Engelsk blues. Många tänker på bluesrock: John Mayall, Fleetwood Mac, Chicken Shack … Men England har frambringat mer än bluesrock! Big Joe Louis & His Blues Kings är ett lysande exempel på ett band som gått mot strömmen och med stor framgång länkat sig direkt till bluesens ”basic roots”
In på livet med Big Joe Louis
Engelsk blues. Många tänker på bluesrock: John Mayall, Fleetwood Mac, Chicken Shack … Men England har frambringat mer än bluesrock! Big Joe Louis & His Blues Kings är ett lysande exempel på ett band som gått mot strömmen och med stor framgång länkat sig direkt till bluesens ”basic roots”.
De har på senare år utmärkt sig på två bluesfestivaler i Åmål och två i Köpenhamn. Big Joe har stor attraktionskraft med sin obändiga energi, sin musikalitet och sin ”svarta” röst. Jag fick en intervju med honom i samband med Köpenhamnsfestivalen 2002. Big Joe gav sig tid till ett långt samtal där han frikostigt bjöd på sig själv. Egentligen var han kanske alltför generös, för han fick stressa ordentligt när han sedan måste hasta iväg till duschen och rakhyveln inför den stundande föreställningen. Men det var en mycket prydlig, nyrakad och samlad man som lite senare stod på scenen och gav en show av absolut toppklass.
För att vara bluesman har Big Joe en något ovanlig bakgrund. Han föddes nämligen på Jamaica! Året var 1961. Hans far var från Holland, men hade även släktrötter i Skottland. Farfadern var musiker och hade en holländsk orkester som ofta var ute och turnerade. Pappan föddes mitt under en sådan turné så nog kan man säga att Big Joe har musiken i blodet. Mamman föddes i England men växte upp på Jamaica, och där bildade hon sedermera familj med Big Joes pappa och skaffade barn. Hela familjen flyttade dock till England i mitten på 70-talet. Då var Big Joe i lägre tonåren.
Varför flyttade ni till England?
En anledning var att min pappa fick ett nytt jobb. Men det politiska klimatet hade också hårdnat på Jamaica, med ett alltmer upptrappat våld. Vi bodde i huvudstaden Kingston och man kunde inte röra sig fritt ute. Politiska val urartade i rena våldsamheter. En massa vapen forslades in på ön och när man lagt sig på kvällen kunde man höra skottlossning. Människor dödades och det blev mycket farligt att leva där. Min mamma ville flytta tillbaka till England, och så flyttade vi. Jag var tvungen att följa med vare sig jag ville eller ej, för jag var ju så pass liten.
Vad jobbade din far med på Jamaica?
Han arbetade på ett företag som sålde Honda motorcyklar. Men man höll också på med skivförsäljning och sålde TV- och radioapparater. Min mamma var musiklärare och dessutom lärare i spanska.
Har du några syskon?
Jag har en bror. Han bor i Nya Zeeland. Liksom mig fick han följa med till England, men till skillnad från mig slog han sig inte varaktigt ned där utan drog så småningom vidare. Nya Zeeland blev hans nya hemland och han trivs mycket bra där. Han är också musiker. Men han är inte artist utan skriver musik för film och TV.
Hörde du någon blues på Jamaica?
Vi brukade höra på radio. Det fanns stora radiostationer i Louisiana, Texas och Mexico som hade kraftfulla sändare och som kunde höras ända borta till oss i Karibien. Jag kommer inte ihåg att jag hörde någon blues men däremot en hel del R&B. Fats Domino och Amos Milburn var betydelsefulla. De influerade musiken på Jamaica i hög grad. Det är något jag förstått i efterhand. Även bluesen har haft sitt inflytande. Men det var inget jag var medveten om då. När jag växte upp lärde jag förstås känna den inhemska musiken: calypso, ska och reggae. Men jag hörde aldrig pop och rock, vad jag kan erinra mig. Så när jag kom till England och folk frågade mig vad jag gillade Beatles och Led Zeppelin, så fick jag säga att jag inte visste. För jag hade aldrig hört dem! Till skillnad från de flesta andra från min generation upptäckte jag inte bluesen via popen eller bluesrocken, utan jag kom i direktkontakt med den. Detta var när jag långt senare hörde artister som Howlin’ Wolf, Skip James och Tommy Johnson.
