I slutet av mars kom information från Fasching om en intressant konsert den 1 maj: ”…Bakom pseudonymen Moor Mother döljer sig Camae Ayewa, en amerikansk poet, musiker, bildkonstnär och aktivist från Philadelphia. ”…low fi, dark rap, chill step, blk girl blues, witch rap, coffee shop riot gurl songs, southern girl ditty´s, black ghost songs. Eller jazzinfluerad hiphop.” Vem kan motstå det – inte jag i alla fall, så biljett bokades. På hennes hemsida läste jag ”…navigating the black universe with stardust as currency”. Inte sedan Sun Ra och Moondogs dagar hade jag sett något som skulle kunna matcha dem ifråga om musikaliska rymdfärder. Dagen före konserten hade Magnus Säll en intressant halvsida om Moor Mother i DN. (Tyvärr skrevs inget om konserten efteråt, varken i DN eller SvD.) Snabblyssning på webben på hennes senaste album, och off till Fasching.
Hyfsat med folk, ”stående publik; plats för dans”, på scenen flera meter bord med två laptops och diverse manicker. Där huserade Olof Melander (javisst, svensk!), Moor Mothers producent och soundscape artist. (Har beskrivits som att han gör ”…downtempo grooves and boom-bap-via-jazz-fusion keyboards”.) Moor Mother trängdes med publiken nere på golvet, där hon for av och an som en jehu. Jag hade placerat mig nära scenen och fick ibland backa, när hon skulle stå där jag stod. Ljudvolymen var brutal; revbenen vibrerade. Hon hade en mikrofon i vardera handen – antagligen lite osynkade, vilket förvrängde det vokala och gjorde det i stort sett omöjligt att uppfatta texterna. Varför? Obegripligt! Av det som gick fram (hos mig) har jag aldrig hört så många ”fuck”, ”motherfucker” och ”shit!” på så kort tid. Synd, för där fanns budskap värda att nå fram. Jag utgår från att Moor Mothers speedade och aggressiva agerande var ett koncept valt för kvällens spelning. Några trådar till hennes senaste album, ”Black Encyclopedia of the Air”, hittade jag inte, men duons performance varieras förmodligen från föreställning till föreställning. Däremot är jag förvånad över att hela konserten rakt av hade samma – jag upprepar – brutala volym. Flera gick under konsertens förlopp. Den varade dock inte mer än 40-45 minuter, vilket nog var bra när det var noll dynamik. (Kan inte låta bli att småle åt en passus i Faschings presentation av artisten: ”Ett fridsamt lugn karakteriserar musiken…”. Ja, ja, det är inte lätt alla gånger.)
”Aggressivt” skrev jag, men kanske ”taggat” är en bättre benämning? För när Moor Mother klev upp på scenen efter sista numret och kramade om Olof Melander och vände sig till publiken med ett varmt leende, kändes det faktiskt befriande. För den känslostorm hon under dessa 40-45 minuter släppt loss kändes till slut snudd på skrämmande. Som sagt, vi ropade in henne till ett extranummer och hon verkade nöjd och glad (trots att publiken inte dansat), och publiken var glad och en upplevelse rikare. Lite blk girl blues vävdes in också; i ett nummer blåste (inte spelade) hon i ett munspel, i ett mellansnack vitsordades musikens rötter i bluesen, och ett nummer tillägnades Billie Holiday.
Straight outta Löfgren
