Little, Bobby #133

I och med det ökande intresset för Earl Hooker, har även intresset för bluesen i Chicago under tidigt 60-tal ökat. Earl Hooker gjorde inte alltför många spår i eget namn. Men hans inflytande på andra artister var desto större. Soundet kontrasterade mot det tidigare delta-soundet och stod för något nytt. En del av äran bör nog i rättvisans namn även ges till Mel London som producerade, skrev och spelade in mycket med Hooker som kompmusiker för sina huvudartister, men också till de musiker som medverkade vid inspelningarna. Kultlåtarna You Shook Me och Need Love med Muddy Waters är från början instrumentalspår inspelade med Earl Hooker, på vilka man sedan dubbade Muddys röst vid senare tillfällen. Earl Hooker hade en förmåga att dra sina bandmedlemmar vid näsan, varför det var stor omsättning på dem. En stod dock ut som ordinarie medlem från cirka 1959 till 1967, nämligen trumspelaren Bobby Little, vars egentliga namn är Ronald Bluster. Han spelar på nästan alla av de mest legendariska inspelningarna Earl Hooker gjorde under denna tid..

Efter mina efterforskningar om Ricky Allen började jag fundera över hans gamla kompmusiker. En som tilldrog sig speciellt intresse var just Bobby Little, den ”nya tidens” trumspelare och som även var den direkta anledningen till att Ricky kunde spela in första gången. Ricky visste inte om Bobby levde eller var han eventuellt bodde. På Smokestack i Stockholm hittade jag så småningom en samlings-CD med ett spår med en Bobby Little. Sedan drog det igång. På internet hittade jag en CD inspelad med Bobby, utgiven i Oxford, hemstad för bluestidskriften Living Blues. Spåret på samlings-CD’n kom från denna CD. På nätet fanns även en svårhittad intervju från Living Blues gjord 1991 i ett nummer om bluestrummisar. Jag frågade Scott Barretta, redaktör på Living Blues, om skivan, men fick Bobbys telefonnummer i retur. Bingo! Efter ett antal försök i en månads tid fick jag slutligen tag på Bobby. Bobby fick då telefonnumret till Ricky av mig. De gamla polarna fick sedan en första kontakt sedan 1967. Lite nytta gör man ibland.

Håll till godo, här kommer andra artikeln någonsin om en legendarisk, men bortglömd trumspelare.

Berätta om dina föräldrar!

Min mamma arbetade på en konservfabrik i Kalifornien, på Heinz konservfabrik. Jag hade en styvfar. Han jobbade i handelsflottan. Min riktiga pappa träffade jag aldrig, men min farbror berättade att jag ser precis ut som han. Han var basebollspelare i Birmingham Baron Baseball Players. Mina farföräldrar var gospelpräster.

Min mamma hette Alberta Bluster. Min riktiga pappa hette Howard Skip Smith.

Jag har fem syskon. Du pratade med min bror Samuel T. Bluster, som jag håller på och rustar upp ett hus med. Och så Frankie, Randy, Theresa och Brenda. Sedan finns det kusiner och massor av andra släktingar. Några av dem håller på med rap-musik, men det är ju av fel slag om man jämför med mig. Min syster Brenda ligger närmast mig musikmässigt. Hon sjunger i en Billie Holiday och Dinah Washington-stil, swingblues. Theresa är lärare. Sam är kock. Hela countyt består av mina släktingar, det är Bluster-grenen, Evans-grenen och Kirkland-grenen. Vi är släkt med Eddie Kirkland.

Jag har fem, sex barn. De är alla fullvuxna. Maurice, den äldste, är en gitarrist. Han har precis kommit ut från flottan. Jag fick barnen då jag kommit ut ur armén och gav mig in i musikbranschen och rörde mig runt där.

Jag har förresten en kusin i Frankrike, överste Bluster, han är överste i armén. Han hörde av sig vid en släktsamling och berättade att han fått inbjudan, men inte kunde komma.

Vad lyssnade du på som barn?

