Erja Lyytinen / Jefferson #153
Numera är blues musik för unga tjejer! När jag gick i gymnasiet, var jag med i ett soulband som spelade covers av Aretha Franklin, Wilson Pickett och andra.  Då kom jag i kontakt med rootsmusik. […] Teknik är viktigt, men den är bara ett hjälpmedel för att uttrycka din känsla. Man måste ha känsla… [läs mer]

Väckt av Koko Taylors rytande

Hur många yngre musiker satsande på blues har kommit fram i Sverige de senaste tio åren, vilka lyckats bygga upp en karriär som heltidsmusiker med spelningar nästan varje dag månad ut och månad in? Vi har haft löften, men de har försvunnit eller håller sig med en semiprofessionell karriär som bäst. I ett nordiskt perspektiv är situationen densamma med ett undantag: Erja Lyytinen från Finland.

Det är redan svårt att komma fram på en lokal nivå och ytterst få lyckas rent generellt etablera sig internationellt som skivsäljande och turnerande artister. Men Erja befinner sig även mitt i uppbyggnaden av en internationell karriär. Det väcker ytterligare beundran. Erja har dessutom slagit sig fram med egen skriven musik och med sin egen utveckling av bluesformen.

Hon är extremt välutbildad inom musik. Därför är det förvånande att hon av allt som stått till buds och som hon har talang för, fastnat för blues som sin musik och håller fast vid som en bas för sin vidareutveckling. Hon anser själv att hon just befinner sig i en ”rockig” fas för bluesen. På grundval av hennes spelning på Rauma Blues var det ändå så mycket blues det kunde bli och hon var en av festivalens höjdpunkter.

Erja kommer ur en musikerfamilj. Hon har två bröder, men ingen av dem finns idag inom musiken, även om de tidigare också spelade.

Intervjun med den mycket trevliga och sympatiska Erja gjordes i Raumo strax innan hennes spelning där.
 
Du har en klassisk bakgrund och har studerat vid Sibeliusakademin?
Vid Sibeliusakademin har jag bara studerat populärmusik. När jag var sju började jag i konservatorium för att spela violin fram tills jag var 13–14 år. Då slutade jag, eftersom jag inte hittade tillfredsställelse nog i den klassiska musiken. Åldern spelade även in. Rock drog till sig mitt intresse och jag upplevde den som mer kreativ. När jag var 15 började jag spela gitarr på allvar. På sätt och vis har jag en klassisk utbildning från mina violinlektioner.  Jag har min känsla för melodi och harmoni från den klassiska musiken.

Var kommer bluesen in, per svensk definition en musik av och för gamla gubbar?
Numera är blues musik för unga tjejer! När jag gick i gymnasiet, var jag med i ett soulband som spelade covers av Aretha Franklin, Wilson Pickett och andra.  Då kom jag i kontakt med rootsmusik. Sedan såg jag en video med Ray Charles där han spelade Georgia On My Mind. Jag slogs av hans känsla och utspel. Även om jag studerat mycket musik, har jag som spontan person, alltid sökt den underliggande känslan i musiken. Teknik är viktigt, men den är bara ett hjälpmedel för att uttrycka din känsla. Man måste ha känsla.

Jag hade alltså lyssnat på Ray Charles och sedan startade jag mitt första bluesband. Koko Taylor och Bonnie Raitt var då förebilder. Koko Taylors Earth Shaker är ännu ett av mina favoritalbum. Det var omstörtande att höra det första gången. I musikinstituten skall alla tjejer sjunga vackert och kontrollerat, men efter det ville jag även dra på för fullt som Koko.

I undervisningen har jag fått lära mig musik av bland annat Robben Ford. Mycket senare blev jag medveten om de verkliga bluesmusikerna.

Din egen stil, vad grundar sig den på?
Det är en intressant fråga. Jag har studerat massor av musik. Mina föräldrar hade mycket olika musik hemma. Dessutom är båda finska dansbandsmusiker och jag har även spelat med dem. Min mamma är basist och min pappa gitarrist. Båda sjunger dessutom. Musikinfluensen kommer hemifrån. Min pappa var nog den första gitarrist jag hörde. På en finsk danskväll spelas vals, polka, tango, foxtrot men även rock ’n’ roll och schlagers. Det är nog så att allt detta finns inom mig. Då är frågan varför blues? Varför känns just blues rätt? Blues känner jag som mitt uttryckssätt. Jag kan spela andra musikstilar också, eftersom jag är så välutbildad. Bluesen är så stark som form, att den brutit igenom allt annat.  Jag har aldrig haft andra alternativ än musik, även om jag i min ungdom reflekterade över andra yrken.

Du turnerar hela tiden och har spelningar nästan varje dag. Hur orkar du med detta tempo?
Man måste äta ordentligt och sköta sig. Men jag njuter så mycket av att spela och uppträda. Det ger energi samt motivation. Men det är även påfrestande. Det är en paradoxal livssituation. Jag tar ledigt ibland, med det blir ändå bara några dagar i sommarstugan.

Jag kom idag innan spelningen här från Tavastehus (ca 200 km ifrån). Efter min spelning nu skall jag genast tillbaka dit för att uppträda klockan tolv på natten med ett storband. Jag skall göra mina egna låtar arrangerade för storband. En del av arrangemangen har jag gjort själv.

De två senaste åren har varit så intressanta; skivkontraktet med Ruf Records, skivan med Ian Parker och Ansley Lister, dvd:n samt inspelningen av mitt eget soloalbum Dreamland Blues i USA. Det dyker hela tiden upp så spännande utmaningar, att man inte hinner tänka på att vila. Tåget rullar bara fram.

