Endast 15 år gammal grundade Claes Hedman – med hjälp av sin kamrat Bo Johansson – Jefferson Blues Magazine (numera Jefferson kort och gott). Året var 1968, och Claes blev dess förste redaktör.
FÖRSTA NUMRET utkom i maj. Men 1975, efter 28 nummer, ville han dra han sig tillbaka, och en annan hängiven ung man, Hasse Andréasson, tog då på sig redaktörskapet, till och med nummer 36 (1977). Hasse har mycket intressant att berätta om den tiden!
Hasse föddes 1950 i Göteborg, men flyttade till Stockholm 1967. Hans intresse för blues startade med 60-talets popvåg:
– Det var Stones, Animals, Pretty Things och sådana som gällde. Men när jag läste på LP-konvoluten såg jag att det ofta stod andra namn som upphovsmän på låtarna: McKinley Morganfield och James Moore till exempel. Då undrade man förstås vilka de var.
Sin första blues-LP köpte Hasse 1967. För att få råd med det sålde han sin gamla moped för 25 kr, berättar han. Vad får man inte försaka för sitt gryende bluesintresse! Plattan var ”A Hard Road” med John Mayall. Året därpå råkade han se en annons i Orkesterjournalen om en ny bluestidskrift vid namn Jefferson Blues Magazine. Denna lilla, nu småttlegendariska annons, som såg av de som skulle komma att bli trogna Jeffersonmedarbetare framöver.
– Jag betalade in 2 kr och fick en stencilerad tidning i A4-format. En av artiklarna handlade om John Mayall och var skriven av Sleepy Sam Heath och Joe Bertrand Johnson. En annan artikel var undertecknad av Yellow Snouhan och handlade om BB King. Nummer 2 och 3 hade nya medarbetare som Red Elmore, Peter Måhlin och Hans Schweitz. Vilket lyft det var när nr 4 kom! Offset-trycket gjorde att man såg vilka bilderna föreställde och layouten var snygg. En prenumeration kostade nu 12 kr och 25 öre för 5 nummer. Det betalade jag omgående. Nu var också pseudonymerna borta. Sleepy Sam Heath blev Claes Hedman, Yellow Snouhan blev Bo Johansson och Elmore blev Janne Rosenqvist. Som nya medarbetare hade nu också Bengt Olsson och Claus Röhnisch tillkommit.
Paul Butterfield Blues Band. Stockholms Konserthus 1969. Foto: Hasse Andréasson (första bilden jag fick publicerad i Jefferson och jag fick t o m betalt: 2:50!)
Tiden med Jefferson
Hasse medverkade för första gången i Jefferson 1969, i nummer 5. Han hade skickat in två foton: ett på Paul Butterfield Blues Band och ett på Alvin Lee i Ten Years After. Han fick minsann betalt för dessa: 2:50 per foto, tycker han sig komma ihåg! Recensionen av Butterfields konsert var skriven av Hans Schweitz, som Hasse då ännu inte träffat. Samma år gick Hasse ut gymnasiet och skulle börja jobba.
– Det var på den tiden när det fanns hur många jobb som helst. Jag sökte tre jobb och fick alla tre. Det var bara att välja och vraka! Helt plötsligt hade jag nu pengar att spendera på skivor – och det gjorde jag! Samlingen ökade lavinartat. Det fanns så mycket att upptäcka, och ju mer man köpte, desto mer ville man ha.
Louis Meyers, Muddy Waters, Fred Below och Mojo Buford, Montreux 1972. Foto: Hasse Andréasson
Åren 1969 och 1970 kom många bluesartister till Sverige. I november -70 annonserades det t.ex. att Muddy Waters med band skulle komma till Stockholm. Hasse blev till sin förvåning uppringd av Hans Schweitz. Han undrade om Hasse skulle fotografera konserten; han hade ju sett Hasses bilder i Jefferson.
– Vi bestämde att vi skulle träffas hemma hos Janne Rosenqvist, som bodde i Gamla Stan. Även Claes Hedman skulle komma från Sundsvall för att se Muddy. Så det var första gången vi träffades och konserten, ja, den var fantastisk!
Hans och Janne skrev följande i Jefferson: ”… de som var på Kåren den här kvällen fick uppleva något de aldrig kommer att glömma. Ett bättre bluesband har aldrig tidigare besökt
våra breddgrader och att få höra dem i en ändamålsenlig lokal och inför en bra publik gjorde det hela så mycket bättre”.
– Ja, det är bara att instämma i det. Tyvärr ville min kamera inte vara med längre och jag fick inte en enda bild! Snöpligt.
1969 bildades föreningen Scandinavian Blues Association (SBA).