Jag lyssnade på Lightnin’ Hopkins och Sonny Boy, alla de äldre bluesartisterna. Jag började som barn att sjunga i kyrkan. Lite längre fram i skolan (junior high school) sjöng jag i små doo woop-grupper i Oakland Bay-området med bl.a. Richard Roundtree. Vi gick ut skolan tillsammans. Vi sjöng låtar av The Clovers, The Coasters och andra liknande grupper. Johnny Ace var min stora favorit. Jag gjorde min militärtjänst i Forth Bless i Texas. Vi skulle åka till en dans i Houston när jag fick veta att Johnny Ace begått självmord genom att spela rysk roulette. Jag tycker om all slags musik. Men mina huvudinfluenser var sångare som Johnny Ace, Nat King Cole, Billy Eckstine. Min styvfar brukade spela dem på 78′ varvs grammofon. När han vaknade på morgonen satte han på någon skiva med t.ex. Billy Eckstine eller Al Jolson.

Mina föräldrar flyttade från Alabama till Bay-området för där fanns bättre utkomstmöjligheter. Jag är född 1938. Jag vet inte så mycket om södern vad fördomar beträffar. Det berodde kanske på att jag hörde till en prästsläkt. Fördomarna kom jag i kontakt med först när jag slutat skolan och gjorde min militärtjänst. Sedan dess har jag faktiskt inte haft den typen av problem. Den här är den lantliga delen av Alabama. Jag bor här nu 27 miles sydost om Birmingham.

Varför flyttade du till Chicago?

Min mormor bodde i Chicago, i Chicago Heights. När jag muckade från militären stannade jag där ett tag. Det fanns mer möjligheter inom musiken i Chicago än runt Bay-området. Jag sjöng och spelade mycket litet under min militärtjänstgöring. Mycket sällan på mindre ställen.

Hur kom det sig att du kom igång som musiker i Chicago?

Det fanns gott om musiker i Chicago. Jag rörde mig i deras kretsar och blev på så sätt allt mer och mer engagerad. Jag brukade vara på West Side på en liten klubb, Three Star. Där spelade några killar – gitarr, bas och trummor. Jag hängde med dem där på klubben. Jag skaffade mig ett rum där för det var så lång väg till min mormor i Chicago Heights. På den tiden försökte jag lära mig spela trummor. Jag sjöng mest eller var påannonserare där.

Var ditt första egna band ”The Lucky Hearts”?

Det var det första egentliga bandet med Jimmy Johnson, han hette Thompson på den tiden, Johnny Hi Fi, Bob Walter på bas, Bobby Fields på sax, Monk Higgins samt Milton Blair. De stod för blåset då. När Earl åkte på turnéer tog han folk från olika band. Jag var en, Jack Myers en annan.

Vi spelade traditionell rhythm & blues, Brook Benton-stil. Vi försökte profilera oss som ett showband.

Spelade ni inte blues i Muddys eller Wolfs stil eller höll ni er bara till Brook Benton-stuket?

Jag gjorde Muddy Waters låtar. Min röst passade inte för Wolfs låtar. Jag gjorde även Jimmy Reed. Jimmy som hade en hög röst höll sig till B.B Kings låtar. Jag gjorde sådant som Every Day I Have The Blues i Count Basie-versionen, den med Joe Williams. Min röst var mer baryton. De skrikiga låtarna gjorde Jimmy. När sedan Ricky Allen kom med gjorde han den mjuka Little Willie John-stilen. Ricky var med oss när han spelade in sin första skiva. Den kom till mest som en tillfällighet. Vi, d.v.s. jag, Earl och de andra hade tid kvar i studion. Istället för mig föreslog vi Ricky för att kunna ha en skivartist längst fram i bandet. Ricky spelade inga instrument.

Hur kom det sig att du träffade Ricky?

Jag tror att det var på olika klubbar i Chicago Heights. Ricky hade en kusin där. Han kom förbi klubbarna när vi spelade. Vi hade då olika musiker som spelade tillsammans, Bobby Jeffries, en gitarrist som söp ihjäl sig, James Hamilton på bas och en Tommy på gitarr.

