Born in Chicago
Jag träffade Jimmy D. Lane första gången år 2000, i en kyrka i den lilla staden Salina mitt i Kansas. Han jobbade där under ledning av affärsmannen och idealisten Chad Kassem, känd för sitt postorder-skivföretag ”Acoustic Sounds”, och för sitt skivmärke APO. Jag har skildrat mitt möte med dessa två män i en tidigare artikel i Jefferson (”Blues i Kansas”, nr 125). Jimmy var anställd som ”music director” och hjälpte bl.a. Chad med att ordna blueshjältar, företrädesvis modell äldre, till kyrkan för skivinspelningar och konserter.
Såsom son till legendariske Jimmy Rogers, som vid sidan av Muddy Waters räknas som en av Chicagobluesens absoluta grundare, var Jimmy D. som klippt och skuren för detta uppdrag. Han var nämligen nära bekant med större delen av Chicagos blueselit. Jimmy D. är även själv musiker, och har utmärkt sig med en tuff framtoning av högoktanig bluesig rock, inte så sällan Jimi Hendrix-influerad. Efter att ha turnerat i Europa med pappans band åtskilliga gånger på 80- och 90-talet, då de även besökte Sverige, dök Jimmy D. Lane upp med sitt band ”Blue Earth” på Eslövs bluesfestival hösten 2005. Han hade då inte varit i Sverige sen början av 90-talet. Jag passade förstås på att ordna ett möte med honom, och det blev ett kärt återseende! Jimmy D. är en lättsam och trevlig person, och är tillika en ytterst kompetent gitarrist och sångare.
Jimmy D. Lane föddes 4 juli 1962 i Chicago. Han växte upp i ett hem genomsyrat av blues. I princip alla dåtidens kända bluesartister i Chicago var vardagliga inslag i hemmet, då de titt som tätt kom för att hälsa på pappan. De bekantade sig förstås också med Jimmy D. och han hörde dem jamma ihop med Jimmy Rogers oräkneliga gånger. Denna ingående personliga kännedom om dem skulle senare komma väl till pass när han handplockades av Chad Kassem till att sköta rekryteringen av lämpliga bluesartister till Salina, samt att vara rådgivande vid alla musikaliska arrangemang i ”Blue Heaven Studios” i kyrkan. Jimmy D. visste precis vilka artister som passade ihop musikmässigt. Man kunde t.ex. inte sätta trummisen Ted Harvey på samma scen som Herbie Hancock. Däremot gjorde sig Ted mycket bra bakom en man som Snooky Pryor, ansåg Jimmy D.
När Jimmy D. var åtta år gammal började han låna sin fars gitarr i smyg, och kort därpå fick han en akustisk, svart jumbo Gibson-gitarr av ingen mindre än John Wayne, skådespelaren! Gitarren blev förmedlad genom bluesmunspelaren ”Shakey” Jake (Harris), som tjänstgjorde som Waynes chaufför. Det gick till på följande vis: Jimmy Rogers var på turné i Kalifornien i början av 70-talet. Jake, som var god vän med Rogers, berättade för Wayne att Rogers ”var i stan”. Wayne kom till konserten, och han och Rogers talades vid efteråt. När Wayne fick höra att Rogers grabb var intresserad av gitarrspel, fick han idén att skänka en gitarr till Jimmy D., och Jake fick senare i uppdrag att överlämna den.
Jimmy D. försökte lära sig spela på den, bl.a. till en platta med Bobby ”Blue” Bland. Men en dag lade han den på golvet medan han lekte. Hans kusin Felicia, som var på besök, råkade trampa på den, och smashade den olyckligtvis. Jimmy D. blev utom sig av förtvivlan och ville inte ha med gitarrer att göra längre, utan började ägna sig åt andra saker.
