Lördagen den 16.9 (1972) på förmiddagen nedkom vi så på O’Hare Airport. Staden där ett och ett är två och två och två är fyra. Vi hade planerat att bo hemma hos Bruce Iglauer (mannen bakom Alligator Records och Living Blues) men ett telefonsamtal gav oss beskedet att lägenheten ockuperats av hans blivande svärmor, så vi tog in på ett hotell på North Side istället.
På kvällen tog oss Bruce till Alice’s Revisited där han ordnat en spelning för några av sina artister; Hound Dog Taylor & The Houserockers och Shakey Horton & Carey Bell’s band (Eddie Taylor gtr, Joe Harper basgtr, ’Dogman’ Jackson dms), Alice’s är en ganska stor, enkelt inredd bar på nordsidan som till 95% frekventeras av vita college- och high school-studerande. Stället var packat och vad de tänder på – förutom musiken – förstod man när vi försökte få luft eller se genom rökridåerna. Varje band gjorde två set och Carey’s inledde. Efter en stund kom Shakey upp på scenen och vi fick höra några fina munspelsdueller. Big Walter har ju verkat ganska nedkörd de senaste åren, så det var verkligen skönt att se honom så vital och i så fin form. Sedan Bruce I, blev hans manager spelar Shakey nu 3-4 gånger i veckan och har också gjort en LP i eget namn för Alligator, och detta har gjort honom gott. Att Hound Dog Taylor’s band är det populäraste i Chicago var inte svårt att förstå. Det måste vara svårt att hitta någon annan som ser ut att ha så kul när han lirar (det skulle i så fall vara Big Mojo Elem som vi hörde en vecka senare) och han backas upp av det imponerande paret Brewer Phillips på gitarr (som också hann visa att han är en alldeles förträfflig soloartist himself) och trummisen Ted Harvey, Bruce håller på att försöka få detta gäng till Europa och det är bara att hålla tummarna. Trots Hound Dogs enorma hålligång så levererade Eddie Taylor kvällens höjdpunkt med en fantastisk low-down version av ”Stop breaking down”.
Kl. 02.00 var det dags att ta sig ”hem”, något omtöcknade av haschångorna och den volymstarka musiken. Före detta hann emellertid ”Dogman” (som förutom att han är en fin trummis också är en verklig spexare) efter en snabb genomläsning av Jefferson, helt riktigt konstatera att den inte var skriven på. tyska eftersom det inte stod ”wienerschnitzel” någonstans.
Redan 07.30 på söndagsmorgonen var vi uppe igen för att ta bussen till Maxwell Street och se den berömda marknaden. Redan vid 5-tiden på morgonen kommer de första torghandlarna och slår upp sina stånd. Sedan håller kommersen på till framåt eftermiddagen. Hela tiden är det ett sjudande folkliv. Frågan är dock hur länge dessa 4-5 kvarter med marknaden angränsande till det svarta ghettot får stå kvar. University of Illinois’ område slutar här, men man expanderar och vill köpa in just de här kvarteren. Vi såg här Maxwell Street Jimmy Davis sjunga och spela gitarr; mycket Howlin’ Wolfinfluerad. På ett annat ställe spelade ett verkligt risigt amatörband, lett av ”Porkchops” som spelade trummor och tvättbräde på J.B. Hutto’s Chance-inspelning 1954. ”Dogman” Jackson hoppade in på trummor och ingen mindre än Shakey Horton dök upp och drog några låtar. Vi tittade också in i Maxwell Street Radio Shop och letade igenom en del av den fantastiska samlingen 78:or. Till sist såg vi även den legendariske blinde gatusångaren Arvella Gray.
Vi hann med ett par timmars vila på hotellet, innan vi vid 3-tiden åkte till Florence’s, som ligger i hörnet av 53:e gatan och Shield’s på Southside. Hur oerhört stort Chicago är, fick vi en uppfattning om nu, då det tog nästan en timme att åka dit; först buss downtown och därifrån snabbtåget söderut och hela tiden åkte vi inne i staden med affärsgator runt oss. Florence’s är alltså en svart bar dit olika musiker kommer och jammar tillsammans på eftermiddagarna innan de skingras för ordinarie spelningar på kvällen, dvs de som har spelningar, det är långt ifrån alla. Den här eftermiddagen var det Left Handed Frank som sjöng och spelade gitarr tillsammans med Eddie Taylor på basgtr när vi kom.