Det slutade med att Jimmy och jag fick en riktig spelning i Phoenix, Illinois, på Hawks White Rose. McKinley Mitchell brukade spela där. Men när The Town I Lived In slog igenom första gången åkte han på turné och vi övertog hans spelning där. Det var Jimmy, jag, Jimmys bror Mack, Erskine Ogelsby på blås som också arrangerade för oss. När Ricky kom till The White Rose hoppade han in hos oss. Ricky fick stället i uppror. Medan han sjöng gick han runt i lokalen, gick på borden, höll ut händerna för tjejerna. De blev som tokiga. Jimmy och jag sade till varandra: ”Fint, vi har en frontgestalt”. Det var så Ricky kom med.

Vad hände när Ricky fått sin första hit. Tog han över Earl Hookers band?

Nej, han började sätta ihop sitt eget band. Earl hade alltid olika musiker vart han än åkte, du skulle kunna kalla dem för ”kontraktsmedlemmar”. Till exempel Pinetop i East St. Louis, Moose John i Kansas City. Jag kunde sova uppe i Chicago Heights och drömma om att Earl svängde förbi för att plocka upp mig för några spelningar. Att jag bad min mormor ordna med rena kläder för turnén. Och mycket riktigt, Earl kom på riktigt med sin stora bil. Det var Earl som drog in mig i strålkastarljuset. Han var en enastående lärare. Han gjorde saker ingen egentligen kan längre. Han tog sin gitarr och visade mig hur jag skulle spela trummor. Han gav mig små riff: ”Gör såhär: klick, klick…”

Var du med i Rickys första band?

Nej. Han hade sådana som Ivory Parker och A.C. Reed. Han skaffade en annan trummis eftersom jag pendlade mellan Earl och Jimmy. Men jag brukade sitta in ibland. Men jag tappade kontakten med dem eftersom jag 1967 gav mig in på att sända i radio.

Earl Hooker. Photo: Christer Landgren

Men du spelade länge med Earl Hooker?!

Jag var inte medveten om hur mycket jag gjorde med Earl innan jag läste diskografin i Sebastian Danchins biografi över honom: ”Wow!”. Earl Hooker och jag spelade runt om i Chicago, Rock Island och så. Richard Pryor hängde med oss då. Han kom upp på scenen och drog vitsar. Richard var med på några turnéer vi gjorde. Han blev upptäckt av folket runt Jackie Wilson när vi var på en klubb i East St. Louis, vilken ägdes av Tab Smith, den gamle jazzsaxofonisten. Jackie Wilson behövde en inledande akt. Richard var vår komiker och M.C. på den tiden. Richard kom in omklädningsrummet helt omtumlad: ”De här människorna vill att jag ska börja turnera med Jackie Wilson”. Jag svarade att om det skulle vara jag, skulle jag säga adjö till Earl. Det var sista gången vi såg Richard och han har inte behövt titta bakåt sedan dess.

Men hur stod du ut med Earl under så lång tid? Han brukade ju tricksa med sina bandmedlemmar.

Jag hade stor förståelse för Earl genast från början. Jag brukade säga till honom: ”Hördu farfar, du plockar upp mig och mina trummor här hos min mormor. Det spelar ingen roll vad som händer, men du ska se till att jag kommer tillbaka hit”. Och han svarade ”I-I-I ta-ta-ta-take care of you”. Jim O’Neal som gjorde lite efterforskningar senare, säger att min namnteckning finns på många av Earls kontrakt, med unionen o.s.v. Jag betalade unionen, från St. Louis till Kansas City, för att behålla bandmedlemmar som inte var medlemmar. Earl tyckte inte om att skriva på papper. Jag var liksom bryggan mellan honom och de här människorna.

På en del av Earls inspelningar spelar Casey Jones trummor istället för du.

Casey Jones kom med när jag var ute ur bilden. Det finns en del underligheter med en ihop blandning av oss. Jag argumenterar inte emot, ingen av oss skulle få ut något av det i alla fall. På en del inspelningar har Casey blivit medtagen som trummis istället för mig. Jag har sett det på olika skivor. På den första Blue Guitar är det Earl Hooker och det ursprungliga bandet. På Muddy Waters You Shook Me finns jag på vissa skivor upptagen som trummis, på andra Casey Jones. Så länge jag fanns med i bilden var Casey Jones ingenstans. Jag var trummis hos Earl. Om Casey spelade, var det med någon annan. A.C. Reed och jag pratade om detta för fem, sex år sedan. A.C. sade att Casey går omkring och påstår att han spelar på min (A.C.’s alltså) This Little Voice.

