilken var den närmaste bluesklubben. Det fanns andra som hade blues, men denna hade riktig blues. Jag kände ägaren bra, för jag hade spelat där tidigare. Han berättade en dag att Johnny Rawls skulle spela där och att jag skulle komma och kolla in honom. Min agent idag, Bruce Feiner, spelade blås i bandet. De sökte nya artister att spela in för JSP. Jag tog inte så mycket notis om detta. Jag hade mitt jobb, min fru jobbade som hemvårdare och vi hade barn. Jag hade inte tänkt satsa professionellt, jag var nöjd med spelningar till veckosluten. Jag åkte dit i alla fall och de bad mig skicka en demo, vilket jag gjorde, men först efter sex månader. Bruce Feiner, som då var Johnnys agent, skickade den till JSP i London. De var imponerade och erbjöd mig ett skivkontrakt. Jag var 31 år, jag började verkligen sent. Men det var en bra tidpunkt, eftersom mitt liv var strukturerat. Jag skulle inte göra det för att bara röja runt, utan för att det var ett vägval. Hade jag gjort det som yngre, hade jag inte varit helt seriös i min inställning. Jag hade skrivit några låtar och Bruce hade även gjort det för min första cd. Det blev en intressant cd, för den var inte byggd enbart på rak blues och bluesshuffles. Jag respekterar JSP för att de gav mig den artistiska friheten att göra min egen skiva. De lät mig göra mina och Bruces låtar.
Jag sade upp mig och började turnera för att få igång min karriär. Det har var för cirka åtta år sedan. Min fru var då faktiskt gravid med min son. Jag har alltså turnerat i åtta år nu. Mina arbetskamrater kunde inte förstå. Jag hade faktiskt jobbat där i 15 år och jag kände alla, vi var som en familj. De tyckte jag var tokig och undrade hur jag skulle kunna överleva genom att spela. Men det var den rätta tiden. I den åldern jag var, ansåg jag att jag ännu hade en chans att göra något annat. Det gick sedan ett och ett halvt år. Jag hade fått ut min första skiva, Live For Today, och skulle börja på den andra, With All Your Might, när min fru ringde under en turné och berättade att fabriken stängt och att runt 500 personer blivit arbetslösa. Då förstod jag att detta är min kallelse. Sedan, efter ytterligare ett och ett halvt år, gjorde jag 98 Cents In The Bank med Johnny Rawls, Sonny Rhodes, Eddie Kirkland, Slam Allen och George Boone. Det var ett nöje att jobba med sådana som Eddie Kirkland och speciellt Johnny Rawls. De är originalen. Jag har jobbat mycket med Eddie i USA. Han blev som en mentor för mig och lärde mig olika saker: vad man skall och inte, ljud m.m. Jag hade tur som träffade dem.
Vad många inte förstår är att man inte blir en succé eller miljonär över en natt med blues. Att det tar år och år och år innan du får ut ditt namn. Att du inte sedan heller är garanterad ett liv i lyx. Du måste älska musiken. Du måste spela den från ditt innersta. Jag är tacksam att inte bara var en del av musiken utan även hela scenen, inte bara med de små ställena utan även de stora festivalerna som ger äldre artister som B.B. King och Buddy Guy möjlighet att komma ut, vidare sådana som Philip Walker och Eddie Kirkland. Artister som verkligen förtjänar att komma ut. De har minsann fått jobba för det. Många unga artister vill ha allt på en gång. Det får du inte. Du får vänta på din plats i kön och fortsätta att försöka växa i musiken för att vara klar när din tid kommer. Jag tar ett steg i taget och lär mig musiken samt den affärsmässiga delen. Det är ett seriöst åtagande med med- och motgångar. Blues är det minst säljbara som finns på marknaden.
