Troels Jensen – H.P. Lange
Danska blues-ess i förening
Troels Jensen är den danska bluesens ”Grand Old Man” och blev årets bluesartist i Danmark 2002. H.P. Lange är av många ansedd som Skandinaviens främste uttolkare av Deltablues på gitarr. Hans uppmärksammade skiva ”Ain’t Jivin'” utsågs år 2001 till årets bästa danska roots-cd. Dessa två förnämliga artister har gått samman och blivit en duo. Deras debutskiva ”Take Me Home” fick år 2002 pris för bästa danska roots-cd. Vi kunde nyligen höra dem på Åmåls bluesfestival 2003. Jag fångade in dem, var för sig, för en pratstund.
Troels Jensen
Berätta om din uppväxt
Jag är född 22 mars 1946. Min pappa var brevbärare och en känd kommunist. Han var mycket fackligt aktiv och var med och arrangerade den första poststrejken i Danmark någonsin. Min mamma jobbade på kontoret i en fabrik. Vi bodde i en minimal lägenhet i ett arbetarkvarter i Valby i Köpenhamn. Jag såg den fattigdom, som fanns efter kriget, med olika ransoneringskort. För oss var Sverige ett rikt land. Jag blev snabbt känd som ett kommunistyngel och min skolgång blev ett helvete på grund av min fars politiska aktiviteter. Dessutom var jag rödhårig, och blev mobbad för det. Så när jag hörde blues kände jag genast en stark gemenskap med de svarta. Jag visste vad det ville säga att vara undertryckt. Jag förstod vad de snackade om!
Hur gammal var du när du hörde blues första gången?
Jag var tio-tolv år gammal. Via min storasysters jazzintresse snappade jag upp en hel del blues, men det var framför allt när Memphis Slim och Champion Jack Dupree kom på besök till Köpenhamn som jag riktigt fick upp ögonen för bluesen. De bodde i Paris vid den tidpunkten. Memphis Slim gav mig en chock första gången jag hörde honom, så bra var han. Vi hade som tur var ett gammalt piano hemma som vi fått efter min moster och jag började försöka spela boogie woogie på egen hand. Men jag gick parallellt och lärde mig spela klassiskt piano också. Lite senare hörde jag blues på radion i ett program som hette Blå måndag som sändes en gång i veckan. Det var i slutet av 50- och början av 60-talet. Där hörde jag artister som Robert Johnson och Blind Wille McTell. Och det gav mig en ny chock! Jag måste lära mig det där! Och så kom hela raden av American Folk Blues Festivals resande under 60-talet och då fick jag höra i princip ”alla”, bortsett från Robert Johnson. År efter år! Det var bara att gå hem sen och träna på gitarren. Och så försökte jag förstås lära mig efter plattor också.
Kände du någon annan som spelade blues?
Nej, det var det som var problemet! Jag var faktiskt ensam. Men 1966 mötte jag Thomas Pugaard Møller och vi bildade Delta Blues and Boogie Band året därpå. Detta var det första danska bluesbandet. Vi spelade också lite bluegrass, country och folkmusik. Jag gillar Hank Williams t.ex. Jag kan inte se någon stor skillnad mellan blues och country när man kommer ner till rötterna. Det är många överlappningar. Det finns fattiga vita också, inte bara svarta! De har influerat varandra.
Det gick riktigt bra för Delta Blues and Boogie Band för vi spelade på det ”amerikanska” sättet. Andra samtida band i Danmark spelade i Yardbirds-stil. Tack vare det fick vi många kompjobb för de svarta som kom över och vi var även ”opening acts”. Det var artister som Memphis Slim, Sunnyland Slim, Little Brother Montgomery, Eddie Kirkland, Bo Diddley, Sonny Terry och Brownie McGhee. Det var fantastiskt att träffa dem! Vi frågade dem ibland: ”Är det OK att vi är vita och spelar blues”? och fick till svar: ”I don’t care what color you’ve got. If it sounds right, it sounds right”.
Senare bildade jag vid sidan om Delta Blues and Boogie Band även Delta Cross Band ihop med gitarristen Billy Cross. Vi spelade i Sverige en hel del på 80-talet och vi var också i Norge, Finland och Tyskland.
Vilka artister har inspirerat dig speciellt?
När det gäller piano är det, förutom Memphis Slim, Albert Ammons och Pete Johnson – de gamla boogie woogie-pianisterna. Och så har vi Fats Waller, Duke Ellington och Bud Powell. Fantastiska pianister, eller hur? På gitarrsidan finns det många. Blind Wille McTell först och främst. Han är ju fantastisk på slide. Och Buddy Guys tidiga arbete i början av 60-talet är ju ”flott”. B.B. King är också ”dejlig”. Om vi tittar lite på Danmark vill jag gärna framhålla Poul Banks. Han spelar mycket jazz numera också.
Delta Blues and Boogie Band, eller Delta Blues Band som det senare kom att heta, har ju i det närmaste upphört nu. Berätta lite om ditt nuvarande band.