Senare avlöstes Frank av Hound Dog varvid Eddie bytte till (oftast lead-) gitarr och Ted Harvey hoppade in på trummor. En fantastisk stämning var det och att det var hemmaplan för Hound Dog märktes, oftast syntes han inte alls för alla beundrare som kollade in hans gitarrlir frän 0,5 meters håll. Kl. 19 lämnade vi Florence’s, tacksamma för att det regnade. De ungdomsgäng som samlas utanför barerna med specialitet att trakassera vita höll sig nämligen borta.
Nästa dag var vi bl.a, till Bob Koester’s skivaffär, Jazz Record Mart. På kvällen åkte vi till The Brown Shoe, en nattklubb på North Side där skivproducenten Al Smith lanserade blues på måndagarna. För tredje kvällen i rad såg vi den allestädes närvarande Hound Dog. Dessutom uppträdde Lucille Spann (Otis’ änka), Homesick James och Willie Mabon, alla kompade av Mighty Joe Young’s band. Trots den usle presentatören Al Smith och den stela atmosfären lyckades de medverkande prestera en del goda nummer. Att Lucille kommer att bli något extra visade hon i bl.a. ”Dedication to Otis” och ”Turn on your lovelight”. Hon har en skön screaming voice. Speciellt roligt var det att se Willie Mabon, som det varit tyst om så länge. Han spelade piano och sjöng i en dämpad stil med egna underfundiga texter. Stackars Hound Dog hade besvär med ljudanläggningen och i sista setet avbröts han efter en och en halv låt av spektaklet Al Smith som antagligen skulle med någon buss hem.
På tisdagen bar det av till South Side igen på eftermiddagen där vi besökte Soul Productions på 7711 South Racine och snackade med Willie Dixon ett tag. Så vidare till The Hot Spot Record Shop och en pratstund med ägaren och skivproducenten Oscar Coleman, mer känd som Bo Dud. Därifrån åkte vi till The Sweet Queen Bee Lounge pä 1401 S. Chicago, då det ryktades att Otis Rush skulle spela där. Mycket riktigt. Inne i en bar som måste vara en av de minsta i hela Staterna (5-6 bord + bardisken) spelade mannen som i Europa av många betraktas som den kanske störste Chicagobluessångaren. Hans orkester bestod av Odell Campbell basgtr och ”Dino” trummor. Otis var i toppform och gjorde bl.a. en fantastisk version av ”Sweet little angel”, Men Otis var inte ensam herre på täppan. Tyvärr envisades en gentleman som kallade sig ”Superstar” att sjunga de flesta låtarna. Bra inhoppare var dock James Cotton och Elmore James Jr, som märkligt nog inte spelar gitarr.
Vår barinventering avbröts på onsdagen dä vi på kvällen besökte den svarta
musikradiostationen WVON, ditbjudna av gitarristen och ljudteknikern på stationen, US Warren. Efter att ha visat oss runt där, tog Warren med oss till WJOB, en annan radiostation i Hammond, Indiana, där vi hälsade på blues-DJ:n m.m. Bill Tyson. Kl.01.00 var vi tillbaka på WVON, där en annan blues-DJ, Purvis Spann, just hade en radiosändning. I nio är, fem nätter i veckan 24.00-04.00 har Spann haft sitt program. Vi stannade en timme varefter Warren hade vänligheten att skjutsa oss till hotellet.
På torsdag kväll gjorde vi ett misslyckat besök på nya Pepper’s. Stället hade nyligen bytt ägare och verkade helt avsomnat. Bara en besökare förutom oss och tomt på estraden, så vi åkte tillbaka till nordsidan, till Wise Fool’s Pub där Jimmy Rogers lirade med Bob Riedy’s Bluesband, ett ordinärt vitt band som dock lyftes upp av den magnifike trumvirtuosen Sam Lay; helt i klass med Freddie Below. Rogers var mycket bra och sjöng sina gamla paradnummer; ”That’s all right”, ”Chicago bound”, ”Walkin”by myself”, Lay sjöng också några fina nummer; ”Roll over Beethoven” och ”Still a fool/ She’s all right” så man trodde det var Muddy himself som sjöng.