Vad tyckte du om att komma till England?
Jag tyckte inte alls om det. Min uppfattning var att det var ett fördomsfullt, rasistiskt och trångsynt land. Jag har fortfarande den uppfattningen. Särskilt illa var det på 70-talet då det fanns en stor högerfascistisk rörelse där. Människor blev inte accepterade. När jag kom dit talade jag som på Jamaica, och folk hade svårt att förstå vad jag sa. Jag bodde i en liten stad, och jag fick frågor som: Har du sett någonsin sett en TV? eller: Bodde du i en lerhydda i djungeln? Det var en mycket tuff och besvärlig tid, men jag var för ung för att kunna flytta därifrån, och nu har det blivit så att jag är för gammal för att byta land! Tror jag i alla fall. Jag har ju min familj i England: fru och två barn och ett tredje på väg. Men mina rötter är grunda. Mycket grunda! Jag känner mig inte hemma där. Den engelska flaggan och drottningen betyder ingenting alls för mig. Men jag har å andra sidan inte bott på Jamaica på väldigt lång tid nu, så det känns som om jag inte hör hemma någonstans.
Men Skandinavien gillar jag! Det kan tyckas lätt sagt när jag sitter här och pratar med dig som är representant för en svensk tidskrift, men det är verkligen så. Sverige, Norge, Danmark och Finland är mina favoritländer, och jag har många svenska vänner. Atmosfären i ert samhälle tilltalar mig mycket. Och ni har så många duktiga musiker i Sverige: Sven Zetterberg, Peps, Bosse Skoglund, Mikael Fahleryd, Knock-Out Greg …Jag känner förresten till Jefferson sedan gammalt! Jag läste i den redan på den tiden när den var i litet format. Erik Lindahl hette en fotograf kommer jag ihåg. Hans bilder var enastående.
Berätta lite mer om de musikaliska influenser du fick när du kom till England.
Ja, jag kom ju alltså i mitten av 70-talet, och i stort sett alla var inne på heavy rock. Men när jag hörde på band som Deep Purple tyckte jag att de bara förde en massa oväsen. Jag gillade musiken hemma på Jamaica, men någon sådan fanns ju knappast i England. Den tongivande engelska och amerikanska ungdomsmusiken var inget för mig. The Eagles t.ex. var populära, men de berörde mig inte alls. Till all lycka fick jag plötsligt höra lite Howlin’ Wolf och kände genast: WOW!! Detta älskade jag! Jag blev som besatt och skaffade mig allt i bluesväg jag kunde hitta i skivaffärerna. Och jag gick på konserter och såg i stort sett alla amerikanska bluesartister som kom till England. Parallellt med detta upptäckte jag också soulen och gospeln. Andrae Crouch, gospelsångaren från Oakland var en man som grep mig enormt. Han hade en sådan passion. Och all denna svarta musik träffade mig rakt i hjärtat. Jag uppfattar inte musiken med intellektet eller med huvudet. Jag lyssnar inte på musik och säger: Å, så duktigt! eller: En så intressant melodi! eller: Rytmen är så här … Jag hör musiken, den går in i mig och WOW, jag känner den med hela min själ och mitt hjärta. Den förhärskande musiken i England var intellektuell, inte spirituell. Den fick inget fotfäste hos mig. Men jag upptäckte bluesen, blev helt såld och skaffade en enorm massa skivor, både 78-varvare, EP- och LP-skivor. Vilken njutning det var varje gång jag hittade en ny artist eller en sång jag inte hört förut! Men det var mycket svårt på den tiden att komma över bluesskivor. Nu har varje musikaffär en bluesavdelning och det är en oerhörd framgång, tycker jag. Det har gjort det så mycket lättare för folk att skaffa det de vill ha.
När började du med musik och med vilket instrument?