Det heter The Healers och har funnits i ungefär tio år. Vi spelar blues och även jazz, lite gospel, soul och tex mex. En sydlig cocktail med ingredienser från ställen som Austin och New Orleans. Men nu planerar jag att utöka The Healers till tio medlemmar. Det är en gammal önskedröm hos mig att ha en stor orkester. Det blir både blåsare och tre sångflickor. Jag är så glad över detta. Det blir en verklig milstolpe i mitt liv. Jag kommer inte att gå hädan utan att ha fått göra detta! The Healers featuring the Blue Horns and the Bells of Joy kommer vi att heta.
Du är känd för att ha varit en ”nestor” inom dansk blues och för att mycket generöst ha hjälpt fram många unga blivande bluesartister.
Ja alltså, om de kommit till mig med olika frågor och bett mig lära dem olika saker så har jag alltid ställt upp.
”Vad gör du där”? Då har jag visat det. Det är tradition inom bluesen. Det finns ingen anledning att bevara sådant som någon sorts fabrikshemlighet!
Vilken sorts scen trivs du bäst på?
Jag tycker mest om det lilla formatet. Mitt favoritställe är Mojo Blues Bar i Köpenhamn. Det har varit mitt andra hem under lång tid. Jag är gammal skyltmålare i botten och har målat och dekorerat hela den baren. Bl.a. gjorde jag den tavla föreställande Champion Jack Dupree där han uttalar de kända orden: ”This is a blues place!”
Vilket gillar du bäst? Att spela piano eller gitarr?
Jag gillar båda lika mycket och har alltid växlat om på dem. Om man blir trött på det ena är det bara att gå över till det andra …
Hur många skivor har du givit ut?
Allt som allt? Med studiomusik också? Jag vet inte så noga, med mitt eget band har det väl blivit ca 15 stycken vid det här laget. 1968 kom den första. Förutom plattorna med bandet har jag givit ut en solopiano-cd 1992, som heter ”I’m The Boogie Woogie Man”.
Nu kommer vi slutligen till ditt samarbete med H.P. Lange. Berätta lite om det och om hur han är som människa och artist.
Det är verkligen ”dejligt” att spela ihop med H.P. Han är från östkusten på Jylland och jag är från Köpenhamn. En mycket fruktbar kultursammansmältning. Vi spelar en rootsmodell ihop. Att få spela på det sättet är också en gammal önskedröm hos mig som för ett par år sen gick i uppfyllelse. Jag är väldigt nöjd och tillfreds med det samarbetet och vi ska fortsätta med det. Dessutom ska vi vidareutveckla det genom att lägga till bas, trummor och munspel. Vi räknar med att det kommer ut en ny CD till hösten 2003. H.P. är en god kamrat och en duktig musiker. Vi trivs bra tillsammans och kompletterar varann musikaliskt.
H.P.Lange
När är du född och hur var din uppväxt?
Jag är född 28 april 1963 i Holstebro. H.P. står för Hans Peter. Min far var präst. Detta förhållande och att jag varit i kyrkan en hel del har gjort att de gospelnummer jag ibland framför kanske betyder något annat för mig än för andra utan en sådan anknytning. Inte för att jag är speciellt religiös i traditionellt kristen mening men den där gudomliga dimensionen har alltid funnits där som en vägvisare som jag ska förhålla mig till. Jag tror på det goda, på en god kraft, som är gudomlig på ett eller annat sätt. Min mamma var sjuksköterska men var mestadels hemmafru när jag växte upp
Var din far intresserad av musik?
Ja, väldigt mycket. Han startade en musikskola där vi bodde och det var alltid mycket musik i vårt hem, både sång och pianospel. Min far var mycket vidsynt och han har alltid stöttat mig. När jag började bli intresserad av blues skaffade han bluesskivor åt mig när han var ute på resor. Han var inte särskilt intresserad själv av blues men han hade ingen motsättning till den. Han bryggde sitt eget vin också och det var över huvudtaget en avslappnad miljö hemma.
Hur kom du i kontakt med bluesen?
Första gången var på den musikskola som min far startade. Där fick jag min första gitarrlärare när jag var 14-15 år. Han kunde spela lite blues – göra de ”blå” tonerna och bända strängarna lite och jag spetsade öronen, gick hem och tränade, och nästa gång kunde jag göra allt det som han visat mig. Men så gick det ett år eller två och jag visste inte var jag skulle finna bluesmusik. Det var först när jag började gymnasiet som jag mötte några andra som också kunde litet och så fick jag en musiklärare som spelade en gammal skiva med Sonny Boy Williamson med Matt ”Guitar” Murphy på gitarr och det blev min stora ”uppenbarelse”. När de tog The Sky Is Crying – jag säger bara WOW! Jag gillade ”hela” soundet: gitarr-munspel och det där ”blå”, men det var förstås speciellt gitarren, som fängslade mig – Matts intro på den låten. Och jag var inte sen att lära mig det och så utvecklade sig tingen efter hand. Jag blev också mycket fascinerad av en dansk gitarrist som heter Poul Banks. Han spelade mycket mer blues på den tiden – sådär för 20 år sen. Jag lyssnade mycket på honom och ”adopterade” hans spelsätt på sätt och vis. Senare arbetade jag mig bort från det och grävde mig lite djupare ner i rötterna i bluestraditionen. Jag började höra på skivor med Robert Johnson, Son House, Blind Blake – alla de gamla. De är mina stora inspirationskällor.