Skolgången gick lite på kryckor, och på high-school blev han skoltrött och hoppade av. Han visste nu inte vad han ville ägna sig åt, och i brist på annat anmälde han sig i början av 80-talet till militärtjänst. Han placerades i en division som hette ”The screaming eagles” och hamnade i Beirut av alla ställen, kort efter det beryktade terroristdåd, då en lastbil fullastad med sprängämnen körde rakt in i en amerikansk militärförläggning, som sprängdes, varvid hundratals amerikaner dödades och sårades. Denna högst osäkra plats blev ingen hit för Jimmy D. och han stannade heller inte kvar någon längre tid. Hemkommen till USA, 1983, kände han sig nu ur balans och helt villrådig med vad han skulle ta sig före. Då fick han en kväll en plötslig ingivelse. Han låg med hörlurar på sängen och lyssnade på musik, när han plötsligt fick höra Hey Joe med Jimi Hendrix. De suggestiva tonerna grep tag i honom och helt överväldigad bestämde han sig i en blink för att bli musiker. Kort därpå köpte han en gitarr i en pantbank för sina sista slantar – 59 dollar – och satte igång med att lära sig Hey Joe. Och på den vägen fortsatte det.
De nästa fyra åren tränade han stenhårt, samtidigt som han, för att försörja sig, jobbade på byggen. 1987 var han bra nog för att få bli gitarrist i pappans band, och samtidigt startade han sitt eget band: Jimmy D. Lane and the Hurricanes, som efter en tid omdöptes till Blue Train Running. 1989 var det dags för nytt namnbyte: till Blue Earth. Nu följde många år av turnerande, dels med pappans band – Jimmy Rogers Band – och dels med det egna bandet. Så fort han var tillbaka i Chicago med det ena bandet, var det dags att hoppa in i en annan turnébil och ge sig av med det andra. Jimmy D. medverkade i pappans band ända till 1997, då Jimmy Rogers dog.
Första soloplattan kom 1995. Den hade titeln Jimmy D. Lane (utgiven på Blue Seal Records). Samma år var Jimmy D. med på inspelningen av plattan Blue Bird med Jimmy Rogers Band, som gavs ut på Chad Kassems skivmärke APO (det var den allra första plattan, som gavs ut på APO). Jimmy D. lärde då känna Kassem och ett fruktbart samarbete inleddes. Kassem har hittills gett ut tre plattor på APO med Jimmy D. : Long Gone, 1997, Legacy, 1998, och It’s Time, 2004. På It’s Time medverkar Double Trouble, Stevie Ray Vaughans gamla kompband. Legacy, som anspelar på det musikaliska arvet efter Jimmy Rogers och också är en hyllning till hans minne, är den platta som innehåller mest traditionell blues. De andra har mer av rockiga anslag.
Jimmy D. har även kompat många kända artister på APO-plattor, som Kassem gett ut, t.ex. Pinetop Perkins. Jimmie Lee Robinson, Myra Taylor, Hubert Sumlin, Wild Child Butler, Lazy Lester och David ”Honeyboy” Edwards, och vid de årliga bluesfestivalerna ”Blues Masters at the Crossroads” i kyrkan i Salina agerar han och hans band Blue Earth husband. Jimmy D. har också medverkat på skivinspelningar med superkändisar som Mick Jagger och Keith Richards, Eric Clapton, Jeff Healey och Jim Keltner.
Musikaliska influenser för Jimmy D. har varit hans pappa, Muddy Waters, Robert Jr Lockwood, Earl Hooker, Dave & Louis Myers, samt inte minst Jimi Hendrix och Stevie Ray Vaughan. Jimmy D.:s mixade stil av blues och rock kommer fyndigt till uttryck i hans egenhändiga formulering: ”You can have too much water and too much fire, but with the right amount of both, you can boil an egg”. Man ska alltså ha lagom mycket blues och lagom mycket rock, är Jimmy D:s recept. Inte för mycket av någotdera!
Berätta lite om din familj.
Jag är skild, och är ensamstående pappa till två söner: Sebastian, 13 år, och Alex, som är 10. Vi bor sedan 6 år i ett hus i Salina. Det är en lugn och fin plats. Väldigt bra för pojkarna att växa upp på. Jag och min dåvarande fru flyttade dit från Chicago i december 1998, när jag började jobba hos Chad Kassem. När du kom och hälsade på i kyrkan i början av år 2000 hade jag bara varit där lite mer än ett år.