Min allra första inspelning var Trying To Make A Living med Bobby Saxton. Jag spelar på den första Messin’ With The Kid med Junior Wells. Jag är med på Dynamite, Universal Rock, Blue Guitar o.s.v.

Men spelar Casey Jones på någon av Earls inspelningar?

Om Casey kom med i bilden var det efter 1968. Om någon ska ha erkänsla är det Harold Tidwell. Han kom mellan mig och Kansas City Red. Och sedan var det Bad Boy. Han var från södern. Jag träffade aldrig honom. Casey Jones rörde sig i sina egna kretsar, liksom jag rörde mig i mina. A.C. sade då för fem,sex år sedan att Casey var ingenstans när vi startade med Earl. A.C. hade spelat länge med Earl. Långt innan jag muckade från militären. De spelade redan på sent 50-tal tillsammans. Casey är långt bakom mig. Jag blir 64 nu.

Lyssnar man på Earls inspelningar är intrycket speciellt med saxar och orgel. Vem var pappa till det soundet?

Earl var mästaren på gitarr och mästaren bakom arrangemangen. Jag försöker tränga djupare in i det arrangerade med mitt band idag. Jag försöker återskapa det soundet och har lyckats ganska bra. Har du hört Sean Costello? Sean Costello är precis som Earl Hooker. Lyssna här på min CD (spelar ett spår). Earl var så kraftfull som gitarrist. Du behövde bara ge honom ett litet uppslag så gjorde han allting klart. Sean är likadan. Men det hörs inte på de CD’n han spelade på efter min.

Jag har pratat med Pinetop, Erskine, Jimmy och A.C, om att vi ska ta Sean med oss och mötas i Chicago och ha ett band som spelar i Earls gamla stil.

Du hade någon liten idé som sedan Earl kapitaliserade och gjorde gitarrarrangemanget på. Han berättade en historia med takterna.

Hur var det att jobba med Mel London och Willie Dixon?

Att jobba med Mel London var som att jobba med en vän. Men jag hade ingen egen personlig relation med Mel och ville definitivt inte ha någon med Willie Dixon. Herb Turner var min ”man”. Liksom Carl Davies från Brunswick Records samt Calvin och Melvin Carter från VJ. Jackson Five brukade på den tiden komma till den klubb, F&J Lounge, där vi spelade.

Spelade du i något annat band än Earl Hookers?

Jag spelade i Roadmasters och Lucky Hearts, Soul Twisters var det sista. Det var även Earls. Vi hade även The Counts of Rhythm som bestod av medlemmar från Roadmasters och Lucky Hearts när Earl inte var i stan eller Jimmy var upptagen. Där spelade vi det vi själva ville spela. Mitt nuvarande band heter också The Counts Of Rhythm.

Varför lämnade du Earl?

Vi var på väg mot Florida. Vi åkte från Missouri till Mississippi. Det kom en snöstorm över Florida. Vi spelade i Mississippi för en del DJ’s på några radiostationer när vår arrangör från Florida ringde och sköt upp spelningen p.g.a. snöstormen. Så vi spelade runt i Mississippi under några dagar. Vi kunde inte riktigt bestämma oss om vi skulle åka tillbaka norrut eller vänta ut snöstormen i Florida. Det fanns en kille där, Rockin’ Ed, Eddie Williams egentligen. Han predikar idag. Han var programchef för en radiostation. Han gav mig en chans att lära mig att sända. Jag stannade där för han gav mig möjlighet till ett riktigt jobb. Jag åkte då också runt på olika ”record hops”, d.v.s. spelade skivor på klubbar.

Hade du ingen familj i Chicago, ingen fru?

