Memphis Gold
Climbing to the top
I februari månad 2005 kom en recensionsskiva från en Barbara Chandler, Arlington, Virginia, med en för mig helt okänd artist. Personen i fråga visade sig vara hennes man Chester, som uppträder under namnet Memphis Gold. Jag reagerade väldigt positivt på plattan och tipsade Tommy Löfgren om att det finns en ny bra artist att lägga på minnet, Tommy berättade att han redan kände till honom, då han tillsammans med Erik Lindahl såg honom på klubben Green´s Lounge i Memphis 1990. Till vår glädje var Memphis Gold ett av affischnamnen på Åmål´s Blues Fest i juli och då passade vi på att få en pratstund med honom på stadshotellet. Tyvärr blev intervjun lite kort då ett brandlarm utlöstes och vi tvingades avbryta intervjun, men vi fick ändå ihop lite material från en pratsam Chester Chandler.
Chester börjar berätta om sin familj, där fadern John Chandler föddes 1905 och kom från Tennessee. Han var 20 år äldre än modern Reada Chandler, som föddes i Rolling Fork, Mississippi och växte upp tillsammans med Muddy Waters, som hon mindes alltid spelade på gitarren. Fadern spelade endast kyrkomusik på sin kontrabas. Chester brukade stå på en stol i kyrkan som barn och spela på sin fars bas.
Min fars musik kan liknas med ragtime, jag fick min inspiration till musiken från honom. Jag brukade sitta på en pianostol och lyssna på honom, när han spelade i Memphis. Musiken fanns alltid omkring mig. Min mor ville att jag skulle spela som Sister Rosetta Tharpe.
Var det en baptistkyrka?
Nej, i baptistkyrkor sjunger man mer lovsånger från bibeln. I vår kyrka var det mera fartfylld musik med handklappningar, tamburiner och piano.
Känner du till Rev. Willie Morganfield, kusin till Muddy Waters?
Ja, han tillhör baptistkyrkan. Jag växte upp till musik av Rev. Robert Wilkins. Varje söndag morgon såg jag Mr Wilkins spela och jag studerade hans fingrar. Min far spelade piano och Wilkins och jag spelade gitarr, bara vi tre tillsammans. Av alla i min familj idag är det endast jag som spelar blues. Mina bröder och systrar tillhör kyrkan. När vi träffas frågar de om jag fortfarande spelar ”the devil´s music”. Jag ser det som ett arbete och jag skriver mina låtar som berättelser. Jag har varit gift flera gånger och mina låtar innehåller mycket av mina egna upplevelser.
När träffade du Rev. Wilkins första gången?
När jag var elva år. 1966 satt vi bredvid varandra och spelade en söndag i kyrkan New Prospect Church of God In Christ, där han var ansluten. Han berättade inte mycket om de tidiga åren, förutom att han slutade spela blues vid ett ställe där det uppstod bråk och han tackade Gud för att denne räddade hans liv vid detta tillfälle. Jag märkte att min far och han säkerligen måste ha spelat ihop en tid, då de spelade så säkert tillsammans.
När började du spela i band?
Det var ett lokal band, The Temprees.
Det låter som ett soulband.
Det var ett soul/pop-band top 40 stil. Jag hade också ett eget litet band kallat the Reflections, som bestod av fyra killar från high school. Vi gjorde allt från Wilson Pickett-låtar till Jackson Five. Detta var under slutet av 60-talet, men den mesta tiden ägnade vi oss åt musik utövad i kyrkan.
Är kyrkan det bästa stället att få sin skolning från?
Ja, min far och jag var kvar och sjöng till långt in på natten. Kom i säng vid tvåtiden. Sedan skulle man upp på måndagen till skolan. Han var otroligt religiös och det fanns tillfällen jag inte hade lust att följa med, men han fick med mig. Kyrkan var en samlingspunkt, där familjer träffades i gemenskap.
Spelar du fortfarande i kyrkan?
Ganska ofta när jag är hemma.
Berätta lite om de tidiga åren på Beale Street?
Jag brukade smita iväg till Beale Street, The Church of God and Christ låg inte långt från Beale Street. Där lyssnade jag på Bukka White och Furry Lewis. Jag tjänade lite pengar själv; fick ihop 50-60 dollar. För mig var det som att vara i himlen, när jag fick komma till Beale Street i början på 1960- talet.
Fanns det fortfarande jug bands när du växte upp?
Ja, det fanns oftast och då var det gamla män som spelade.
Fick du några kommentarer från de äldre bluesmännen när du som ung spelade?
Ibland, men de äldre ville inte att jag skulle vara där. Ta inte vår brödföda, brukade de säga, och schasade iväg mig. Jag minns att jag brukade hämta sodavatten åt Albert King, som höll till i spellokalerna. Jag hade hela tiden kul; ingen annan stad än Memphis kunde vara bättre att vara född i.
Finns det fortfarande artister från den tiden som spelar och minns dig.
The Fieldstones minns mig. Även Robert Belfour; han har varit med en tid nu. Han gifte in sig i vår familj på min moders sida. På min mammas sida var de baptister och de kom från Mississippi. De drack whiskey och moonshine. De var annorlunda och via dem fick jag bluesdelen. Jag växte upp under två olika sidor. När jag kom ned till Mississippi och träffade mina kusiner, kunde jag lyssna på bluesplattor med Muddy och andra gamla artister. Jag och min mor brukade plocka bomull på lördagarna. Det kom en buss till Memphis och hämtade upp folk och körde ned till Clarksdale, Stovall´s Plantation, Dockery Plantation och andra ställen, där vi kunde plocka. Jag brukade följa med min mor och vi tjänade ihop lite pengar.