Jag har en bror och tre systrar. Två av systrarna bor i Topeka, som ligger i Kansas, nära gränsen till Missouri. Min bror samt min tredje syster är kvar i Chicago. Jag hade en fjärde syster också, Marilyn, men hon dog för ett par år sen. Hon hade ett aneurysm (pulsåderbråck) i hjärnan.
Är någon av dina syskon musiker?
Nej, jag är den ende av 6 syskon som blivit musiker.
Lever din mamma fortfarande?
Nej, hon dog för två år sen. Det var mycket tråkigt. Men nu är hon förenad med pappa i himlen. Hon är lycklig och glad där! Men hon hann komma och hälsa på mig en vecka i Salina dessförinnan. Jag visade ”Blue Heaven Studios” för henne, och det tyckte hon var roligt. Hon hjälpte mig med pojkarna också innan hon åkte hem.
Du är en troende man, förstår jag?
Ja, jag är troende. Jag växte upp i en baptistfamilj. Min pappa, Jimmy Rogers, var troende, och min farmor tog mig med till kyrkan när jag var liten. Min mamma brukade jämt hålla på att förmana mig att jag måste gå i kyrkan. En dag ringde jag till henne från ”Blue Heaven Studios” och sa: Nu jobbar jag i en kyrka. Jag går i kyrkan varje dag (skratt) !!
Gillar dina pojkar musik?
Jadå, särskilt Sebastian. Han är mycket musikintresserad och spelar redan gitarr lite grann. Alex är mer intresserad av fotboll. Sebastian får låna min gitarr när han vill. Han brukar spela i vardagsrummet. Han kan spela White Room av Cream och House of the Rising Sun. Jag har visat honom lite olika grejor, och han har lärt sig det mesta bara genom att sitta och lattja med det. Han lär sig mycket snabbt, och är helt inriktad på att spela. Så det skulle inte förvåna mig om han blev musiker, han också. Men jag hoppas han inte blir det! För jag vill inte att någon av mina söner ska bli musiker. Det är ett hårt liv, med mycket slit. Först måste man ha tillräckligt med tid för att lära sig spela ordentligt och skaffa sig en musikalisk identitet, och sedan måste man kunna försörja sig på det. Det är mycket, mycket tufft. Jag skulle föredra att de fick säkra yrken som läkare eller advokat. Min pappa ville heller inte att jag skulle bli musiker. Han visste av egen erfarenhet, han också, hur svårt det var, och han blev lurad flera gånger.
Har Sebastian några musikidoler?
Ja, Jimi Hendrix. Han hör väldigt mycket på Hendrix’ musik, och han har en Hendrix’ t-shirt. Det har Alex också. De gillar Hendrix båda två, och även sin farfars musik, som ju är gammal traditionell Chicagoblues. De lyssnar på i stort sett allt jag själv lyssnat på under årens lopp. Det tycker jag är skoj. De gillar min stil också. Dessutom gillar de förstås hiphop.
Berätta några minnen från din uppväxt.
Vad som gjorde den speciell var alla dessa blues ”cats” som kom till vårt hus för att hälsa på pappa. Som barn träfffade jag Muddy Waters, Howlin’ Wolf, Buddy Guy, Willie Dixon, Little Walter, Walter Horton, Dave och Louis Myers och en massa andra som han spelade med. De kom för att dricka och snacka skit, lyssna på musik och spela ihop. De hjälpte till att uppfostra mig och de var mina gamla polare, som rörde sig fritt i hela huset, och strövade runt ute på gården också. Ja, de var alltid i krokarna! Jag minns dem med värme. ”Real nice cats”.
Good Rocking Charles bodde hos oss en period som liten, på West side. När han blev äldre var det tänkt att han skulle spela munspel på Walking by Myself , när den spelades in på skiva. Men Charles var för blyg och rädd för att våga sig in i inspelningsstudion, så den dag min pappa skulle hämta upp honom på väg till studion, infann han sig inte. Då fick pappa i stället fiska upp Big Walter Horton, och så kom det sig att det blev Big Walter, som spelade det berömda munspelssolot på den låten. Ingenting händer av en slump! Så resonerar jag.
