Jag vet inte om May B. Blues kallar sig för ett kollektiv, men vid deras spelningar brukar det sluta upp 7-9 män och kvinnor, där sättningen växlar från låt till låt. Deras framtoning är så ”down home” att man direkt skulle kunna överföra dem från något ”Saturday night fish fry” i Mississippi till ett café i Stockholmstrakten (de tycks mestadels spela på caféer). Ledare är en ”gammal” veteran från 1980-talet, Staffan Ögren, då han spelade i bandet Blues Workshop.
Sören Joelsson, Staffan Ögren, Inger Forsberg, Kalle Leth, Roland Boss. Utanför bild: Astrid Borg (bandets ”ordningsperson” tillsammans med Staffan) och Lena Larsson.
Jag vet inte om May B. Blues kallar sig för ett kollektiv, men vid deras spelningar brukar det sluta upp 7-9 män och kvinnor, där sättningen växlar från låt till låt. Deras framtoning är så ”down home” att man direkt skulle kunna överföra dem från något ”Saturday night fish fry” i Mississippi till ett café i Stockholmstrakten (de tycks mestadels spela på caféer). Ledare är en ”gammal” veteran från 1980-talet, Staffan Ögren, då han spelade i bandet Blues Workshop.
”Himla otur” är en låt med rolig text, som Staffan skrivit. I samma anda görs Cornelis Vreeswijks ”Hopplös blues”, med Inger Forsberg som solist. Staffan har då redan mjukat upp oss med ”My starter won´t start” à la Lightnin´ Slim. Bland övriga rariteter kan nämnas Geeshie Wileys ”Last kind words blues” (solist: Roland Boss), ”Sugar man” (Rodriguez, ni minns) med Astrid Borg vid sångmicken, och ”Cold blooded mama” med gängets, jämte Staffan, meste solist, Kalle Leth vid spakarna.
Påtår, tack! – eller gimme another half pint! hick… Sluter man ögonen sitter man lätt på en back yard i södern omgiven av munspelare och slidegitarr. Ja, en sommar såg jag dem spela på ett hemman utanför Vaxholm, och då var det inte långt från ”fish fry”.
Text och bild: Straight outta Löfgren
