Att prata med Louisiana Red är en egendomlig upplevelse, och ett privilegium. Det är som att titta in i en annan värld, för han är så fjärran mig och mina erfarenheter. Hela hans liv uppvisar en kamp och en utsatthet som jag i min trygga lilla värld knappast kan förstå mig på.
Louisiana Red
(Photo Branko Madunic)
Att prata med Louisiana Red är en egendomlig upplevelse, och ett privilegium. Det är som att titta in i en annan värld, för han är så fjärran mig och mina erfarenheter. Hela hans liv uppvisar en kamp och en utsatthet som jag i min trygga lilla värld knappast kan förstå mig på. Han ”är” bokstavligen blues och är en av de få kvarvarande genuina artister som kan ge oss ett äkta vittnesbörd om vad något sådant innebär.
Louisiana Red framträdde på Åmåls bluesfestival i år. Jag intervjuade honom i ett backstagetält. Vi pratade länge. Till min förtvivlan märkte jag efteråt att ljudet i min bandspelare blev alldeles för dåligt på grund av allt sorl därinne i tältet. Men som den genomsnälle person Louisiana Red är, gav han mig en ny intervju dagen därpå, denna gång på sitt hotell. En lustig episod: På väg till ett avskilt rum stöter vi i en korridor på norska sångerskan/gitarristen Rita Engedalen, som kommer gående med ett gitarrfodral. ”Vad är det för gitarr du har där?” undrar Louisiana Red nyfiket (han är nämligen extremt intresserad av gitarrer). Rita plockar upp gitarren och han synar den noga och sätter sig sedan i en soffa och börjar spela på den, och sjunga till. Det är mycket trevligt och han verkar kunna hålla på en god stund. Han diskuterar också gitarren med Rita och tittar beundrande på den. Efter en stund säger Rita beklagande att hon tyvärr måste iväg till sin show, som börjar alldeles strax. Han ser besviken ut. Rita, som har ett gott hjärta, lovar honom att senare på kvällen titta in till honom på hans rum och låna honom gitarren så han kan få spela mer. Han skiner upp, och så kan vi gå vidare. Niko Riippa från Wentus Blues Band, som kompat honom, ansluter sig till oss i rummet och Louisiana sätter igång att prata. Niko och jag lyssnar andaktfullt på honom båda två. Minnena avlöser varandra som på ett pärlband hos honom, starka känslor kommer stundtals upp till ytan och överväldigar honom. Då och då avbryter han sig spontant för att läsa upp dikter om sin mamma, eller sjunga egna kompositioner a cappella om olyckliga kärleksförbindelser eller något annat som hans tankar styrt in på. Det blir en minst sagt annorlunda intervju. Men mycket levande och fängslande! Och glädjeämnena lyser inte med sin frånvaro.
Hur var din uppväxt?
Den var mycket svår. (Louisiana Red måste här hämta sig en stund innan han kan fortsätta). Jag föddes 1932 i Vicksburg, Mississippi. Mitt dopnamn är Iverson Minter. När jag var bara en vecka gammal dog min mor. Kort innan jag skulle födas hade hennes far dött och när hon gick med i begravningståget till kyrkogården blev hon kraftigt förkyld för det var mitt i vintern och svinkallt. Hon blev medtagen av förlossningen och drog på sig en lunginflammation, som blev hennes död. Min mormor anklagade mig för att ha dödat henne och hon hatade mig. Hon ville inte ta hand om mig, inte då. Min pappa kunde inte heller ta hand om mig, så jag hamnade på barnhem. När jag var nio år gammal mördades han av Klu Klux Klan. Det är nog det svåraste jag varit med om (Louisiana Red har svårt att hålla tillbaka tårarna och det blir en gripande tystnad).
När jag var 11 år gammal tog min mormor hand om mig. Vid det laget hade hon ångrat sig och bad mig om förlåtelse för att hon anklagat mig för sin dotters död: ”I’m sorry, baby boy.” Hon uppfostrade mig och jag hjälpte henne med vad jag kunde. Du vet, på barnhem är det ingen som riktigt tar hand om en. Du är ensam i världen och har ingen att ty dig till. Inget barn skulle behöva ha det så. Men sedan hämtade mormor mig och vi höll ihop så gott vi kunde. Det var inte lätt på den tiden. Hon hade bara ett öga och var sjuklig, och ändå måste hon tvätta golv åt folk varenda dag. När jag var 16 år gick jag in i armén. Jag blev placerad i Korea. Varje månad skickade jag en check med pengar till henne. Men när jag kom hem hade hon dött. Då var jag 18 år gammal.
Jag var en dålig pojke i min ungdom, en riktig ”värsting”. Min förstfödde son Robert var likadan. Jag hamnade på uppfostringsanstalt ett tag. Men jag växte upp under hårda betingelser och blev formad av det. Jag kom in i kriminella ungdomsgäng. Vad som räddade mig var bluesen. För jag fick smak för blues och började spela. Denna musik tillfredsställde mig och ledde in mig på rätt väg: ”The blues really got me.” Jag vet inte annars vad det skulle blivit av mig (Louisiana Red skakar eftertryckligt på huvudet).