Jag kommer ihåg en annan grej, som jag just berättade häromdan för en annan person. När vi bodde på västsidan i Chicago, så bodde Johnny Littlejohn och hans familj på första våningen i huset, och vi på andra. Johnny och pappa hade precis kommit hem från en tur i Europa – det var på 70-talet – och de skulle samma dag spela på ett ställe som hette ”Marbees”. Just den kvällen blev det eldsvåda i huset. Det var så här att Johnnys fru ville följa med på konserten, och deras två barn lämnades hemma. De var stora nog att ta hand om sig själva: flickan var 14 eller 15, och hennes lillebror var i min ålder, omkring 7 år. Flickan satte igång att laga en stek, och vid något tillfälle stänkte det ut hett fett från ugnen. Hon slängde då vatten i ugnen, med följd att fettet flammade upp och satte fyr på hela huset. Vi fick hals över huvud ta oss ut ur huset, hela vår familj och hela Johnny Littlejohns. Huset fick sen repareras mycket och göras vid, men till slut kunde vi i alla fall flytta in igen.
Har du fler minnen?
Ja, jag har roliga minnen från när min pappa och jag var ute och fiskade, och jag fångade min första fisk (skratt). Fast en gång ramlade jag ner i Lake Michigan. Jag gick ut på en pir i sjön, och det var ett hål i mitten av den. Ett stenblock hade lossnat, och var halvvägs ute i vattnet. Jag tog ett steg på stenblocket, men halkade, och dråsade rakt ner i sjön. Som tur var, var pappa i närheten. Han hörde mig skrika, var kvickt framme och lyckades hala upp mig, där jag låg och sprattlade hjälplöst i vattnet. Jag kunde inte simma! Jag måste ha varit 10 eller 11 år gammal då. Jag var mycket rädd, och det var säkerligen han också. Och han sa: säg inget till mamma!
Fick hon aldrig reda på det?
Jo, jag berättade det för henne senare. Vi skrattade åt det allihop. Men jag vågade inte berätta det förrän jag var en vuxen man (skratt).
Var din pappa förtjust i att fiska?
O, ja, han älskade att fiska, så ofta som möjligt. Vi hade faktiskt turen att få fiska, när vi var på den där turnén i Sverige, när du såg oss, i början av 90-talet. Vi kom till vårt hotell, på en av platserna vi spelade på, och där hade de en båt, med fiskeutrustning, och då gav vi oss ut på fisketur! Det var mycket avkopplande kommer jag ihåg. Ja, nog älskade pappa attt fiska, allt. Vi gav oss ofta ut och fiskade med Pinetop Perkins på olika ställen utanför Chicago.
En gång när jag och Lazy Lester var i Austin, Texas, och skulle spela på Antone’s hade vi inget att göra på dan innan giget skulle börja – det var inte förrän sent på kvällen – och vi blev mer och mer uttråkade. Men då fick Lazy och jag tag på lite fiskegrejor och begav oss glada i hågen till en liten flod bakom hotellet, där vi slog oss ner för att fiska. Lazy formligen älskar att fiska! Och jag med.
Lazy brukar fiska i Sverige också, kan jag tala om.
Förvånar mig inte alls!
Berätta lite om din nuvarande bandsättning i Blue Earth.
Shawn Kail spelar bas. Han har varit hos mig i 6 år. Min trummis heter Keith McGee, och han har varit hos mig i ungefär 2 år. De är utomordentliga musiker båda två, och jag känner mig hedrad över att de vill spela i mitt band. Vi trivs fint samman, och skrattar en massa ihop.
Men du har andra kompmusiker på It’s Time, senaste plattan.