– Det var delvis för att Jefferson inte skulle bli momspliktig, men det fanns andra fördelar också med att ha en intresseförening. Prenumerationen på Jefferson gjordes om till en medlemsavgift i SBA. Det första årsmötet hölls 27 maj 1972 på Gyllene Cirkeln i Stockholm, med de inbjudna artisterna Slim Notini och Eddie Boyd. En ny styrelse valdes, där jag blev utsedd till kassör. Hasse blev alltmer indragen i det praktiska arbetet med Jefferson.
– För att förbättra trycket i tidningen köpte vi någon gång i början av 70-talet en elektrisk IBM-skrivmaskin. En sådan med kula. Det var en tung investering, 1800 kr! Vi köpte den i Stockholm, och Tommy Löfgren, Janne Rosenqvist och jag körde upp den till Claes i Sundsvall. Vi passade på att festa lite och drack oss dyngraka medan vi lyssnade på blues hela natten…
Hasse började också bidra så smått med skriverier. Hans första textbidrag var en kort rapport från London (i nr 14, 1971). Sen följde det ena på det andra. 1973 var Hedman utomlands när nr 23 skulle sättas ihop. Hasse, Tommy Löfgren och Hans Schweitz slog sina påsar ihop och gjorde tillsammans det numret. År 1975 meddelade så Claes att han tänkte sluta som redaktör.
– Då efterträdde jag honom. Det här var på stenåldern, långt före PC:ns inträde, och allt material, som kom in från medarbetarna, måste skrivas om på vår IBM. Det var ett mycket tidsödande arbete. Layouten gjordes under flera år av proffset Bengt Lander i Skåne, men 1976 hoppade han av för att ägna sig åt rocktidningen Larm. Krisen löstes med att jag och Jörgen Sandin hjälptes åt med nr 32, och Claes och jag gjorde nr 33 ihop. Sedan gjorde jag layouten själv. Som sagt, det var långt före PC:ns tid, och alla rubriker gjorde vi med ”gnuggbokstäver”. Det var ett himla pilljobb för att få allt rakt och jämnt! Gjorde man fel var det bara att börja om från början igen. Jag bodde i en etta med sovalkov, men det såg mest ut som en blandning av redaktion och skivlager!
Rollie Pepper, Reuben Carr och Sonny Rhodes jammar i hans garage i Oakland 1976. Foto: Hasse Andréasson
Det blev ett par jobbiga år med Jefferson, men Hasse trivdes som redaktör. Förutom de stående inslagen med skiv- och konsertrecensioner blev det artiklar om J.B. Lenoir, Freddy King, B.B. King, Peg Leg Howell, Little Richard, Floyd Jones, Wilbert Harrison, Snooks Eaglin, Sonny Boy Williamson, James Booker och många andra mer eller mindre kända blues- och R&B-artister. Det blev även en del längre temaartiklar om ämnen som New Orleans R&B, Bessie Smith och de klassiska bluessångerskorna, samt bluestexter. Vad gäller det sistnämnda märktes ett tydligt politiskt engagemang och ställningstagande, i linje med tidens vänsterpräglade anda. Man solidariserade sig med de svarta i USA och deras umbäranden, både i historisk och aktuell tid. Men även den gryende feministiska rörelsen i Sverige gjorde sig påmind. Jag kommer för egen del ihåg hur speciellt Claes Hedman ondgjorde sig över manschauvinism i många bluestexter, och gav exempel på kvinnoförnedrande fraser och uttryck. Han höll en riktig räfst mot detta! Jefferson speglade sin samtid kan man med fog säga.
Tillbaka till Hasse. Han nämner att många skribenter återkom regelbundet. Jonas Bernholm, Clas Ahlstrand, Slim Notini och Kent Ersson var några av dem. Såhär i efterhand tycker han att det är kul att se hur varierat innehållet var med tanke på att det musikaliskt var Chicagobluesen som dominerade. Och han kan inte påminna sig att han refuserade några artiklar. Det mesta höll god kvalitet.
– Min tilltro till artikelförfattarna var så stark att när en av dem upprepade gånger stavade akustisk fel – han stavade nämligen aukustisk – tänkte jag att han måste ha rätt och jag fel. Jag fick många gliringar för den missen!
– Det var en rolig tid. Man var ung och frisk och orkade hålla på dygnet runt med att sprida bluesen. Att man inte fick betalt för arbetet spelade ingen roll. Jag gjorde också några bluesresor till USA på 70-talet tillsammans med Hans Schweitz, Tommy Löfgren, Claes Hedman och Jörgen Sandin. De blev sen dokumenterade i reseskildringar i Jefferson på 70-talet. Av alla människor vi träffade där hörde Sonny Rhodes till de trevligaste. Tommy, Jörgen och jag fick bo hos honom under en vecka i Oakland i Kalifornien 1976. Alla hans vänner och bekanta kom förbi för att säga hej. På söndagen ordnade han ett garageparty med en massa musiker som jammade, käkade och drack. Francis Clay, J.J. Malone, Troyce Key, Floyd Dixon med flera kom förbi och jammade. En av höjdpunkterna på USA-resorna!