Glädjande besked: Bruce’s svärmorsa hade rest så vi flyttade hem till honom på fredag eftermiddag. Därefter direkt till Bill Tyson’s kontor på 2230 East 75th där han arrangerat en intervju med Jimmy Reed åt oss. I sällskap med Jimmy befann sig hans ”nygamla” flickvän Johnnie Mae Dunson, som verkligen har gjort underverk med honom. Jimmy har varit mycket illa däran, så illa att man fruktade för hans liv, men han klarade det och det starkaste han dricker nu är Pepsi-Cola. Det är bara att hoppas att Jimmy med stöd av Johnnie Mae (som har känt honom sedan början av 50-talet) och Tyson, son, är hans nye manager, kan hålla sig ifrån ”that liquor”. Han vägrar t.o.m, att spela i Chicago, av rädsla att komma in i de gamla kretsarna igen. Tyson har f.ö, spelat in ett par nya singlar med Jimmy, varav en är mycket bra.
Buddy Guy har startat en egen bar på 422 East 43rd, Checkerboard, och vi åkte dit från Tyson. Bandet, som består av Philip Guy gtr, Roosevelt Shaw dms och okänd basgtr, spelade första setet enbart instrumentalt. Philip spelade överraskande bra gitarr medan Shaw höll på att driva oss till vansinne med sin oerhört hårda och mekaniska misshandel av trumskinnen. Andra setet inleddes med fin sång av Philip i bl.a. ”Stormy monday blues” innan Buddy gjorde några nummer. Voice Odom gjorde också ett gästspel. Som helhet en matt tillställning. En äldre herre i plommonstop är den ende som lyckas få liv i Buddy genom att med entusiastiska tillrop och gester visa sin gränslösa beundran för Buddy’s gitarrspel. Han eggade Buddy till några chorus av det fantomspel han är mäktig när han vill.
Att gå till tunnelbanan k1.02 på natten på South Side är en sak man avråds från, men vad gör man när man är utan lift? Jo, vi marscherade de fem kvarteren i rask takt och hem kom vi.
På lördag förmiddag var målet återigen sydsidan där vi hälsade på hemma hos skivproducenten Carl Jones och inhandlade ett antal skivor. På kvällen tog oss Bruce och hans flickvän med på en barsväng. Vi åkte först till Expressway Lounge, det ruffigaste av de ställen vi hann besöka men med massor av atmosfär. Little Arthur’s enormt intensiva gitarrspel fick publiken i uppror. Stämningen sjönk något när Arkansas Charlie (sång) och Son Seals (gtr) avlöste. Vi fortsatte till Stardust Lounge på 79:e gatan, där vi såg ett set med Buster Benton och hans band (tenorsax,basgtr,trummor). Han spelade och sjöng bra men ganska anonymt. Därefter bar det av till West Side och Silver Moon Lounge på 22nd och Kedzie där Fenton Robinson spelade. Klockan var 02 på natten när vi kom dit och paus. Oturligt nog fick vi – då nästa set var Big Mojo’s – bara höra Fenton sjunga en låt, men hans enorma gitarrspel räcker ju en bra stund. Robert ”Big Mojo” Elem, som spelar basgitarr som om det vore lead-gitarr, är ingen dålig vokalist, tvärtom; han var en av topparna under vår Chicagovistelse. Han är en verklig showman och crowd-pleaser och att försöka beskriva hans akt i ord avstår vi ifrån. Att han kan sjunga ”the low-down blues” visade han dock i ”Black night” och ”Mean mistreater”.
Inte blev det mycket vila pä söndagen för då var det Maxwell Street Market-dags igen. Vi såg ungefär samma artister nu som förra söndagen plus Blind Jimmie Brewer som på elgitarr och elektronisk rytmmaskin kompade en gospelsångerska. Från Maxwell åkte vi till Florence’s igen. På gatan utanför blir vi hejdade av ett par vita radiopoliser, som visiterade oss och avrådde oss från att gå in där. Vi lyssnade emellertid inte på det örat och försvann in, medan de medlidsamt skakade på huvudena. Den här söndagen var det Magic Slim som spelade där och med sig hade han bl.a, två bröder; Nick på basgtr och Douglas, delade vokalerna med Slim. Slim var en besvikelse; mycket blekare än på skiva och vi åkte dödströtta hem vid 17-tiden för att vila.