Berätta mer om hur du blev bluesartist.
Jag hade fått en gammal gitarr av min mormor och lärde mig spela lite grann av bluesartister jag stötte på. Och jag började uppträda och resa runt. Men den stora grejen kom när Phil Chess hjälpte mig att komma till Chicago, där jag träffade Muddy Waters. Det var väl runt 1952. Jag fick bo hemma hos Muddy och han tog hand om mig. Han var den finaste person du någonsin kan föreställa dig. En så vänlig och underbar man! Han var som en far för mig. Jag fick spela ihop med honom och vara med på en skivinspelning, där Little Walter också var med. En gång spelade vi i Connecticut. Muddy gav mig många goda råd. En gång sa han: ”My son, you just don’t try to play rock’n’roll. Stick to the blues and keep that steel on your finger”. Det glömmer jag aldrig.
I Chicago blev jag bekant med Jimmy Reed, Jimmy Rogers, Otis Spann, Lonnie Johnson och Tampa Red, och jag spelade med dem. Tampa Red blev sjuk och hamnade på ett vårdhem. Jag gick och hälsade på honom varenda dag. Han sa åt mig att ta med gitarren, och så gav han mig lektioner. Riktiga lektioner! Han visade mig precis hur jag skulle hantera min ”bottleneck”. Av honom, och av andra, lärde jag mig att bli en bluesman. Jag blev också god vän med John Lee Hooker. Jag reste till Detroit och fick bo hemma hos honom. Han var en fin och hjälpsam man också på den tiden. Vi spelade ihop i New York på klubbar och vi gjorde skivinspelningar. Detta var på 50-talet. Men när han blev berömd glömde han bort mig. Liksom han gjorde med Eddie Kirkland. Jag skulle aldrig kunna göra så. Jag skulle fortsätta att ha samma band och spela med samma artister även om jag blev berömd (Louisiana Red har en mycket bestämd blick i ögonen). Muddy var aldrig sådan och det håller jag honom högt för.
Jag spelade mycket ihop med Eddie Kirkland och med Eddie Burns också. Jag har spelat med de flesta från den tiden. Det var mycket resande hit och dit. Jag var en ensam och rotlös yngling men jag fick en massa ”föräldrar” genom bluesen. Muddy var min bästa ”pappa”.
Varför är ditt artisnamn Louisiana Red?
Det är för att jag älskar het rödpepparsås! Det fanns en som hette Frank’s Louisiana Red Hot Sauce. Den var min favorit och jag tog mitt artistnamn efter den. En skiva är uppkallad efter den: ”Louisiana Red Hot Sauce”. Men jag har haft en massa andra artistnamn också: Guitar Red, Playboy Fuller, Elmore James Jr, Rockin’ Red. Det är några av dem.
Berätta om dina skivor. Hur många har du spelat in?
Jag vet inte – massor. 15 egna kanske och ungefär 30 med andra artister. Många av skivorna har sålt bra, men det har jag inte haft någon nytta av. Nu har jag inte lust att spela in fler. Jag är trött på skivbolagen. De behandlar en som skit. Både i USA och i Tyskland. Särskilt de i Tyskland. Jag har knappt fått ett öre för egen del. De vill bara lura en. Och det är för krångligt med egen skivproduktion. Kanske jag ändå ska göra en till. I så fall ska det bli ihop med Wentus Blues Band. Bara ihop med dem! Jag vill inte spela med något annat band. Wentus är mitt favoritband. De ställer upp för mig. De är seriösa och hittar inte på dumheter. Men egentligen vill jag flytta till Ghana. Min nuvarande fru är därifrån. Skatterna är för höga i Tyskland och man blir dåligt behandlad. Rika människor och stora stjärnor bara trampar på en. (Louisiana Red ser mycket upprörd ut vid tanken). Jag har massor av jobb där, men jag känner att jag måste flytta därifrån. I Ghana har jag mitt riktiga hem Jag har ett hus där.
Det får du inte, utropar Niko Riippa från andra sidan bordet. Vi vill inte bli av med dig. Det är för långt till Ghana. Det tar sex timmar med flyg att få hit dig. Då får vi kidnappa dig …
Ja, du ser, de vill ha mig kvar. Särskilt Niko. Jag vet inte hur jag ska göra. Niko är som en son för mig. Jag har ”adopterat” honom. Han tog hand om mina instrument första gången jag turnerade ihop med dem. Det glömmer jag aldrig. Jag älskar honom för det. Jag fick hälsa på hemma hos hans föräldrar i Finland och åka i hans båt på fisketur (Louisiana Red ler med hela ansiktet vid minnet och sätter igång att sjunga en sång om den fisketuren).