Tommy Löfgren och Claes Hedman. En lada strax utanför stadsgränsen till Jackson, Mississippi var full med gamla Ace-skivor (1974).
Tilläggas kan att Hasse även i tre omfattande artiklar – ”The Blues Journeys” – publicerade 2006 i engelska Blues & Rhythm (nr 209-211), ingående berättat om dessa resor. Han har också fått en serie artiklar – ”Blues In The 1970s” – publicerade i samma tidskrift, våren 2008, bl.a. två blues-resor till Montreux-festivalen i Schweiz och ett reportage om American Blues Legends på besök i Sverige.
Smokestack, SbS och Amigo
Även om det vid ingången till 70-talet fanns en del bluesalbum att tillgå i skivaffärerna, så var det mängder som inte importerades. Hasse blev trött på det ointressanta utbudet.
– Man ville ha mer och mer. 1971 gav Alligator Records ut ”Hound Dog Taylor & The Houserockers” och det var en skandal att en så fantastisk skiva inte distribuerades i Sverige.
Hasse Schweitz, Bruce Iglauer (Alligator Records), Tommy Löfgren och Hasse Andréasson hemma hos sistnämnde 2012. Foto: Carla Andréasson
Hans Schweitz och jag snackade mycket om det och i slutet av 1971 bestämde vi oss för att starta en firma och börja importera bluesskivor. Efter mycket stötande och blötande kom vi fram till namnet Smokestack Record Sales HB. Smokestack efter Howlin’ Wolf givetvis och i Kalifornien fanns det J&F Record Sales – vi plankade den delen från dem. Jag tror att vi satsade ca 1000 kr var för att få igång inköpen. I början av 1972 skickade vi ut vår första lista. Den var på en enda (!) sida och innehöll 20 LP, däribland Hound Dog, Thomas Shaw och Victoria Spivey. Priserna var 25–28:50 kr och inkluderade frakt. Vi hade ingen lokal utan skivorna och beställningarna kom till en postbox i Täby där jag bodde, och eftersom Hans bodde i Sollentuna fick vi släpa över skivorna till honom på något sätt, så att han kunde packa dom och knalla till Posten. Vi levererade också till skivaffärer. Det var ett evigt släpande av LP-skivor de här åren! Så småningom fick vi tag i en lokal på Gärdet, och senare flyttade vi till Hälsingegatan i Vasastan. Vi hade hela tiden vanliga jobb och skötte Smokestack på fritiden. Efter 29 år tog orken slut och vi sålde firman till Tommy Löfgren, som drev den fram till och med 2017.
Hans Schweitz och Hasse blev under Smokestack-tiden kända som ”dubbel-Hassarna”. Duon var också med om att starta Stockholm blues Society (SbS). Hasse vill sig minnas att det konstituerande mötet var hemma hos Hans, år 1971 eller -72. Förutom ”dubbel-Hassarna” var bl.a. Slim Notini och Janne Rosenqvist närvarande. ”Dubbel-Hassarna” var verksamma i SbS i många år och ordnade regelbundna möten med föredrag, skivauktioner och levande musik med lokala bluesartister. Så småningom utvecklade de verksamheten till att ta över amerikanska bluesartister, för konserter och turnéer.
1975 började Hasse Andréasson jobba på Amigo Musik, med import och produktion av skivor. Bland annat producerade han en LP med J.B. Hutto och en med Sonny Rhodes. Arbetet på Amigo blev mer och mer krävande, och 1977 kände han att han inte orkade med både Jefferson, Smokestack och Amigo. Han var tvungen att släppa ett av jobben, och det blev – med stor saknad – Jefferson. Kärlekentill bluesen har bestått:
– Jag har under årens lopp lyssnat på många olika sorters musik, som reggae, punk, rock, världsmusik, jazz med mera, men jag kommer alltid tillbaka till bluesen. Den ligger närmast hjärtat!
Avslutningsvis vill jag puffa lite för de två initierade och på djupet-gående Jefferson-bilagor, som Hasse på senare år skrivit ihop med Hans Schweitz: den ena om blues-skivbolaget nr 1, Alligator, den andra om legendariske blueskännaren m.m. Sam Charters. Går att rekvirera separat för den som inte fått dem tidigare.
BIRGITTA LARSON, text
HASSE ANDRÉASSON, foto