Jag hade min mormor där. Jag har aldrig varit gift. Var du en artist, ville kvinnorna på den tiden att du skulle ta ett vanligt jobb på stålverket i Chicago Heights. Där jobbade många av mina vänner. Men jag ville inte jobba på ett stålverk. Jag är inte arbetsskygg, missförstå mig inte. Jag jobbar nu. Det bolag jag och Billy Gibson har går hyfsat.

Orsaken till att du lämnade Earl Hooker var alltså att du ville ha ett riktigt jobb?!

Jag ville inte komma tillbaka till Chicago med Earl för rasoroligheterna hade börjat då. Hade vi fortsatt till Florida, skulle jag förmodligen ha stannat med Earl. Men jag såg hur det skulle komma att bli i Chicago.

Förresten kan jag inte läsa tidningarna du skickade mig (Jefferson). Men jag kunde se från bilderna att ni har alla jag känner där. Ricky Allen, t.o.m. Syl Johnsons dotter! Och Sebastian. Alla.

Känner du Syleena Johnson?

Visst, när hon var en baby. Bilden från Buddy Guys CD, jag höll på att skratta ihjäl mig. Jag ropade på min bror, titta på bilden. Han sade ”Ja, det är Buddy Guy”. Nej svarade jag, titta på huset. Det är exakt likadant som det vi nu renoverar. Vårt hus hade också en lång altan som vi rivit för att sätta dit en ny.

Hur länge var du discjockey?

Jag började 1968. Jag fick fast jobb som discjockey samma år som Martin Luther King mördades. Jag skulle åka till New Orleans för att göra mitt test som discjockey. Ägaren till stationen, Ed Williams, lovade mig jobb som discjockey om jag klarade testet. När du åker omkring hör du olika discjockey och deras stilar. Jag blev attraherad av yrket.

Bobby Rush kom från Bahamas och han hade en skiva då, Chicken Head. Han hörde mig på radion göra promo för min sändning och sedan spela Earls skivor. Bobby kom till stationen. Han hade inte sett mig på år och dag. Vi brukade stöta på varandra tidigare i Chicago, i Rock Island o.s.v. Han flyttade sedan till Harvey, Illinois. Han berättade för mig att Earl var död. Det visste jag inte tidigare. Earl hade ett stort inflytande på oss alla.

Sedan började du med promotion.

Det gör jag fortsättningsvis, men bara för mig själv numera. Jag jobbade med promotion för alla stora shower i Mississippi-deltat. Med alla stora artister: Joe Tex, Peggy Scott & Jo Jo Benson, Tyrone Davis. Jag hade inte så mycket med honom att göra. De han umgicks med påminde mest om gangsters. Men vi bokade honom. Sedan blev jag roadmanager för Little Milton. Min största grej var med Vernon Garrett från Kalifornien. Jag var i Los Angeles då.

Spelade du alls under denna tid?

Jag gjorde lite smågrejer. Jag var i Chicago på ledighet och stötte på Syl Johnson. Han var i studion och behövde en trummis. Jag hoppade in på några låtar. Sedan gjorde jag något litet för en organist från Mississippi på hans spelningar. Jag var nog helt inaktiv. Jag jobbade för skivbolag på den tiden. De visste var de fick sina skivor att slå. Var skivbolagen i gång -67, -68, – 69, visste de vem jag var.

Vad lever du på idag?

Jag har sålt glass. Det gjorde jag i Memphis. Det var ganska lyckosamt. För 20 år sedan var jag här för att gå igenom några papper med min bror. Men jag reste iväg igen. Jag flyttade till Atlanta, därifrån till Clarksdale där Jim O’Neal bodde. Det var då jag satte igång ett band igen. Sedan kom jag i kontakt med Billy Gibson. Jim O’Neal sammanförde mig med Clayton Love och skickade oss till Milano i Italien samt Schweiz på en 15-dagars turné. Sedan har jag jobbat som förband för Manhattans, Jerry Lee Lewis, och spelat två, tre gånger på B.B Kings klubb. Det var kul att spela med Jerry Lee Lewis, han håller verkligen igång. Det var för cirka två och ett halvt år sedan. På The New Daisy.