Ja, det är Chris Layton och Tommy Shannon, alltså Double Trouble, som spelade med Stevie Ray Vaughan. Det var Chad Kassems idé. Antingen skulle vi ha dem, tyckte han, eller också Jim Hendrix’ gamla kompband Band of Gypsies, alltså Billy Cox och Buddy Miles, alternativt Mitch Mitchell från Hendrix’ ursprungliga band. Jag hade redan mina låtar färdiga, så det var bara att välja komp. Mitch kunde inte passa in det i sitt tidsschema. Billy Cox kunde komma, men vi tog efter en rad överväganden Double Trouble. Det blev ett bra val; de spelar tight ihop sen lång tid och är up-to-date. Jag hade träffat dem för länge sen, när de spelade med Stevie Ray, och när jag frågade dem om de ville vara med, sa de ja. Chad engagerade Eddie Cramer, som var Jimi Hendrix tekniker och producent, till att sköta inspelningen, och vidtalade Mike Finnegan till att hoppa in på keyboard.
Hade du inte spelat ihop med Double Trouble tidigare?
Nej, jag hade jammat med Stevie Ray tidigare, i både Chicago och Texas och på andra platser också, men jag hade aldrig spelat med Chris och Tommy. Men vi passade ihop med en gång, så det var bara att köra på!
Jag vet att du var mycket god vän med Stevie Ray Vaughan.
Ja, han var en nära vän, och jag saknar honom mycket. Han var en otroligt ”nice cat”: mycket trevlig. En verkligt bra person. Och han hade humor! Han var en riktig ”practical joker” (skratt). En riktig skojare. Jag tänker ofta på honom med saknad.
Vi träffades första gången när han jammade på ett jubileum på Antone’s, i mitten på 80-talet. Han blev intresserad när han hörde att jag var Jimmy Rogers son, och vi började prata. Han inbjöd mig till sin show, och vi diskuterade även om han kunde komma till Chicago och spela med mig där på olika platser. Sen jammade vi ihop många gånger, än här, än där. Om jag t.ex. var i Nebraska på ett gig, och han också råkade vara där, i samma stad, så såg vi till att spela ihop och umgås.
Några andra goda artistvänner?
Ja, alla de ”blues cats”, som hjälpte till att uppfostra mig: Sam Lay, Bob Stroger, Robert Jr Lockwood, Hubert Sumlin, Jimmie Lee Robinson … många fler … min familjs vänner, min fars vänner. Jag har försökt att få dem alla till Salina, för att göra inspelningar med dem. Medverka till att spela in dem på ett ordentligt vis, med riktigt bra ljud: rent och klart. Jag känner mig priviligierad över att ha fått göra det. Att ha fått hjälpa Chad med detta. Och vi har haft så kul när vi jobbat med dem! Jag har ju känt dessa killar i hela mitt liv. Så det är fantastiskt att få göra något för dem. Jimmie Lee Robinson var en fantastisk man, ”one of the kind”. Jag är tacksam och hedrad över att ha fått arbeta med honom. Och vi har Pinetop Perkins, Lazy Lester, Jimmy Dawkins… En massa personer, som jag lärt känna på västsidan och sydsidan av Chicago. Alla kom de hem till oss.
Är du fortfarande ”music director” hos Chad?
Delvis. Jag jobbar fortfarande i kyrkan när det är skivinspelningar, och hjälper till med bluesfestivalerna och lite annat, men inte så mycket som tidigare. Jag är tillbaka ”on the road” igen, med mitt band. Så det blir mycket gigs. Och så ägnar jag mycket tid i hemmet åt mina pojkars uppfostran. Jag är ju ensamstående pappa. Det är ett stort ansvar att ta hand om dem. Men visst, jag är fortfarande med i bilden i ”Blue Heaven Studios”. Det är jag glad för.
Chads verksamhet har minskat har jag förstått.
Ja. Vi har fått skära ner en del. Attentatet 9/11 2001 mot World Trade Center blev ett hårt slag, som nästan raserade vår ekonomi. Saker vi planerat fick läggas på is eller utgå. Ekonomin i hela USA blev drabbad, och vi var inget undantag. Jag kommer ihåg att telefonerna slutade ringa i ett par veckor. Folk köpte inga skivor på vår postorderfirma ”Acoustic Sounds” längre. De hade viktigare saker att tänka på. Och intäkterna från ”Acoustic Sounds” är ju det som huvudsakligen finansierar den övriga verksamheten. Så skivinspelningar fick skjutas upp, och redan inspelade skivor kunde inte ges ut. Min platta, It’s Time, fick vänta 2 år innan den släpptes. Och vi har fortfarande inte kunnat finansiera utgivningen av en platta med Jimmie Lee Robinson. Vi har en inspelad platta liggande med Little Hatch också. Dessutom lite mer.