Sista dagen i Chicago blev en ”Blue Monday” på Theresas tillsammans med Sandy Sutherland och Bill Greensmith. När vi kom dit vid halvtolv-tiden på natten höll Junior Wells med bl.andra Bob Anderson på basgtr på att avsluta ett set. Efter paus spelade en rad fina artister; förutom Junior Wells, Muddy Waters Jnr, vcl, Louis Myers vcl&hca, Bill Warren dms, Odell Campbell basgtr och en fin vit gitarrist, Jimmy.
Det råder som ni förstår inte någon brist på bluesmusik i Chicago. Trots att vi såg så många missade vi flera intressanta namn på grund av tidsbrist, t. ex. Eddie Clearwater, Guitar Jnr och Chick Willis. Bäst: Otis Rush och Hound Dog. Roligast: Big Mojo och att Shakey Horton och Jimmy Reed var i så fin form. Flop: Att vi missade Bobby Bland. Sista måndagen fick vi reda på att han sjungit på ett motell under helgen. Det tog flera minuter innan Tommy hämtade sig från chocken.
JIMMY REED
I september 1972 under vår vistelse i Chicago träffade vi discjockeyen, skivproducenten m.m., Bill Tyson, som hastigast utanför radiostationen WJOB i Hammond, Indiana, som är en förstad till Chicago. Han ordnade ett par dagar senare ett sammanträffande med ingen mindre än Jimmy Reed (!) på sitt kontor på East 75th Street.
När vi på förmiddagen anlände till Tyson’s kontor, hade inte han kommit än, men vi blev omhändertagna av Floyd Rawland, en journalist för den svarta tidningen Chicago-South Suburban News, som hade kontoret intill Tyson. Efter en stund anlände Tyson och med sig hade han alltså the legend- the man Jimmy Reed och en parant lady , Johnnie Mae. Jimmy verkade vara i strålande form och det visade sig att han tillsammans med Johnnie Mae – som Jimmy f.ö. känt ända sedan mitten av 50-talet – börjat ett helt nytt liv. Att Jimmy varit alkoholiserad i flera år vet väl de flesta. Tyson berättade att Jimmy varit så illa däran att man inte vetat huruvida han skulle överleva eller ej, men att han efter att helt ha brutit med Mama Reed och Al Smith och omhändertagits av Johnnie Mae nu var så gott som helt återställd. Johnnie Mae har tidigare spelat trummor bakom Jimmy och skrivit en del låtar han spelat in. Pepsi-Cola är nu det starkaste Jimmy dricker.
Vi lyssnade på två nya singlar som Tyson spelat in med Jimmy och Johnnie Mae. Det lät mycket bra, speciellt som Jimmy aldrig träffat grabbarna som kompade; ett vitt gäng med en mycket fin pianist. Inspelningen måste göras i hemlighet eftersom man var rädd att Al Smith – som fortfarande anser sig ha förtur på Jimmy – skulle dyka upp och spoliera inspelningen. Jimmy och Johnnie Mae – ja, det går faktiskt inte att nämna dem var för sig, då de helt gick upp i varandra och hela tiden påpekade att de måste hålla ihop. En av deras nya inspelningar heter också ”We got to stick together” De ämnade nu åka tillbaka till Californien, där de nyligen varit och spelat. I Chicago vägrade Jimmy att spela pga den stora risken att återfalla till spriten.
Vi passade på att fråga ut Jimmy lite om hans tidigare år och här är en del av vad han berättade: Jimmy föddes den 6 september 1925 i Leland, Mississippi. Ingen i hans familj spelade någonting men vid nio års ålder började han knäppa på en gitarr och även munspel provade han på någon gång då och då. Han var en stor beundrare av Rice Miller (Sonny Boy II) som vid den tiden, i slutet av 30-talet, just hade börjat medverka som annonsör på radiostationen KFFA’s ”Sonny Boy’s Corn Meal & King Biscuit Flour”-program. I Leland bodde också Eddie Taylor och de båda växte upp tillsammans.