Billy Gibson och jag spelade för olika bluesföreningar. Jag är kanske inte en heltidsmusiker. Men mitt band är klart för spelningar. Det finns inte tillräckligt med klubbar för att leva som heltidsmusiker. Det går inte att göra som vi gjorde för många år sedan. Det finns inte ställen som bokar alla dagar längre. Bara någon dag här och där.

Billy Gibson är den enda munspelare jag skulle bjuda upp på scen förutom Junior Wells. På den tiden vi snurrade runt i Chicago fick ingen munspelare komma upp vår scen, förutom Junior Wells. Eller Charles Clark, han var en lång, ung kille som kunde sjunga exakt som Jimmy Reed. Han var en bra munspelare, han kunde noter och timing. James Cotton platsade inte hos oss. För mig är James bara en ”honker”, liksom ”ha-haa-ha-haaa”, han kan inte hålla tonen. Billy undervisar i munspel i Memphis jazz-klasser. Han för in munspelet i jazzen. Junior kunde spela Misty och annat i jazzstil. Den vanliga munspelaren sätter bara munspelet i munnen och ”honkar”. Det är därför jag håller mig till Billy.

Som trummis, vem var din inspiration?

Mina tidigaste influenser under junior high school var sådana som Gene Krupa. Men i Chicago var det Fred Below. Han tog sig verkligen tid med mig. Han visade hur jag skulle hålla trumpinnarna, hur jag skulle spela shuffle och hur jag skulle hålla takten. Jag träffade musiker som delade med sig av sitt kunnande. Jag träffade också på sådana som trodde att de avslöjade någon hemlighet om de berättade något. De var nog rädda om sina jobb.

Earl och jag brukade faktiskt åka omkring, gå in och bara ta jobb. Fanns det en bra basist i bandet behöll vi honom och de andra fick kliva ner. Earl var verkligen rolig. Det var coolt att åka längs landsvägarna med honom. Det var inspirerande att vara tillsammans med den bäste. Skulle jag bara få ihop A.C. och de andra skulle vi kunna åstadkomma något oförglömligt.

Hur ”stor” var Ricky när det var som bäst?

Jag har inte så mycket detaljer kring Ricky eftersom vi tappade kontakten. Han berättade när jag ringde honom för några dagar sedan att han varit i Louisiana och när han kom ut ur Texas hörde han min promo för radioshowen. Han svängde av för att försöka ringa till stationen, men han kom inte fram. Själv spelade jag i Chicago på Rosa’s och bodde på Jimmys (Johnson) frus motell. Sedan var det Otis Rushs födelsedag dagen därpå innan vi fortsatte mot Detroit och Kanada. Jag träffade där Al Wheeler, Jimmy och alla de andra. Men ingen visste var Ricky bodde, inte ens A.C. Reed. Jimmy och jag brukar prata med varandra två, tre gånger per år. Inte heller han visste var Ricky bodde förutom att han hade en kemtvätt. Ricky berättade nu för mig att han har hela tiden funnits mitt i Chicago liksom Jimmy Johnson, men ändå inte sett honom på 16 år. Men så är det.

Är det något du vill tillägga innan vi slutar?

Det ser ut som om vi med hjälp med er, Sebastian, Living Blues och alla bluesföreningar här jag spelat för (jag har bott här sedan 1998), har lyckats öppna dörren halvvägs för att igen kunna föra fram den musik Earl, Jimmy och jag började med. Det tar tid, men det har jag gott om. Jag säger till de unga som vill starta i vår stil att inte ge upp, även om inget händer genast. Jag har egentligen inget emot rappare, bara det de rappar om.

Tack till Scott Barretta och Sebastian Danchin.

PS. Det vore väl en knallsensation att få hit gamla Roadmasters-bandet med Sean Costello i Earls roll, eller Lucky Hearts med Ricky som vokalist. Både Bobby och Jimmy är inte nödbedda. Något för våra festivalarrangörer att tänka på inför nästa sommar.

Anders Lillsunde / Jefferson 133

This page and all contents are © 1996-2005 by Jefferson, Sweden.

www.jeffersonbluesmag.com

Site maintained & designed by Jefferson