Men bluesfestivalerna – ”Blues Masters at the Crossroads” – fortsätter som vanligt. Vi hade en nu nyligen, 14-15 oktober. Chad hade ordnat artister från olika håll, t.ex. Paul ”Lil” Buck Sinegal från Louisiana, som spelat mycket med Clifton Chenier. Jimmy Dawkins var också där. Och många fler. Kyrkan har bara 400 sittplatser, men det kommer folk från hela världen för att bevista festivalerna. Från England, Holland … och de kommer för bara denna weekend! Det är egentligen fullkomligt otroligt, och det är enormt roligt att få vara med om detta!
Är bluesen fortfarande levande i USA, tycker du?
Inte som förr. Jag har märkt att många musiker och band spelar vad man brukar kalla funk. De försöker kalla det blues, men det är inte vad jag kallar blues. Det kan låta bra, och de är duktiga musiker, men det de spelar är inte blues. För mig är blues sådant som killar som min pappa, Muddy Waters, Howlin’ Wolf, Otis Spann, Albert King spelade. Eller BB King. Jag respekterar dem som bluesartister. Men den stil jag själv spelar, har jag svårt för att kalla blues. Det är inte äkta blues. Jag stoppar in allt möjligt annat i min musik. En massa andra artister gör det också, i sin musik, och de försöker kalla det blues, men det är det inte.
Det finns en liten skara artister, som fortfarande spelar blues. De är få, men de finns. Det Kim Wilson gör med The Fabulous Thunderbirds är snarast en sorts pop-grej, som han stoppar in lite blues i. Men när han är med sitt band – The Tiger Men – så spelar de blues. Jag gillar Kim; han är nummer ett på munspel för mig. Han är vad man kallar en ”top dog”. ”He’s the man”. Jag gillar i och för sig Fabulous Thunderbirds, men jag föredrar Kim ihop med sitt bluesband.
Har du spelat med Kim Wilson?
Jadå, många gånger. Och när min pappa dog, bad jag Kim bli bårbärare på hans begravning, för pappa älskade Kim som en son, och jag betraktar honom som min bror, med en annan mamma (skratt). Jag älskar den killen. Han är en bra person, och en excellent munspelare. Det finns fler än Kim som spelar ”straight ahead cut buttered blues”, men han är en som jag rent spontant kommer att tänka på.
Sen har vi också Fat Possum Records. De har lanserat en del artister, som Junior Kimbrough och liknande, som spelar ”undiscovered way back on the swamp delta type of blues”, och de har stoppat en hel del modernt stoff i det, men jag tycker att de gamla artisternas genuina talanger ändå lyser igenom den moderna teknologin. Det är fortfarande blues, som jag ser det. Så bluesen är inte utdöd.
Vad tror du för framtiden för bluesen?
Jag vet inte. En del håller som sagt på med blues, men allmänt sett är det mer av ”high energy” nu. Mitt band kör tuffare saker än den gamla bluesstilen. Och om vi tittar på Bernard Allison så spelar han bra, och har ett bra band. Han kör också sin version av blues, liksom jag. Och Ronnie Baker Brooks, son till Lonnie Brooks. spelar sin version av blues. Och nu senast John Lee Hooker Jr. Jag känner inte till hans sound närmare, men har hört att han också är ute på ”the circuit”, så kanske han försöker föra vidare en del av John Lee’s material. Vi försöker alla föra vårt arv vidare, i vår version. Samtidigt måste jag göra detta klart: jag kan aldrig bli Jimmy Rogers, Bernard kan aldrig bli Luther, och Ronnie kan aldrig bli Lonnie. Vi är alla begränsade musiker, och vi har vårt sound. När jag uppträdde i Handzame i Belgien för ett par år sen, fick jag en dålig recension i en tidning, där det stod att jag inte spelade blues utan en massa hårdrock. Men publiken älskade det! Vi fick göra flera extranummer (skratt).