Du har nog mer spelningar än Pepe Ahlqvist.
Det är möjligt. Men om jag ännu som 50-åring kan hålla samma takt som Pepe (som är över 50), då är det något att skryta med.

Intresset för mig är stort. För några veckor sedan var jag i Polen. Sedan blir det spelningar i Italien, Tyskland, Belgien och Holland. Skandinavien kommer också in så småningom.

Det är svårt för en bluesmusiker att komma utanför det egna landets gränser i större skala. Du håller på att lyckas.
Det är svårt om man inte hittar rätt kanaler. Jag finns på ett internationellt skivbolag, tyska Ruf, som har distribution förutom i Europa, även i USA. Det är en lång process och bluesmusik är ingen snabb produkt. Det krävs engagemang och djup samt tålmodighet för att komma fram. 

Hur kom du i kontakt med Ruf?
De tog kontakt med mig när Blues Caravan år 2005 kom till Helsingfors. Thomas Ruf hörde då talas om mig. Jag var i en inspelningsstudio när han ringde och ville träffa mig. Redan samma kväll jammade jag på Savoy Teatern med Sue Foley, Ana Popovic och Candy Kane.

Thomas har många kvinnliga gitarrister på sitt bolag och han såg nog något hos mig. Han har en intressant inställning: Ana Popovic är serb. Lika exotiskt är nog en kvinnlig bluesgitarrist från Finland. Det är nog en kombination av det ej förväntade och exotiska som ligger till grund för hans idéer och mitt kontrakt.

Ruf ger ut mycket bluesrock. Blir vit blues med nödvändighet rockinfluerad eftersom artisternas egen kulturella bakgrund ligger i rock?
Jag har gjort nu fem på sätt och vis egna soloalbum. De är alla olika. Mitt första album, Attention, har en jump/swinginriktning eftersom jag då lyssnade mycket på Brian Setzer. Nästa, Wild Flower, var mer singer/songwriterinspirerad, eterisk som typ Emmylou Harris. Den skivan ligger mig närmast än idag.  Följande gick åt jazzhållet. Pilgrimage med Ian Parker och Ansley Lister som gjordes i USA, innehåller både blues och poprock. Min nya Dreamland Blues är rockbaserad. Man ser en tydlig kurva i mina utgivningar.

Blir nästan skiva ännu mer bluesrock?
Mitt liveframträdande nu är det mest rockbaserade hittills. Men jag vill inte gå för mycket åt rockhållet. Jag vill hålla mig till blues, soul och r&b. Å andra sidan, Ruf är ett bluesrockbolag. Rör du dig i speciella sammanhang, tar du till dig deras inflytande.

Man får en plattform som bluesmusiker, men uttrycksformen är begränsad. Vill man vidare, måste man nästan bryta sig ut ur den och gå mot rock eller något annat.
Det fina med bluesen av idag, är att den innehåller så många olika stilriktningar. Bluesen förändras hela tiden. När folk pratar om blues, vet de många gånger inte riktigt vad de menar. Pratar de om deltablues (countryblues), Chicagoblues eller Texasshuffle som nästan är rock.

Det beror på musikern, hur långt ut han/hon skall dra gränsen. Jag har popaktiga låtar, men i någon del i dem återvänder musiken till blueskänslan.  Artisten måste även utvecklas och vara nöjd med vad han/hon gör. Musiken förändras även i takt med samhället. Jag har en period nu när jag är rockinfluerad. Det kan även ha att göra med att jag nu spelar mycket slide och det upplevs ge ett rocksound.

Rock är de ungas musik av idag. Bluesrock blir då en inkörsport för dem till den traditionella bluesen. Det är alltså bra, när man på festivalerna blandar alla typer av blues. Publiken får höra allt, även om den kommer för en stil eller artist.

Har du någon speciell förebild?
Av rootsartisterna är Koko Taylor en jag tidigare lyssnat mycket på. Bland gitarrister jag nu gillar, lyssnar jag mycket på Kenny Burrell, som egentligen är en jazzgitarrist. Likaså har jag lyssnat på Wes Montgomery, som också är en jazzgitarrist. Jag tänker på musik som musik. Naturligtvis har jag lyssnat in mig på Elmore James, Muddy Waters och andra av de äldre bluesmusikerna.

Och yngre?
Med Ian Parker och Ansley Lister gjorde jag 65 spelningar i Europa och USA förra året. De håller sig till en brittrock, vilken är annorlunda än amerikansk rock. Deras stil är inte riktigt vad jag är ute efter. Även då jag spelar i rockstil, bottnar jag i amerikansk blues. Därför var det så givande att få göra skivan (Dreamland Blues) i Mississippi med David and Kinney Kimbrough på bas respektive trummor, båda söner till den legendariske Junior Kimbrough. 

Diskografi:
Erja Lyytinen (2006) –  Dreamland Blues (RUF 1114)
Aynsley Lister, Erja Lyytinen, Ian Parker (2006) – Blues Caravan 2006,  dvd (RUF 3014)
Aynsley Lister, Erja Lyytinen, Ian Parker (2005) – Pilgrimage – Mississippi To Memphis (RUF 1112)
Various Artists (2005) – Blues Guitar Women (RUF 1110)
Erja Lyytinen & Davide Floreno (2005) – It’s A Blessing (BLR 33116 2)
Erja Lyytinen (2003) – Wildflower (BLR 3397 2)
Erja Lyytinen & Dave’s Special (2002) – Attention! (BLR 33)

Fotnot
– Sibeliusakademin är ett av Europas största och mest kända musikuniversitet.
– 
– Staden Rauma heter officiellt Raumo på svenska. Finland är ett tvåspråkigt land med svenska som andra, minoritetens, språk.

Text/foto: Anders Lillsunde / Jefferson #153