Hur många barn har du?
Jag har två stycken egna barn. Min förste son Robert, som jag inte träffat på 20 år, en annan son och så hade jag en dotter. Men hon dog i aids för en tid sedan. Hon blev smittad av sin man. Robert berättade det i telefon. Det var ett tufft besked att få (Louisiana Red ser mycket betryckt ut och sitter tyst en stund).
Min första fru dog i cancer 1972. Det var sorgligt. Jag fick ta hand om barnen själv. Det var besvärligt. En mycket svår tid (Lousiana Reds panna rynkas ihop i många veck vid tanken). Sen gifte jag så småningom om mig, men vi skilde oss. Min andra fru bor i Hawaii nu. Min tredje fru är från Ghana. Jag har adopterat hennes två barn. Jag tar också hand om min svåger i Ghana, som är alkoholist. Det är många jag måste ta hand om. Jag engagerar mig också för föräldralösa barn som är på barnhem i Ghana. Och varje månad skickar jag pengar till UNICEF och en annan organisation, vilka går till barnhemsbarn på olika ställen i världen. Jag vet hur det är att vara barnhemsbarn! Om man inte får skor och byxor att ta på sig går man ut och stjäl det man behöver. Jag vill inte att de ska behöva stjäla. Därför ger jag dem pengar, fast jag inte har så mycket själv.
Hur har du klarat alla svårigheter du gått igenom?
Det är tack vare Gud och musiken. Jag är en mycket religiös man. Varje dag ber jag till Gud och läser i Bibeln. Man får många hårda stötar, men Gud hjälper mig igenom dem. När jag spelar och sjunger blues glömmer jag mig själv. Känslan tar tag i mig. Känsla är allt för mig. Jag kan spela hur länge som helst. Det finns inget bättre än att vara på scenen. Det är rena medicinen. Jag glömmer allt svårt under den behandlingen.
Du som är man och artist, och jag som är kvinna och bara lyssnar: är det någon skillnad på hur vi uppfattar bluesmusik tror du?
Ja, det är det. För mig är det hårt arbete. Det är mitt jobb. Mitt liv. Det är blodigt allvar. Men för dig är det underhållning, något behagligt. Det är bara musik. Det charmar dig. Kvinnor gillar att höra på en bluesman. (Lousiana Red börjar nu sjunga en olycklig sång om en kvinna som blivit illa behandlad av en man. Därefter läser han en rörande dikt om sin mamma).
Hur är din hälsa? Nyligen råkade du ut för något allvarligt har jag hört.
Ja, det var i Grekland. Mitt blod blev trögflytande och jag måste tas in på sjukhus. Nu har jag fått blodförtunnande medicin. Men jag måste gå på kontroller regelbundet framöver.
Har du någon hobby?
Jag samlar på antikviteter. Just nu är jag på jakt efter en gammal trattgrammofon. Jag vill absolut köpa en sådan. Det finns sådana i Tyskland, men de är mycket dyra: 10 000 euro, tror jag. Det är en hel förmögenhet.
Va, utropar Niko förvånat. Kostar de så mycket? Men jag har en. Min mors faster dog förra året och efterlämnade en till oss. Du kan få se på den om du vill.
Om den har tratt är jag mycket intresserad av den. Har du verkligen en sådan? (Louisiana Red ser ut som om han fått en vinstlott). Jag samlar förresten på små bilar också, små modeller. Jag gav en liten Mercedes till min adopterade son från Ghana när han var en liten grabb. Det var hans första leksak. Han är bilmekaniker nu. Och så samlar jag på teddybjörnar (Louisiana Red räknar upp en hel rad björnar han har i sin ägo och ser glad ut som ett barn).
Du har bott länge i Tyskland nu. Saknar du inte något från USA?
Jo, jag saknar Seven Eleven-affärerna. Men annars inget. Jag ska dit nu snart på turné. Till både Kalifornien och Florida, tror jag. Och andra stater också. Jag har turnerat där flera gånger sen jag flyttade till Tyskland. Du vet, Champion Jack Dupree bodde i en lägenhet i Hannover. Jag besökte honom och han fixade en lägenhet till mig i samma hus. Vi var gamla goda vänner. Vi spelade ihop mycket så länge han levde. Han var som jag, ser du. Hade samma känsla för bluesen och hade gått igenom en hel del han också. Jag bor fortfarande kvar i Hannover, fast inte i samma lägenhet. Få se hur länge jag stannar kvar där … (Louisiana Red tittar tveksamt på Niko och sedan på mig och försöker anlägga en beslutsam min).
Du får inte flytta, säger Niko.
——————————————–
Louisiana Reds hemsida är www.louisiana-red.com En selektiv diskografi finns på denna. En mer heltäckande diskografi finns på sajten www.louisianared.net
Av Birgitta Larsson / Jefferson #137
This page and all contents are © 1996-2003 by Jefferson, Sweden.
All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by Jefferson