I USA finns ytterst få radiostationer som spelar blues, att jämföra med musik som riktar sig ungdomar. Deras musik blixtrar framför dina ögon varje sekund. Som ett riktigt bluesfan, måste du söka upp musiken. Jag är nöjd med var jag befinner mig, det känns som om jag blivit utvald att göra detta. Varför jag säger det, beror på att jag fortsätter att utvecklas och ta upp nya saker. Jag är nu 42 och i detta sammanhang relativt ung. Om man tänker på B.B. King, folk begriper inte hur lång tid 50 år är. Världen hinner förändras så mycket. Dessa killar började när svarta inte kunde gå på restaurang, bo på hotell och när publiken var helt svart. Nu kan publiken vara till 98 % vit. Bluesen har överlevt allt detta. Dessa artister har öppnat och öppnar fortsättningsvis dörren för artister som jag.
Bluesen var ursprungligen Söderns musik. Sedan kom Motown och soul och gav en ung generation något annat att lyssna på. Men bevis på hur kraftfull bluesen är, kom när unga musiker i England, som The Stones, Eric Clapton och The Beatles började lyssna på blues och den hjälpte dem att skapa deras identitet (sound). Folk begriper inte hur kraftfull bluesen är, och vilket intryck den gjorde på en europeisk publik. De europeiska unga musikerna som The Cream tog tillbaka bluesen till Amerika och introducerade den för vita ungdomarna.
Tänker man på detta sätt har bluesen en otrolig kraft. Därför är jag tacksam för att vara en del i allt detta. Jag försöker skapa en egen bluesstil, men ändå inte komma för långt ifrån traditionen. Jag spelar i min stil som representerar den traditionella stilen. Om du inte spelar traditionell blues, är det inte egentligen blues längre. Du måste behålla det äkta. Det är också viktigt att hålla den fräsch, men avlägsnar du dig för långt bort, blir det inte blues längre. Jag försöker åstadkomma något annorlunda, men som ändå är blues.
Det finns djupa beröringspunkter mellan southern soul och blues, speciellt i Södern. Blues är gospel, gospel är blues, allt hänger ihop. Det finns många gospelsånger som transformerats till blueslåtar. Musiken förändrades inte, bara orden. Du skall få ett exempel: Sam Cooke, en av de största sångarna någonsin, sjöng gospel innan han började sjunga blues. Om du lyssnar på hans gospellåtar och hans blueslåtar, är skillnaden främst bara orden. Uttrycket och stilen är densamma, det är bara orden som skiljer dem åt. Lyssna på gitarren och rytmen. Det är detsamma, men ändå något annat. Vi kan ta Al Green. Han gör samma sak. Han gick från gospel till blues. Lyssna på orgeln och trummorna. Allt är detsamma. Låten Pouring Water On A Drowning Man var för länge sedan en av de stora gospelsäljarna i Södern med en artist jag nu inte kommer ihåg. Vi sjöng den låten i min gospelgrupp. Musiken är densamma, men låten framfördes i ett religiöst perspektiv. Man ”häller vatten”, alltså behandlar Gud eller sin medmänniska illa. Om du lyssnar på båda låtarna, märker du att de är desamma. Detta har många artister vuxit upp med.
Bruce Feiner, min agent, och producenten Johnny Rawls rör sig längs samma linje. Om du lyssnar på låtar Johnny skrivit tidigt, baseras de på samma stil, soul, blues och r&b. Folk lyssnar många gånger inte så mycket på musiken, utan mer på orden, men lyssnar du på vad som händer inom musiken, ackorden och soundet…alltså blues kom ur gospel. Alla artister som lyckats kommer från kyrkan: Aretha Franklin, Marvin Gaye o.s.v. De förde musiken upp på en annan nivå och till en annan publik. Detta är kontroversiellt, och har varit så i många år. Det är djävulens musik, det är gospelmusik. Vi kan diskutera detta i dagar, men i grunden hänger allt samman med vem du är, vad du vill höra och vad du är ute efter att höra.
Jag har varit en heltidsmusiker i åtta år nu. Jag spelar på klubbar, ibland gör jag turnéer om två–tre månader. Jag har nu dragit ned litet. De första sju–åtta åren var jag verkligen aktiv med att föra ut mina skivor via spelningar. Det var intressant, dels fick jag spela, men också uppleva och se saker jag annars bara kunde läsa om, t.ex. historia. Jag var i Norge för första gången förra året, då kunde jag se allt med mina egna ögon. Det är ett privilegium.