Men en hel del vill att vi ska spela våra fäders musik. Jag spelar ibland pappas sånger, när jag känner för det, men jag försöker inte låtsas att jag är Jimmy Rogers, för det varken kan jag, eller vill, vara. Så vad gäller bluesens framtid skulle jag vilja säga att det är tillräckligt med artister, som fortfarande spelar bluesbaserat, men det kommer att ta en annan vändning. För de killar som ursprungligen spelade blues, som min pappa och Little Walter etc, de hade levt på ett särskilt sätt, och fått speciella erfarenheter, som fick dem att spela musiken på ett visst sätt. Jag vet inte hur det känns att plocka bomull, hur det är att vara statare, eller göra de saker de gjorde. Jag har varit med om svåra förhållanden jag med, men av helt annat slag. Detta sjunger jag om i mina sånger. Det är vad jag har att utgå ifrån. Men det är fortfarande äkta känslor. Det må så vara att det inte är samma känslor och situationer, som de upplevde, men det är vad jag har. Och i hopp om att bluesen ska hålla sig vid liv, så ska jag försöka dra mitt strå till stacken (skratt). Så framtiden ser kanske inte alltför dyster ut.
Har du några planer på en ny platta?
Ja, jag och mitt band, Blue Earth, har pratat om att gå in i studion och spela in en platta nästa år, 2006.
Blir det på APO?
Jag vet inte säkert. Troligtvis inte. Jag har gjort 3 stycken för APO nu. Det kan vara dags att försöka på något annat skivmärke nu. Något skivmärke, som har bra distribution. Jag ska undersöka saken framöver.
Jag kommer ihåg att Chad hade problem med distribution av sina plattor. Har han det fortfarande?
Ja. I och för sig så fick vi ett distributionsavtal med Harmonia Mundi, men det företaget har ingen vidsträckt marknad, och de distribuerar mest klassisk musik. Jag vill få ut min musik på största möjliga marknad, så den verkligen kan nå folk och sälja bra. Harmonia Mundi och Chad är båda audiofil-baserade. De inriktar sig på ett speciellt klientel av lyssnare, som har höga krav på ljudkvalitet. Men jag vill få ut min musik till alla, som vill höra den. Inte bara till audiofiler (skratt)! Jag tror att Chad har försökt få kontakt med andra distributörer också, men såvitt jag vet har inget hänt hittills.
Du har uppträtt i många länder, både med din pappas band och med ditt eget. Var har du tyckt mest om att spela?
Jag är medveten om att jag är i Sverige nu, och jag kan ärligt säga att jag gillar att spela här, men allra mest har jag uppskattat att spela i Norge. I Oslo och Bergen. Naturen mellan de städerna är så sagolikt vacker. Och publiken är så varm, och förmedlar så härliga vibrationer. Jag kommer fortfarande ihåg, fastän det är så längesen, vilket mottagande vi fick – The Jimmy Rogers Band – när vi stod på scen där i Norge. Publiken sjöng Walking by Myself på engelska. De var inte särskilt bra på engelska, men de kunde varje ord utantill, och jag såg min pappa le när han hörde det. Det var ett väldigt speciellt ögonblick. Ett minne, som jag bevarar ömt.
Du har ett motto, som lyder: ”It’s all good”. Du har en optimistisk syn på tillvaron?
Ja. Allt brukar ordna sig, även om det kan se mörkt ut ibland. Det kan ta tid, men till slut ordnar det upp sig. ”It’s all good”. Jag har en positiv syn på livet. Det finns alltid hopp (skratt). Om man fokuserar på det negativa, ser man inte det positiva. Det är min filosofi.
Jimmy D. Lanes hemsida, som är ambitiöst upplagd med mängder av blueslänkar, bl.a. till Jefferson (!), är http://jimmydlane.com/
Text Birgitta Larsson
This page and all contents are © 1996-2006 by Jefferson, Sweden.
Site maintained & designed by Jefferson