Jag spelade klarinett i skolan. Sedan skiftade jag till saxofon, och spelade det ett par år. Men det fanns en gitarr i mitt hem och ibland när jag lyssnade på skivor jag gillade tog jag fram den och försökte få kläm på vad musikerna gjorde. Men det var inte så att jag ville lära mig spela gitarr eller ville bli sångare eller nånting sådant. Jag försökte helt enkelt bara bit för bit att spela som de.
Du har aldrig haft någon gitarrlärare?
Nej, jag har aldrig tagit en gitarrlektion i hela mitt liv och jag kan inte läsa noter. Jag vet inte namnen på tonerna eller ackorden. Jag har bara lyssnat och sedan försökt spela själv. Ibland ber olika människor mig att jag ska ge dem gitarrlektioner men jag kan inte göra det för jag är helt enkelt inte tillräckligt kvalificerad. Jag har lärt mig allt själv på gehör och jag kan inte säga: Detta är ett c, eller: Spela nu så här … Men jag trivs utmärkt med att vara självlärd. Jag har aldrig velat ha någon lärare.
Man kanske blir bättre om man lär sig själv?
Ja, det är möjligt. Man kan lättare utveckla en egen stil då och vara mer spontan och fri. Ingen säger: Så här ska du göra det här. Jag lyssnade på andra och försökte låta som de. Jag hittade på ett sätt att göra det på, ett sätt som ofta var mycket komplicerat. Sedan såg jag artisterna uppträda och då upptäckte jag att de gjorde sakerna på ett mycket enklare sätt! Gud, är det så lätt, tänkte jag. Men jag hade hittat mitt eget sätt att göra det på. Jag gjorde inte som alla andra för jag hade ju ingen teknik eller musikförståelse.
Men det var länge sedan. Nu tittar jag aldrig på hur andra spelar och tänker aldrig att jag kanske kan använda något jag hör utan jag bara sitter för mig själv och improviserar på min akustiska gitarr. Naturligtvis måste man som nybörjare till att börja med härma andra för ingenting kommer ur ingenting. Men jag känner mig helt fri och obunden nu. När jag spelar kan man kanske visserligen säga om en bit att det soundet påminner om låt oss säga Charley Patton eller Eddie Taylor, men det är bara en liten bit i ett mycket större sammanhang. Vissa gitarrister vill spela precis som B.B. King, Muddy Waters eller T-Bone Walker och att göra så känns bra för dem. Men jag har aldrig känt mig nöjd med en sådan modell. Jag tycker om att ha en liten bit från en artist och en annan bit från någon annan, och sedan mixa samman allt precis som när man blandar ingredienserna i matlagning. Det är så jag vill ha det.
Berätta om din musikaliska karriär. Band och sådant.
Jag startade i en duo. För det var nämligen svårt att hitta ett band. Jag hittade en annons i en tidning. En kille ville spela blues och hans namn var David Purdy. Han var något år yngre än jag men redan mycket mer avancerad än jag var på den tiden. Och vi började spela ihop. Jag spelade kompgitarr eller bas och han sjöng och spelade leadgitarr. Vi brukade spela på partyn och barer, varsomhelst där vi kunde tjäna en slant, för vi hade inga pengar. Vi höll på mellan 1981 och –83, och vi kallade oss ”The Mighty, Mighty Roadmasters”. David var och är fortfarande en mycket duktig gitarrist och sångare.
Sedan flyttade jag till London och försökte sätta ihop ett eget band. Det började med att jag träffade en munspelare som kallade sig Shakey Vick. Han spelade in skivor på 60-talet, och var en av de ursprungliga, engelska bluesartisterna. Han hade spelat med artister som Cyril Davies och Alexis Korner. Men han är inte så välkänd trots att han är mycket talangfull och har varit mycket betydelsefull i engelsk blues. Jag fick bli hans lärling. Jag var strax över 20 år då och det som gällde inom blues då var bluesrock: tung basgitarr och långa, långa gitarrsolon, du vet. Det var mycket högljutt och heavy och jag gillade det inte. Jag ville spela äldre traditionell blues. Countryblues, downhome blues. Och det var vad Shakey Vick också tyckte om. Han hade börjat med den stilen på 60-talet. Det var hans första influens. Han uppskattade att den här unge grabben ville spela samma sorts blues som han själv. Så vi slog oss samman och jag var med i hans band och även i andras fram till 1986.