Fick ni betalt samma dag?
Ja, och de gamla brukade spela dam (checkers) under skuggan av träden minns jag.
Under vilka förhållanden lever du nu?
Jag kan spela mer traditionell blues. Men den gör mig ledsen, för jag tänker på den tiden som var svår för de svarta. Jag gillar den gamla stilen, uppskattar den mer nu, men jag försöker spela mer i nuet. Jag vill pumpa upp den lite. Något som får mig att tänka att det är tuffa tider numera, är när hyran skall betalas. Jag har egentligen inget fast jobb och hyran på 1700$ måste betalas varje månad. När jag kommer till den 25 i månaden mår jag bra, men runt den 30: e måste jag börja tjäna ihop pengar igen. Jag spelar inte bara musik, utan jag jobbar med att fälla träd. Jag klättrar upp i höga i träd och sågar. Jag har en liten grupp, som jobbar åt mig på marken. De flesta kommer från Guatemala och Honduras. Jag betalar dem bra, 10-12$ i timmen, jag måste prata spanska med dem. Jag är inte rädd för höga höjder, bor på 17: e våningen.
När det gäller musiken jobbar jag mycket ihop med Charlie Sayles. Han är Vietnamveteran och vi är mycket goda vänner. Vi spelar bra tillsammans. Charlie var förr en bitter man och var arg på världen. När jag träffade honom första gången, var han arg på alla. Mycket svårt att förstå honom, jag var nog den ende som förstod honom och jag bröt isen. Vi spelar som duo eller i band. När jag kom till Washington 1991, hade jag bara löst enkel biljett och hade 100$ i min ficka och kände ingen. Levde på gatorna i Washington över ett år. Sov på parkbänkar och i gränder. Köpte en gitarr och träffade Charlie Sayles och vi spelade tillsammans på gatorna. Vann Washington D.C. Battle Of the Bands 1994. Jobbade ett år i Deborah Colemans band och träffade Bobby Parker på klubben Jet Lounge och resten är historia.
När började större saker hända för dig?
Jag var i flottan i nästan tio år. Jag hittade alltid en gitarr någonstans att spela på. Det fanns ett ställe i Grekland där vi brukade samlas och jag tog alltid med mig gitarren och det fanns alltid någon av killarna som kunde spela något instrument. Vi spelade mycket soul men även lite blues. Oftast blev det låtar som var på ropet vid den tiden. Vi brukade alltid sätta ihop ett militärband på skeppet. Jag minns att Sitting On The Dock Of The Bay var en av låtarna som vi spelade mycket.
Finns det många bluesklubbar i Washington?
Det har funnits 150 klubbar men numera finns det 75.
Består din repertoar av dina egna låtar eller framför du andras?
Jag har ett flertal sånger från andra artister, men det känns mer bekvämt när jag sjunger mina egna. Jag spelade med The Fieldstones i flera år och framför nu några av deras låtar.
Vilken roll spelar Barbara?
Barbara håller koll på mig hela tiden. Det känns tryggt att ha henne i närheten och hon tar hand om allting från att få ett kallt glas vatten när man lämnar scen, till att hon kommer med pengarna efter spelningen.
Vilka spelar i ditt band nu?
Ralph Oliver, bas, Charley Sayles, munspel, Kurt Gibbons, keyboard, Emmit Kattrell, trummor, och några killar som hoppar in i bandet ibland. Det handlar om att kunna betala, så de är inte ordinarie.
Anser du texten är viktigare än musiken?
Båda är lika viktiga för mig och de bör hålla ihop så att berättelsen blir övertygande.
Vilka är dina favoritartister?
Först min far. Sedan gillar jag Howlin´ Wolf, Elmore James, Son House, B.B. King, Big Lucky Carter, och Albert King, som jag lärde känna i spellokalerna i Memphis som barn.
Var det på skiva du hörde dessa artister?
Via radio hela tiden; WDIA som hade sändning en gång i veckan. Jag minns en lokal station, där Rufus Thomas sände program. Vi hade en stor radio hemma och min far lyssnade på gospelmusik, medan jag brukade ratta in bluesprogrammen.
Köper du skivor?
Jag köper mest i den äldre stilen, Rev. Gary Davis, Bukka White etc.
Varför kallar du dig Memphis Gold?
När jag träffade Barbara hade jag två guldtänder i munnen. Då föreslog hon: ”Du som kommer från Memphis och har guld i munnen, varför inte börja kalla dig för Memphis Gold!”
Finns det något du vill tillägga?
Jag vet inte hur många bluesartister det finns i min egen ålder, men jag är nu 50 år och det är viktigt att nästa generation svarta eller vita fortsätter spela blues. Om inte vi som spelar nu förmedlar bluesen och dess budskap vidare, kanske den dör ut. Jag ser flera duktiga killar spela bluesgitarr nuförtiden och oavsett hudfärg är det viktigt, att det spelas med rätt känsla. Jag hoppas att fler av mina svarta bröder håller musiken vid liv. Många tycker att bluesen tillhör det förflutna och inte hör till nutiden. Beale Street är inte längre som det varit. Varje gång jag kommer ned till Memphis tänker jag: Var är den riktiga bluesen? Nu är det andra musikstilar som gäller runt Beale Street och det är sorgligt att det blivit så. Det är inte många som gör sig pengar på bluesmusiken runt Beale Street.
Ingemar Karlsson och Tommy Löfgren
Diskografi album
Memphis Gold (1992?)
The Prodigal Son (2004)
CD Singel
9-1-1 Angels Featuring Selena McDay (2002)
This page and all contents are © 1996-2006 by Jefferson, Sweden.
Site maintained & designed by Jefferson