Det är intressant. I Amerika med alla dess stater är det engelska, engelska, engelska. I Skandinavien är det land, land, land. Alla pratar sitt eget språk. Jag har varit i en del andra länder också: Frankrike, Grekland, Lettland, Schweiz m.fl. Du vet att du har något speciellt, när du åker från ditt land till andra länder, och folk går ut för att höra din musik och dessutom förstå. Då slösar du verkligen inte med din tid. Därför gillar jag verkligen att resa.
Hooter gör verkligen en insats att tar över artister, som folk tillsvidare inte känner till. Hade jag inte varit här för ett år sedan, skulle väldigt få ha känt till mig nu. Jag tycker om att spela på små ställen, för där har man kontakt med publiken. Jag brukar säga att för bluesen, är klubbarna de mest betydelsefulla. Det är där du skaffar dig fans, det är där du är en person och kan sälja din cd till dem. Via honom kan sedan 20–24 personer lyssna på din musik och sedan börja gilla dig. När du sedan spelar på festivalerna, kommer folk för att de känner dig. Det är på samma sätt i USA. Det kan komma stora artister hit, men de är precis lika stora som scenen de uppträder på. ”Det var en bra show”, men ingen vet vem du är. Jag får en chans att möta folk, skapa hand och prata. De kommer sedan nästa år på mina spelningar. Det tar år att bygga upp en sådan plattform. Men t.o.m. B.B. King var tvungen att göra så i början. Därför har han en publik som idag tar med sina barn för att lyssna på honom.
Jag spelar för det mesta på vita eller blandade klubbar. I Amerika finns inte bara en bluesstil, det är väldigt diversifierat. I Södern har du soulblues som skiljer sig från den r&b vi nu spelar här. Det låter galet, men så är det. T.ex. Bobby ”Blue” Bland har en stark förankring hos äldre svarta. Han har en egen publik. Little Milton har en egen publik. Min blues kan jag ta till en massa vita klubbar. Andra ställen vill ha mer soulinriktning. Denise LaSalle, som publiken vill skall berätta deras historia. Så har du den upprockade bluesen med en helt annan ung publik. Det är inte en enda blues, den har blivit kategoriserad på så många olika sätt, enligt så många ålderskategorier.
Den gamla traditionella blues som är förhärskande i Sverige, kan man i och för sig spela för en svart publik i USA, men du lyckas inte tillfredställa dem. En helsvart publik tar till sig Bobby ”Blue” Bland-, Tyrone Davis- och Denise LaSalle-stilen. En trio fungerar bäst i Sverige, eftersom vi spelar traditionell blues här. Jag gör mina saker, men håller dem traditionella. Det var så jag började lära mig. Blir du för upprockad är det inte blues längre. Jag försöker läsa publiken och anpassa mig till dem; ”Different strokes for different folks”. Men jag vill ändå inte avlägsna mig alltför mycket från traditionen. Många ställen gör misstag när de annonserar blues och det inte är blues. Folk spenderar sina pengar på fel sak, på bluesrock eller rock ’n’ roll. Om man inte har blues, säg då att det är ”musik”.
Inom den traditionella bluesen hör alla till mina förebilder: Albert King, B.B. King, Freddy King, Son House, alla som har ett namn. När du säger blues, är han bekant, för han hade sin egen stil. Alla hade sin egen stil. Det är det mest betydelsefulla. Om bluesen vore inskränkt till två stilar skulle det nog vara annorlunda. Varje artist jag nyss nämnde, och listan kan göra lång, drog in en ny publik i musiken. Den publiken fick en möjlighet att ta reda på var den artisten hade sitt ursprung. Varje artist har plockat upp något från någon annan. B.B. lyssnade på T-Bone Walker. Jag är stolt över att få vara en del i detta kulturarv och bidra med min del för att föra musiken vidare.
Text Anders Lillsunde
This page and all contents are © 1996-2006 by Jefferson, Sweden.
Site maintained & designed by Jefferson