Då fick jag äntligen mitt eget band: Big Joe Louis & His Blues Kings. Shakey Vick var med ett par månader tills Little Paul Besterman tog över som munspelare. Shakey ville nämligen inte vara sidoman utan i stället ha sitt eget band. Därför slutade han. Men för första gången var jag nu alltså bandledare och tillika sångare, och då fick jag förstås också välja sångerna. Och detta band har jag haft ända sedan dess med lite olika musiker som kommit och gått. Somliga har stannat länge. Little Paul slutade 1989 men han var med på min första LP på Blue Horizon. Efter honom kom Little George Sueref, som stannade till 2001. Han var med i tolv år och spelade både munspel och sjöng en del. Men Little George startade efterhand ett eget band vid sidan av och kom fram till att han ville prioritera det. Han tyckte det blev för mycket att hålla på med två stycken. Matt Radford på bas har varit hos mig i nio år.
I London finns det en ”pool” med musiker. Det finns kanske fem eller sex bra trummisar och lika många bra basister. I och för sig finns det många bra sådana, men vad jag menar är att det finns fem eller sex som jag känner till, och som känner till mina sånger. Jag kan ringa upp dem och de ställer upp och spelar ihop med mig. Det varierar en del beroende på hur upptagna folk är. Steve Weston, som spelar med mig ikväll, har varit med i bilden i kanske fyra år nu. Vi spelade tidigare tillsammans i Big Town Playboys, från årsskiftet 1999/2000 till slutet av 2001. Steve är en duktig munspelare.
Varför började du i Big Town Playboys?
Helt enkelt för att det var något annorlunda. Deras sångare, Mike Sanchez, hade slutat och de frågade mig om jag ville ta vid och det tyckte jag var en kul idé. Jag hade aldrig sjungit R&B förut, bara blues, men de undrade om jag inte ville försöka och det gjorde jag. Det var roligt. Jag behövde inte spela gitarr utan sjöng bara och de hade saxofoner och piano i sitt band. Det var trevligt som omväxling. Vi spelade in en skiva och turnerade en massa. Vi hade mycket skoj ihop men sedan kände jag att jag behövde komma tillbaka till bluesen igen och koncentrera mig på den, för det är ju trots allt den som berör mig mest och som jag känner starkast för. Men det var ett uppiggande ombyte.
Nu måste du tala om varför du kallar dig Big Joe Louis.
Jag lade mig till med ”Big” för att jag skulle märkas lite mer och vara lite annorlunda. Och så var det så här: när man gjorde upp musiklistor i tidningarna i England så satte man artisterna i alfabetisk ordning: A, B, C …Så om mitt namn började på B så kom jag högre upp i alfabetet och folk såg mitt namn innan de såg en massa andra. Dessutom har det förstås också att göra med att jag är nästan två meter lång.
Kan du beskriva din musikstil lite närmare.
Ja, det är som sagt en traditionell bluesform som inte är influerad av jazz, rock eller något annat. Det är down home-stil, inte B.B. King-stil. Det är mycket mer åt countryblues-hållet. Kanske countryblues med elektrisk gitarr. Rytmerna är viktiga. Efter vår konsert i Oslo igår sa en kille, som också var musiker, att det var mycket ovanligt att få höra sådan musik där. Vi spelade shuffle, swing och slow blues, och vi hade många olika rytmer. Det var de inte vana vid. Allt vi spelar är blues men det kommer från en stil som folk inte hör så ofta, för den är gammal. Det är inte B.B. King-gitarr, men inte heller West Coast-stilen med Rod Piazza-munspel eller typ Little Charlie & The Nightcats, eller James Harman. Detta tycks vara de två huvudfårorna inom bluesen idag. Antingen spelar man som B.B. King, Albert King eller Albert Collins eller också gäller West Coast-stilen. Jag tror att vi hamnar någonstans i mitten där vi kör vår egen grej.
Uppträder du fortfarande i duo?
