Isländskt bluesrockband på en liten turné i mellansverige, det händer inte ofta. Trion hade förstärkt med svenske Andreas Hellkvist på orgel och ett bättre val hade de knappast kunnat göra. I mitt tycke topp i Sverige på Hammond B3. Nere i S:ta Claras källarvalv fick han hålla sig med liten elorgel dock.
Isländskt bluesrockband på en liten turné i mellansverige, det händer inte ofta. Trion hade förstärkt med svenske Andreas Hellkvist på orgel och ett bättre val hade de knappast kunnat göra. I mitt tycke topp i Sverige på Hammond B3. Nere i S:ta Claras källarvalv fick han hålla sig med liten elorgel dock.
Det här var första spelningen på turnén. Efter att ha schysstat till ljudet till en hyfsat acceptabel nivå och efter ett tradigt första set med en rad rocklåtar, tände det i andra set. Detta skedde efter att ännu en rocklåt ur den egna kappsäcken inlett andra setet, som Beebee (Brynhildur Oddsdottir) fällde den efterlängtade repliken ”Nu ska vi spela en blues!”. Bobby Blands ”Ain´t doing too bad” framfördes med kanske mer energi än finess, men ett stort lyft för bluesfansen var det. Nu fattade Beebee nytt mod och energi, fick publiken med sig, ljudet var ok, och bandets originallåtar i rockgenren (”Selfish”, ”Envy”) kändes plötsligt bättre. ”Voodoo child” får vi räkna in i bluesrepertoaren, och den satt bra. En underbar ”icelandiana” var ”Óumflýjanlegt” (”Oundvikligt”). ”Out of the dusk” hade Ida Bang-energi och –stuk. ”I´m ready” har Willie Dixon skrivit. Och det – om jag minns rätt – var sista extralåten av två. Mycket trevlig avslut på kvällen med ihärdigt taktfast och högljutt inrop av publiken. På elbas hade vi Brynjar Pall Björnsson och på trummor Asmundur Johansson. Slutet gott, allting gott.
Text: Straight outta Löfgren. Foto: Palli Kristmundsson