För ca tio år sen var jag på Åmåls bluesfestival och via Nils Lönnsjö blev jag bekant med Kenny Brown. Han var där med Mojo Buford. Då var jag 30 och hade redan spelat professionellt i ganska många år. Kenny reste ner till mig senare och vi spelade en del i Danmark. Detta ledde i sin tur så småningom till att jag och min fru 1994 åkte till New Orleans där jag strålade samman med Kenny flera gånger och spelade ihop med honom.
Berätta lite mer om din tid i USA.
Jag bodde i New Orleans ett halvår och under denna tid utvecklades jag enormt och jag var runt och spelade på en mängd ställen både i Mississippi-deltat och i Memphis. En man som betytt väldigt mycket för mig var slidegitarristen John Mooney. Jag lärde känna honom i New Orleans och han lärde mig mycket om Deltablues. Han var då runt 35 år, kanske lite mer, och hade lärt sig direkt från Son House. Dessa två turnerade även tillsammans en del. Mooney har flyttat till Florida nu. Han hade visst något problem med droger. Men jag lyssnar fortfarande mycket på honom. Jag blev också bekant med Junior Kimbrough och R.L. Burnside. Det var Kenny, som introducerade mig för dem. Vi åkte upp till dem i Mississippi och vi jammade ihop, bl.a. på Juniors ”juke joint”. Juniors söner var också med. Det var verkligt fint och en kanonupplevelse! Både detta och överhuvudtaget hela min tid i USA gav mig stor inspiration. Två år senare åkte jag på nytt till USA ihop med Harry Banks från Åmål som ju har bandet Harry Banks Buzzers. Han känner också Kenny. Vi besökte honom och åkte även ner till New Orleans. Sedan dess har jag inte varit i USA.
Du gav ut skivan ”Stop Breakin’ Down” 1995. Sen kom ”Ain’t Jivin'” år 2000 som du fått många lovord för.
Ja. Jag var då vid en ”turning point” och kände att jag måste besluta mig för vad jag ville här i livet. Det var som att stå vid ”the Crossroads” och välja. Jag var nästan 40 år och visste inte om det skulle hålla att vara musiker, om jag verkligen seriöst kunde gå in för det. Jag hade familj med två barn att försörja (jag har förresten ett till nu!) och det är ju alltid ett vågspel att vara bluesmusiker. Men så gjorde jag slag i saken och gav ut ”Ain’t Jivin'” för att se vad som skulle hända. Jag döpte skivan så just för att visa att jag menade allvar. Det var inget snack (”jive”). Och det gick bra – så bra att jag fick en Danish Music Award för den – och då öppnade sig plötsligt allting och blev lättare. Och jag tror att jag först då riktigt beslutade mig för att ”this is the road I have to ride” och så får det bli som det kan med resten. Som det är nu har jag många engagemang, ca 120 om året. Jag tjänar väl ungefär motsvarande en vanlig genomsnittlig lön. Då är cd-försäljning inbegripen och det ni kallar STIM-pengar. Jag spelar ofta på Mojo och på Bar Blues i Köpenhamn. Det är mina favoritställen. Framför allt spelar jag på värdshus. Men det är många kulturföreningar som anlitar mig också. Så blir det en hel del bluesfestivaler förstås.
Hur är det att spela med Troels?
Jo, det är ”dejligt”! Det är mycket lätt; inga problem. Vi fungerar fint ihop. Han har hela sin repertoar och jag har min, men när vi möts så har vi samma uppfattning om vart vi ska hän. Det är sången som är det viktigaste och själva historien i den och så ska man bara spela något som inte stör det hela för mycket. Vi växlar om med att sjunga och Troels spelar piano på somliga låtar i stället för gitarr. Han är mycket musikalisk och vi kompletterar varann bra. Som person är Troels är en sann gentleman. Han är rejäl och ärlig och framför allt är han trovärdig. Det finns inte något ”hanky-pank” eller förställt hos honom. Det är vad det är och han spelar det som han är.
Framtidsplaner?
Jag vill absolut fortsätta att jobba ihop med Troels men jag har ju liksom Troels också en sidolöpande karriär som jag tänker fortsätta att odla. På senare tid har jag börjat spela banjo och jag lyssnar mycket på ”mountain music” och lite annan amerikansk rootsmusik än bara blues för att få nya riktningar att gå efter. Det är ju ”vit” blues det handlar om i verkligheten. Jag vill alltså bredda mig och utvecklas.
Av Birgitta Larsson / Jefferson #139
This page and all contents are © 1996-2004 by Jefferson, Sweden.
All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by Jefferson