Jadå, en hel del. Ibland spelar jag med en trummis, ibland med en munspelare eller med en basist. Jag uppträder också solo. Eller i grupp av olika storlekar beroende på om det t.ex. ska vara saxofoner med. På en stor klubb vill man ha ett stort band och gäller det en liten bar ger jag mig ofta dit ensam. Jag gillar att spela under olika betingelser.
Du är vit men du har en ovanligt ”svart” röst. Vad beror det på, tror du?
Jag vet inte. Jag har ofta fått den frågan. Mycket ofta! Jag har ingen aning men kanske beror det på den musik jag lyssnar på. Kanske är det så enkelt som så. Vad som kommer in i dig kommer också ut. Det är den musik jag älskar och som jag vill ge uttryck för. Men det kan förstås också vara medfött. Vad som mer kan tänkas spela in är att jag har en stor bröstkorg och en bred nacke. Plus att jag har ett platt ansikte. Hursomhelst tänker jag aldrig på det när jag sjunger. Det är absolut ingen medveten teknik och jag har aldrig tagit några sånglektioner.
Du har fått awards av The British Blues Foundation 1993 och 1994 för Best Male Vocalist.
Ja. Jag har inte fått några fler awards efter det, även om både jag och bandet blivit nominerade vid ett flertal tillfällen. Det beror på att jag inte är heltidsmusiker. Jag förtjänar inte mitt levebröd som artist. Andra artister är för det mesta ute på långa turnéer. De är också betydligt mer affärsinriktade än jag och jobbar mycket med publicitet och PR. Men jag spelar ibland bara en gång i veckan, eller kanske sisådär tre gånger i månaden. Jag reser inte runt så mycket. Därför kan folk sällan höra eller se mig. Jag har inte heller gjort någon ny bluesskiva på länge, kanske på sex år. Jag tycker inte om att spela in skivor. Och om folk inte hör dig glöms du lätt bort.
Varför tycker du inte om att göra skivor?
Därför att det känns lite onaturligt. Jag vill kunna se på människor när jag spelar och att inte sjunga live blir så oinspirerande. Det är en känslosak.
Du har en häpnadsväckande ungdomlig energi i dina framträdanden. Är det också en känslosak?
Ja, det kan man säga. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. När musik berör mig kan jag inte vara still. Hela min kropp rycks med. Ibland får jag höra att jag är som en 20-åring på scenen och inte som en som är över 40 år. Men musiken tillfredsställer mig så kolossalt. En anledning till att jag är lycklig är förstås att mitt artistliv inte är ett heltidsjobb. Många måste ge sig iväg på femveckors-turnéer, kanske till Tyskland, och spela samma sånger sex kvällar i veckan. Tänk dig det! Samma sånger dag ut och dag in. Det är hårt arbete och ett förtärande slit. För mig är det däremot ett rent nöje! Jag har enstaka gånger varit iväg på så långa turnéer men efter ett par veckor har jag känt mig helt uttröttad och inte velat mer. Nöjet måste vara kvar. Om jag en dag vaknar och känner att det inte roar mig längre så slutar jag. Det är inte för pengarna jag uppträder och inte för att få resa runt en massa utan enbart för att jag älskar det och för att det gör mig lycklig.
Vad jobbar du med i övrigt?
Jag ägnar mig åt researcharbete inom musikområdet. Jag skriver en hel del artiklar, ibland för bluestidskrifter, och jag gör sammanställningar till CD-skivor för olika skivbolag. Dessutom håller jag på med konsultarbete inom musikbranschen, t.ex. publicering och förlagsverksamhet.
Har du några favoritartister? Är det någon som influerat dig speciellt?