I sin ungdom sjöng Jimmy även i kyrkan i en spiritual-grupp. Omkr. 1941-42 kom Jimmy så till Chicago, där han började som nattportier på YMCA-hotellet (KFUM i Sverige) på 1826 South Wabash. Där stannade han tills han fyllde 18 år. Sedan jobbade han ett tag på ett stålverk innan han gjorde militärtjänsten i Riverside, California. Under denna tid spelade inte Jimmy för publik – inte ens som gatusångare – utan ”just fooled around a little on a cheap second-handed electric guitar”.
Tillbaka i Chicago efter militärtjänsten 1947-48 tog Jimmy anställning på Valley Mould Iron Foundry. Jimmy återsåg också en gammal bekant, Eddie Taylor, som även han hade bestämt sig för att pröva lyckan i Chicago. Eddie hade ett litet band som spelade pä småklubbarna och det var i Eddie’s band som Jimmy så småningom, 1952, för första gången spelade inför publik på en klubb. Under tiden han spelade i Taylor’s band hände två saker som skulle komma att betyda mycket för Jimmy. För det första tyckte Eddie; visserligen spelade Jimmy skaplig gitarr och sjöng acceptabelt, men varför inte prova med munspel också? Det var alltså först nu som Jimmy på allvar började lära sig spela munspel.
Han lärde sig mycket av en man som kallades King Davis. (King Davis spelade 1954 i Los Angeles in en singel som gavs ut pä Hollywood 422). Problemet med att kunna spela båda instrumenten samtidigt löste han med vad han kallade en ”harmonica rack”. När Jimmy ett par år senare gick in i en musikaffär, upptäckte han att sådana – exakt enligt hans egen konstruktion – såldes under beteckningen ”harmonica holders”. Den andra betydelsefulla saken var att han träffade Johnnie Mae, som från och till spelade trummor i Taylor’s band.
Vid den här tiden jobbade Jimmy som bilmekaniker. Han startade sin professionella karriär 1954 med en spelning i Atlanta, Georgia. Han hade då redan börjat göra skivinspelningar. Jimmy berättade hur det kom sig att han fick göra sin första skivinspelning. Leonard Chess hade en liten skivaffär på 48th och Cottage Grove Avenue. Jimmy tog med sig ett par vinylplattor han sjungit in på en liten home-recorder och bad Chess lyssna på dem. Chess lovade att återkomma senare, eftersom han hade händerna fulla med att lansera Muddy Waters och Little Walter.
Men just när Jimmy skulle gå därifrån bad en expedit i affären, Eddie Bracken, att få lyssna på plattorna. Bracken gillade vad han hörde och så kom det sig att Jimmy den 29 december 1953 spelade in ”High and lonesome” och ytterligare några nummer för Chance . Eddie Bracken och Calvin Carter startade strax efter VeeJay Records och Jimmy knöts då per omgående till det bolaget.
Under några år i början av karriären spelade Jimmy också slide-gitarr, vilket kanske inte är så känt. ”Boogie in the dark” på Vee-Jay 119 och ”Rockin’ with Reed” på 186 har bevarat detta åt eftervärlden. Jimmy är mycket stolt över att så många försökt kopiera hans sound (i ärlighetens namn måste dock påpekas att Eddie Taylor är upphovsman till själva stilen, troligen) och det faktum att han enbart – med undantag av en LP med bluesstandards – spelat in originallåtar. Enligt Jimmy’s egen utsago har han aldrig haft något eget band utan för det mesta backats upp av band ledda av Taylor eller Al Smith. Jimmy är också angelägen att framhålla att hans karriär varit mycket beroende av Eddie Taylor och en av dennes söner, Jimmy Reed Jr, som ända sedan 10-11 års åldern spelat flitigt med sin far både på skiva och turnéer . Numera har dock Jimmy inte någon större kontakt med någon av dem.
Jimmy har varit på nedåtgående i några år nu, men han verkar att satsa hårt på en comeback och kan han bara med Johnnie Mae’s hjälp hålla sig borta från spirituosa så kommer han att under många år framåt fortsätta att fascinera oss med sitt hypnotiska och medryckande sound.
This page and all contents are © 1996-2006 by Jefferson, Sweden.
Site maintained & designed by Jefferson