Folk frågar mig alltid: Vilken är din favoritartist? Svaret är att jag inte har någon bestämd. Idag kanske det är Roosevelt Sykes, i morgon kan det vara John Lee Hooker, Charley Patton eller Magic Sam. Det är så många artister jag gillar! Nu nämnde jag några berömda. Men det finns en hel uppsjö av bluesmusiker som är mer obskyra och okända, ta personer som Johnny Fuller eller Elsie Williams t.ex. De har kanske gjort max en skiva eller två och sedan försvunnit ut i obemärkthet. Deras skivor är inte populära men för mig är det en sådan kick att hitta något jag inte hört förut! Det är mycket få bluesartister jag inte tycker om. Jag har en gigantisk skivsamling som tidsmässigt spänner över en lång period och varje artist har för mig sitt givna värde. På frågan om någon artist influerat mig speciellt så vet jag uppriktigt sagt inte. Det är mycket svårt att säga. Jag kan inte själv bedöma det. Kanske du kan det. Om du ser en show med mig kanske du säger: Jag tycker jag hör en hel del av Eddie Taylor i ditt sätt att spela gitarr, och då när jag tänker efter kan jag säga: Ja, det kan du ha rätt i. Kanske det. Men jag har aldrig varit fanatiskt inriktad på någon särskild artist. Många känner ett behov av att ha en förebild och tänker: Hur ska jag bära mig åt för att kunna spela som Little Walter?, eller: Jag måste bli som B.B. King. Eller också siktar man in sig på utrustningen: Jag måste skaffa en precis likadan gitarr som han. Jag har varit mer av en allätare och inte bekymrat mig det minsta om att modellera mig efter någon.
Du har en ovanligt stor gitarr. Tycker du att du får ett bättre ljud i en sådan?
Det är en orkestergitarr av märket Washburn. En gammaldags, amerikansk modell. Den är kanske sex eller sju år gammal. Vad gäller bättre ljud, så vet jag inte riktigt. För mig är 90 % av ljudet personligt. Det kommer inifrån mig. Du kan ge mig en gitarr och en förstärkare som jag aldrig spelat på förut och som kanske är ovanliga, men jag kan fortfarande få det att låta personligt. Utrustningen spelar en väldigt liten roll för mitt sound. Jag spelar nämligen med fingrarna och använder inte plektrum. Då kan du få in mer av dig själv i det som sedan kommer ut. Anledningen till att jag spelar på en stor gitarr är att jag tycker om själva känslan av den. De sedvanliga smala elgitarrerna är för mig bara döda trästycken. De stora gitarrerna är mer levande och mer mänskliga.
Du kommunicerar en hel del med din publik.
Ja, jag tycker att om man underhåller människor så måste man ha någon sorts kommunikation med dem. Jag kan inte en massa olika språk men jag försöker alltid lära mig några fraser i alla fall: Tusen tack! Varsågod! Det är dålig stil att inte säga något alls till publiken. Jag försöker också att anknyta geografiskt till den ort jag uppträder på. Kanske har jag någon gång varit förälskad i en flicka från just den staden och då berättar jag lite om det och sjunger om det. Jag vill ha en personlig relation till mina sånger. Jag gillar inte att sjunga om Sweet Home Chicago eller Cruisin’ Down The Highway In My Cadillac eller sjunga om Chain Gang. Men inget är egentligen rätt och inget är fel. Mitt sätt är mitt sätt. Någon kanske bara vill stå och titta ner på sina skor. Det är hans sätt. Någon annan vänder ryggen mot publiken. Det gjorde Miles Davis och ville man gå och se honom fick man vara beredd på att han gjorde så, för något annat var inte att förvänta sig. Och det var hans sätt.
Big Joe Louis and Snooky Pryor courtesy of Big Joe Louis
Du har spelat med en mängd olika artister och ditt band anlitas ofta när amerikanska bluesartister kommer till England.
Ja, jag älskar att spela med så många olika artister som möjligt. Alldeles speciellt med de äldre, färgade bluesartisterna från USA. Det ger mig en så fantastisk kick. När jag förr i tiden gick för att se dessa män som kom åkande till England förvånades jag över att de fick så usla kompband. Det var som om någon tog fram en telefonkatalog och sa: Ok, nu ska vi hitta en trummis. Trummis, trummis…, här har vi en, den ringer vi upp. — Kan du spela ikväll? Ok, du får jobbet. Och så var det bra med det. Ingen tänkte: Vad har vi nu för någon trummis, som kan tänkas passa för just den här stilen, och för just den här artisten? Det var beklämmande med dessa kompmusiker som inte hade en aning om vad de gjorde eller som struntade i det. Då tänkte jag att en dag skulle jag vilja spela ihop med just den artisten och verkligen anstränga mig för att göra det ordentligt. Att göra ett bättre jobb helt enkelt. Dessa hoprafsade kompmusiker brydde sig inte ett skvatt om den person de skulle backa upp. Det här är Mojo Buford. – Va, vem är det? – Äsch, det är bara någon gammal typ. Bara en gamling. Men för mig är de här genuina artisterna så oändligt mycket mer. Och om någon ringer upp mig och undrar om jag vill medverka på någon festival så brukar jag fråga vilka andra artister som ska vara där och kan då t.ex. få svaret: Big Bad Smitty. Då svarar jag: Wow! Vem ska kompa honom? Och om jag får höra att det inte är bestämt än, så säger jag: Å, snälla, snälla, kan inte vi få göra det? Vi skulle älska att få göra det. Och då brukar vi få det.
Nästan varenda en av dessa gamla artister är så trevliga och sympatiska och vi har så kul ihop. Lazy Lester t.ex. är en mycket rolig och färgstark person. Han är alltid medelpunkten på en fest. David ”Honeyboy” Edwards är en annan jag minns med värme. Plus en massa andra. På 90-talet kom det en lång rad bluesartister till England. Det gör mig lycklig att tänka på att jag fått spela med många av dessa underbara artister och att jag fått utgöra en del av deras värld, om än bara för en kort tid. För de är så viktiga. Jag har mött B.B. King och är mycket glad över att ha fått göra det, men alla talar alltid om för mig hur stor han är och han vet själv att han är nummer ett. Men det finns så många andra duktiga musiker som inte uppmärksammas och som är så intressanta och härliga att prata med.
Har du några särskilda framtidsplaner?
Ja, jag måste göra en ny platta. Och för att göra det behöver jag först skriva en rad sånger. Men det handlar mycket om inspiration. Jag kan inte sätta mig ner med ett papper och en penna och säga: Ok, idag ska jag skriva en sång. Det fungerar aldrig så för mig, utan i stället kommer andan på när jag är ute och går på gatan. Då plötsligt: da da da…, så har jag en melodi i huvudet. När jag har problem rinner det lättare till och då kan jag skriva kanske tre sånger på en enda dag. Men på senare tid har jag skrivit mycket lite så det måste jag ta itu med och sedan bege mig till inspelningsstudion. Det är besvärligt att det går så trögt för mig. Titta på Paul Lamb t.ex. Han gör en ny skiva varje år. Eller ta Otis Grand – en skiva vartannat år ungefär. Det är imponerande! Jag förstår inte hur de bär sig åt. För mig är det så att jag måste känna att jag verkligen har något att säga. Jag kan inte bara sätta samman en massa sånger på en skiva utan att känna att det har en mening. Mina sånger måste vara personliga. Jag kan bara sjunga om sådant jag har ett känslomässigt förhållande till. När jag uppträder på scen kör jag ibland covers men på skiva vill jag helst bara ha mina egna sånger. Att göra låtar och spela in dem är alltså mitt närmaste framtidsmål.
Nu ska jag inte uppehålla dig längre. – Det ska bli roligt att strax se dig på scen.
Tack, det var trevligt att pratas vid. Nu får jag ta och skynda mig och snygga upp mig.
Skivor med Big Joe Louis & His Blues Kings
Big Joe Louis And His Blues Kings Blue Horizon Records, 1989 (LP).
The Stars In The Sky Tramp Records, 1992 (LP).
Dessa två LP är återutgivna på dubbel-CD:n
Big Joe Louis & His Blues Kings (4 tidigare outgivna spår ingår också) Ace Records, 2002 (CD)
Big Sixteen Ace Records, 1996 (CD)
Skiva med Big Town Playboys feat. Big Joe Louis Western World Indigo, 2001 (CD)
Birgitta Larsson/ Jefferson 135
This page and all contents are © 1996-2005 by Jefferson, Sweden.
Site maintained & designed by Jefferson
